Vintertur med lätta kläder

Turer Planen var en tur från Storulvån till Vålådalen med lätt utrustning och med lätta kläder. Men vädret satte stopp och planerna fick ändras. Det blev en ändå en tur som gav goda möjligheter att testa lätt utrustning för vintertur. Utrustningen diskuteras i detalj i en kommande artikel.
Av Jörgen Johansson

I februari 2007 gjorde jag en kortare tur med två nätter i tält i februari. Utgångspunkt var även då Storulvån och turen och utrustningen finns beskrivna i andra artiklar här på Fjäderlätt. Den här gången var målet att utveckla lättpackningskonceptet för vinterturer, framförallt genom att välja lättare kläder än jag gjorde förra året.

Det började bra
Jag svischade genom Storulvåns fjällstation ganska snabbt, men hann med att växla några ord med en av guiderna, Simon, om lätta "attacktält" från Black Diamond. Jag hade mitt Firstlight i packningen och han funderade på att köpa ett One Shot. Snart var jag dock ute i aprilsolen och skidade söderut längs Handölan.

Vid Tjallingens sameläger bar det uppför längs bäcken mot Västra Bunnerskalet. Min plan var att slå läger en bit in i den dalgången, nära sjöarna. Imorgon skulle jag gå norrut och sedan ta hårnålen in i Östra Bunnerskalet som jag räknade med att följa till fjället ovanför Stendalsstugorna. Därifrån borde jag enkelt kunna ta mig till Vålådalen och bussen 14.40. Verkligheten blev en annan.


Det var fortfarande åtskilliga timmars ljus kvar när jag slog upp tältet med Sylarna i fonden. Jag hade lite vaga funderingar om att gå upp på Bunnerstötarna. För 10-15 år sedan hade jag varit där med en kompis i strålande sol. Dagen efter slog ovädret till och vi släpade oss med viss möda ned till Ånn-sjön och Handöls täljstensfabrik, varifrån vi ringde efter en taxi.

Nu slöade jag lite runt tältet och molnslöjor började dra in, vilket gjorde en topptur mindre tilltalande. Framemot kvällen var det mulet och vinden ökade.

Andra bullar
Det blåste hårt till och från under natten, vinden låg på från norr och pressade in tältduken där, medan drivsnö lade sig på andra långsidan och pressade där. Morgonen fann mig liggande mitt i tältet, något ihopkrupen. Firstlight är i kortaste laget för mina dryga 190 cm och normalt ligger jag på diagonalen.


En sväng utomhus innan frukost tydde på 15-20 m/s. Glasögonen yrde snabbt igen när jag sträckte upp linorna på vindsidan. Min färdväg låg rakt mot vinden. Inte läge. Jag kröp in igen och beslöt avvakta någon timme. Om vinden mojnade lite så skulle jag kanske kunna åka de cirka 5 km som behövdes innan jag kunde vända in i östra Bunnerskalet och få vinden i ryggen.

Några timmar senare hade vinden lugnat sig en aning och jag beslöt fortsätta. Förutsättningarna ändrade sig dock snabbt och när allt var packat och tältet nedplockat hade vinden istället ökat. Sikten var närmast obefintlig och att gå rakt mot vinden var inte längre något jag kände för att göra frivilligt. Jag uppskattade vindstyrkan till 20-25 m/s. Inte riktigt storm, men ganska nära.

Det blev kompasskurs tillbaka ned mot björksskogen vid Handölan. Att åka skidor gick inte i den hårda vinden och med den dåliga sikten. Allt var vitt och snökonsistens och huruvida marken lutade uppåt eller neråt var omöjligt för mig att avgöra.

Någonstans i allt det vita skymtade solen som en vit laser-prick. Om jag höll den över vänster axel behövde jag inte gå med kompassen i handen hela tiden. Istället bar jag skidor och stavar. Vinden som piskade snett bakifrån pressade den lätta ryggsäcken på snedden över ryggen och det nöp en del i den axel som fick hålla hela paketet kvar på kroppen.

Mot björkskogen
Jag visste att det inte fanns någon anledning till oro. Det var en jämn sluttning ned mot björksskogen och så länge jag höll kursen någorlunda så skulle träden dyka upp så småningom. Vinden låg i ryggen och kläderna skyddade mig väl. Jag var varm och utvilad och hade varit med om det här förut.


Efter någon timme skymtade de första saxofonbjörkarna i den vita skummjölken och när det sedan dök upp en samling på fem-sex stycken stannade jag i det lilla lä de gav. Där passade jag på att dricka och stoppa i mig några rutor mjölkchoklad och en näve hasselnötter. Det är viktigt att hålla rutinerna i situationer där bristen på struktur och orienteringspunkter kan förvirra. Likaså att hålla sig hydrerad och med en bra blodsockernivå.

Nu var jag ute ur det värsta och så småningom kunde jag spänna på skidorna och glida ner mellan björkstammarna. Vinden höll inte längre på att slita ryggsäcken från ryggen och sikten förbättrades gradvis.

Snart var jag nere vid Tjallingbäcken och några hundra meter längs den ledde mig till inflödet i Handölan. Det snöade och blåste lite, men nu var det mer väder för en vanlig söndagspromenad. Det var lunchdags och jag slog upp tältet för att kunna sitta skyddad från vinden och snön som fortfarande föll. Några skidåkare som blåst ned från Gåsen passerade förbi medan jag åt min frystorkade måltid.

Uppströms
Under eftermiddagen följde jag i makligt tempo Handölan uppströms. Det snöade lätt och blåste en del, men säkert inget jämfört med kalfjället. Framåt kvällen började björkskogen tunna ut ordentligt och då kom också dagen sista riktiga snö- och vindby. Den fick mig att åter dra på mina skyddande skidglasögon och Oz-jackan som var mitt hårdvädersplagg. Sedan åkte jag tillbaka nedströms några kilometer tills jag hittade en någorlunda skyddad plats nära strandbrinken där jag slog upp tältet.


Sol och vind
Den sista dagen på min tur grydde med -6 grader i tältet. Stora delar av himlen var molnfria, men Sylarna och de höga fjällen i sydöst låg dolda. Min väg gick mot Storulvåns fjällstation och jag skidade tvärs över ån där jag legat och rakt uppför det låga fjället på andra sidan. Solen sken, men vinden var kall och sved i exponerade hudytor.

Uppe på fjället med härlig utsikt mot nordväst slog jag även idag upp tältet, det går på fem minuter, och satt i det medan jag åt min frystorkade lunch och njöt av utsikten genom den öppna dörren, medan vindens isfingrar krafsade mot baksidan av tältet.


Efter en behaglig utförslöpa från Lill-Ulvåfjället stod jag några timmar senare på gårdsplanen vid fjällstationen efter en härlig tur. Jag var inte det minsta besviken över att inte kommit fram till Vålådalen. Fjällen är alltid fjällen, även om de är oförutsägbara. Eller kanske just därför.

No comments:

Post a Comment

Current articles

All articles