Runt Glacier Peak - en vandring i sol och regn del 1

Turer Glacier Peak är troligen den minst kända av staten Washingtons stratovulkaner, där Mount Rainier, som är den högsta, och Mount St Helen väl är de mest kända. Mount St Helen blåste 1980 bort 400 meter av sin topp och 56 personer miste livet i samband med det utbrottet. Glacier Peak ligger inte inom synhåll från någon större väg, vilket förklarar en del av anonymiteten. Och det har inte varit några utbrott på flera hundra år. Runt det berget vandrade jag under en omväxlande septembervecka.
Av Jörgen Johansson

Jag slog läger i skymningen. Det lätta tarptältet kom snabbt på plats och medan mörkret tätnade och stjärnorna trädde fram allt klarare lagade jag min kvällsmat på den smala pasströskeln.

1500 meter nedanför mig i det tilltagande dunklet kunde man ana Chiwawa River. På andra sidan kammen jag satt på dominerade Clark Mountain med sina 2600 meter och flera tunga glaciärer som skänktes ett nästan överjordiskt skimmer av den nedgående solen. Mellan min lägerplats och Clark Mountain låg den sägenomspunna Napeequa Valley ungefär åttahundra branta höjdmetrar under mig. Den vackert meandrande floden blänkte som en kvicksilverorm i det sista kvällsljuset.


Napeequa Valley är en dal som bara är tillgänglig via tre höga pass. Den smala ravinen som snörper ihop dalen några kilometer nedströms är enligt ryktet ogenomtränglig för vandrare. Mitt läger låg på krönet av Little Giant Pass.

Vägen hit hade börjat med en kopp eftermiddagskaffe nere vid Chiwawa River. Jag hade vadat den i september beskedliga strömfåran vid parkeringsplatsen där hyrbilen stod och tagit mig en fika medan jag funderade i den varma eftermiddagssolen. Glacier Peak låg, än så länge osynlig för mig, som en fästning mot de fuktiga vindarna från Stilla Havet. Här var alltså regnskugga och torrt. Att det inte skulle finnas något vatten upp i passet, dit jag hoppades hinna före natten, var givet. Men frågan var hur mycket vatten jag behövde bära, och hur långt.

Till slut tog jag det säkra före det osäkra, och fyllde min 1,5-liters mjukplastplaska till brädden. Tillsammans med mat för sex dagar vägde ryggsäcken nu ungefär 12-13 kilo, vilket kändes betydligt behagligare än andra ryggsäckar jag burit i liknande sammanhang.

Några timmar senare kändes varje kilo i ryggsäcken som två. Stigningen var brant och jag hade redan passerat flera bäckar vars porlande påminde mig om att jag burit en massa vatten i onödan hela vägen från Chiwawa River. När ljuset började avta glesnade också träden i takt med att jag kom allt högre upp. På en bergsknalle stötte jag på några jägare som satt och kikarspanade. En tio dagars jaktperiod på åsnehjort i Glacier Peak Wilderness började nu, fick jag veta.

De sista kilometrarna gick brant uppför i en tundraliknande sluttning. Jag var nu nere på nivån ett andetag-ett steg och började fundera på om jag inte var för gammal för den här sortens utflykter. Måste vara höjden över havet, försökte jag intala mig. Luften är tunn uppe på drygt tvåtusen meters höjd för någon som bor vid havsytan. Så måste det vara.

Till slut nådde jag pasströskeln, som väl var en 20-30 meter bred och man kände sig inte direkt exponerad. Jag fann snabbt en idealisk lägerplats. Och nästan den enda möjliga också. Det växte en del barrträd på själva pasströskeln, så tältet låg väl skyddat på en dammig jordplätt som säkert använts av många tältare före mig. Men nu var jag ensam med bergen och stjärnorna.

Jag letade i långtidsminnet efter andra spektakulära lägerplatser som kunde mäta sig med den här, och hittade några. Men nog skulle den hamna högt på min lista.

