Med Kebnekaise och tonåring i centrum - del 1

Turer Teori kring hur man kan tänka när det gäller vandring med lätt packning och lite äldre barn finns i en annan artikel. Här följer ett exempel, från en veckovandring jag gjorde med min 13-årige son till Kebnekaise - med sikte på sydtoppen. Här är första delen av min syn på det hela.
Av Jörgen Johansson


Det var soligt men blåsigt när vi startade från Nikkaluokta. Vi åt lunch vid första bäcken, efter någon halvtimmes vandring. Blåsten gjorde att vi sökte lä inne bland björkarna och undervegetationen. Hemtorkat kött och snabbmakaroner. Lite pås-sås till mig också medan Jakob som vanligt skydde all sås.

Kaffe och bulle blev det hos Lapdånalds vid Ladtjojaure. Sedan tog vi båten för att fortsätta med dagens mjukstart. Efter landstigningen rann kilometrarna undan fort med de lätta packningarna. Jag visste ju att Jakob var duktig på att gå, och här var det inga problem alls. Vid bron över Tarfalajåkkå stötte han emot en utstickande bult och det sade ritsch i det tunna tyget vid en av ryggsäckens ytterfickor. Jag kollade. Ingen fara, fick laga i kväll.



I kvällningen kom vi fram till Keb och det blåste vasstandat från väster. Så fort vi stod stilla började vi frysa. Vi tog en titt på insidan av fjällstationen, men Jakob verkade inte tycka det var särskilt intressant, så vi tog några muggar vatten på trappen utanför självhushållet innan vi gick vidare. Efter några hundra meter fick vi ta lä inne i ett buskage och drog på oss regnjackorna ovanpå vindblusarna för att hålla värmen.

Jag fick en känsla av att Jakob tyckte det var lite läskigt nu. Vi hade gått länge sedan kroppens energireserver hade fyllts på och den hårda och kalla motvinden i skymningen var inte behaglig. Vårt mål var att gå ytterligare någon halvtimma för att sedan slå läger. Tanken var att ligga nära Kitteldalen för att ha ett bra utgångsläge för en toppbestigning nästa dag, om vädrets makter var på vår sida. Eftersom vi hade tält var vi inte beroende av att bo vid fjällstationen och kunde på det sättet spara åtskilliga kilometrar på vår vandring tur och retur Kebnekaise Sydtopp.

Under hela dagen hade molnen legat tungt över Kebnekaise-topparna, även om solen mestadels skinit där vi gick. Vi mötte några vandrare som kom från toppen och var på väg mot fjällstationen. De hade inte sett mycket, det hade varit dimmigt och regnigt uppe på berget. De frågade lite omtänksamt om vi hade bättre kängor i packningen än de lätta vattensportskor de såg att vi hade på fötterna. Jag försäkrade dem om att våra skor skulle fungera bra, i kombination med vattentäta sockar vid behov.

I den förhållandevis hårda vinden var det angeläget att hitta en ganska skyddad tältplats för vårt lätta, hemsydda ryggåstält. Det gjorde vi också nedanför en vindskyddande limpa i terrängen, en bit från leden, med Kittelbäcken en bit bort. Jakob tog på sig varma kläder medan jag spände upp vårt blygsamma tak. Sedan kröp vi in och kokade våra nudlar. Vinden ryckte en del i tak och väggar, men sömnen kom så småningom



Den andra dagen grydde med betydligt bättre väder än vad gårdagen ingett förhoppningar om. Några spridda moln, men annars solsken och obetydligt med vind. Vi fällde upp hela långsidan på tältet och satt i solen med sovsäckarna över benen medan morgongröten kokade upp. Varm choklad och digestive med hårdtorkad ungersk korv och ost fullbordade måltiden.

Förutsättningarna kändes goda för en topptur och snart var vi på väg med lätt packning upp längs Kittelbäcken. Från Kitteldalen upp mot Vierramvare var det en snödriva att pulsa i, men detta kylde inte fötterna nämnvärt trots våra tunna skor. Vi hade fått upp ångan och hade ingen orsak att ta på de vattentäta sockarna i detta läge. Jag tyckte emellertid att stigningen kändes tung och ännu tyngre blev det upp på toppen av Vierramvare som väntade med de otaliga stensrösena som stumma minnesstoder över bestigare med överskottsenergi.

