Vintertur med lätt packning

Teori-praktik Lättpackning är inte enbart för barmarkssäsongen. Naturligtvis går många av tankarna att applicera även för vinterturer. Naturligtvis blir packningen också tyngre på vintern än på sommaren, men skillnaden behöver inte bli så stor som man kan tro. Här följer några erfarenheter från en tredagarstur i fjällen.
Av Jörgen Johansson

Någon kilometer längre upp på fjället än där resten av björkskogen givit upp växte en ensam björk. Stadig och kraftfull, rak för en fjällbjörk. Hundra meter ifrån den ensamma björken slog jag upp tältet i det raskt grånande februariljuset. Snabbt gick det, skidor och stavar i de fyra hörnen, in med bågarna och ut med tältpinnarna. Eller snarare tältpåsarna. Termometern visade -6 grader, det var en smula molnigt och inte mycket vind. Nu var det matlagning i tältet som gällde.

Liksom under barmarksperioden är det de tre stora som det gäller att banta för att få en lätt packning även vintertid. Bära, skydd och sova alltså. Låt oss börja med vad jag hade att bära min utrustning i.

Ryggsäcken var den minsta och lättaste av mina två hemsydda, eftersom en kort tur på två nätter och tre dagar inte innebär särskilt mycket mat och bränsle. Ryggsäcken rymmer 50-55 liter och är extremt lätt; 210 gram. Den är sydd av silnylon, Pertex Quantum och mesh, med lite slitstarkare Pertex-väv i bottnen. Under säcken på bilden skymtar en liten svart väska. Detta är en midjeväska som tjänstgör som avbärarbälte genom att ryggsäcken "står" på den. Midjeväskan med vadderat bälte väger 150 gram och bära-funktionen därmed totalt 360 gram. Den röda skapelsen som hänger på ryggsäcken är en Snowclaw "snöspade" som väger 300 gram.

Skyddet var ett Black Diamond Firstlight med en vikt på drygt 1400 gram. Ett trångt, bombsäkert tvåmanstält med två korsande alu-bågar som är lämpligare för en person om man inte vill ha det väldigt spartanskt. Särskilt om personen liksom jag är över 190 cm lång. Genom att ligga på diagonalen var längden hyfsad och det var gott om plats för utrustning och matlagning. Tältet har en ventil och ett litet skydd ovanför dörröppningen som gör att man kan lämna toppen av dörren öppen för en hyfsad genomströmning.

Jag har i många år använt ca 50 cm lång plaströr av den typ elektriker använder för ledningsdragning som snötältpinnar. De har fungerat suveränt, men är inte särskilt lätta. Den här gången ville jag testa en annan lösning. Genom att använda skidor och stavar sparade jag in fyra tältpinnar. Sedan finns en lina att spänna ut i varje hörn och där använde jag istället för plaströren hemsydda snöankare.

Snöankaret är hemsytt av sinylon-kvadrater med 15-20 cm sida. I varje hörn är tunna vävda syntetband från sybehörsaffären insydda. De är försedda med ordentliga öglor i ändarna och genom dessa drar man sedan tältlinan, vilket kan anas längst till vänster på bilden.

Dessa snöankare fungerade över förväntan. Jag grävde en liten grop på någon dm eller två med spaden, tog någon knytnävsstor snöflisa och placerade mitt i den lilla fallskärmen nere i gropen. Sedan på med snö ovanpå några tramp med foten. Detta satt mycket stadigt, var fastfruset på morgonen, men ändå mycket lätt att knacka loss tack vare silnylonets låga friktion. Vikt 9 gram per styck.

Den sista komponenten av de tre stora var också den tyngsta; sovdelen. I botten hade jag dubbla liggunderlag.
I botten mitt gamla 10 mm cellplastunderlag av modell Karrimat. 55 cm brett i torsodelen, nedskuret till 45 cm vid fotändan. Vikt 500 gram. Ovanpå detta sedan en 120 cm lång självuppblåsare från Thermarest, 50 cm brett och 5 cm tjockt. Vikt 600 gram. Detta fungerade utmärkt, men det finns definitivt lättare lösningar.

Sovsäcken var en Marmot Hydrogen 685 gram lätt dunsovsäck avsedd att klara -1 grad. Min vanliga sommar-höstsovsäck. Denna räckte naturligtvis inte till för en benig och frusen person som jag, så den kompletterades med en hemsydd quilt.