Medan den splitter nya dunsovsäcken puffade upp sig under tak satte jag mig utanför tarptältet på mitt liggunderlag och drog på dunjackan. Lägerrutinerna börjar bli väl inarbetade efter alla år. Brännaren på gasbehållaren skruvade jag fast och ställde till vänster om mig. Köksavdelningen där och ryggsäcken med skafferiet till höger. Fyra deciliter vatten i kokkärlet och ett drag i piezotändaren satte fart på matlagningen. Jag drog av mig mina lätta skor, drog av de tunna strumporna, slog av det värsta dammet mot byxbenet och lade dem på ryggsäcken. Inte ofta de var dammiga när jag vandrade i de svenska fjällen, men nu var jag på den torra sidan av Glacier Peak, Washington.

Sedan drog jag på mig mina uråldriga fiberpälssockor. Nu kokade vattnet. Jag rev upp förpackningen med frystorkat och hällde på vattnet, stängde förpackningen, ställde tiden på armbandsklockan till 10 minuter och lutade mig bakåt. Det började bli ganska mörkt nu, men det var inga problem att se än så länge. Den ljusa himlen bakom Clark Mountain gav tillräcklig belysning, men glaciärerna på skuggsidan mot mig började försvinna i det nattliga mörker som sakta men obönhörligt höll på att ta över.

Medan jag väntade på att maten skulle svälla i sin påse tog jag fram den huvförsedda undertröjan. Av med alla kläderna och på med den torra tröjan närmast kroppen. Sedan tog jag den fuktiga merinotröjand jag svettats i under hela eftermiddagen utanpå huvtröjan så att den skulle torka till sig under kvällen och natten. Utanpå detta vindblusen och slutligen dunjackan. Det var inte speciellt kallt, kanske 8-10 grader och fullständigt vindstilla. Det fanns ingenstans på jorden eller i livet där jag hellre ville vara än just här, just nu.


Medan jag sakta slevade i mig kycklinggrytan, varvat med munnar av det vatten jag släpat upp hit, satt jag och såg natten stiga från dalen under mig. När jag vände blicken uppåt såg jag stjärnorna. Oräkneliga stjärnor kändes det som, även om intellektet sa mig att det inte är så många tusen man ser. Ovanför mig vältrade sig Vintergatan fram som en rökig flod över himlen.
Dags att sova. Jag jämkade i ordning min bädd och kröp ned i sovsäcken med dunjackan som huvudkudde. Inga insekter hade synts till, men jag stängde ändå myggnätet för säkerhets skull. Men dörren fick stå öppen för ventilationens och stjärnornas skull.

Lördag 15 september
Det var fortfarande mörkt när jag kröp ur sovsäcken framåt morgonen. Med blicken vänd mot öster åt jag min frukost. Med dunjackan på och sovsäcken över benen åt jag min havregrynsgröt medan solen i öster mejslade fram en allt tydligare siluett av bergen på andra sidan Chiwawa River.

När det blivit ljust började jag nedstigningen till dalen med den silverskimrande serpentinån längst ned. Bitvis var stigen ett smalt streck längs den stenskravliga branten. Solen sken och det var varmt, men fläckvis med moln rörde sig över himlen. Kombinationen gav en närmast perfekt vandringstemperatur.
Det tog mig ett par timmar, med ett antal fotopauser inlagda, att ta mig ned till dalbottnen. Att nattfrosten fortfarande glaserade gräset gjorde mig nöjd med att ha legat högre upp och undvikit att utsättas för den kalla luft som vilat på dalbotten. Men väl nere upptäckte jag att liksom hos mången teatersminkad skönhet var armslängds avstånd inte lika intagande som anblicken från balkongen. Huvuddelen av vegetationen på dalbottnen var inte direkt sådan att den inbjöd till att slå läger och ligga och mysa. Vegetationen bestod mycket av storbladiga marktäckande växter av för mig okänd härstamning eller av täta snår av al, med inblandning av några andra lövträd bland dem rönn. Gräset som också fanns var långt och strävt och hade tidigare på säsongen säkert varit en inbjudande blomsteräng, men var nu i september inget som var smeksamt mot bar hud och dessutom ganska långt.

Jag följde Napeequa Rivers slingrande lopp några kilometer medan jag blickade upp mot den motsatta branten av dalgången. Där kom leden från Boulder Creek Pass ned. Åtminstone enligt vad kartan indikerade. Det verkade helt otroligt att den branten skulle kunna innehålla en led. Men det fanns en sådan där, som jag skulle följa en fem-sex dagar senare när jag hade fullbordat min tur runt Glacier Peak.