Lunch var planerad till Kaffedalen och väl nere i snön där fann vi en rännil med smältvatten där vi fyllde både kokkärl och flaskor inför eftermiddagen. Vid lunchen insåg jag också att jag glömt att dricka kaffe på morgonen och åtgärdade detta. En helt annan spänst i steget infann sig sedan när vi stretade vidare uppåt. Jaså, det var bara effekterna av långvarigt drogmissbruk som tryckt mig under förmiddagen. Härligt, jag som varit rädd för att jag blivit för gammal för uppförsbackar.

Vi tittade in i nya toppstugan, som var sönderslagen och äcklig i största allmänhet och tog sedan en paus i den gamla, som var betydligt hemtrevligare. Nu var vi nästan uppe på tvåtusen meters höjd, snön var hårdpackad och vinden kall. Vi drog på Sealskinzen och lämnade delar av packningen i stugan inför det sista rycket mot den sockertopp som snart dök upp i färdriktningen.

Svåraste biten på hela turen var de sista tjugtalet metrarna uppför den rodelbana som många bestigares fötter slipat ned i toppdrivan. Där gav våra mjuka gummisulor alltför dåligt fäste. En bit vid sidan om den upptrampade rännan fick vi dock lite friktion under fötterna och kom därmed upp på toppen. Där stod redan några andra personer och vi passerade dem och gick en bit bort dit kammen till Nordtoppen började. På med varma kläder, vi tänkte stanna en stund.



Stupen på båda sidor förstärkte känslan av att verkligen stå på en exklusiv och utsatt plats. Högst i Sverige. Jakob njöt i fulla drag och vi filmade och fotograferade en del. Långt i öster kunde vi se Ladtjojaure där vi åkt båt dagen före. Runtomkring oss ett virrvarr av toppar i vitt. Det var en vecka efter midsommar och mycket snö både på de höga topparna och längre bort mot synranden.

Efter någon halvtimme lämnade vi förklaringens berg och återvände till gamla toppstugan för att dricka eftermiddagskaffe och varm choklad.



Nedfärden gick snabbt och smidigt. Vi mötte en del människor i branten på väg upp från Kaffedalen. De såg ut som orcher i ansiktet, men jag avstod från att berätta för dem vilka underverk en kopp kaffe skulle kunna åstadkomma. Vid närmare eftertanke hade jag nog också sett ut som någon av de mindre ädla figurerna ur Sagan om Ringen när gick i samma uppförsbacke tidigare på dagen.

Väl nedkomna till tältplatsen fick vi problem med att just hitta tältplatsen. Vi var väl rätt möra båda två vid det laget, men ganska snart satte sig Jakob på en kulle och avvaktade att pappa fjällexperten skulle hitta vårt tält. Jag kunde känna hur hans aktning, med lågt blodsocker som extra drivkraft, sjönk som en sten i Marianergraven. Pappa fjällexperten själv tyckte att han kunde varit noggrannare med att inpränta några hållpunkter i terrängen när vi lämnade lägret på morgonen. Undermedvetet hade jag nog insett att ett stengrått silnylontält som låg platt på backen inte skulle vara så lätt att hitta. Vi hade ju med oss våra vandringsstavar som också tjänstgjorde som tältstänger, och de prylar vi inte behövde låg under den kollapsade tältduken i en vindskyddad håla någonstans närmare Kittelbäcken än fjällstationen...




Som tur var låg inte dimman tjock och vädret var soligt och fint. Efter en stunds letande hittade jag tältplatsen och vi kunde koka våra nudlar med en fantastisk sommarkvällsutsikt över Ladjovagge. Vi satte oss vindexponerat på en kulle för att hålla myggen någorlunda borta, men Jakob tyckte redan att de var pest. Hans inställning till mygg skulle inte direkt mildras under den fortsatta vandringen...
Här finns en artikel om vår utrustning.
Här finns ett diskussionsforum kring utrustning och vandring.

Bilder från lättpackarträff Stockholm 17 september

Evenemang Lättpackarträffen vid Stockholms Universitet samlade ett gäng entusiaster, både med och utan egna prylar. Det blev en snygg uppvisning av lätta tält och en del hemsydda kläder.
Av Jörgen Johansson

Större delen av gänget samlade vid tältlägret.

Gustav visade Tarptent Cloudburst och sedemera även Six Moons Gatewood Cape (bild saknas)

Tomas visade upp Six Moons Lunar Duo, ett rymligt tvåmanstält på 1,2 kg.

