Prylspan

Läs alla på samma sida


2010
2009
2008
2007

DriDucks Micropore regnställ - lättast och billigast?

Prylintryck Visst ser det osannolikt bra ut. Ett av de lättaste regnställen man kan köpa är också ett av de billigaste. Och så finns det personer som hävdar att lättpackningsprylar är dyrare än de mer traditionella produkterna. Finns det då inga nackdelar med DriDucks Micropore? Jo, det får man nog säga att det gör.
Av Jörgen Johansson




Produkten
Jag inhandlade mitt DriDucks från Gossamer Gear för 20 US dollars plus frakt. Även med momsen inräknad så landade totalpriset runt 200 SEK med aktuell dollarkurs på försommaren 2007. Varnad för de gigantiska storlekarna så valde jag en Large och den var mer än tillräckligt stor för mina dryga 190 cm. Den som funderar på att köpa kan kolla storleksangivelserna på Backpackinglight som också säljer det här regnstället.

DriDucks Micropore är gjort av ett s k non-woven material, besläktat med det mer kända Tyvek. Det är ett dubbelt laminat av polypropylene som är ångenomsläppligt. Materialet "andas" alltså liksom olika typer av Mextex-tyger. Hur väl det andas i jämförelse med andra sådana material har jag i vanlig ordning inte kunnat finna några uppgifter om.

Jackan jag köpte vägde 168 gram och byxorna 118 gram, enligt brevvågen därhemma. Detta gjorde dem till de klart lättaste regnplaggen i min garderob.

Plaggen är av enklast tänkbara konstruktion: Hellångt blixtlås, huva med dragsko, resårer vid ärmsluten och midjan samt inga fickor. Denna avskalade enkelhet är något som passar mina behov perfekt. Jag använder alltid keps, vilket stramar upp även de sämst skurna huvorna och skärmen skyddar ansiktet på ett bra sätt. Att stoppa något i fickor på regnkläder har jag aldrig upplevt som särskilt attrativt. Det är bättre att stoppa sakerna någonstans där de håller sig torra.

Hur jag använder regnplagg
Eftersom jag alltid använder en vindblus och paraply till dess att nederbörden blir alltför påfrestande så är mitt behov helt enkelt en lätt jacka som håller regnet ute. Jag använder inte en regnjacka som vindjacka eller alltmänt överdragsplagg eftersom jag tycker att de är alltför täta. Detta, att bara använda plagget när det regnar ordentligt, minskar också behovet av slitstyrka hos regnplaggen. Så ur den synvinkeln verkar Driducks perfekta för mig.




Jag har använt de här plaggen till och från i både fjällen och hemmavid sedan sommaren och är i stort sett nöjd. Regnet stannar på utsidan och de andas helt OK. Man blir inte sjöblöt av kondens om man rör sig i dem, utan på den punkten upplever jag dem ungefär som andra regnställ i Mextex.

Den springande punkten
Akilleshälen hos det här stället är välkänd och både Gossamer Gear och Backpackinglight(BPL) är också väldigt tydliga med detta sin marknadsföring av Driducks. Vid den kurs hos BPL som jag gick i oktober så fick vi inte ha regnställ av now-woven material därför att de ansågs ha dålig slitstyrka och rivhållfasthet vid mycket vandring i ospårad vegetation.

Det här regnstället är alltså billigt, lätt... och ömtåligt. Vid en härligt regnig dag härförleden gav jag mig ut i min sedvanliga testterräng och klafsade fram genom alla snår och granplanteringar jag kunde hitta. Det hela verkade gå bra, jag höll mig torr och blev inte onormalt svettig. Efter hemkomsten konstaterade jag dock att det var ett rejält hål vid fållen längst ned på byxbenet. Den typ av hål man får om man trampar ovarsamt med hälen bedömde jag. När jag sedan drog på dem på kvällen för att gå hem från jobbet konstaterade jag att hålet sträckte sig längs hela baksidan av vaden upp till knävecket. Det här hålet hade liksom smugit sig på mig, det fanns inget specifikt tillfälle då jag märkte att nu gick det hål.



