Utrustning för kursen i Klippiga bergen

Turer Utrustningen för BPL Wilderness Trekker III var lite speciell. Naturligtvis ultralätt men restriktionerna kring antalet prylar vi fick ha med oss var också ganska hårda. Ingen GPS, ingen klocka. Endast en enda vattenflaska som även tjänstgjorde som mugg för varma drycker samt kissflaska vid behov och inte heller något toalettpapper...
Av Jörgen Johansson

Utrustningen i sin helhet framgår av utrustningslistan (se längst ner). Vi hade alla runt 8 kg i totalvikt för personlig utrustning, ”from skin out”. Till detta kom gemensam utrustning som tält, kokutrustning och säkerhetsutrustning. Samt mat. Den gemensamma utrustningen fördelade vi mellan oss och roterade mellan dagarna. Det är svårt att veta exakt hur mycket vi bar, men jag tror inte att jag bar mycket mer än 10 kg på ryggen vid något tillfälle, utom möjligen de dagar jag bar själva tältduken. Det är ganska lätt för en vintertur, låt vara ingen midvintertur precis.



Här är några kommentarer och funderingar kring utrustningen. Flera av de prylar jag använde kommer jag att skriva mer detaljerade synpunkter på när jag använt dem ytterligare.

Allmänt
Kursen genomfördes under vad man närmast kan kalla vinterförhållanden. Snö fanns i djupa drivor eller ett 10-20 cm täcke nästan överallt. Undantag var renblåsta klipphällar och vattendrag. Temperaturen var runt noll eller någon plusgrad dagtid och nattetid gissar jag att temperaturen sjönk till 5-10 minusgrader de två första nätterna. Sista natten på lägre höjd var mildare med enbart någon enstaka minusgrad.


Vädret var i huvudsak soligt och vackert utan besvärande vindar. Ibland blåste det snålt och kallt och man fick dra upp huvor och ta på sig vantar, men vinden var aldrig i närheten av att kunna kallas hård. Ibland värmde solen och det var vindstilla. Då gick man med vindblusen uppknäppt till midjan och ärmarna uppdragna till armbågarna.

Sammanfattningsvis så var utrustningen för de flesta av oss nog ganska optimal. Alla höll värmen och var nöjda med att de lätta skorna fungerade så bra som de gjorde, även om nästan alla var blöta om fötterna under större delen av turen. Dagtid var det inga problem och nattetid räckte isoleringen till för en hyfsad vila. Hade det varit ytterligare 5-10 minusgrader, vilket mycket väl kunnat inträffa, så hade det blivit kallt på nätterna.

Fötter
Alla använde lätta löparskor eller trailrunners, utom Ryan Jordan som hade ett par extremt lätta kängor från Inov-8. Tillsammans med damasker höll han sig torr och varm hela tiden. De flesta hade vattentäta trailrunners och någon form av damasker. Alla som hade den lösningen blev blöta av pulsandet i snön. Damasker och lågskor är en kombination som svårligen blir tät. Själv hade jag lätta meshskor av samma typ som jag använder sommartid i kombination med Rocky Goretex-sockar. Någon annan hade Sealskinz. Detta fungerade perfekt det första dygnet, men sedan började mina sockar läcka och jag blev också fuktig om fötterna.

Jag hade använt mina Rocky-sockar under 3-4 dagars blöt vandring runt Glacier Peak några veckor tidigare, och då hade de fungerat suveränt. Hade jag haft nya Rocky till kursen är jag övertygad om att min sko-lösning hade varit idealisk för mig. Min slutsats är att Rocky håller bättre för slitage än Sealskinz. De är också lättare och lär andas bättre. Jag har svårt att märka någon skillnad.

Det var med viss glädje som jag skrev in följande i utrustningslistan inför turen: "Gaiters, traditional Lap style, 4 g". Världens lättaste damasker? Jag knöt alltså helt enkelt ett par tunna band runt byxornas nederdel, strax under den elastiska kanten överst på Rocky-sockarna. Valken denna bildade höll hela tiden byxorna på plats och hindrade snö från att tränga ned i strumporna. En oerhört bra och lätt lösning sammantaget.