Ganska gott om plats i Lunar Duo. Gusbo har redan inhandlat som familjetält.

Benjamin och Rebecca visade upp, inte bara Ray Jardines kultbok Beyond Backpacking, utan även en Ray-Way Tarp och diverse andra hemsydda prylar.

Under tarpen finns ett i innertält i nät, som används under insektssäsongen. Använt under en månad i Sarek den här sommaren.

Här visar Benjamin dubbelquilten som han och Rebecca använder. 1,2 kg hemsydd med syntetfyllning enligt the Ray-Way Gospel. För att hålla värmen är en varm mössa, som här Ray-Way Bomber Cap med Primaloftfoder.

Ann visade hemsydd väst och jacka med syntetfyllning enligt mönster och material från Thru-Hiker.com.

Tarptent Contrail.

Att dom bara orkar, tyckte Loke....

Till diskussionen på Utsidan

Lätt stativ

Gör det själv Till sommarens vandring kände jag behov av ett lite högre stativ än det Joby Gorillapod som jag använt de senaste åren. Men att hitta något sådant på marknaden som var lätt var inte lätt...
Vad göra om inte själv?
Av Jörgen Johansson

Joby Gorillapod väger drygt 40 gram och fungerar hyfsat för mina behov. Mina behov består av att kunna fästa en liten kamera, Canon Ixus på strax under 200 gram, samt en Sony Handycam videokamera på 440 gram inklusive batteri. Men stativet är så litet att det i många lägen är svårjobbat. Svårjobbat därför att man måste kräla runt på magen för att kunna se motivet. Det ger också i många fall en bildvinkel som är alltför mycket grodperspektiv i de lägen där det inte finns ett lämpligt placerat flyttblock av lämplig höjd.



Joby Gorillapod

När jag surfade runt och letade lätta stativlösningar så fanns det inte mycket som vägde under ett halvt kilo. Det mest intressanta jag hittade var Novoflex Basic Ball, ett stativ bestående av en halv sfär. På den platta delen fanns kamerafästet, i den runda delen var borrat ett antal hål i olika vinklar. I dessa hål kunde man stoppa in tre pinnar eller tunna stavar som då gav en liten lätt trefot.

Novoflex Basic Ball

De tre lätta stavarna, gav mig dock inspiration att börja titta på kolfiberstavar som en möjlighet. Och så blev det. Jag inhandlade ett rör av kolfiber på 165 cm och med 8 mm diameter. Denna kapade jag i tre lika långa delar.

Sedan fyllde jag ändarna på dem med en klump badrumssilikon för att hålla vattnet ute. Silikonet lät jag sticka ut några milimeter ur röret och när de torkat hade jag inte bara pluggar utan också ett slags fötter med högre friktion än kolfibern.

Sedan tog jag helt sonika och fäste kolfiberstavarna med buntband runt benen på Joby-stativet och förlängde dem därmed. Resultatet var ett stativ som väger 102 gram och har ben på drygt 5o cm. Jag använde detta stativ ganska mycket under en treveckorsvandring sommaren 2008 med gott resultat. Det fungerade som det skulle, kamerorna ramlade aldrig i backen. Det enda som hände var att ett av buntbanden gick av och fick ersättas med silvertejp.

Man kan förmodligen strunta i buntbanden och istället bara använda tejp eller kanske krympplast, ståltråd eller vad man nu gillar att jobba med.


En ytterligare fördel med stativet var att det kunde tjänstgöra som en slags "ram" i ryggsäcken när denna var som tyngst. Då hade jag mat för åtta dagar med mig och säcken vägde väl 13-14 kg. Jag rullade då in stativet i mitt uppblåsbara Torsolite liggunderlag och stoppade ned detta i vätskefickan på min Golite Jam2 ryggsäck. Då fick jag en styv cylinder mitt i ryggen som hjälpte den virtuella ram som packningen är, att föra över en del av tyngden till höfterna.

Primus-vindskydd för toppmonterade brännare

Prylspan Vindskydd för toppmonterade gasbrännare är lite av hemmafixarens heliga Graal. Många har gett sig ut för att finna den perfekta (eller ens välfungerande) lösningen, men få har lyckats. Nästa år gör Primus ett försök.
Av Martin Nordesjö

Brännartillverkarna själva håller sig vanligtvis borta från att försöka eftersom säkerhetsmarginalerna inte riktigt har varit på rätt sida för att våga sig på försäljning. Det är helt enkelt lätt att det blir för varmt för tuben och för känsliga packningar brännaren.