När är Driducks bra?
Är de här plaggen då oanvändbara för vanligt friluftsliv? Inte alls. Man måste bara känna begränsningarna och anpassa användningen därefter. Skall man gå i videsnår genom Rapadalen bör man definitivt välja något annat. Men det är kanske inte det de flesta av oss oftast gör.

Regnkläderna är sista instansen för att skydda mot nedkylning, något som under olyckliga omständigheter kan leda till att man fryser ihjäl även om det är plusgrader. Sådana omständigheter kan man råka ut för i stora ödemarker där det är långt till närmaste hus. I sådana sammanhang bör man välja något tyngre som garanterat håller vätan ute.


Om man däremot går längs leder mellan stugor i fjällen är Driducks absolut ett alternativ. Och som regnstället man packar med sig under dagsturer när man räknar med att det inte blir regn är det sannolikt perfekt. Det behöver inte heller enbart vara dagsturer i fjällen eller i hemmaskogarna utan kanske på semesterresan eller till och med i jobbportföljen. Enkelt att dra utanpå allt annat den där kvällen hem från bussen när det yr nollgradigt slask i luften.

För föräldrar som har växande barn och ungdomar kan det här vara ett ekonomiskt sätt att hålla barnen med lätta och bra regnställ för mindre avancerade fjällturer. Själv misstänker jag att det blir ett nytt Driducks-ställ eller två till nästa sommar i fjällen med familjen.

Diskutera


>div>

Halvkiloshybrid från Gossamer Gear

Prylspan Hybridtälten med enkelväv, sargförsett golv och myggnät tar mark, och nu ger sig Gossamer Gear in i leken med ett enmanstält kring 1 skålpund (450 g).
Av Martin Nordesjö

Glen Van Peski på Gossamer Gear har gett oss bilder på tältet som ännu bara kallas The One eller 1 pound shelter. Bilderna är på en ganska tidig prototyp, och Glen har filat på geometrin och materialvalet sedan de togs i april. Närbilden på ventilen nedan (från Practical Backpacking) är från en senare version och visar bland annat den bakre staven rest staven intill väggen istället för en bit ifrån.

Enligt Practical Backpacking är tältet 210 cm långt, ca 90 cm brett på mitten och 65 på ändarna – som Hilleberg Akto. Höjden i mitten av tältet är ungefär 120 cm (Glen är 193 cm lång och det syns på bilden att sitthöjden är bra). Det finns en blixtlåsförsedd absid på framsidan och en nockventil på baksidan. För att resa tältet behövs två vandringsstavar eller andra stänger

Tältet ska sys i en spinnakerväv som är lättare än silikonbelagd nylon. Väven, som redan används i Spinnshelter, är också prassligare och mindre nötningstålig än silnylon. En annan nackdel är att det är också en dyr väv, så priset på The One kan hamna kring $300 (Tarptent Contrail kostar $199). Väven är alltså ett ganska extremt lättviktsval.

I början av 2008 är det tänkt att tältet ska gå att köpa i USA, så snart får vi nog veta om det funkar på andra ställen än på kaliforniska villatomter.

Diskutera The One

Glacier Peak - utrustning och erfarenheter

Turer Här följer en utrustningslista från den vandring runt Glacier Peak som beskrivits i separata artiklar. Några erfarenheter och kommentarer kring en del prylar finns efter listan. Alla vikter i gram, sorterat efter vikt.
Av Jörgen Johansson

Vikt Beteckning
740 Skor Salomon Tech Amphib stl 45
460 Gångstavar Axess 50
194 Undertröja Smartwool microweight
170 Byxor mörkblå Pertex hemsydda
160 Vindblus blå XL
100 Kortbyxor/kalsonger Smartwool
46 Keps grå Equilibrium hemsydd
18 Strumpor nylon dam
1888 Summa på kroppen


Några gossar som kommit från Mexico och nu har en vecka kvar till Canada. Warner Springs Monty i mitten reser super ultra light och har en basvikt på sin packning som understiger 5 lb (2,3 kg). Jämförelsevis tillhör jag tunggung-gänget.