Under dagtid hade vi inga problem att hålla fötterna varma trots att vi var fuktiga/blöta. Kallast blev det på kvällen i lägret när vi kokade vatten och reste tält. Alla bytte sedan till torra nattsockar och torkade dagsockarna i sovsäckarna under natten. Sockarna vi använde var yllesockar som var kraftigare än för sommarbruk och vägde runt 80-100 g per par.

Gångkläder
Jag hade förmodligen valt mina hemsydda lätta nylonbyxor på 165 gram om inte Ryan hade krävt något tyngre byxor med högt vätningsmotstånd.

Foto: Jim Bailey

Jag köpte då ett par Arcteryx Gamma LT i Seattle några veckor innan kursen. Don Wilson i min grupp hade samma sorts byxor och blev mycket förtjust. Gamma LT väger runt 350 gram och är av tunn, elastisk softshell. De är vädersbeständigare mot snö och regn än mina hemsydda, men detta behövdes inte under kursen. När det blev kallt om knäna i motvinden så drog jag mina hemsydda holkar över.

Som undertröja dagtid använde jag Fjällrävens Hoody plus en lätt vindblus. Vid behov hade jag kunnat förstärka detta med nattskjortan, min gamla Woolpower-tröja. Det behövdes dock aldrig. När snålblåsten var som värst drog jag istället på mig regn- och stormplagget Oz Pullover från Haglöfs. Detta in kombination med min hemsydda huva av ripstopnylon och Primaloft-vaddering samt fleecehandskar och vindtäta överdragsvantar av silnylon räckte för alla förhållanden vi stötte på.

Värmekläder
Jag hade inhandlat en Cocoon Pullover Hoody (320 g) och matchande överdragsbyxor (230 g) från Ryan Jordan. Dessa är i Pertex Quantum och Polarguard Delta, enkla, grå och enastående lätta. Tröjan använde jag ibland vid längre raster om det var lite kyligt. Hela stället åkte på när vi slog läger och var suveränt skönt. Framförallt de fluffiga byxorna tillförde väldigt mycket värme. En separat artikel om de här plaggen kommer.


Jag sov också i den här fina pyjamasen och de blev klara favoriter under turen och kommer att följa med på vinterturer i framtiden.

Sovplagg
Tillsammans med Cocoon-stället använde jag två quiltar som jag hyrde av Ryan. De var i samma material som pyjamasen. Den ena en UL 180 (560 g) den andra en UL 60 (360 g). Under detta ett 5 mm tjockt Evazote cellplastunderlag som jag plockade upp på Mountain Equipment Coop i Calgary på vägen till kursen. För att ligga mjukt kompletterade jag detta med ett självupplåsande Torsolite som jag köpte av Ryan. Allt detta stoppades ned i min hemsydda bivacksäck på drygt 200 gram, vilken skulle skydda hela paketet mot yrsnö och hjälpa till att hålla allt på plats och minska draget.

Foto: Backpackinglight.com

Quiltar är enligt mina erfarenheter inte idealiska för temperaturer nära och under noll och den här lösningen hade inte varit mitt förstahandsval. Jag hade en del problem med att det läckte kall luft på ryggen när jag låg på sidan och inte fick stoppat in kanterna på quiltarna under kroppen. Detta förvärrades av att det var dubbla quiltar i slipprigt material som inte var lätt att styra i halvsovande tillstånd. Men eftersom jag inte hade någon tillräckligt lätt syntetsovsäck, och syntet var föreskrivet, och inte ville köpa en sådan för dyra pengar bara för kursen så valde jag denna kombinerade köp- och hyrlösning.

Foto: Backpackinglight.com

Orsaken till att Ryan krävde sovutrustning av syntet hade att göra med kursens syfte; långa turer på många veckor i arktiska sammanhang. Ryans erfarenhet är att dun under sådana förhållanden ackumulerar så mycket fukt att isoleringen så småningom går förlorad. Detta eftersom man under sådana förhållanden inte har tid att torka utrustningen, inte heller kan räkna med att det går att göra upp eld eller att det finns hus att komma in i. Jag delar den här uppfattningen.