Men till våren 2009 ger sig alltså Primus in i matchen med ett vindskydd som ska fungera för de flesta brännare, inte bara Primus egna. Det är en Eta-liknande lösning som fästs på tubens överdel, och som när den inte används helt enkelt vänds upp-och-ner och omsluter tuben.

Några frågetecken som dyker upp när man ser bilderna. Vindskyddet skyddar bara själva brännaren, och hjälper varken varmluften att hitta rätt eller hindrar vinden från att kyla kastrullen. Man får inte heller ha en brännare som är för hög eller för låg.

Primus brukar dock sällan lämna saker åt slumpen, så det ska bli kul att se hur vindskyddet funkar i verkligheten. Man får även hoppas att andra tillverkare tar upp kampen.

Vikten ligger kring 60 gram, priset hamnar på en dryg hundralapp.

Några dagar i Jämtlandstriangeln

Turer Nattåget till Enafors gick 23.45 från Stockholms Central. Det var såklart något av en pers för min nioåring att vara ute och åka så sent på kvällen. Men vad gör man, det är de tågen som går till Jämtlandsfjällen och vi skulle till Storulvån för att göra en augustivandring under några dagar. Det var Daniels första tälttur i fjällen och förhoppningsvis skulle den ge mersmak.
Av Jörgen Johansson
Två nätter ute hade redan från början känts som ganska lagom. Jämtlandstriangeln med sina goda kommunikationer söderut och de tre fjällstationerna Storulvån, Sylarna och Blåhammaren som tillflyktsorter, om vädret och humöret skulle lägga sordin över turen kändes perfekt.

Längs lederna mellan stationerna finns också rastskydd utplacerade och dessutom är landskapet flackt, med små nivåskillnader där leden går. Det finns alltså goda möjligheter att välja alternativa rutter eller att gina tvärs över fjället om vi skulle behöva förkorta turen. Perfekt läge, med andra ord.

Vår plan var att ligga ute och att inte nyttja fjällstationerna om det inte behövdes. Så blev också fallet, även om vi började turen med en fika på Storulvån, innan vi axlade packningarna och travade iväg längs de planktrottoarer som finns där leden mot Sylarna börjar.

Vi var ett antal vandrare av olika åldrar och konstellationer som kommit med tåget. Några pappor med döttrar i 11-12-årsåldern, några äldre par och tre tjejkompisar i 40-årsåldern som drog iväg upp genom björkskogen. Daniel och jag tog det ganska lugnt. Vi hade lätta packningar, han knappt 4 kg och jag cirka 11 kg, vilket var skönt i de första uppförsbackarna innan vi nådde kalfjället.

Det var lite mulet och småkyligt och Daniel drog genast på sig fleecevantarna som sedan stannade på resten av dagen. Annars gick vi i "lättpackaruniformen" bestående av tunna syntetbyxor, gympdojor, undertröja och vindblus. Kepsen högst upp var naturligtvis en viktig beståndsdel som vid raster förstärktes med varmare mössor.

Så småningom började vi skymta Sylarna i fjärran. Även om topparna var insvepta i moln så var det bra att ha ett synbart mål för dagens vandring. Daniel tyckte till en början att det såg väldigt nära ut, men när timmarna gick och avståndet tycktes oförändrat så lärde han sig att fjäll är stora.

Vi stannade med jämna mellanrum och stuvade i oss mjölkchoklad och russin. Hasselnötter är Daniel inte särskilt förtjust i, så de fick pappa äta själv. Vid lunch blev det dags att värma vatten till potatismospulvret. Till detta serverades hemtorkade strimlor av lövbiff. Även om Daniel brukar gilla lövbiff hemma så var detta inte något som föll honom på läppen. Men potatismoset slank begärligt ned.