884 Sovsäck WM Ultralite Super -9 C
690 Tarptent Contrail m packpåse och extra linor
606 Ryggsäck Golite Jam2 Large grå
410 Dunjacka WM Flight
330 Paraply blått Pressbyrån
280 Liggunderlag Überlite
274 Undertröja Fjällräven hoody
224 Regnjacka grå hemsydd
155 Gasbehållare Primus stor
140 Liggunderlag cellplast Jysk 120*50*1
130 Mobiltelefon HTC
114 Sockar H-H stl 45
110 Byxholkar blå hemsydda
105 Kokkärl jägarkök liten eller stor
100 Kök Primus Micron
96 Packpåse 13 l Sea to Summit för sovsäck
90 Vattentäta strumpor Rocky Goretex
90 Kåsa plast isolerad m lock
90 Vattenrening Aqua Mira
88 GPS Garmin Geko 101 inkl batt
78 Regnshorts grå hemsydda
66 Eldgrejor
65 Pannlampa Zipka Plus
62 Långakalsonger leggings 60 den
55 Swiss Army Knife med sax, pincett
50 Fingervantar Seirus Windstop
50 Strumpor/finger Iniji stl 45
50 Solskydd
48 Grythandtag Trangia
46 Balaclava Lundhags Powerstretch
46 Strumpor Smartwool korta
42 Tältpinnar 8 st titan plus silnylonpåse t Contrail
42 Första förband, blodstoppare
40 Karta
36 Flaska Platypus mjuk 2 l
35 Kompass
30 Häfta stöd skavsår
28 Visselpipa
26 Vindskydd titanfolie 22*82 cm
25 Kudde Flexair uppblåsbar
25 Reparation, lagning
25 Myggstift
25 Pengar, kort i plastpåse
25 Penna och dagbokspapper
25 Toapapper 10 m i plastpåse
20 Packpåse kläder grön hemsydd
20 3 Våtservetter
20 Tvålbit i plastpåse
10 Hudsalva Försvarets
10 Solglasögon Sporteyz
8 Sked plast Sea to Summit
6 Tandskydd i plastpåse
5 Grytlock pajform alu
6150 Summa

195 Kamera Canon Ixus utan fodral m snöre
46 Kamerastativ Joby
25 Kamerafodral silnylon, grönt
45 Videobatteri, litet
90 Videobatteri, stort
35 Videokamera förvaringspåse silnylon grått
350 Videokamera Sony DCR-SR52
786 Summa foto

6936 Packningens basvikt
8824 Utrustningens basvikt
5500 Mat och bränsle 6 dagar
12436 Packningens totalvikt
14324 Utrustningens totalvikt


Som framgår av turberättelsen bar jag periodvis ganska mycket vatten. Så småningom landade jag i att alltid bära 3-5 dl. Det är den mängd jag vill kunna dricka en gång per timme. Jag övergav min gamla PET-flaska för en lättare variant från Platypus. Den fungerade utmärkt.

En hel del av prylarna har jag redan skrivit separat om eller kommer att skriva om. Några korta kommentarer till de tyngre prylarna:

  • Sovsäcken WM Ultralite Super fungerade bra. Eftersom jag knappt hade frost någon enda natt var den lite overkill. Jag hade klarat mig med en lättare säck, men sådant vet man aldrig. Men för en septembervandring i amerikanska berg så skulle jag ändå även i framtiden ta med mig en säck av samma kaliber. Alltså något som klarar närmare 10 minusgrader. Det kommer en separat utvärdering av Ultralite så småningom.
  • Tarptent Contrail. Fungerade bra under turen. Det kommer en separat utvärdering så småningom.
  • Ryggsäck Golite Jam2. Mycket nöjd med den säcken. Lagom stor för turen. Kommer en separat utvärdering med tiden.
  • Liggunderlag Überlite. Mindre nöjd med detta.
    Mina intryck av Überlite (ochTorsolite).
  • Regnjacka. Min hemsydda regnjacka började läcka på ena ärmen. Är nu pensionerad. En bra regnjacka är nog nödvändig på den blöta sidan av Glacier Peak.
  • Vattentäta strumpor Rocky Goretex. Fungerade mycket bra och höll mina fötter helt torra under de blötaste dagarna. Håller dock inte särskilt länge, men längre än vad mina Sealskinz brukat hålla.
    Mina intryck av vattentäta sockor
  • Jag använde aldrig vattenreningsutrustningen. Något jag kanske borde gjort vid enstaka tillfällen i områden med betesdjur och hästar.
  • Jag hade ingen användning för min GPS. Lederna var till 99% lätta att följa och kartan klarade resten.
  • De vindstoppande vantarna från Seirus hade klara nackdelar.
    Mina intryck av membranhandskarna
  • Hade jag inte skrivit för en webbsida hade jag kunna spara in på kamerautrustning :-) Dessutom hade jag ställt in kameran fel, så bilderna blev ändå skruttiga upplösningsmässigt.

