Hemavan till Anjan - sommarkväll

Turer För min del blev långturen sommaren 2008 en fortsättning på vandringen norrut från Hemavan 2004, som tog mig 50 mil till Nikkaluokta. Den promenaden var mitt första fullskaliga test av lätt utrustning. Den här gången gick jag istället motsvarande sträcka söderut från Hemavan, till Anjans unika fjällstation i den jämtländska obygden. I några artiklar kommer jag att beskriva en del intryck från dessa dryga 3 veckor på luffen. Om det inte framgår i texten var jag befinner mig så är det en händelse som inte bara ser ut som en tanke, utan som också är det.
Av Jörgen Johansson

Att korsa den här udden genom att gå tvärs över skogen från den gamla kyrkbyn såg inte helt omöjligt ut på kartan, men verkligheten visade sig vara en annan den här varma julidagen. Det var myggfriare och svalare att följa strandkanten längs den stora sjön, även om den med vassa stenar beklädda ytan närmast vattnet slingrade sig fram och åter, vik efter vik, udde efter udde som en stenig gammal landsväg med vattnet småpratande bland klippfragmenten.

Tvärs över vattnet från min tvättbrädsliknande autostrada var det väglöst land, men jag visste att en stig förde upp väster om de prominenta fjälltoppar som utgjorde den bortre gränsen för min värld denna eftermiddag. Den stigen hade jag vandrat tidigare på dagen, när den råa förmiddagsdimman med sina svävande vattendroppar pressats allt tunnare och sedan sopats bort av solen.

Temperaturen var precis lagom här längs min stenbeströdda stig, med vattnet och en lätt vind som svalkade. Men stenigt och ojämnt likaväl och efter några timmar började fötterna tröttna. Att svalka dem i vattnet kändes behagligt i hela kroppen. Liksom att tugga i sig den sedvanliga paus-kosten med hasselnötter, russin och mjölkchoklad. Och att sträcka ut kroppen helt, ta några djupa andetag och låta de trötta ryggmusklerna få sin välförtjänta vila. Att sedan dra kepsen över ögonen en minut. Och tänka på ingenting. På absolut ingenting. Utom hur vattnet vänligt skvalpade mot stenarna. Hur solen sken. Hur trött kroppen kändes, och ändå så stark att den burit mig och min lilla packning hit, dag efter dag, över höga berg och djupa dalar och upp över höga berg och ned igen, i ett rytmisk cykel som nu, några sommarveckor stulna ur vardagen, var mitt liv.


Det tog några timmar längs sjöstranden innan de första husen dök upp och jag kunde lämna min steniga led vid vattnet. Via en sjöbod, längs en stig och tvärs över en blomsteräng i full prakt äntrade jag upp på en grusväg- Enligt kartan skulle den föra mig till den vägbro som var enda möjligheten på många mil att korsa det stora sjösystem som drog upp en barriär i sydöstlig riktning, här som på så många andra ställen i Norrland. Hur många sådana hade jag inte passerat sedan den gråkulna eftermiddag då jag klev av bussen vid Strimasund och gick upp på kalfjället för att möta min första regnnatt. Och många återstod. Hur många var inte viktigt, men jag älskade dem alla.

Solljuset började släpa lite så här framåt kvällningen och skuggorna blev allt längre. Jag travade på längs grusvägen med mina stavar taktfast tickande mot vägbanan och försökte, med begränsad framgång, att låta bli att sjunga "Vi gå över daggstänkta berg, fallera..". En solig kväll som denna var det lätt att förstå hur vandringssånger hade fötts. Och röda stugor tågade jag förbi.

Ett pensionerat par, på väg till ett av husen jag passerat, kom i det lätta uppförslutet, han ledde en cykel. Vi språkades vid en stund så där som man ibland gör, främlinga på en väg i julikvällen som aldrig kommer att möta varandra igen. En ursvensk, urnorrländsk sommarkväll. De undrade vad jag höll på med och sedan varför. Var det inte obekvämt och jobbigt att gå så långt?

