Turer ”Backpacking Light's Wilderness Trekking III, October 9-15 2007, near Bozeman, MT. Imagine trekking across a vast mountain wilderness, ultralight style. In the northern Rocky Mountains during a season that tells you that fall has come and gone, but leaves you a bit unsettled about when deep winter will arrive. You see nothing but mountains and tundra. No roads, no trails, no lights indicating habitations.”
Av Jörgen Johansson
Visst lät det intressant och jag slängde in en anmälan utan några större förhoppningar om att hamna bland de utvalda tio kursdeltagarna. När jag stod med ena foten i resväskan på väg till en annan nordamerikansk vildmark, Glacier Peak, kom beskedet om att jag blivit antagen. Två vandringar i USA inom loppet av en månad – smällar man får ta!
Teoridelen
Några mil utanför Bozeman, Montana, på en lodge med utsikt mot Bridger Mountains hade vi ett drygt dygns teoreiska genomgångar. Grundförutsättningen för kursen var hur man planerar och genomför längre expeditioner i arktisk vildmark utan understöd (läs: proviantering) och givetvis med ultralätt utrustning.
Ryan Jordan, lättpackningsguru och grundare av Backpackinglight.com, var kursledare. Mycket av teoridelen handlade om hans egna erfarenheter från expeditionen Arctic 1000 som han var med om sommaren 2006. Grundproblemet i en sådan expedition är att om man vid starten måste bära 25–30 kg mat så finns det mycket litet utrymme för annan utrustning inklusive bränsle.
Under en och en halv dag föreläste Ryan en del, men huvuddelen handlade om att processleda diskussionerna bland deltagarna. Eftersom alla var erfarna handlade det mycket om att man skulle lära av varandra. Viktiga frågor var hur man agerar vid vandring genom björnland, hur man navigerar i okänd terräng, kanske i områden där det inte ens finns (tillförlitliga) kartor och hur man planerar en energieffektiv expedition i arktiska vildmarker där man måste bära med sig alla kalorier.
Utöver den utrustning jag var van vid för svenska vandringar tillkom några speciella detaljer. Varje deltagare utrustades med en burk med pepparsprej i ett hölster, avsedd att hålla alltför närgångna grizzlybjörnar på minst en armlängds avstånd. Eftersom snö och oväder den senaste veckan hade dumpat en del snö på högre höjder blev också lavinsändare och snöskor extra utrustningsdetaljer.
På eftermiddagen den andra dagen gick vi ombord på den lilla bussen med all vår packning. Fortfarande utan att veta vart vi skulle. Ryan teg som muren. Några timmars bussresa i ett soligt höstlandskap, till en del genom Yellowstone National Park, förde oss sedan till en guestranch. En stadig middag följde, där vår vegetarian Mike Clelland istället för biffstek fick några oformliga kycklingburgare. Han och vi andra skrattade glatt åt att detta förmodligen var det mest vegetariska någon på en ranch i cowboylandet Montana kunde tänka sig!
På kvällen fick vi ut våra kartor. Ryan hade hela tiden hållit sekretessen kring vart vi skulle på topp. Skulle vi nu få veta vart vi skulle? Inte direkt, kartorna var föga detaljerade och innehöll stora vita områden, inga platsnamn, inga skalor men ett svårchiffrerat virrvarr av höjdkurvor. För en svensk med begränsade erfarenheter av landskap som detta var intrycket ett landskap med höjdskillnader som fick det att svindla, van som man är vid relativt hyfsade avstånd mellan olika toppar, pass och dalar.
Foto: Ryan Jordan
Som tur var fanns det andra med större vana vid att navigera i den här typen av terräng i vår grupp. Kursdeltagarna delades i två grupper med fyra deltagare och en ledare i varje. Den senare hade inte till uppgift att leda gruppen större delen av tiden, utan var där som en säkerhetsfaktor, med tillgång till fullständigt kartmaterial och satelittelefon, redo att kliva in vid behov.