Diskutera utrustning och erfarenheter

Lättviktsrevolution hos Fjällräven

Efter många år av bekväm försäljning av byxor till tyskar vill Fjällräven återta rollen som innovatörer. När vi tittade in bakom kulisserna förstod vi att PAK5 bara är början.
Av Martin Nordesjö

Vi tänker inte sticka under stolen med att vi blev ordentligt tagna på sängen när Fjällräven presenterade en hel laddning lättviktsprodukter på European Outdoor i somras. I våra ögon hade Fjällräven försoffat sig rejält de senaste decennierna, och vi förknippade dem mer med byxor än med modern friluftsutrustning. Så när PR-chefen Jonas Hellentin träffade Jörgen under Fjällräven Classic och sedemera bjöd in oss på besök tackade vi glatt ja för att se vad som var på gång.

Lättvikt för fjällrävar
PAK5 är såklart inte det första lätta från Fjällräven; lättviktstanken var ju central när den moderna friluftsutrustningen ersatte vadmalskläder och bomullstält, och länge satt det rävmärken på de flesta av svenskens friluftsgrejer. Men idag är inte G1000-kläder och tunneltält några lättviktsprodukter längre. Fjällräven hakade även på multisporttrenden med ett antal FEM-produkter, men de vände sig precis som Haglöfs LIM-serie specifikt mot tuffa och extrema multisportare, inte vanliga vandrare.

Med PAK5 är det just de ”vanliga vandrarna” som är målgruppen. Det ska inte vara marknadens lättaste utrustning, utan en ganska komplett serie lätta och komfortabla produkter som ska tåla påfrestningar. Just helhetsgreppet och den uttryckliga önskan att nå helt vanliga vandrare med komfortabla lättviktsprylar tilltalar oss.

PAK5 står för att packningens viktigaste detaljer tillsammans ska väga just 5 kilo, och vi fick möjlighet att titta lite närmare på ryggsäcken, dunjackan, regnjackan och sovsäcken. Jörgen har tidigare rapporterat om den luvförsedda undertröjan, så den hoppade vi över. Tältet fick vi tyvärr ingen möjlighet att klämma på.

Luftig men liten ryggsäck
Ryggsäcken är väldigt enkel och avskalad, jämförbar med militärens uppdragssäck (även i storlek). Den har ett enkelt bälte med fickor, och det finns en nätficka på locket.

Remmarna känns komfortabla och man har ansträngt sig för att få bra ventilation i bärsystemet. Allt är sytt i nätväv och fyllt med perforerat eller äggkartongslikt skum för att ge luftig stadga.

Dunväst med knappar
Mest värmeplagg per gram är dunvästar. Fjällrävens variant väger ca 200 gram och har knappar istället för dragkedja. Yttertyget är Pertex Quantum, stapelvara för dunfyllda lättviktare.

Något som återkommer i kollektionen är viljan att ”kommunicera” lättvikt och enkelhet. Det är till exempel inte säkert att knappar är lättare än dragkedja, men det ger rätt signaler. Det är viktigt för Fjällräven att PAK5-produkterna är tydligt åtskilda från resten av sortimentet.

Jacka med smart dragsko
Regnjackan väger kring 300 gram vilket är riktigt lätt för att vara trelagerslaminat. Membranet är Hydratic IQ som leverantören utvecklat speciellt åt Fjällräven.

Det är en avskalad och rätt snygg jacka som också den ger rätt signaler i detaljerna. Dragskon nedtill går nämligen inte runt hela jackan, utan drar bara ihop ett par decimeter. Eftersom man ändå har en kantskoning runt om kanske man inte sparar så mycket, men det hela ska andas finurlig enkelhet.