Quilten är också dunfylld, ca 5 cm tjock och klarar ungefär 0 grader. Vikt 600 gram. Den hålls på plats utanpå sovsäcken med hjälp av resårband som löper under sovsäcken. Detta gör att man kan anpassa det hela så att sovsäckens loft inte komprimeras i onödan av quilten, något som är en risk om man trär två sovsäckar av ungefär samma storlek utanpå varandra.

Arrangemanget kräver förstås att man vänder sig inuti sovsäcken på ett sådant sätt att quilten hela tiden hållskvar ovanpå sovsäcken. Detta visade sig inte vara något problem med mitt sätt att sova. Det hela fungerade över förväntan och jag sov gott i de 6-8 minusgrader som var under de båda nätterna. Men gränsen för den här kombinationen går förmodligen här eller neråt -10 grader. En varmare sovsäck, som klarar nedåt -10 grader plus quilt är en lämpligare kombination som lär klara de flesta vinternätter om man har dunjacka och varma byxor på sig. Blir det extremt kallt kan man alltid sätta sig upp varannan timme och värma vatten till en värmeflaska, så överlever man även -40 grader.

Summa summarum för de tre stora är alltså: 360 + 1 450 + 2 385 = 4 195 gram.

Köksavdelningen är inte helt oväsentlig på vinterturer heller. Framförallt med tanke på att man måste räkna med att smälta allt sitt vatten. Jag hade en spartansk och traditionell utrustning av typen "man tager vad man haver".

En bit tunn cellplast tjänstgjorde som underlag för den gamla Trangia-brännaren och hindrade hela härligheten från att sjunka genom snön när värmen steg. Runt denna en bit aluminiumnät från Biltema som kittel-ställ.


Kastrullen från mitt gamla jägarkök är fortfarande en av de lättaste man kan hitta på marknaden, drygt 100 gram för 1,3 liter eller så. Som lock använde jag som vanligt en rund pajform av alufolie.

Sist men inte minst, utanpå alltsammans ett vindskydd av titaniumfolie från Backpackinglight. Vikt 26 gram. Hela den här konstruktionen fungerade utmärkt. Men aluminiumnätet blev så hett att det deformerades något av kastrullens vikt. Inget problem, men alltså ett gränsfall. Det hela är också en smula instabilt jämfört med ett vanligt stormkök, men inte mer än ett gaskök med kastrullen ovanpå gasbehållaren. Och jag hade också underskattat bränsleåtgången; den halva liter med T-sprit jag hade med var i snålaste laget.

Vattenförsörjningen, ja. Detta var min utrustning: 1,5 liters PET-flaska, två drickyoughurtflaskor om vardera 350 ml samt en liten (nedskuren) tratt. Jag smälter vatten på morgonen och mitt på dagen. En gång per timme pausar jag, äter nötter, choklad och russin samt tömmer en av småflaskorna. Småflaskorna har jag i anorak- eller byxfickan för att de inte skall frysa. Den stora vattenflaskan invirad i förstärkningsplagg inuti ryggsäcken. När småflaskorna båda är tomma fyller jag på ur den stora flaskan. Jag bär inte med mig mer vatten än nödvändigt, vilket betyder att den stora flaskan sällan är mer än halvfull. Efter fyra timmar är det lunch/middag. Då stannar jag och lagar en frystorkad samt smälter snö för eftermiddagen. Denna är sällan mer än fyra timmar lång och därefter är det kväll med matlagning i tältet.

De små flaskorna fyller ytterligare en viktig funktion. Dels har jag alla vattenflaskorna med mig i sovsäcken under natten, till en början med varmt vatten som hjälper till att torka och värma. De fuktiga dagsockarna drar jag då utan på varsin Yoggi-flaska så att de torkar bättre. På morgonen tömmer jag småflaskorna i kastrullen, hettar upp vattnet (inte nödvändigtvis till kokning), häller tillbaka i småflaskorna samt stoppar ned dessa i mina stelfrusna skidkängor. När det sedan är dags att kliva ur sovsäcken och dra på kängorna är dessa betydligt behagligare och formbarare än vad som annars vore fallet.


När det gäller klädseln var denna inte speciellt lätt. Skidor, stavar, pjäxor och tunga Goretex-damasker var av mycket traditionellt snitt. Här finns viktvinster att göra. Detsamma gäller övrig klädsel.