Nu visste jag av erfarenhet att det tog tid att vänja sig vid storleken hos amerikanska berg. Liksom att vänja sig vid hur branta de är och hur aggressivt levande terrängen är. Här stöter man ideligen på bevis för hur väder och vind håller på och slipar ned massiven till den jämförelsevis stabila och trygga nivå som de uråldriga svenska fjällen.

När det blev lunchdags strålade solen ned på ett sådant sätt att jag hellre satte mig i skuggan för att laga min frystorkade rätt. Jag satt vid ett biflöde till Napeequa River och åt. Ett biflöde som jag sedan skulle följa uppströms mot High Pass, som skulle ta mig ut ur den här vackra dalgången. Lite i kyligaste laget var det dock i skuggan, så när jag sträckte ut mig och dåsade några minuter med full mage var det skönt att slänga dunjackan löst över sig.

Sluttningen var brant och ospårad längs bäcken upp i sidodalen mot High Pass. High Pass var den utgång som ledde vidare mot spårlagd terräng och Pacific Crest Trail. Jag började med att gå i själva bäckravinen för att undvika den täta vegetationen i branterna runtomring, men tvingades så småningom ur bäckfåran av att den alltmer började likna en ravin med en mindre fors i mitten. Att gå i vattnet föll mig inte in, men hade med eftertankens kranka blekhet fömodligen varit ett behagligt alternativ. Vad som helst hade varit ett behagligt alternativ skulle det visa sig.

Snart var jag insnärjd i ett helvete vars huvudsakliga komponenter var en 30-graders sluttning täckt av ett virrvarr av pilbågsformade alar. Det hela liknande ett svenskt videsnår, men med grövre kaliber på allt och det sög luften ur mig lika effektivt som en punktering gör på ett däck.

Den branta lutningen i sluttningen gjorde at man fick dra sig upp och hålla sig fast med armarna runt alstammarna. Sällan erbjöds en tillräckligt platt och fast yta för att man skulle kunna stå rakt upp och ned och pusta. Man fick balansera på några krökta alstammar och suga i sig lite tunn bergsluft när flåsandet nådde nivåer som gjorde all rörelse omöjlig.

Jag visste i vilken riktning jag ville färdas i, nämligen uppför branten men alsnåren kunde inte varit likgiltigare för mina önskningar. Vägvalet begränsades hela tiden till var det över huvudtaget var möjligt att klämma sig igenom. Var fanns det en framkomlig väg? Var någonstans var gliporna mellan de elastiska, bågformade farthindren så stora att jag och min lilla ryggsäck kunde pressa sig igenom.

Någonstans i detta svettiga virrvarr försvann min tomma vattenflaska ur ryggsäckens utanpåliggande meshficka. En vass kvist stack mig obehagligt nära ögat. Kunde jag inte ta mig ut ur den här gröna helvetesmadrassen på något sätt? Jag stretade vidare, för långt kommen för att vända och utan någon överblick som kunde underlätta vägvalet. Framåt där det gick och uppåt så gott det gick.

Till slut tog även denna gröna labyrint utan gångar slut. Efter ungefär en och en halv timma och en sträcka på kanske 300-400 meter gav alsnåren gav vika för en fin blomsteräng med kort gräs och lite kråkris. Det kunde varit i svenska fjällen, om inte berggrund och stenar varit nästan kritvita. Jag drog av den svettiga merinotröjan samt strumpor och skor. En näve valnötskärnor med russin och några bitar choklad gav blodsockernivån en rejäl kick i rätt riktning. Några kåsor med vatten ersatte svett och tårvätska. Ögat gjorde forfarande ont när jag blinkade men synen var inte påverkad vad jag kunde bedöma. Änglavakt, tack för det.

Eftermiddagssolen fortsatte att stråla medan jag fortsatte upp längs den lilla bäcken mot den gryta där sidodalen tog slut. Stenarna var ljusa och det reflekterade ljuset inbjöd till att dra ned kepsen i pannan. Det fanns en tydlig stig att följa som inte syntes på kartan, vilket stämde med de uppgifter jag letat fram på Internet. Förmodligen fanns det en stig förbi eller genom al-madrassen som jag missat.