Något som är tydligt på jackan är det gemensamma färgschemat på PAK5-produkterna. Det är grått och blått med små kontrastklickar av gult här och där (man har till och med chockat sina egna med att göra Fjällräven-märket gult). Som av en händelse är det bortsett från den typiska Fjällräven-blå färgen nästan precis samma färgsättning som Haglöfs har på vårens LIM-program. Svensk lättpackarstandard, månne?

Dunsovsäcken är ännu inte testad enlig europanorm, men den ska tåla ner till nollan. Vikten är under 700 gram och dunkvaliteten 750 cuin. Byxorna tittade vi inte så noga på - de är relativt konventionella (men avskalade) byxor i G1000-väv.

Fjällräven förändrar försiktigt
Jämfört med vissa konkurrenter känns de enskilda produkterna i serien ibland lite fega och konventionella, men Jonas antyder att det här bara är början och förklarar att man inte vill ta ut svängarna för mycket i början. Man vill inte helt överge bilden av hur till exempel en vandringsbyxa ser ut, och det var viktigt att skapa enkla lösningar med bibehållen komfort och slitstyrka. Även bland marknadsförare, säljare och inte minst återförsäljare tvingas man brottas med det faktum att PAK5 skiljer sig från vad man har vant sig vid från Fjällräven.

Inget Fenix-paket
På vår fråga om tänker utöka konceptet med produkter från koncernens andra märken – Optimus, Hanwag och Tierra – svarar Jonas att det tyvärr inte går att samordna de olika bolagen i en gemensam kollektion eftersom representationen i olika länder skiljer sig så mycket. Så PAK5 är och förblir en Fjällräven-kollektion.

Vi kommer såklart följa Fjällrävens lättviktssatsning och kommer med glada tillrop om vi ser ännu fler såna här satsningar, från till exempel en fd skomakare i Åre-trakten (om ni läser det här får ni gärna bjuda in oss på fika i Järpen).

Diskutera Fjällrävens lättviktsrevolution

Runt Glacier Peak - en vandring i sol och regn del 3

Glacier Peak är troligen den minst kända av staten Washingtons stratovulkaner. Glacier Peak ligger inte inom synhåll från någon större väg, vilket förklarar en del av anonymiteten. Runt det berget, som skapar sitt eget klimat med en torr och en våt sida, vandrade jag under en omväxlande septembervecka. Detta är tredje och sista delen av min berättelse, där den våta sidan ger vika för torrare och soligare väder. Jag pressar på för att fullborda cirkeln inom planerad tid, innan mina vänner kallar in Nationalgardet för att söka efter mig.
Av Jörgen Johansson

Tisdag 18 september
Även om jag inte frusit under natten var det en råfuktig värld att komma ut till på morgonen. Det var uppehåll, men vatten droppade från allting och mina kläder kändes fortfarande småfuktiga. Efter frukosten började jag att med holkar och paraply som vapen streta mig genom det träskartade området närmast Kennedy Creek. Terrängen blev snabbt bättre och torrare även om leden den närmaste halvmilen gick genom ett ganska platt skogsbevuxet område. Jag mötte ytterligare några långvandrare, ett ungt par och ett medelålders, och utbytte information om leden med dem.

Jag hade ju nu goda nyheter till de jag mötte. Efter att ha passerat det område alla oroade sig för, det som ryktet sade var nästan oframkomligt, kunde jag komma med lugnande besked. Jag trodde knappast att hindren försenat mig mer än några timmar de senaste dagarna, vilket innebar stor skillnad jämfört med råden om att ta med sig proviant för en extra dag.

Framemot lunch började det bära uppåt igen. Regnskogen gav vika för vegetation som återigen kunde varit tagen från de skandinaviska fjällen. En liten utpost av träd innan tundran och stenskravlet upp emot Red Pass gav skydd i duggregnet. En tät gran blev ett bra tak att sitta under medan jag väntade på att Mountain House skulle dehydreras. Det var fint här vid den lilla bäcken i gråvädret. Jag kunde konstatera att Goretexsockarna jag köpt hade hållit fötterna snustorra under de senaste dagarnas blötväder. Ett mycket bra köp.