Daniel var duktig på att gå med sin fyrakilosrygga, men klagade trots det en del och tyckte att vi skulle gå mindre och rasta mer. Sagt och gjort, resten av turen gick vi kanske 35-40 minuter per timma och rastade resten. Pappa satt eller låg och mös på liggunderlaget under dessa raster medan Daniel sprang omkring på ett sätt som inte direkt gav intryck av att han var uttröttad. Han utforskade diverse skrymslen och vrår, letade efter den perfekta "kranen", där vattnet föll fritt ned i kåsan, i varje bäck. Vandringsstavarna tjänstgjorde ofta som svärd med vilka han besegrade diverse orcher och andra ondskefulla kreatur som befolkade hans fantasi.
Första kvällen
När vi i kvällningen nådde bron över Enan, några kilometer från Sylarnas fjällstation, så letade vi upp en plan och fin lägerplats längs ån. Besöka fjällstationen fick vi göra någon annan gång. Daniel var inte trakterad av de tre kilometrarna som vi dessutom skulle tvingas gå tillbaka också. Här vid bron fanns nämligen leden till Blåhammaren, som vi skulle följa dagen efter.

Det blev ganska många timmars sen eftermiddag och kväll som vi tillbringade vid Enan. Vi ägnade oss en del åt högläsning ur den medhavda boken och mellan varven utforskade Daniel omgivningarna medan pappa inte gjorde något särskilt. När vi satt stilla utanför tältet var det ganska skönt att värma underkroppen i sovsäcken, eftersom det inte var någon direkt värme.

Vinden var dock måttlig och det klarnade så småningom upp, så att man kunde se högsta Syltopparna innan solen gick ned i väster och det blev augustiskumt runt vårt tält. Då kröp vi in i tältet och gjorde oss klara för natten. Daniel tyckte inte riktigt om att krypa ned helt i sovsäcken utan låg med huvudet ute. Han hade förstås en tjock fleecemössa på sig och jag tipsade om att han skulle krypa ned helt om han frös framåt natten.

På spåret - och i glesbygd
När morgonen kom och jag kröp ut ur tarptältet för att tömma blåsan så stod jag öga mot öga med en ren. Den titta lite nyfiket på mig från 10 meters håll, och flyttade sig sedan makligt.

Med lite utrustning att packa var morgonbestyren snart avklarade och vi kom iväg ganska snabbt. Det började med ett långt uppförslut och solen sken nu så att vi kunde ta av oss vindblusarna och gå i bara skjortorna. Åtminstone periodvis, innan något moln drev in framför solen. Vi pratade lite med andra vandrare som blev passerade av eller passerade oss, beroende på tempo och raster. Det var väldigt mycket folk längs leden. Jag räknade vid ett tillfälle till att 17 vandrare var synliga samtidigt i det flacka landskapet.

Lunchen intogs behagligt dåsande i solskenet i en håla med lä från den vind som annars var lite småkall. Det var tortellini som stod på menyn, en säker favoriträtt hos oss båda. Tyvärr hade pappa glömt att ta med salt, vilket inte gav den riktigt perfekta smaken. Men det hela slank ned i de tomma fjällmagarna ändå.

Daniel började nu tycka att det var lite jobbigt att gå så mycket, så när vi passerade Enkälens rastskydd så tog vi en av de genvägar som finns längs sträckan. Vi vek av på leden som går mot Ulvåtjärnstugan och beslöt alltså att även Blåhammarens trerättersmiddag var något som kunde vänta till en annan gång. Sannolikt en större förlust för pappa än för Daniel...

När vi hade lämnat den stora leden till Blåhammaren var vi helt plötsligt ganska ensamma på fjället och gick över ett väldigt platt myrlandskap. Daniel hoppade mellan plankorna på leden för att undvika att blöta ned fötterna och tyckte det var lite fusk att pappas skor hade tjockare sulorn och därmed skyddade bättre mot läckage. Vi gick båda i gympaskor/meshskor, men dagens första blöta försökte Daniel undvika i det längsta. Det gick ganska bra att gå torrskodd med det väder vi hade.


När vi passerat Ulvåtjärnen slog vi läger på en hylla ovanför ån i det vackra landskapet några hundra meter från rastskyddet. Där fanns ett annat tält ganska nära det vadställe som fanns. Det var ett byggt vadställe. En konsekvens verkade det, av när försöken att hålla bron vid liv hade visat sig fruktlösa. Vadstället bestod av ett tiotal betongsbalkar som låg på botten av bäcken med något stegs mellanrum. Gick man på dem så steg vattnet bara upp till smalbenen. Men vi behövde aldrig vada där, eftersom vi skulle gå till Storulvån dagen därpå och vadstället låg där leden från Blåhammaren anslöt.