Sammanfattningsvis så fungerade sovutrustningen tillräckligt bra. Men jag hade hellre valt dun, och definitivt helst en sovsäck om min plånbok varit outtömlig. Dun hade naturligtvis inte varit något problem under tre nätter som dessa. Men syftet med kursen var som sagt att vi skulle träna oss att använda utrustning för längre barmarksexpeditioner med risk för snö och kyla.

Bära
Själv använde jag den större av mina båda hemsydda ryggor. Den rymmer 60-65 liter och väger 485 g. Till detta kommer 150 g för den midjeväska som ryggsäcken vilar på vid ryggslutet och som tjänstgör som avbärarbälte. Ryggsäcken var mer än tillräckligt stor, även för de dagar då jag bar tältet. Som vanligt imponerade den tudelade "avbärarfunktionen" och jag skulle tveklöst välja samma ryggsäck igen.

Ryan hade den större varianten av Golites Jam2, Pinaccle, och var lika nöjd med den som jag är med Jam2. Min hemsydda ryggsäck har dock fördelen av de stora mesh-fickorna utanpå, där jag förvarar förstärkningsplagg, godis, vattenflaska och annat smått och gott. Karta, kompass och kamera reser i en liten silnylonficka framtill på midjebältet.

Skydd
Här hade vi möjlighet att sätta upp och välja mellan två olika lösningar innan vi gav oss iväg. Vi satte upp både Golite Shangri-La 6+ och 8+ samt Titanium Goats assymetriska tipi Vertex 8 utanför lodgen. Båda tälten var sydda i silnylon och saknade golv. Assymetrin ställde till det vid uppsättningen av titangeten medan Golites traditionella ryggåslösning var mer intuitiv för alla. Båda grupperna valde Golite och vår grupp var snabbast och snodde det största.



Med fem personer i ett 8+ tält hade vi mycket gott om plats. Tältet vägde 2,7 kg vilket bara var 300 gram mer än variaten för 6+. Duken samt pinnar och stänger fördelades i gruppen, liksom övrig gemensam utrustning. Men med tanke på komforten så understryker vikten på mindre än 600 gram per person viktfördelarna med att dela utrustning med andra.

Mathållning
Eftersom kursen syftade till att träna oss för längre turer utan provianteringsmöjligheter försökte vi undvika att använda bränsle som vi måste bära med oss. Detta stjäl vikt i packningen från maten, något som är viktigt att tänka på i sammanhang där initialvikten är mycket hög trots att man använder ultralätta prylar.


Vi hade prototyper av Caldera Cones i titan; två per grupp. Till detta hörde ett kokkärl på ca 1,5 liter. Till varje kök hörde och en full Trangia-brännare, några Esbit-tabletter samt tändmaterial och eldstål. Vi använde Trangia-brännarna sista morgonen och gjorde slut på T-spriten vid det tillfället.

Caldera-spisarna funkade ganska bra, men användningen tog naturligtvis mer tid än för ett traditionellt kök. Bränslet vi använde var hyfsat men ytfuktigt och det tog ofta en bra stund att få ordentlig fyr. Man var också tvungen att bevaka kokningen och elda kontinuerligt. Det kokande vattnet hälldes sedan direkt i matpåsarna från Aloksak och vi åt direkt ur dem. BPL stod för frukost och middagar och allt detta var vegetariskt och ekoodlat. Och gott.


Till detta hade sedan var och en färdigpackade påsar med snacks som skulle ätas ungefär varannan timme under dagen. Fyra påsar per dag och med minst 400 kcal i varje var målet. Själv lyckades jag komma upp i 550 kcal genom att komplettera min vanliga mjölkchoklad-hasselnötter-russin-kost med solrosfrön och Crostini-kex. Istället lämnade jag russinen hemma.

