Vantar och handskar med membran

Prylintryck Vid ett besök på REIs jättelika friluftsbutik i Seattle spontanköpte jag ett par nya vantar. Tyvärr fyllde de inte måttet under en blöt vandring och bekräftade en gammal uppfattning jag har. Vissa saker behöver man tydligen lära sig flera gånger..
Av Jörgen Johansson

Vantarna var av märket Seirus och enligt uppgift "windproof and water resistant", men märket spelar mindre roll. Jag har under några år haft ett par Marmot Windstopper som jag varit i stort sett nöjd med, men med ett undantag. Detta undantag bekräftades i kubik av mitt senaste inköp. Vantar med membran i må vara trevliga fram tills dess att de blir blöta. Det är då man upptäcker nackdelen; de är svårtorkade.

Under en vandring runt Glacier Peak norr om Seattle i delstaten Washington hamnade jag under några dagar på den blöta sidan av berget. Den sida som är vänd mot Stilla Havet och där det blöta klimatet givit upphov till regelrätta regnskogar av nordlig kaliber. Efter någon timmes regn var mina nyinköpta vantar inte längre så vattenbeständiga; de var sjöblöta. Och de förblev sådana.

Normalt så torkar jag mina fuktiga fingervantar genom att stoppa dem i mina byxfickor, och då företrädesvis handvärmarfickorna närmast skrevet. Detta fungerar som regel bra. Inte så med dessa blöta monster. Att vrida ur dem maximalt, som med vanliga fleecevantar, gick inget vidare. Jag upplevde att tyget gjorde motstånd mot alla försök att pressa det på vatten, även om jag lyckades pressa ut en del droppar. Att något så fuktigt i byxfickorna kändes därmed mindre attraktivt. Som tur var hade jag långa ärmar på min regnrock och min undertröja som täckte knogarna och klarade därmed blötsnö och drivande regn med fingrarna någorlunda varma och intakta.

När jag började komma över på den torra sidan av berget och regnskogen gav vika för en skog där jag kände mig säker på att kunna göra upp eld så gjorde jag detta en kväll. Det var ett bra tillfälle att avfukta mig och min utrustning. Med undantag av vantarna då...

Jag låg med mina vantbeklädda händer vid brasan och sträckte dem mot värmen. Trots att de var rejält sura efter några dagar i regnet steg inte minsta ångslinga från dem. Däremot blev mina händer varma och det kändes som en ångbastu med högtryck inuti vantarna. Men fukten stannade på insidan och ingen förbättring märktes. Efter runt tio minuter av detta torkningsförsök tröttnade jag på det hela och gick och lade mig. Vantarna torkade sedan i solskenet nästa dag, hängande utanpå ryggsäcken, när jag inte längre behövde dem.


Summan av denna kardemumma blev att jag vid hemkomsten slog mig ned vid symaskinen och förfärdigade två stycken simpla tumvantar av silnylon till en vikt av 10 gram sammanlagt. Något som jag funderat på i flera år utan att s a s få tummen ur. Desssa vind och vattentäta vantar i kombination med ett par gamla fleecevantar från Berghaus utan något som helst membran visade sig vid nästa tur vara precis så bra som jag väntade mig. Fleecevantarna torkade snabbt och enkelt i fickorna under dagen eller natten och när det behövdes drog jag på mig de täta tumvantarna utanpå det hela.

Men de här Seirusvantarna fungerar ypperligt hemmavid och är sköna att köra bil med. Men på långtur kommer de aldrig mer.

No comments:

Post a Comment

There was an error in this gadget

All articles