Ledare för min grupp var Ryan Jordan. Mina gruppkompisar var Don Wilson, Mike Clelland och Bryan Doble. Både Don och Mike var oerhört rutinerade klättrare och vandrare i min egen ålder. Bryan var lillgrabben med sina 28 år och ivrig vandrare med många utenätter från sin thruhike av Appalachian Trail några år tidigare, men utan erfarenhet av vandringar i västra USA.
Första dagen
Det var väckning 05.30 och frukost på ranchen. Sedan satte vi oss i den lilla bussen och körde någon timma. Uppåt och uppåt i bar det i de för oss okända bergen. Vi kom till en vägbom; vägen, en av de högsta i USA, hade nyss stängts för vintern. Det var 5–6 minusgrader och stämningen var dämpad i de två grupperna när vi tog på oss ryggsäckarna i det bleka gryningsljuset.
Vi hade fyra dagar framför oss och två hållpunkter på det kartliknande material vi fått ut; Start och Finish. Hur långt det var emellan dessa punkter visste vi inte. Detta var något vi måste försöka fastställa när vi började röra oss i terrängen. Vi följde vägen en bit, men klev sedan ut i det snötäckta klorfyllet när riktningen inte stämde med den vi önskade.
Vi började namnge företeelser vi såg för att kunna kommunicera med varandra. Den första var Wet Shoe Pond, där Mike trampade genom snön ned i en bäck och vattnet rann över damaskerna och ned i hans Goretexsko. Solen började stiga och värma oss och efter några timmar vandrade vi ett strålande solsken mitt bland höga berg och djupa dalar någonstans strax utanför Yellowstone. Mike Clelland identifierade bergskedjan vi såg i söder som Absaroka Range. Var vi var någonstans själva visste ingen, men det visade sig vara Beartooth Range.
Vi lagade ingen mat under dagen utan stannade ungefär varannan timme för att proppa i oss 400–500 kcal samt dricka vatten. Fördelen med de höga nivåer vi rörde oss på och de små bäckarna var att vi inte behövde behandla vattnet mot illasinnade bakterier och mikroorganismer.
Mitt på dagen tog vi på snöskorna nedanför en brant sluttning som skulle leda oss upp på närmare 3500 meters höjd. Det blev en lång och tung stigning för Brian och mig, som båda bodde på havsnivå och nu började känna av höjden. Don, Ryan och Mike, som alla bor på runt 1500 meters höjd och också var erfarna höghöjdsvandrare, hade inte alls samma problem.
Bryan hade haft en släng av feber den senaste helgen och fick en sprängade huvudvärk av migräntyp. Jag klarade mig utan huvudvärk, men kände det lätta illamående som hör ihop med höga höjder.
Mycket snabbt förvandlades vandringen uppför den branta sluttningen till krypfart med ett tungt steg för varje tungt andetag. Detta fortsatte för min del hela eftermiddagen. Jag hade inga problem så länge vi rörde oss horisontellt eller gick utför, men varje liten stigning tog hårt på mig och Brian. Det var här vi gav oss själva namnet Beach Boys, vilket sedan blev hela gruppens namn.
I en nedförsbacke föll jag lite långsamt när foten sjönk i snön, liksom i slow motion. Lika långsamt böjdes vandringstaven av kolfiber, sedan den kilats fast i en spricka, och bröts av. Jag stoppade delarna i ryggsäcken och fortsatte med en stav. Fick försöka laga ikväll.
Fram emot kvällningen såg vi såg lite träd på en lägre nivå och sökte oss dit. Jodå, det fanns både rinnande vatten, bränsle och bra utrymme för vårt stora tält från Golite. Medan Don och Mike slog upp tältet och Bryan fick vila så visade Ryan mig hur man använde de Caldera-spisar vi hade med oss.
Caldera är en titankon inuti vilken man både kan elda med trä, Esbittabletter och t-spritbrännare. Vi hade både en full Trangiabrännare och en handfull Esbittabletter med oss, men det var helt klart inget som skulle räcka hela turen. De skulle ge oss något mål om det inte fanns bränsle, men det handlade om att elda med ved i möjligaste mån.
