Turer För min del blev långturen sommaren 2008 en fortsättning på vandringen norrut från Hemavan 2004, som tog mig 50 mil till Nikkaluokta. Den promenaden var mitt första fullskaliga test av lätt utrustning. Den här gången gick jag istället motsvarande sträcka söderut från Hemavan, till Anjans unika fjällstation i den jämtländska obygden. I några artiklar kommer jag att beskriva en del intryck från dessa dryga 3 veckor på luffen. Om det inte framgår i texten var jag befinner mig så är det en händelse som inte bara ser ut som en tanke, utan som också är det.
Av Jörgen Johansson
Även om jag satt på spisen så betydde det inte att jag var särskilt varm. Inte i det här vädret.
Efter några timmars vandring i motregn hade jag passerat ett rött Nallotält. Jag knackade på och tältet visade sig innehålla två pensionärer och tre hundar. De låg och väntade på bättre väder. Kloka som pudlar allesammans.
I en blöt nedförsbacke halkade jag i regnet och snålblåsten och hade landat i en, förmodligen permanent, spagat om inte stavarna räddat mig. De ena böjdes ordentligt, men inte mer än att den med milt och uthålligt våld kunde fås att räta upp sig.
Regnet som hade piskat på tältet halva natten och i ansiktet halva morgonen kom nu från ryggsidan, men det räckte inte för att den rätta bastuvärmen skulle infinna sig. Fram emot lunch började jag bli ordentligt nedkyld, trots ett mycket bra tempo. Det var 4-5 grader varmt och aningen av snöblandat smög in i regnet då och då. Man hade ingen känsla av att midsommar inte var så länge sedan.
En kåta som var utmärkt på kartan hade känts lockande ett längre tag och nu började jag verkligen önska att den var olåst, även om jag inte vågade ha alltför stora förhoppningar. En smula försäkring mot besvikelse skadar aldrig. Nu dök byggnaden i fråga upp några hundra meter bort, men tyvärr på fel sida om en 30 meter bred bäck med hyfsat flöde och en beklämmande brist på varmvatten.
Men nu hade jag kåtan inom räckhåll och spanade raskt in en möjlig rutt genom det gråvita bruset. Det här var potentiellt ett farligt läge. Med lågt blodsocker och småkall som jag var är det lätt att förivra sig och bli väldigt blöt eller i värsta fall permanent kall. Jag tog någon extra sekund för att strama upp mig och ge vadet min totala uppmärksamhet. Mitt vanliga mantra surrade i skallen medan jag steg för steg, stavtag för stavtag, tog mig genom det brutalt kalla vattnet: "It ain't over 'til it's over, it ain't over 'til it's over..."
Jag hade inte behövt oroa mig, kåtan var öppen. Faktum är att det tog en stund att hitta någon del där den inte var öppen för både väder och vind. Men om jag bredde ut liggunderlaget på den gamla järnspis som stod vid ena väggen så droppade det inte på mig just där. Resten av kåtan var precis så snuskig som bara sådant vi människor lämnar efter oss kan vara. Men för ögonblicket var den en femstjärnig skänk från ovan.
Här kunde jag kränga av mig mina blöta regnkläder. Alldeles tydligt läckte mina hemsydda regnshorts numera. Baken och nederkanten av den kortärmade merino-tröjan var blöta. Byxorna var också blöta på låren, eftersom de nya holkarna vridit sig under vandringen och lämnat en glipa. Fick plocka fram några säkerhetsnålar och fixera dem. Men inte just nu.
På med den varma termojackan och dess vadderade huva, innan jag drog igång gasköket och satte på kitteln med vatten. Det droppade lite överallt, och vinden och regnet var inte långt borta, men för ögonblicket hade jag min fristad här. Snart skulle potatismoset med riven ost och vitlökspulver fylla mig med värme och bränsle.
Det hade regnat hela den föregående natten och även blåst ganska ordentligt. Vid tretiden lossade en tältpinne och jag fick hoppa ut och sticka den på plats och sedan lägga en sten ovanpå. Framåt morgonen märkte jag att dukkanten på baksidan av tältet av vinden pressats in mot myggnätet mellan golv och väv. Vattnet rann in genom myggnätet och ut på golvet nere vid knäna. Det blev en ny tur ut för att strama upp duken innan sovsäcken hann bli sur.