Även Red Pass hälsade med snö, liksom Fire Creek Pass hade gjort, men av det vassare slaget. Nu var det inte blötsnö som föll utan vassa iskristaller som gjorde det skönt att dra åt regnjackshuvan runt ansiktet. Det låg några centimeter på marken och trots att sikten var begränsad var det vidunderligt vackert. Leden följde en hög kam fram till White Pass innan det började bära utför. Snön och regnet avtog då och en gnutta sol tittade fram genom molnen. Jag plockade fram kameran och knäppte en bild. Det hade blivit begränsat med foton i blötvädret de senaste dagarna. Det finns så saker som värmer kropp och själ bättre än en gnutta sol efter dagar av regn. Men den blå flik av himmel som släppte fram solen försvann ganska snabbt.

Vid kaffedags nådde jag Reflection Pond, en rund och vacker liten pöl. Den perfekta rastplatsen av kartan att döma. Tyvärr hade den blivit illa åtgången av hästburna besökare. Den örtbevuxna stranden runt den lilla sjön med granarna som fond var söndertrampad av hovar. För att slippa leran letade jag mig in under granarna ett tjugotal meter längre bort. Men även här hade hästarna tydligen stått och trampat marken till gyttja. Jag skrinlade planerna på att koka kaffe och tog en snabb godispaus med medhavt vatten istället för kaffe. Den här pölen var det knappast läge att dricka ur, utan att rena vattnet.

Hästfolk och vandrare tittar lite snett på varandra i bergen här. Vandrarna tycker att hästarna försvårar för dem genom att trampa sönder stigen till halvmeterdjupa torra tråg eller till gyttjehål. Att ta sitt eget vatten där hästarna brukar dricka är sällan vare sig lämpligt eller smakligt. Dessutom samlas det så gradvis mycket hästskit på en stig som livligt frekventeras av hästar Man får se sig noga för var man sätter fötterna och om det är torrt så blandas det oorganiska dammet med mer organiska produkter som virvlar upp för varje fotsteg. Man får hålla koll på var man sätter fötterna.

Hästfolket å sin sida är rädda för att vandrarna skall skrämma hästarna så att de skenar och skadar sig själva och ryttarna. Och naturligtvis är hästfolket medvetet om att vandrarna tittar snett på dem, vilket inte bidrar till vänskapsförbindelserna. Vem gillar att vara ogillad?

Strax efter Reflection Pond kom jag till ett viktigt stigskilje. Närmaste vägen för mig runt Glacier Peak gick via White River Trail, som vek av just här. Detta var den led som jag varnats för att den var så överväxt. Nu trodde jag mig väl kapabel att ta mig fram ändå och var efter de senaste dagarna inte heller så imponerad av bedömningarna från en del andra vandrare. Problemet var bara att jag inte med säkerhet kunde hitta leden.

En skylt, en stig, en lägerplats, men sedan... ingen tydlig stig, men flera otydliga lämnade lägerplatserna och försvann sedan mer eller mindre i den täta vegetationen. Var det en stig eller en gammal bäckfåra jag följde brant utför? Om jag hade fel så var den här tätbevuxna och branta terrängen inget trevligt ställe att irra runt i. Jag beslöt snabbt att gå tillbaka till skyltarna uppe vid PCT och fortsätta på den stora leden. Det fick bli den något längre varianten över Indian Creek Trail istället. Något längre, men kanske snabbare hade rangern vid Buck Creek Pass sagt. Enda nackdelen var att min karta inte täckte hela den svängen, men det borde inte vara något problem med denna breda och tydliga stig.

Inom en timme träffade jag fyra-fem långvandrare, på väg från Mexico till Canada, allt från unga vältränade män och kvinnor på runt 30 år till en man i 60-årsåldern med jultomteskägg och stignamnet Allegheny. Jag stannade också och pratade med ett par unga grabbar som satt vid en jättelik brasa i skogen. De var ute och jagade och jag mötte deras far som kom upp från bäcken med hästarna när jag vandrade vidare.

Jag kände mig fortfarande fuktig på kroppen även om jag höll värmen när jag rörde mig. Nedre delen av ryggen blev aldrig riktigt torr när ryggsäcken låg tätt emot, som den gjorde. Visserligen började det klarna upp, duggregnet hade upphört vid Reflection Pond, och terrängen och växtlighet hade ändrat sig avsevärt sedan morgonens droppande regnskog. Jag befann mig nu på sydsidan om Glacier Peak, som jag inte sett skymten av sedan de första dagarna. Det var tydligt att jag i min runda nu hade lämnat det mesta av den våta sidan bakom mig och börjat svänga över mot den torra.