När vi fått fart på våra två spisar kokade Ryan och jag vatten till hela gruppen. Det blev totalt åtta liter innan alla maträtter var dehydrerade och alla dryckesbehov tillfredställda. De flesta av oss ville också ha en varmvattenflaska med oss i sängen för det var kallt. Ryan tog en titt på sin GPS och var mycket imponerad över den sträcka vi tillryggalagt under dagen.
Det var 5-10 minusgrader, strålande stjärnhimmel och isande vackert när vi kröp in i tältet.
Andra andningen?
Natten var inget vidare. Jag sov inte något nämnvärt. Höjden kopplat till den fysiska ansträngningen satte hela kroppen under press. Det blev några vändor för att uträtta naturbehov. Kallt och vackert. Sedan började magen krångla och knipa, men jag lyckades behålla maginnehållet där det gör mest nytta.
Vi kokade vatten på Caldera-spisarna i gryningen så att alla fick värma innehållet i sin frukostpåse. Sedan bar det iväg igen.
Terrängen var komplicerad och det var svårt att finna bra vägar eller lämpliga berg att triangulera mot. Vi hade nu insett att vi måste gå utanför kartan för att hitta en framkomlig väg till vårt mål.
Det som syntes på kartan och okulärt var en ogenomtränglig vägg av höga berg på runt 4000 meter. På andra sidan denna fanns punkten Finish. När vi lämnade kartan ökade behovet av hållpunkter för att kunna bedöma vår vi befann oss. Det var här vi gjorde våra största misstag, och det var också navigeringen som var den verkliga utmaningen på den här turen.
Även den här dagen sken solen, men en del molnflikar syntes. Bryan var idag bättre efter att ha tagit migräntabletter, men både han och jag hade fortfarande problem med höjden. Men vi plockade in det vi förlorat i uppförsbackarna när det blev plattare och gruppen som helhet höll ett högt tempo med tanke på förutsättningarna. Likväl började vi inse att underlaget bromsade oss radikalt, och avståndet till slutpunkten hade inte minskat så mycket som det borde gjort. Vi låg rimligtvis efter i tidsschemat.
Under förmiddagen får vi, tvärs över en liten högalpin dalgång, se en massiv, ljusraggig gestal röra sig några hundra meter bort. Stadig som en grizzly på detta avstånd, men de små hovarna förde istället tankarna till en balettdansör. En bergsget.
Vi ser den på cirka hundra meters håll och den ser oss. Efter att ha skärskådat oss en kort stund fortsätter bergsgeten sitt spatserande över den branta sluttningen, till synes oimponerad. Efter en liten stund försvinner den ur sikte till åt höger. Vår plan var att gå till vänster i samma sluttning, men det visar sig snabbt vara en föga framkomlig väg. Don fäller då de ord som skulle följa oss under resten av turen när vi tvekade om vägvalet: ”Lets go where the goat went”.
Mitt på dagen, när vi söker oss ned mot en liten sjö för att korsa ett flerarmat bäckflöde och gå upp mot ett litet pass så stöter vi till vår förvåning på ett gäng vandrare på snöskor. Det är våra polare i den andra gruppen. De har valt delvis andra vägar hit och tänker välja att fortsätta genom att gå ned i höjd, istället för att hålla sig i den högalpina regionen som vi. Vår grupp föredrar de högre regionerna för att ha en överblick i det svårorienterade landskapet och för att undvika svårframkomlig vegetation. Efter lite småprat och utbyte av små historier om händelser längs vägen skiljs vi åt.
Det höga väg vi väljer har onekligen många vackra vyer som vi njuter av, men terrängen är inte lättframkomlig och ovissheten om var vi är och vart vi är på väg stor.
Den andra natten tillbringar vi på en lägerplats som är till förväxling lik den från förra natten. En rejäl hylla för tältet, med vacker utsikt och fina stenbänkar att ställa våra Calderaspisar på. Ryan var inte lika imponerad över vår framfart den här kvällen. Senare visade det sig att vi tillryggalagt bara 8 km, vilket var mindre än hälften jämfört med föregående dag. Den här natten sover jag bättre. Man börjar kanske vänja sig.