Fram emot eftermiddagen kom jag ned i björkskogen och regnet upphörde. Snart var jag torr igen och behagligt varm. Jag passerade en handfull spridda gårdar nere vid en större sjö och gick några kilometer grusväg innan jag klafsade genom lite blötmyr för att sedan påbörja stigningen mot nästa kalfjällsområde. Det började kvällas i den frodiga ängsbjörkskogen och plötsligt stod en räv på stigen 15 meter framför mig.
Jag stannade och vi tittade på varandra en någon halvminut, räven och jag. Den satte sig ned efter en liten stund, men bara sekundkort. Plötsligt var det något som fick den röda pälsen att sprätta till och den tog av i språng bort längs stigen. För några korta ögonblick såg jag den magnifika, tjocka svansen följa kroppen innan räven gled av stigen och sedan var försvunnen bland örterna.
Morgonen därpå bar det vidare uppåt genom den hösttempererade försommargrönskan. Jag läade för den vassa vinden bakom en fiskestuga, medan jag tuggade i mig lite choklad och nötter. Några kilometer bort längs stranden skulle det finnas en stig från sjön upp genom björkskogen, över kalfjället och bort till nästa sjö och by. Jag lade ned en hel del tid på att hitta denna stig, utan framgång. Vinden var iskall och vindblusen en kär vän. Att skogen är fattigmans rock bekräftades som vanligt. Men jag höll värmen väl så länge jag var i rörelse. Det regnade åtminstone inte.
Till slut satte jag mig utan att ha hittat stigen och kokade lunch någorlunda skyddat i den översta björkskogen. Efter maten gick jag på kompasskurs och sprang på en djup ravin uppe på kalfjället, som inte syntes på kartan. Det måste ju gå att komma över någonstans tyckte jag, frågan var om jag skulle gå åt höger eller vänster. Jag valde vänster och insåg efter en stund att det var fel. Vända eller fortsätta? En känsla sade mig att vad jag än valde så skulle det visa sig vara lika illa. Jag fortsatte och så småningom så blev ravinen något grundare och med mindre branta väggar, så att jag kunde korsa den. Ganska tjockt med snö i botten var det, men det var bara lättgånget.
Efter lunch hade jag kompletterat min kortärmade skjorta och vindblus med den extra undertröjan/nattskjortan, vilken hade både långa ärmar och en huva. De här kläderna behövdes verkligen nu när jag kommit upp ur skogen. Vantarna var givna.
Till och från stötte jag på en rösad led som väl var fortsättningen på stigen jag aldrig hittat nere i skogen. Den var en god hjälp genom ett stenigt och ganska flackt landskap. Jag höll på att hamna helt fel efter ett tag, när jag självsäkert trodde att jag hade den allmänna riktningen klar för mig. Något fick mig dock att kolla med kompassen och jag kunde konstatera att jag var på väg ungefär 90 grader fel.
Efter isblåsten över fjällplatån bar det brant nedför genom skogen, och knäna som gnisslat några dagar började nu göra ont på allvar. Stavarna var välsignade i sammanhanget, jag kunde spara knäna genom att belasta stavarna i nedförsluten. Nu bar det ned mot nästa stora sjöstråk och sedan upp över nästa fjäll. Även här blev det några kilometer väg förbi några gårdar där snöskotrarna stod och vilade sig i form.
Den följande dagen var det fortfarande lika ihållande kallt. En välrösad stig ledde över ett gråkall kalfjällsgryta med någon halvmils radie. Mitt närmaste delmål var ett hak i grytkanten, vilket var öppningen ned mot nästa sjöparti. Någon mil bortom denna "durre" fanns en kraftverksdamm. Det var enda möjligheten att korsa de stora vattnen i min väg på de närmaste milen.
Knäna kändes inget vidare, asfaltvägen i slutet av den långa gårdagen hade slitit extra på dem. Mot slutet av mina timslånga pass kände jag mig som en ganska sliten 90-åring. Vila, vatten och godis piggade dock upp mig och efter rasterna rörde jag mig inledningsvis med den självklara spänsten hos en rullatorbefriad 70-åring.
Efter någon timme på väg över kalfjällsgrytan mot min durre började den kalla vinden föra med sig regndroppar. Det dröjde inte länge innan de hårdnade till snö. Inte förvånande. Skulle det här kallas sommar? Med regnkläder samt dubbla undertröjor och vindblus undertill var det ändå någorlunda drägligt. Ja, så drägligt det kan vara med snöblandat regn och snålblåst i juli månad. Så länge jag höll tempot uppe gick det ingen nöd på mig. Undantagandes fötterna. Lätta mesh-skor och tunna nylonstrumpor är det som jag funnit fungerar bäst när jag vandrar, men det finns gränser. Mina fuktiga fötter började nu kännas ordentligt nedkylda.
