Med Kebnekaise och tonåring i centrum - del 1

Turer Teori kring hur man kan tänka när det gäller vandring med lätt packning och lite äldre barn finns i en annan artikel. Här följer ett exempel, från en veckovandring jag gjorde med min 13-årige son till Kebnekaise - med sikte på sydtoppen. Här är första delen av min syn på det hela.
Av Jörgen Johansson


Det var soligt men blåsigt när vi startade från Nikkaluokta. Vi åt lunch vid första bäcken, efter någon halvtimmes vandring. Blåsten gjorde att vi sökte lä inne bland björkarna och undervegetationen. Hemtorkat kött och snabbmakaroner. Lite pås-sås till mig också medan Jakob som vanligt skydde all sås.

Kaffe och bulle blev det hos Lapdånalds vid Ladtjojaure. Sedan tog vi båten för att fortsätta med dagens mjukstart. Efter landstigningen rann kilometrarna undan fort med de lätta packningarna. Jag visste ju att Jakob var duktig på att gå, och här var det inga problem alls. Vid bron över Tarfalajåkkå stötte han emot en utstickande bult och det sade ritsch i det tunna tyget vid en av ryggsäckens ytterfickor. Jag kollade. Ingen fara, fick laga i kväll.



I kvällningen kom vi fram till Keb och det blåste vasstandat från väster. Så fort vi stod stilla började vi frysa. Vi tog en titt på insidan av fjällstationen, men Jakob verkade inte tycka det var särskilt intressant, så vi tog några muggar vatten på trappen utanför självhushållet innan vi gick vidare. Efter några hundra meter fick vi ta lä inne i ett buskage och drog på oss regnjackorna ovanpå vindblusarna för att hålla värmen.

Jag fick en känsla av att Jakob tyckte det var lite läskigt nu. Vi hade gått länge sedan kroppens energireserver hade fyllts på och den hårda och kalla motvinden i skymningen var inte behaglig. Vårt mål var att gå ytterligare någon halvtimma för att sedan slå läger. Tanken var att ligga nära Kitteldalen för att ha ett bra utgångsläge för en toppbestigning nästa dag, om vädrets makter var på vår sida. Eftersom vi hade tält var vi inte beroende av att bo vid fjällstationen och kunde på det sättet spara åtskilliga kilometrar på vår vandring tur och retur Kebnekaise Sydtopp.

Under hela dagen hade molnen legat tungt över Kebnekaise-topparna, även om solen mestadels skinit där vi gick. Vi mötte några vandrare som kom från toppen och var på väg mot fjällstationen. De hade inte sett mycket, det hade varit dimmigt och regnigt uppe på berget. De frågade lite omtänksamt om vi hade bättre kängor i packningen än de lätta vattensportskor de såg att vi hade på fötterna. Jag försäkrade dem om att våra skor skulle fungera bra, i kombination med vattentäta sockar vid behov.

I den förhållandevis hårda vinden var det angeläget att hitta en ganska skyddad tältplats för vårt lätta, hemsydda ryggåstält. Det gjorde vi också nedanför en vindskyddande limpa i terrängen, en bit från leden, med Kittelbäcken en bit bort. Jakob tog på sig varma kläder medan jag spände upp vårt blygsamma tak. Sedan kröp vi in och kokade våra nudlar. Vinden ryckte en del i tak och väggar, men sömnen kom så småningom



Den andra dagen grydde med betydligt bättre väder än vad gårdagen ingett förhoppningar om. Några spridda moln, men annars solsken och obetydligt med vind. Vi fällde upp hela långsidan på tältet och satt i solen med sovsäckarna över benen medan morgongröten kokade upp. Varm choklad och digestive med hårdtorkad ungersk korv och ost fullbordade måltiden.

Förutsättningarna kändes goda för en topptur och snart var vi på väg med lätt packning upp längs Kittelbäcken. Från Kitteldalen upp mot Vierramvare var det en snödriva att pulsa i, men detta kylde inte fötterna nämnvärt trots våra tunna skor. Vi hade fått upp ångan och hade ingen orsak att ta på de vattentäta sockarna i detta läge. Jag tyckte emellertid att stigningen kändes tung och ännu tyngre blev det upp på toppen av Vierramvare som väntade med de otaliga stensrösena som stumma minnesstoder över bestigare med överskottsenergi.