Den tredje dagen – ändrade planer
Den tredje dagen domineras i mitt minne av många små sjöar som vi måste gå runt för att komma vidare. Vi blir återigen medvetna om risken att fatta farliga vägvalsbeslut när man är pressad att komma framåt. Vi ligger långt efter den tidtabell som är nödvändig för att nå det ursprungliga målet. Ryan kliver in i beslutsfattandet när vi funderar över att passera en sjö längs en brant stenhäll med iskallt vatten nedanför och inga möjligheter att komma ur vattnet om någon skulle falla i. Vi väljer den längre och säkare vägen längs sydsidan av sjön istället.
Vi har haft tur med vädret och landskapet är bedövande vackert och spektakulärt med vita toppar och svarta små sjöar. Framåt eftermiddagen har vi tvingats ned på lägre höjder och molnen har drivit in. När vi pausar vid en sjö nere i skogslandet är det grådaskigt och vi är alla trötta. Har vi passerat det vi kallat Five Finger Lake eller inte? Vi har ett dygn på oss och uppgiften känns inte genomförbar.
Detta inser Ryan också och vi får nya order och en ny alternativ slutpunkt, Cooke City. Men var ligger Cooke City? Den finns inte på kartan och Ryan ger mycket lite information. Det känns dock väldigt troligt att det dalstråk i fjärran som skiljer oss från Absaroka Range är den del av Yellowstone som vi passerade med bussen några dagar tidigare. Vi tankade i Cooke City, som är en liten västernstad med en en gata, strax utanför nationalparken.
Bäcken som rinner ur den lilla sjön rinner åt det hållet och det självklara blir att följa den och övriga vattenflöden som kan tänkas föra oss i riktning mot dalgången och den eventuella vägen till Cooke City.
Vi ser nu för första gången på hela turen spår av en vandringsled, men lämnar den eftersom den inte verkar föra oss i rätt riktning. Istället följer vi den branta och steniga bäckravinen ned genom skogen. Ryan går i ler i mjugg. Senare berättade han att den led vi lämnat, efter att ha gjort en sväng, följer samma ravin, fast på andra sidan bäcken.
När det börjar skymma kommer vi till en större sjö i skogslandet och ser hur denna rinner ut i en ravin som ser ut att föra i lämplig riktning. Några hundra meter bort ser vi plötsligt en grupp vandrare komma fram och följa stranden i riktning mot det utflödet med ryggen mot oss.
Återigen har vi sprungit ihop med den andra gruppen. Våra olika strategier och vägval har lett oss till samma platser vid samma tidpunkter två gånger. Men vi ger oss inte till känna och när vi efter några minuter finner en led och en väl använd, men ren och snygg, lägerplats är det ändå tid att slå läger.
Nu är vi i mer frekventerade trakter och behöver både behandla vattnet vi dricker och hänga vår mat utom räckhåll för eventuella nallebjörnar. Sista kvällen sitter vi runt våra Caldera-spisar och utbyter erfarenheter om vandringar och upplevelser från våra liv. Det känns som en perfekt sista kväll.
Dagen därpå vandrar vi allt längre ned i skogslandet, längs leden vi hittat. Vi ser spåren efter den andra gruppen och hittar deras lägerplats, men gör oss ingen brådska med att hinna ifatt dem. En solig förmiddagspaus i kanten av en myr blir ganska lång medan vi myser och pratar om vandringar och utrustning.
Några timmar senare når vi vägen, som planerat och följer den några kilometer in till Cooke City. På verandan till ett motell sitter den andra gruppen och tuggar i sig chips och dricker Coke. Coke i Cooke sitter ganska bra efter några dagar högt över vardagen, uppe på Beartooth Plateau.
På vägen till Bozeman stannar vi bussen vid Den Kokande Floden i Yellowstone och lögar oss i det ångande vattnet en halvtimme eller så.