Fram emot lunchtid visade regnslasket inga tendenser att ge vika och fötterna började bli ordentligt kalla nu. Och här fanns inte ens någon läckande kåta att tillgå. Jag spände raskt upp det lilla tältet och kröp in. Skönt att ha ett skydd som gick snabbt och enkelt att resa. Först drog jag av regnkläderna och sedan boade jag ordentligt. Liggunderlag ut, sovsäck fram och uppdragen till armhålorna. Med termojackan och huvan på blev det genast riktigt drägligt. Jag lade mig på rygg i någon minut och bara lät tröttheten skölja genom kroppen och sedan rinna bort genom armar och ben.
När gasköket fått vattnet att bubbla var det dags att röra ned dagens ranson av torrskaffning och vänta medans det svällde. Så lite det behövs för att ha det skönt. Varm mat och varm kropp i skydd från snålblåsten och snöblasket som lekte tafatt med tältduken.
Innan det var dags att dra vidare tog jag på fiberpälssockarna och sedan de vattentäta goretexsockarna. Sådär, nu visste jag att fötterna skulle hålla värmen i fortsättningen.
När passerat durren kom jag ned i björkskogen. Det var vid 14-tiden och då hade det slutat regna och snöa och en solglimt lyste upp tillvaron. Den värmde både kropp och själ på det där speciella sättet som alla de som gått genom regn och snö har upplevt.
Av Jörgen Johansson
Även om jag satt på spisen så betydde det inte att jag var särskilt varm. Inte i det här vädret.
Efter några timmars vandring i motregn hade jag passerat ett rött Nallotält. Jag knackade på och tältet visade sig innehålla två pensionärer och tre hundar. De låg och väntade på bättre väder. Kloka som pudlar allesammans.
I en blöt nedförsbacke halkade jag i regnet och snålblåsten och hade landat i en, förmodligen permanent, spagat om inte stavarna räddat mig. De ena böjdes ordentligt, men inte mer än att den med milt och uthålligt våld kunde fås att räta upp sig.
Regnet som hade piskat på tältet halva natten och i ansiktet halva morgonen kom nu från ryggsidan, men det räckte inte för att den rätta bastuvärmen skulle infinna sig. Fram emot lunch började jag bli ordentligt nedkyld, trots ett mycket bra tempo. Det var 4-5 grader varmt och aningen av snöblandat smög in i regnet då och då. Man hade ingen känsla av att midsommar inte var så länge sedan.
En kåta som var utmärkt på kartan hade känts lockande ett längre tag och nu började jag verkligen önska att den var olåst, även om jag inte vågade ha alltför stora förhoppningar. En smula försäkring mot besvikelse skadar aldrig. Nu dök byggnaden i fråga upp några hundra meter bort, men tyvärr på fel sida om en 30 meter bred bäck med hyfsat flöde och en beklämmande brist på varmvatten.
Men nu hade jag kåtan inom räckhåll och spanade raskt in en möjlig rutt genom det gråvita bruset. Det här var potentiellt ett farligt läge. Med lågt blodsocker och småkall som jag var är det lätt att förivra sig och bli väldigt blöt eller i värsta fall permanent kall. Jag tog någon extra sekund för att strama upp mig och ge vadet min totala uppmärksamhet. Mitt vanliga mantra surrade i skallen medan jag steg för steg, stavtag för stavtag, tog mig genom det brutalt kalla vattnet: "It ain't over 'til it's over, it ain't over 'til it's over..."
Jag hade inte behövt oroa mig, kåtan var öppen. Faktum är att det tog en stund att hitta någon del där den inte var öppen för både väder och vind. Men om jag bredde ut liggunderlaget på den gamla järnspis som stod vid ena väggen så droppade det inte på mig just där. Resten av kåtan var precis så snuskig som bara sådant vi människor lämnar efter oss kan vara. Men för ögonblicket var den en femstjärnig skänk från ovan.
Här kunde jag kränga av mig mina blöta regnkläder. Alldeles tydligt läckte mina hemsydda regnshorts numera. Baken och nederkanten av den kortärmade merino-tröjan var blöta. Byxorna var också blöta på låren, eftersom de nya holkarna vridit sig under vandringen och lämnat en glipa. Fick plocka fram några säkerhetsnålar och fixera dem. Men inte just nu.