Både byxor, anorak och skärmmössa var av märket Paramo. De är vind- och vattentäta, men betydligt mjukare och bättre fukttransporterande egenskaper än mextex-varianter. Men särskilt lätta är de inte; anoraken väger drygt 800 gram och byxorna 660 gram. Lite får man dock tillbaka genom att de genom sin konstruktion och tjocklek (se www.paramo.uk.co) är något varmare än andra skalplagg. Normalt gick jag i byxorna enbart samt i anoraken med en merionotröja som enda underplagg. Sista dagen blåste det kraftigt och då var långkalsonger och ytterligare en undertröja precis lagom varmt att ha inunder.

Som förstärkningsplagg hade jag min lätta dunjacka från sommarturerna. Denna var tillräckligt varm hela tiden. Nu var det inte speciellt kallt; ungefär -5 grader om dagarna. Hade det varit -20 grader vid lunchpausen hade man behövt varmare grejor. Vilket jag också hade...

Dunquilten kan nämligen vid behov användas som poncho och knytas runt överkroppen på det sätt som visas på bilden. Detta är möjligt genom en slits mitt på.
Slitsen har mellanväggar för att det inte skall bildas någon köldbrygga och stängs med kardborreband på både utsidan och insidan för att minimera drag när den används som sov-quilt. Men den här funktionen behövde jag aldrig använda eftersom det var förhållandevis milt.

Sammanfattningsvis fungerade utrustningen bra och hade även klarat hårdare omständigheter. Sista natten blåste det kraftigt liksom sista förmiddagen jag var ute. Som tur var hade jag vinden i ryggen vilket är en himmelsvid skillnad. På förmiddagen passerade jag ett rastskydd med vindmätare som visade 17-18 m/s och 22 m/s i byarna. Så jag kan inte bidra till den allmänna storminflationen genom att hävda att jag var ute i en snöstorm, vilket annars verkar vara en vanlig benämning när det yr runt lite snö i luften.

Vad den hårda vinden bekräftade för mig var att det på vinterfjället är mycket skönt att ha ett tätslutande skydd runt sig när man sover. Eftersom jag är manisk när det gäller ventilation försökte jag under kvällen ha lite ventilationsöppningar i tältet. Men öppnade man blixtlåset en gnutta så yrde det in snömjöl genom myggnätet och riskerade att blöta ned allt inne i tältet.

Att sova i en tarp eller ett tarptält på vinterfjället är alltså något som jag personligen skulle undvika. Blir det yrsnö av skandinaviskt snitt så skulle en sådan lösning kräva någon form av ganska tät (inte nödvändigtvis mextex) bivacksäck för att hålla sovsäcken tillräckligt torr. Övrig utrustning kan man naturligtvis packa ned i ryggsäcken eller skydda på annat sätt. Men att sedan gräva fram sig själv och utrustningen ur en liten inomhus-snödriva på morgonen är lite mer fakirtillvaro än vad jag vill ägna mig åt.

Detta sagt så är jag övertygad om att man kan ha det skönt och bekvämt på vinterfjället också med ännu lättare utrustning än den jag hade med mig.

Diskutera

Comments

  1. Har du tänkt på att om skidorna lossnar så kommer de att skära sönder tältduken?

    För jag antar att du har använt dem till att fästa två hörn av tältet? Jag skulle föredra en horisontell placering istället.

    Kul är att hlleberg har bilder i sin katalog också med den här skidplaceringen

    ReplyDelete
  2. Det är naturligtvis en risk. Men då de är nedkörda 60-70 cm i snön bedömer jag risken som liten, men så klart inte obefintlig. Värt att tänka på nästa gång jag tältar i en orkan. Jag gissar att Hillebergfotona bygger på liknande riskbedömningar.

    ReplyDelete
  3. Fotona kom från en polexpedition, och då funderar man nog lite mer över vindstyrkan än vad man gör hemma i sverige, eller kanske inte =)

    Nja, jag tror inte man funderar på det här innan man har sett ett slicat tält, mycket fint kan jag lova.

    Om du brukar bestämma över vädret, så är det ju bra för dig, tråkigt bara om det inte blir som du tänkt dig under natten.

    Om det blåser på kanske man inte är så sugen på att gå upp i beckmörker och hård vind för att ändra på tältförankringen..

    ReplyDelete
  4. Det är inte så att jag nonchalerar problemet eller din kommentar. Men skall man gardera sig mot allt som KAN hända kommer man aldrig ur sängen.
    Jag kommer att ha detta i åtanke. Det är ju inget större åtagande att använda skidorna nedpressade på tvärs som förankring till tältlinorna. Sedan kan man ha snöankarena permanent fästade i hörnen på tältgolvet och krafsa fast dem inledningsvis.

    ReplyDelete

Post a Comment