Mer om kursen
Ryan Jordans foton | Don Wilsons turberättelse | Podradio på BPL
Diskutera på Utsidan
Av Jörgen Johansson
Visst lät det intressant och jag slängde in en anmälan utan några större förhoppningar om att hamna bland de utvalda tio kursdeltagarna. När jag stod med ena foten i resväskan på väg till en annan nordamerikansk vildmark, Glacier Peak, kom beskedet om att jag blivit antagen. Två vandringar i USA inom loppet av en månad – smällar man får ta!
Teoridelen
Några mil utanför Bozeman, Montana, på en lodge med utsikt mot Bridger Mountains hade vi ett drygt dygns teoreiska genomgångar. Grundförutsättningen för kursen var hur man planerar och genomför längre expeditioner i arktisk vildmark utan understöd (läs: proviantering) och givetvis med ultralätt utrustning.
Ryan Jordan, lättpackningsguru och grundare av Backpackinglight.com, var kursledare. Mycket av teoridelen handlade om hans egna erfarenheter från expeditionen Arctic 1000 som han var med om sommaren 2006. Grundproblemet i en sådan expedition är att om man vid starten måste bära 25–30 kg mat så finns det mycket litet utrymme för annan utrustning inklusive bränsle.
Under en och en halv dag föreläste Ryan en del, men huvuddelen handlade om att processleda diskussionerna bland deltagarna. Eftersom alla var erfarna handlade det mycket om att man skulle lära av varandra. Viktiga frågor var hur man agerar vid vandring genom björnland, hur man navigerar i okänd terräng, kanske i områden där det inte ens finns (tillförlitliga) kartor och hur man planerar en energieffektiv expedition i arktiska vildmarker där man måste bära med sig alla kalorier.Utöver den utrustning jag var van vid för svenska vandringar tillkom några speciella detaljer. Varje deltagare utrustades med en burk med pepparsprej i ett hölster, avsedd att hålla alltför närgångna grizzlybjörnar på minst en armlängds avstånd. Eftersom snö och oväder den senaste veckan hade dumpat en del snö på högre höjder blev också lavinsändare och snöskor extra utrustningsdetaljer.
På eftermiddagen den andra dagen gick vi ombord på den lilla bussen med all vår packning. Fortfarande utan att veta vart vi skulle. Ryan teg som muren. Några timmars bussresa i ett soligt höstlandskap, till en del genom Yellowstone National Park, förde oss sedan till en guestranch. En stadig middag följde, där vår vegetarian Mike Clelland istället för biffstek fick några oformliga kycklingburgare. Han och vi andra skrattade glatt åt att detta förmodligen var det mest vegetariska någon på en ranch i cowboylandet Montana kunde tänka sig!På kvällen fick vi ut våra kartor. Ryan hade hela tiden hållit sekretessen kring vart vi skulle på topp. Skulle vi nu få veta vart vi skulle? Inte direkt, kartorna var föga detaljerade och innehöll stora vita områden, inga platsnamn, inga skalor men ett svårchiffrerat virrvarr av höjdkurvor. För en svensk med begränsade erfarenheter av landskap som detta var intrycket ett landskap med höjdskillnader som fick det att svindla, van som man är vid relativt hyfsade avstånd mellan olika toppar, pass och dalar.
Foto: Ryan JordanSom tur var fanns det andra med större vana vid att navigera i den här typen av terräng i vår grupp. Kursdeltagarna delades i två grupper med fyra deltagare och en ledare i varje. Den senare hade inte till uppgift att leda gruppen större delen av tiden, utan var där som en säkerhetsfaktor, med tillgång till fullständigt kartmaterial och satelittelefon, redo att kliva in vid behov.
Ledare för min grupp var Ryan Jordan. Mina gruppkompisar var Don Wilson, Mike Clelland och Bryan Doble. Både Don och Mike var oerhört rutinerade klättrare och vandrare i min egen ålder. Bryan var lillgrabben med sina 28 år och ivrig vandrare med många utenätter från sin thruhike av Appalachian Trail några år tidigare, men utan erfarenhet av vandringar i västra USA.