Lunch var planerad till Kaffedalen och väl nere i snön där fann vi en rännil med smältvatten där vi fyllde både kokkärl och flaskor inför eftermiddagen. Vid lunchen insåg jag också att jag glömt att dricka kaffe på morgonen och åtgärdade detta. En helt annan spänst i steget infann sig sedan när vi stretade vidare uppåt. Jaså, det var bara effekterna av långvarigt drogmissbruk som tryckt mig under förmiddagen. Härligt, jag som varit rädd för att jag blivit för gammal för uppförsbackar.

Vi tittade in i nya toppstugan, som var sönderslagen och äcklig i största allmänhet och tog sedan en paus i den gamla, som var betydligt hemtrevligare. Nu var vi nästan uppe på tvåtusen meters höjd, snön var hårdpackad och vinden kall. Vi drog på Sealskinzen och lämnade delar av packningen i stugan inför det sista rycket mot den sockertopp som snart dök upp i färdriktningen.

Svåraste biten på hela turen var de sista tjugtalet metrarna uppför den rodelbana som många bestigares fötter slipat ned i toppdrivan. Där gav våra mjuka gummisulor alltför dåligt fäste. En bit vid sidan om den upptrampade rännan fick vi dock lite friktion under fötterna och kom därmed upp på toppen. Där stod redan några andra personer och vi passerade dem och gick en bit bort dit kammen till Nordtoppen började. På med varma kläder, vi tänkte stanna en stund.



Stupen på båda sidor förstärkte känslan av att verkligen stå på en exklusiv och utsatt plats. Högst i Sverige. Jakob njöt i fulla drag och vi filmade och fotograferade en del. Långt i öster kunde vi se Ladtjojaure där vi åkt båt dagen före. Runtomkring oss ett virrvarr av toppar i vitt. Det var en vecka efter midsommar och mycket snö både på de höga topparna och längre bort mot synranden.

Efter någon halvtimme lämnade vi förklaringens berg och återvände till gamla toppstugan för att dricka eftermiddagskaffe och varm choklad.



Nedfärden gick snabbt och smidigt. Vi mötte en del människor i branten på väg upp från Kaffedalen. De såg ut som orcher i ansiktet, men jag avstod från att berätta för dem vilka underverk en kopp kaffe skulle kunna åstadkomma. Vid närmare eftertanke hade jag nog också sett ut som någon av de mindre ädla figurerna ur Sagan om Ringen när gick i samma uppförsbacke tidigare på dagen.

Väl nedkomna till tältplatsen fick vi problem med att just hitta tältplatsen. Vi var väl rätt möra båda två vid det laget, men ganska snart satte sig Jakob på en kulle och avvaktade att pappa fjällexperten skulle hitta vårt tält. Jag kunde känna hur hans aktning, med lågt blodsocker som extra drivkraft, sjönk som en sten i Marianergraven. Pappa fjällexperten själv tyckte att han kunde varit noggrannare med att inpränta några hållpunkter i terrängen när vi lämnade lägret på morgonen. Undermedvetet hade jag nog insett att ett stengrått silnylontält som låg platt på backen inte skulle vara så lätt att hitta. Vi hade ju med oss våra vandringsstavar som också tjänstgjorde som tältstänger, och de prylar vi inte behövde låg under den kollapsade tältduken i en vindskyddad håla någonstans närmare Kittelbäcken än fjällstationen...




Som tur var låg inte dimman tjock och vädret var soligt och fint. Efter en stunds letande hittade jag tältplatsen och vi kunde koka våra nudlar med en fantastisk sommarkvällsutsikt över Ladjovagge. Vi satte oss vindexponerat på en kulle för att hålla myggen någorlunda borta, men Jakob tyckte redan att de var pest. Hans inställning till mygg skulle inte direkt mildras under den fortsatta vandringen...
Här finns en artikel om vår utrustning.
Här finns ett diskussionsforum kring utrustning och vandring.

Comments

  1. Inte lätt att vara fjällexpert i ögonen på sina barn =)

    Bra och kul artikel att läsa

    ReplyDelete

Post a Comment