Jag hade inget bra svar. Inget som inte skulle riskera att göra dem ledsna över hur ogärna jag skulle vilja byta med dem. Hur lätt är det för övrigt att någonsin förklara varför man gör något? Ens för sig själv. Varför tittar jag på TV? I brist på något bättre? När jag gick vidare kände jag djupt inom mig att jag inte gjorde det jag gjorde nu i brist på något bättre. För mig fanns det inget bättre än att gå fram här och vara en del av den snabbt flyktande sommardagen. Det var mindre bekvämt än att titta på TV men det var liv, mitt liv, jag som levde. Inte ett skuggliv genom någon digitaliserad ställföreträdare.


Ibland får man frågan om det inte är tråkigt att bara gå och gå varje dag. Inget att läsa, ingen musik, hur kan man stå ut? Sanningen för min del är att jag sällan har så o-tråkigt som när jag vandrar. Det är kanske för att ett mål att nå, kroppens rytmiska rörelser och hjärnans oöverskådliga lek med minnen, drömmar och intryck räcker för att fylla min kopp till brädden. Och mer, att ge mig med ett överskott som hjälper mig när jag är långt från sommar och vandring. Så jag behöver varken böcker eller musik som hjälp eller flykt från umgänget med min egen hjärna. Jag lever. Vägen är min vän. Det räcker. Väldigt långt.

Den grusväg som för alltid etsats fast mitt minne med etiketten "svensk sommarkväll" anslöt nu till den stora asfalterade vägen som kom med bågbron över sundet där de stora vattnen snörptes åt. En liten roddbåt med två personer försvann nästan i solreflexerna och motljuset när jag kisade västerut. Efter några hundra meter asfaltväg började jag leta efter stigen upp i branten. Jag hade frågat pensionärerna om den och fått en del tips.

Så småningom dök stigen upp, först svullen till fyrhjulingsväg, och jag påbörjade den branta stigningen genom de olika växtzoner jag passerat i andra riktningen samma förmiddag. När en kraftledningsgata som inte var med på kartan dök upp tappade jag bort stigen. Eller den kanske började följa kraftledningsgatan. Det var inte min väg och min riktning. Kompassen fick leda mig en stund. Jag flåsade vidare som en svettblänkande källa till liv för mina medvarelser i den myggdränkta skogen. Det var rejält brant här, kanske det brantaste hittills.

Efter någon halvtimme började barrträden tunnas ut och sedan hade jag uppförslutet bakom mig och stod vid kanten av ett myrområde med spridda holmar där endast björken klarat alla årstider.Själv kände jag mig inte direkt redo att klara alla årstider. Bröstet hävdes som en smedbälg efter den kilometerlånga stigningen och en lång dag kändes plötsligt i varenda fiber av min kropp. Klockan var runt halv åtta på kvällen, blodsockret lägre än mina mesh-skor och det var hög tid att leta efter en tältplats och en rännil med vatten. Den senare hittade jag i nederkanten på hängmyren, och lät det sparsamma flödet töja min hoprullade vattenbehållare.

I en av björkholmarna fann jag en plätt stor och plan nog för att kunna ligga och myggen jagade på vid resningen av mitt halvkilos enmanstält. Nu längtade jag efter att komma bakom myggdörren och sträcka ut mig platt på rygg i två minuter, tre minuter.Efter denna livgivande mini-meditation kunde jag knäppa igång gasköket med Piezo-tändaren och sedan ställa den vanliga halvlitern vatten och nudelkross på toppen. Nedanför mig sträckte sig den stora sjön bort mot den jättlika välvda sluttning där jag i skogen ätit min lunch tidigare under dagen. Sedan fortsatte svepet upp mot kalfjället där jag vandrat på morgonen med de taggiga topparna österut ännu dolda av molnen. Nu stod de steniga jättarna etsade mot den sommarblå kvällshimlen, belysta av solen lågt i väster. På andra sidan den långa, konvexa sluttningen, bortom horisontlinjen, låg förra nattens läger. Liggande på armbågen bakom den välsignade myggdörren, med hela absiden upprullad för att maximera luftväxlingen och utsikten, åt jag mina nudlar, slev för slev, medan jag blickade norrut mot topparna och dagens väg, som redan börjat sorteras in bland alla de andra minnena i hjärnans arkiv. Morgondagens väg kan jag inte se, den ligger bakom min rygg och skymd av tältduken. Som morgondagens väg kanske alltid kommer att göra.

Kommentarer i Forum på Utsidan här

Här finns packlistan från vandringen
Här om några kalla dagar längs vägen
Här finns kommentarer till en del prylar som var med

Comments