Allt detta hade säkert varit utmärkt om jag inte drabbats av höjdsjuka med åtföljande illamående. Detta gjorde att solrosfröna och Crostinikexen inte gick att pressa ned. Som tur är gillar jag hasselnötter skarpt, vilket magen tydligen visste, så jag klarade mig hyfsat på dessa och mjölkchokladen. Russinen hade säkert gått ned, men de var ju inte med.

Övrigt
Snöskorna fungerade ypperligt. Vi hade inte haft det lätt utan dem. De inbyggda titanbroddarna gav strålande fäste på isig skare I både med och motlut. Broddarna fick slita hårt på stenigt underlag ibland, men behöll sin skärpa mycket bra. Tyvärr fanns det en brottanvisning där tåremmarna bröts mot den metallplatta som höll dem fastskruvade, vilket ledde till att flera fältreparationer måste göras. Detta visade sig dock vara enkelt med lite silvertejp och en smula pyssel och funktionen blev inte nedsatt av detta. Det är värt att notera att detta är snöskor för tävlingsbruk och inte avsedda för den typ av påfrestningar som vi utsatte dem för.

Säkerhetutrustningen för gruppen bestod av reparationsgrejor och en del extra sjukvårdsprylar. Ryan bar också satelittelefon för att kunna kommunicera med omvärlden vid behov.


Sammanfattning
När det gällde utrustning så stärktes jag i tron på att man klarar även vinterförhållanden med lätt utrustning. Sedan är det naturligtvis självklart att midvinterförhållanden med riktigt låga temperaturer kräver mer kläder och varmare sovutrustning än den vi hade. Men detta gäller framförallt sovutrustningen. Jag är övertygad om att jag kunnat skida i 30-40 minusgrader om jag dragit på min Cocoon-pyjamas. Varmare vantar och varmare skodon hade naturligtvis behövts.

Jag skulle troligen inte välja Golite Shangrila för svenska vinterfjäll. För en skogstur på vintern tror jag de funkar bra, liksom för sommarturer i fjällen. Men de stora vävytorna fångar mycket vind och jag skulle inte vilja bo i en vinterstorm på kalfjället med ett sådant skydd. Ett par bra tunneltält som t ex HB Kaitum eller Nammatj skulle innebära en total vikt på 5,5 kg för en grupp som vår. 1,1 kg per person är ungefär det dubbla jämfört med vad vi bar. Men med en sådan lösning klarar man även vinterfjället.

Själv föredrar jag också att sova helt innesluten i tyg under vinterförhållanden på tundra. Att yrsnö tränger in kan ställa till problem. Dessa kan till en del lösas genom vattenavstötande sovsäcksöverdrag, så att man inte direkt behöver frukta för sitt liv. Men vid dåligt väder blir det ändå väldigt obekvämt att vistas i en miljö där snö yr in och blöter ned det mesta.

Vad gäller förbudet mot toapapper så funkade snön anmärkningsvärt bra som substitut. Jag är inte förtjust i att använda organiskt material som toapapper, men kramsnö fungerar suveränt. Man tar en näve och kniper åt. Detta ger en spolformad klump på vilken man använder ena kortänden. Tro det eller ej, men det är inte alls kallt och obehagligt. Eller, inte mycket...

Packlistan i detalj

Packlista_Trekker_III.htm

Mer om kursen

Tidigare artikel: Kurs i Klippiga bergen

Ryan Jordans foton | Don Wilsons turberättelse | Podradio på BPL

Diskutera på Utsidan

2 comments:

nmr said...

undrar lite över dina gamma LT, har ett par i medium regular, dvs inte den längre modellen och enligt min våg väger de 444 gram. Men på arcteryx hemsida anger de vikten till
under 400 gram, undrar om de då menar den allra minsta storleken?

Jörgen Johansson said...

Det kan inte vara så att du har ett par Gamma (utan LT)?
Tittar jag på LT på Arcteryx hemsida står det 337 gram, vilket stämmer bättre med mina:
http://arcteryx.com/product.aspx?Gamma-LT-Pant

Post a Comment

Current articles

All articles