Vi hade en solig och skön kväll då vi åt våra nudlar och läste ut den medhavda högläsningsboken. Jag tog en promenad över vadstället upp till det nya rastskyddet. Nya, därför att den gamla stugan med snedtak försvunnit sedan jag senast var där. Det var för 30 år sedan, då en kompis och jag tillbringat en sportlovsnatt där, på väg från Blåhammaren. Grunden av den gamla stugan fanns kvar.

Jag vandrade tillbaka till tältet medan jag funderade över hur snabbt 30 år kan gå. Kvällshimlen var klar och Snasahögarna en vacker fond när skuggorna blev alltmer släpande i takt med att solen gick i sin sluttande bana mot väster.,

Morgon mellan fjällen
Vi vaknade till en strålande morgon och tuggade i oss müsli och Digestives utanför tältet. Pappa hade inte bara glömt salt utan också kaffe, vilket inte bekymrade Daniel så mycket. Jag försökte trösta mig med att det säkert var nyttigt med avgiftning efter så många år av kaffemissbruk och gladde mig åt att abstinensbesvären inte var särskilt handikappande.


Vid det här laget visste vi att de sex kilometer som återstod till Storulvån skulle inte borde ta mer än 3 timmar att gå. Vi skulle komma fram i god tid för att duscha och äta söndagsmiddag på fjällstationen innan bussen till nattåget stod klar för avfärd. Vid en lång rast i solskenet på väg ned genom den tätnande vegetationen passerades vi av en skolklass med tonåringar. En del sprang och andra gick i en improviserad tävling på väg mot fjällstationen. En del packningar som dessa ungdomar bar var verkligen stora. Jag skulle vilja säga gigantiska. Man kunde bara hoppas att de inte var lika tunga som de såg ut. Och att dessa bördor inte för all framtid skulle avskräcka dem från allt vad fjällvandringar heter.

Det var alldeles lagom att äta lunch i solen några hundra meter från fjällstationen, medan solen blänkte i Storulvån och fjällstationens får gick och betade i buskarna. Det blev potatismos idag också, men vi hade redan bestämt att vi skulle äta en ordentlig måltid i restaurangen några timmar senare, så att vi var välmatade innan vi steg på tåget.

Under eftermiddaen strosade vi runt, försökte hitta renen Leif för ett foto och tittade på Plupp-stigen som var snitslad alldeles utanför fjällstationen. Sedan läste vi lite om aktiviteter som förekommit på Storulvån under sommaren. Tydligen hade vi missat ett "riddarläger" som hållits där, till Daniels stora besvikelse.

"Pappa, vi kan väl åka tillbaka till Storulvån nästa sommar".

Här kan du läsa om vilken utrustning vi hade.
Här finns en länk till Utsidans diskussionsforum.

Lättpackarträff i Stockholm 17 september

Evenemang Vi gör ett nytt försök att samla det lätta gardet för att titta på prylar och prata lättpackning. En av våra läsare, Gustav Boström, kom i juni med denna tanke. Nämligen att de som har lust och möjlighet skulle träffas en skön kväll på en grön yta i Stockholmstrakten Denfick vi ställa in på grund av att många inte kunde komma just då. Nu hoppas vi det går bättre och att många somriga erfarenheter kan dryftas.
Av Jörgen Johansson
Tanken är att vi skall kunna ha en träff där de som har olika intressanta lätta prylar tar med sig dessa. På så sätt får vi som inte har dessa prylar en chans att klämma på sådant som kanske inte finns i butik i Sverige, eller som åtminstone är sällsynt.

Framförallt vore det intressant om olika former av skydd under, låt oss säga 1 kg per person fanns att beskåda. Men även lätta rygg- och sovsäckar är naturligtvis av av intresse inklusive sådant smått och gott som vedeldade spisar och annat.

Vi kommer att hålla till vid Frescati/Stora Skuggan med början kl 17 och några timmar framöver. Egentligen är det upp till var och en när man går hem. Det är också upp till var och en om man vill äta något eller dricka något när man är på plats. I så fall tar man med sig detta själv. Frystorkat är inget krav, även om det lär finnas frystorkat vin...

Är du intresserad av att delta så anmäl dig till info@fjaderlatt.se. Skriv vilka, om några, prylar som du kan ta med och förevisa. Fast det behöver ju inte vara så att du tar med dig prylar. Det räcker med ett intresse för lättpackning och lätt utrustning.

Current articles

All articles