På med den varma termojackan och dess vadderade huva, innan jag drog igång gasköket och satte på kitteln med vatten. Det droppade lite överallt, och vinden och regnet var inte långt borta, men för ögonblicket hade jag min fristad här. Snart skulle potatismoset med riven ost och vitlökspulver fylla mig med värme och bränsle.
Det hade regnat hela den föregående natten och även blåst ganska ordentligt. Vid tretiden lossade en tältpinne och jag fick hoppa ut och sticka den på plats och sedan lägga en sten ovanpå. Framåt morgonen märkte jag att dukkanten på baksidan av tältet av vinden pressats in mot myggnätet mellan golv och väv. Vattnet rann in genom myggnätet och ut på golvet nere vid knäna. Det blev en ny tur ut för att strama upp duken innan sovsäcken hann bli sur.Fram emot eftermiddagen kom jag ned i björkskogen och regnet upphörde. Snart var jag torr igen och behagligt varm. Jag passerade en handfull spridda gårdar nere vid en större sjö och gick några kilometer grusväg innan jag klafsade genom lite blötmyr för att sedan påbörja stigningen mot nästa kalfjällsområde. Det började kvällas i den frodiga ängsbjörkskogen och plötsligt stod en räv på stigen 15 meter framför mig.
Jag stannade och vi tittade på varandra en någon halvminut, räven och jag. Den satte sig ned efter en liten stund, men bara sekundkort. Plötsligt var det något som fick den röda pälsen att sprätta till och den tog av i språng bort längs stigen. För några korta ögonblick såg jag den magnifika, tjocka svansen följa kroppen innan räven gled av stigen och sedan var försvunnen bland örterna.
Morgonen därpå bar det vidare uppåt genom den hösttempererade försommargrönskan. Jag läade för den vassa vinden bakom en fiskestuga, medan jag tuggade i mig lite choklad och nötter. Några kilometer bort längs stranden skulle det finnas en stig från sjön upp genom björkskogen, över kalfjället och bort till nästa sjö och by. Jag lade ned en hel del tid på att hitta denna stig, utan framgång. Vinden var iskall och vindblusen en kär vän. Att skogen är fattigmans rock bekräftades som vanligt. Men jag höll värmen väl så länge jag var i rörelse. Det regnade åtminstone inte.
Till slut satte jag mig utan att ha hittat stigen och kokade lunch någorlunda skyddat i den översta björkskogen. Efter maten gick jag på kompasskurs och sprang på en djup ravin uppe på kalfjället, som inte syntes på kartan. Det måste ju gå att komma över någonstans tyckte jag, frågan var om jag skulle gå åt höger eller vänster. Jag valde vänster och insåg efter en stund att det var fel. Vända eller fortsätta? En känsla sade mig att vad jag än valde så skulle det visa sig vara lika illa. Jag fortsatte och så småningom så blev ravinen något grundare och med mindre branta väggar, så att jag kunde korsa den. Ganska tjockt med snö i botten var det, men det var bara lättgånget.
Efter lunch hade jag kompletterat min kortärmade skjorta och vindblus med den extra undertröjan/nattskjortan, vilken hade både långa ärmar och en huva. De här kläderna behövdes verkligen nu när jag kommit upp ur skogen. Vantarna var givna.
Till och från stötte jag på en rösad led som väl var fortsättningen på stigen jag aldrig hittat nere i skogen. Den var en god hjälp genom ett stenigt och ganska flackt landskap. Jag höll på att hamna helt fel efter ett tag, när jag självsäkert trodde att jag hade den allmänna riktningen klar för mig. Något fick mig dock att kolla med kompassen och jag kunde konstatera att jag var på väg ungefär 90 grader fel.
Efter isblåsten över fjällplatån bar det brant nedför genom skogen, och knäna som gnisslat några dagar började nu göra ont på allvar. Stavarna var välsignade i sammanhanget, jag kunde spara knäna genom att belasta stavarna i nedförsluten. Nu bar det ned mot nästa stora sjöstråk och sedan upp över nästa fjäll. Även här blev det några kilometer väg förbi några gårdar där snöskotrarna stod och vilade sig i form.
Den följande dagen var det fortfarande lika ihållande kallt. En välrösad stig ledde över ett gråkall kalfjällsgryta med någon halvmils radie. Mitt närmaste delmål var ett hak i grytkanten, vilket var öppningen ned mot nästa sjöparti. Någon mil bortom denna "durre" fanns en kraftverksdamm. Det var enda möjligheten att korsa de stora vattnen i min väg på de närmaste milen.