Första dagen
Det var väckning 05.30 och frukost på ranchen. Sedan satte vi oss i den lilla bussen och körde någon timma. Uppåt och uppåt i bar det i de för oss okända bergen. Vi kom till en vägbom; vägen, en av de högsta i USA, hade nyss stängts för vintern. Det var 5–6 minusgrader och stämningen var dämpad i de två grupperna när vi tog på oss ryggsäckarna i det bleka gryningsljuset.
Vi hade fyra dagar framför oss och två hållpunkter på det kartliknande material vi fått ut; Start och Finish. Hur långt det var emellan dessa punkter visste vi inte. Detta var något vi måste försöka fastställa när vi började röra oss i terrängen. Vi följde vägen en bit, men klev sedan ut i det snötäckta klorfyllet när riktningen inte stämde med den vi önskade.
Vi började namnge företeelser vi såg för att kunna kommunicera med varandra. Den första var Wet Shoe Pond, där Mike trampade genom snön ned i en bäck och vattnet rann över damaskerna och ned i hans Goretexsko. Solen började stiga och värma oss och efter några timmar vandrade vi ett strålande solsken mitt bland höga berg och djupa dalar någonstans strax utanför Yellowstone. Mike Clelland identifierade bergskedjan vi såg i söder som Absaroka Range. Var vi var någonstans själva visste ingen, men det visade sig vara Beartooth Range.
Vi lagade ingen mat under dagen utan stannade ungefär varannan timme för att proppa i oss 400–500 kcal samt dricka vatten. Fördelen med de höga nivåer vi rörde oss på och de små bäckarna var att vi inte behövde behandla vattnet mot illasinnade bakterier och mikroorganismer.
Mitt på dagen tog vi på snöskorna nedanför en brant sluttning som skulle leda oss upp på närmare 3500 meters höjd. Det blev en lång och tung stigning för Brian och mig, som båda bodde på havsnivå och nu började känna av höjden. Don, Ryan och Mike, som alla bor på runt 1500 meters höjd och också var erfarna höghöjdsvandrare, hade inte alls samma problem.
Bryan hade haft en släng av feber den senaste helgen och fick en sprängade huvudvärk av migräntyp. Jag klarade mig utan huvudvärk, men kände det lätta illamående som hör ihop med höga höjder.
Mycket snabbt förvandlades vandringen uppför den branta sluttningen till krypfart med ett tungt steg för varje tungt andetag. Detta fortsatte för min del hela eftermiddagen. Jag hade inga problem så länge vi rörde oss horisontellt eller gick utför, men varje liten stigning tog hårt på mig och Brian. Det var här vi gav oss själva namnet Beach Boys, vilket sedan blev hela gruppens namn.
I en nedförsbacke föll jag lite långsamt när foten sjönk i snön, liksom i slow motion. Lika långsamt böjdes vandringstaven av kolfiber, sedan den kilats fast i en spricka, och bröts av. Jag stoppade delarna i ryggsäcken och fortsatte med en stav. Fick försöka laga ikväll.
Fram emot kvällningen såg vi såg lite träd på en lägre nivå och sökte oss dit. Jodå, det fanns både rinnande vatten, bränsle och bra utrymme för vårt stora tält från Golite. Medan Don och Mike slog upp tältet och Bryan fick vila så visade Ryan mig hur man använde de Caldera-spisar vi hade med oss.
Caldera är en titankon inuti vilken man både kan elda med trä, Esbittabletter och t-spritbrännare. Vi hade både en full Trangiabrännare och en handfull Esbittabletter med oss, men det var helt klart inget som skulle räcka hela turen. De skulle ge oss något mål om det inte fanns bränsle, men det handlade om att elda med ved i möjligaste mån.
När vi fått fart på våra två spisar kokade Ryan och jag vatten till hela gruppen. Det blev totalt åtta liter innan alla maträtter var dehydrerade och alla dryckesbehov tillfredställda. De flesta av oss ville också ha en varmvattenflaska med oss i sängen för det var kallt. Ryan tog en titt på sin GPS och var mycket imponerad över den sträcka vi tillryggalagt under dagen.
Det var 5-10 minusgrader, strålande stjärnhimmel och isande vackert när vi kröp in i tältet.