Vandringen upp mot den kant som var pasströskeln gick genom ett solbestruket landskap med vegetation som påminde mycket om de svenska fjällen. Väl uppe i pasströskeln fortsatte stigen genom ett landskap av sand och sten. Inte mycket mer. En nästan rektangulär turkosfärgad liten sjö låg inbäddad mellan branta stenhällar. Stigen försvann så småningom i stenskravlet och jag fick leta mig vidare på känn i ungefärl rätt riktning. Framför mig på några hundra meters håll såg jag en ryggsäck med ett par ben under.

Så småningom kom jag ikapp ryggsäcken. Ett medelålders ansikte ovanför en lätt rundad mage vändes mot mig: Det här var en intressant led, sade en röst med omisstaglig engelsk accent. Jag kunde inte låta bli att skratta. Det låter som ett typiskt brittiskt understatement, blev mitt svar. Jo, vi var nog överens om att den eventuella led vi troligen följde var ganska intressant.

Det visade sig att den här engelsmannen kommit delar av samma väg som jag skulle gå för att fullborda min ögla runt Glacier Peak. Han hade kommit nedför Boulder Creek Pass under gårdagen och legat över natten i Napeequa Valley. Och framförallt hade han hittat en stig som gjort att han undvikit alsnåren på vägen upp hit.

Vädret var oföränderligt fint och solen strålade, även om ett eller annat moln skymtade, när jag gick vidare mot berget Liberty Cap som leden rundade. Det började bli sen eftermiddag och jag kunde konstatera att de kilometrar jag lagt bakom mig sedan igår inte var direkt hissnande. Det hade varit tungt uppför och jag bar mat för en vecka och hade igår också burit mycket vatten. Men fortsatte det så här så skulle jag nog få problem med att klara av turen på de planerade fem dagarna. Som tur var hade jag mat för sex dagar, men mina vänner i Bellingham skulle kanske bli oroliga, ovana som de var vid den här typen av vandringar.


Vid Buck Creek Pass fanns en rejäl lägerplats med flera tunnland gräsmark och utrymmen för både hästburna resenärer och vandrare. Detta är grupper som gärna undviker varandra eftersom vandrare tycker att hästarna försvårar vandringen genom att trampa sönder lederna, skapa gyttjehål vid bäckar och vatten hål samt skita överallt. Hästfolket tycker att vandrarna skrämmer hästarna och gillar naturligtvis inte heller att vara ogillade.

Jag slog mig ned i gräset för att äta kvällsmat. Denna bestod av en påse nudlar utdrygade med ett halvt paket frystorkad äggröra med baconbitar. Det kändes ruggigt och fuktigt i gräset trots dunjackan. Skuggorna började bli långa och mitt i maten dök min brittiske vän från det intressanta ledpartiet upp. Vi småpratade medan han slog upp sitt Hilleberg Akto och påpekade stolt för svensken att han hade ett svenskt tält, även om han erkände att det förmodligen var lite overkill för denna tur. Han räknade egentligen inte med att slå läger på platser som var så exponerade att han skulle behöva ett så robust tält.

En glad parkvakt med en spade i handen dök också upp och pratade med oss några minuter. Han tyckte att min planerade tur lät trevlig och varnade mig för att White River Trail, som jag tänkte ta några dagar senare, var väldigt övervuxet. Han rekommenderade istället Indian Creek Trail som visserligen var längre men sannolikt sparade tid.

När maten var inmundigad hade jag hunnit bli rejält nedkyld i den kvällsfuktiga svackan där vi satt. Jag avundades inte direkt engelsmannen och insåg att det liksom första natten förmodligen var varmare högre upp i sluttningarna än nere på dalbottnarna. Det kändes därför bara skönt att axla packningen för att gå vidare ytterligare någon timme innan det blev kolmörkt.

Efter en kvart hade jag fått upp värmen igen och efter ytterligare en kvart kom jag till ett ledkors där det fanns flera utmärkta tältplatser som inte gick att säga nej till. Jag slog upp tältet under några grova barrträd. Bredvid dungen med barrträd kunde man över kvällsdimmorna i dalgången nedanför se bort mot Glacier Peak med den nedåtgående solen bakom. Jag visste det inte då, men det skulle vissa sig vara både bland de första och sista vyerna jag hade av Glacier Peak på min tur.

Runt Glacier Peak del 2

Diskutera

No comments:

Post a Comment

There was an error in this gadget

All articles