Det började lida mot kvällen av en dag då jag förflyttat mig ganska långt. Det gav hopp om att jag skulle klara att hålla tidsplanen någorlunda, så att mina vänner inte blev oroliga och kallade ut Nationalgardet i sökandet. Just nu behövdes det inte bara en plats för tarptältet utan också vatten. Jag hörde en bäck några hundra meter vid sidan om leden och lämnade denna för att försöka hitta en lägerplats. Sedan jag lämnat regnskogen var det inte lika besvärligt att ta sig fram vid sidan om stigen och snart fann jag inte bara vatten utan en torr och plan plätt för tältet i ett parti barrträd. Skogen påminde en hel del om svensk granskog.

En snabb blick visade att här fanns allt jag behövde. Och dessutom det jag behövde mest just nu. Inom kort brann en liten brasa en bit från tältet. I det tilltagande dunklet lagade jag min mat och torkade mig själv och mina kläder vid en eld av några avbrutna och torra grankvistar. Sovsäcken, fuktig och livlös efter den senaste natten fick så småningom lite ny spänst.

Det som elden inte bet på var mina nyinköpta vantar, enligt uppgift både vind och vattenavstötande. De hade naturligtvis blivit dyngsura av regnet redan för flera dagar sedan och vägrade nu att torka. Återigen fick jag bekräftat svårigheterna med att torka vantar och annat som innehåller någon form av membran. De håller vätan borta ett bra tag, men när de blir blöta så är det inte lätt att torka dem i fält. När jag höll mina behandskade händer i brasvärmen steg inte minsta lilla ånggnutta från de sjöblöta missfostren. Men insidan kändes för mina händer som en av de mest väleldade och fuktiga ångbastur som jag någonsin upplevt. Efter att ha försökt torka dem i 10 minuter gav jag upp. Efter gårdagens drypande upplevelse var det skönt att torr, varm och mätt kunna dra sig in under sitt lilla tak.

Morgondagen var min sista dag, enligt plan. Men många kilometrar och två höga pass, Boulder Creek Pass och returen över Little Giant Pass skiljde mig från den parkerade bilen vid Chiwawa River Road. Det var nog så att jag skulle bli tvungen att hålla ett högre tempo än jag egentligen ville.

Onsdag 19 september
Morgonen var kylig, runt nollan gissade jag. Så det blev några torra kvistar som fick spraka som sällskap till frukosten. Värmen i all ära, men en eld värmer både kropp och själ.

De första timmarnas vandring var kylskagna, med frost i gräset och kalla fingrar. Mina dyngsura vantar var inte mycket att ha i det läget. Som tur var räckte undertröjan runt knogarna och tjänstgjorde som en ersättning för vantarna, som hängde utanpå ryggsäcken. I värsta fall hade jag kunnat använda mina reservstrumpor som vantar, men det här gick bra. Himlen var klar och den blöta sidan låg bakom mig, så det skulle snart bli varmt och skönt.

Jag hade ambitilösa mål för dagen och höll ett högt tempo. Ryggsäcken vägde inte mer än 6-7 kilo och terrängen var inte särskilt kuperad. Den följde Indian Creek nedströms, till en början på betryggande avstånd men så småningom med närmare kontakt.

Jag skullle nog få mitt lystmäte av nivåskillnader under eftermiddagen. Detta var den dag då jag hade beräknat att jag skulle återvända till civilisationen och det fanns de som skulle bli oroliga om jag inte hörde av mig. Min plan var därför att försöka ta mig över två höga pass innan nattmörkret föll; Boulder Creek Pass och Little Giant Pass. Efter detta skulle jag vara framme vid bilen och under kvällen och natten kunna köra åtminstone till något ställe med mobiltelefontäckning för att meddela mig med mina vänner.

Nu var jag helt klart på den torra sidan och när solen väl varvat upp och skakat av sig morgonfrosten så blev det behagligt varmt, som en svensk sommardag ungefär. Vandringen gick genom stor skog ned längs indian Creek. Jag kom efter några timmar till en parkeringsplats med en massa hästsläp, belägen vid de vackert vattenskulpterade klipporna vid Indian Creek Falls. Det passade bra att dricka lite vatten för att skölja ned en näve hasselnötter och choklad där.