Andra andningen?
Natten var inget vidare. Jag sov inte något nämnvärt. Höjden kopplat till den fysiska ansträngningen satte hela kroppen under press. Det blev några vändor för att uträtta naturbehov. Kallt och vackert. Sedan började magen krångla och knipa, men jag lyckades behålla maginnehållet där det gör mest nytta.
Vi kokade vatten på Caldera-spisarna i gryningen så att alla fick värma innehållet i sin frukostpåse. Sedan bar det iväg igen.
Terrängen var komplicerad och det var svårt att finna bra vägar eller lämpliga berg att triangulera mot. Vi hade nu insett att vi måste gå utanför kartan för att hitta en framkomlig väg till vårt mål.
Det som syntes på kartan och okulärt var en ogenomtränglig vägg av höga berg på runt 4000 meter. På andra sidan denna fanns punkten Finish. När vi lämnade kartan ökade behovet av hållpunkter för att kunna bedöma vår vi befann oss. Det var här vi gjorde våra största misstag, och det var också navigeringen som var den verkliga utmaningen på den här turen.
Även den här dagen sken solen, men en del molnflikar syntes. Bryan var idag bättre efter att ha tagit migräntabletter, men både han och jag hade fortfarande problem med höjden. Men vi plockade in det vi förlorat i uppförsbackarna när det blev plattare och gruppen som helhet höll ett högt tempo med tanke på förutsättningarna. Likväl började vi inse att underlaget bromsade oss radikalt, och avståndet till slutpunkten hade inte minskat så mycket som det borde gjort. Vi låg rimligtvis efter i tidsschemat.
Under förmiddagen får vi, tvärs över en liten högalpin dalgång, se en massiv, ljusraggig gestal röra sig några hundra meter bort. Stadig som en grizzly på detta avstånd, men de små hovarna förde istället tankarna till en balettdansör. En bergsget.
Vi ser den på cirka hundra meters håll och den ser oss. Efter att ha skärskådat oss en kort stund fortsätter bergsgeten sitt spatserande över den branta sluttningen, till synes oimponerad. Efter en liten stund försvinner den ur sikte till åt höger. Vår plan var att gå till vänster i samma sluttning, men det visar sig snabbt vara en föga framkomlig väg. Don fäller då de ord som skulle följa oss under resten av turen när vi tvekade om vägvalet: ”Lets go where the goat went”.
Mitt på dagen, när vi söker oss ned mot en liten sjö för att korsa ett flerarmat bäckflöde och gå upp mot ett litet pass så stöter vi till vår förvåning på ett gäng vandrare på snöskor. Det är våra polare i den andra gruppen. De har valt delvis andra vägar hit och tänker välja att fortsätta genom att gå ned i höjd, istället för att hålla sig i den högalpina regionen som vi. Vår grupp föredrar de högre regionerna för att ha en överblick i det svårorienterade landskapet och för att undvika svårframkomlig vegetation. Efter lite småprat och utbyte av små historier om händelser längs vägen skiljs vi åt.
Det höga väg vi väljer har onekligen många vackra vyer som vi njuter av, men terrängen är inte lättframkomlig och ovissheten om var vi är och vart vi är på väg stor.
Den andra natten tillbringar vi på en lägerplats som är till förväxling lik den från förra natten. En rejäl hylla för tältet, med vacker utsikt och fina stenbänkar att ställa våra Calderaspisar på. Ryan var inte lika imponerad över vår framfart den här kvällen. Senare visade det sig att vi tillryggalagt bara 8 km, vilket var mindre än hälften jämfört med föregående dag. Den här natten sover jag bättre. Man börjar kanske vänja sig.
Den tredje dagen – ändrade planer
Den tredje dagen domineras i mitt minne av många små sjöar som vi måste gå runt för att komma vidare. Vi blir återigen medvetna om risken att fatta farliga vägvalsbeslut när man är pressad att komma framåt. Vi ligger långt efter den tidtabell som är nödvändig för att nå det ursprungliga målet. Ryan kliver in i beslutsfattandet när vi funderar över att passera en sjö längs en brant stenhäll med iskallt vatten nedanför och inga möjligheter att komma ur vattnet om någon skulle falla i. Vi väljer den längre och säkare vägen längs sydsidan av sjön istället.