Knäna kändes inget vidare, asfaltvägen i slutet av den långa gårdagen hade slitit extra på dem. Mot slutet av mina timslånga pass kände jag mig som en ganska sliten 90-åring. Vila, vatten och godis piggade dock upp mig och efter rasterna rörde jag mig inledningsvis med den självklara spänsten hos en rullatorbefriad 70-åring.
Efter någon timme på väg över kalfjällsgrytan mot min durre började den kalla vinden föra med sig regndroppar. Det dröjde inte länge innan de hårdnade till snö. Inte förvånande. Skulle det här kallas sommar? Med regnkläder samt dubbla undertröjor och vindblus undertill var det ändå någorlunda drägligt. Ja, så drägligt det kan vara med snöblandat regn och snålblåst i juli månad. Så länge jag höll tempot uppe gick det ingen nöd på mig. Undantagandes fötterna. Lätta mesh-skor och tunna nylonstrumpor är det som jag funnit fungerar bäst när jag vandrar, men det finns gränser. Mina fuktiga fötter började nu kännas ordentligt nedkylda.
Fram emot lunchtid visade regnslasket inga tendenser att ge vika och fötterna började bli ordentligt kalla nu. Och här fanns inte ens någon läckande kåta att tillgå. Jag spände raskt upp det lilla tältet och kröp in. Skönt att ha ett skydd som gick snabbt och enkelt att resa. Först drog jag av regnkläderna och sedan boade jag ordentligt. Liggunderlag ut, sovsäck fram och uppdragen till armhålorna. Med termojackan och huvan på blev det genast riktigt drägligt. Jag lade mig på rygg i någon minut och bara lät tröttheten skölja genom kroppen och sedan rinna bort genom armar och ben.
När gasköket fått vattnet att bubbla var det dags att röra ned dagens ranson av torrskaffning och vänta medans det svällde. Så lite det behövs för att ha det skönt. Varm mat och varm kropp i skydd från snålblåsten och snöblasket som lekte tafatt med tältduken.
Innan det var dags att dra vidare tog jag på fiberpälssockarna och sedan de vattentäta goretexsockarna. Sådär, nu visste jag att fötterna skulle hålla värmen i fortsättningen.
När passerat durren kom jag ned i björkskogen. Det var vid 14-tiden och då hade det slutat regna och snöa och en solglimt lyste upp tillvaron. Den värmde både kropp och själ på det där speciella sättet som alla de som gått genom regn och snö har upplevt.
Jag hittade till och med torvkåtan som var utmärkt på kartan. Den var välhållen och, unik i min erfarenhet, klädd med skifferskivor den nedersta metern eller så. Men det var uppehållsväder, så jag stannade hellre utanför den när jag kokade eftermiddagskaffet även om den var ren och välhållen jämfört med gårdagens övergivna skräphög.
Det verkade klarna upp lite nu, de blå flikarna på himlen började växa till sig, men det var fortfarande kallt. Skyddad i björkskogen, som jag var nu, så höll jag värmen väl. De varma och vattentäta sockarna hade åkt av vid kafferasten, de behövdes inte längre. En älgko skymtade förbi i undervegetationen en bit bort.
Det gick inte särskilt fort, vänster knä gjorde rejält ont, höger gjorde bara ont. Öm under fötterna och en svullnad på skenbenet hade jag också. Borde väl ha tränat mer, men just den här typen av smärta i knäna hade jag aldrig råkat ut för tidigare. Kunde de nya avancerade inläggsulorna ha bidragit? De skulle få åka i ryggsäcken i fortsättningen, så fick jag se om det hjälpte. Nu höll jag kanske 60% av normalt tempo. Det var bara att hoppas att smärtan skulle gå över om någon dag eller två. Det hade funkat förrut. Bara att fortsätta så tröttnar kroppen på att göra ont, eller lagar sig själv.
Mot kvällen hade jag kommit drygt halvvägs längs den långa sjön och slog upp tältet i ängsbjörkskogen. Ganska mör var jag nu, skönt att sova efter att ha tuggat de vanliga nudlarna.
När jag vaknade nästa morgon var det till ljudet av en vänlig bris i björkarnas löv. Himlen var blå, det var varmt i luften. En doft av grönska och jord svävade nästan obemärkt runt tältet. Sommaren hade kommit.
Här finns en diskussionstråd på Utsidan.
Här finns packlistan från vandringen
Comments
Post a Comment