Vi har haft tur med vädret och landskapet är bedövande vackert och spektakulärt med vita toppar och svarta små sjöar. Framåt eftermiddagen har vi tvingats ned på lägre höjder och molnen har drivit in. När vi pausar vid en sjö nere i skogslandet är det grådaskigt och vi är alla trötta. Har vi passerat det vi kallat Five Finger Lake eller inte? Vi har ett dygn på oss och uppgiften känns inte genomförbar.
Detta inser Ryan också och vi får nya order och en ny alternativ slutpunkt, Cooke City. Men var ligger Cooke City? Den finns inte på kartan och Ryan ger mycket lite information. Det känns dock väldigt troligt att det dalstråk i fjärran som skiljer oss från Absaroka Range är den del av Yellowstone som vi passerade med bussen några dagar tidigare. Vi tankade i Cooke City, som är en liten västernstad med en en gata, strax utanför nationalparken.
Bäcken som rinner ur den lilla sjön rinner åt det hållet och det självklara blir att följa den och övriga vattenflöden som kan tänkas föra oss i riktning mot dalgången och den eventuella vägen till Cooke City.
Vi ser nu för första gången på hela turen spår av en vandringsled, men lämnar den eftersom den inte verkar föra oss i rätt riktning. Istället följer vi den branta och steniga bäckravinen ned genom skogen. Ryan går i ler i mjugg. Senare berättade han att den led vi lämnat, efter att ha gjort en sväng, följer samma ravin, fast på andra sidan bäcken.
När det börjar skymma kommer vi till en större sjö i skogslandet och ser hur denna rinner ut i en ravin som ser ut att föra i lämplig riktning. Några hundra meter bort ser vi plötsligt en grupp vandrare komma fram och följa stranden i riktning mot det utflödet med ryggen mot oss.
Återigen har vi sprungit ihop med den andra gruppen. Våra olika strategier och vägval har lett oss till samma platser vid samma tidpunkter två gånger. Men vi ger oss inte till känna och när vi efter några minuter finner en led och en väl använd, men ren och snygg, lägerplats är det ändå tid att slå läger.
Nu är vi i mer frekventerade trakter och behöver både behandla vattnet vi dricker och hänga vår mat utom räckhåll för eventuella nallebjörnar. Sista kvällen sitter vi runt våra Caldera-spisar och utbyter erfarenheter om vandringar och upplevelser från våra liv. Det känns som en perfekt sista kväll.
Dagen därpå vandrar vi allt längre ned i skogslandet, längs leden vi hittat. Vi ser spåren efter den andra gruppen och hittar deras lägerplats, men gör oss ingen brådska med att hinna ifatt dem. En solig förmiddagspaus i kanten av en myr blir ganska lång medan vi myser och pratar om vandringar och utrustning.
Några timmar senare når vi vägen, som planerat och följer den några kilometer in till Cooke City. På verandan till ett motell sitter den andra gruppen och tuggar i sig chips och dricker Coke. Coke i Cooke sitter ganska bra efter några dagar högt över vardagen, uppe på Beartooth Plateau.
På vägen till Bozeman stannar vi bussen vid Den Kokande Floden i Yellowstone och lögar oss i det ångande vattnet en halvtimme eller så.
Mer om kursen
Ryan Jordans foton | Don Wilsons turberättelse | Podradio på BPL
Diskutera på Utsidan
Låter som en kul tripp, lite avis blir man. Och jag blir dessutom nyfiken på Cladera Cone, hur var det att laga mat på dem? Effektivitet? (Börjar tröttna på halvtomma/halvfulla gastuber och ljudet av en jetmotor när man ska laga mat...)
ReplyDelete//alven
Avundsjuka används bäst till att sätta egna, positiva mål :-)
ReplyDeleteDet kommer en artikel om Caldera Cone i februari.