Vinden drog lite kyligt ned längs ån, så jag fick dra på mig dunjackan under pausen trots att det var en solig dag. Från parkeringsplatsen växlade jag nu till nederändan av det White River Trail som jag inte kunnat hitta överändan av vid skyltarna under gårdagen. Föga överraskande följde ledenWhite River uppströms. Vid lunchdags ålade jag mig genom de sedvanliga buskagen ned till Whiter River för att hitta vatten och leta en bra rastplats. Där hittade jag en härligt solig sandbank som stack ut i den höstlåga floden och intill sandbanken ett rejäl yta med klapperstenarstenar som var sommarljumma av solen. Vegetation och flodens vindlingar hade skapat ett vindskyddat utrymme öppet mot söder och solen. Perfekt.


Jag bredde ut allt jag hade i form av kläder och prylar i solen på de varma stenarna. Särskilt noga var jag med att låta sovsäckens svarta insida suga upp så mycket avfuktande solstrålar som möjligt. Sedan rullade jag ut liggunderlaget på de runda stenarna och la mig där i bara mässingen medan maten stod och jäste i sin påse.

På sandbanken fanns färska spår av både svartbjörn och hjort sedan nattens tysta timmar. Fler än jag hade hittat det här lilla hörnet av paradiset Floden, eller snarare ån med tanke på storleken, porlade förbi en bit längre bort och känslan av frid och frihet var sådan att den var värd många långa och hårda mil. Kanske var det så att den känslan inte kunde, inte kan, infinna sig utan att man har några långa och blöta dagar bakom sig.

Stunden vid ån blev kort, tiden var min piska och långt ovanför mig fanns Boulder Creek Pass. Och nedanför det fanns Napeequa Valley, där jag skulle korsa mitt spår från de första dagarna. Och långt ovanför den fanns Little Giant Pass. Båda de passen måste jag ha bakom mig när solen gick ned vid 19-tiden, om jag skulle hålla tidtabellen.

Det blev en fortsatt solig och varm vandring upp längs White River Trail och Boulder Creek Trail den eftermiddagen. Solen stekte ned på nacken så att jag snabbt insåg att det gällde att skydda den och öronen. I min keps hade jag som tur var ett insytt tygstycke som enkelt fälldes ned och skötte det jobbet.

Stigen ledde upp, ständigt uppåt i en dalgång som spärrades av ett massivt garnityr gråfläckiga berg; vassa som underkäken på en järv. Till höger om dem fanns det en blotta, en tand som saknades; Boulder Creek Pass.

Vägen upp mot Boulder Creek Pass var bland det vackraste jag sett på den här turen. När jag arbetade mig genom växtzonerna öppnades vyerna mer och mer. Öppen tundra omväxlande med träddungar. Höstfärger på marken och hos de få lövträden. Solen som sken på de grå massiven, på glaciärer och snöfält längst in i dalen. Stigen som letade sig upp genom detta landskap på ett naturligt sätt. Som om den alltid funnits. Och det kanske den hade, åtminstone så länge det funnits människor i de här bergen. För landskapets branthet och de få passen kanaliserade trafiken, nu som då. Man gick där det var möjligt. Alla gick där det var möjligt. Nu som då.
Några hästar betade på en äng. När jag närmade mig uppmärksammade de mig, men utan oro. En bit ifrån dem, orörlig, i kanten av en liten dunge stod en stor och kraftig man på kanske 70 år i kamouflagefärgade kläder. Han rörde sig inte under den tid det tog för mig att komma fram till honom.

I handen höll han några grimskaft. Vi hälsade och utbytte lite information. Jag var från Sverige. Tyckte om att vandra i berg. Han berättade att han var här och jagade med sin son och sonson.

Det är dom som jagar nuförtiden, sa han. Jag följer med och tar hand om hästarna. Har ni fått något, undrade jag. De sköt en hjort igår, blev svaret.

Jag nickade upp mot passet. Här är vackert, sade jag. Det är underbart, sade han. Vi stod där en stund och delade den insikten med varandra innan jag gick vidare.

Boulder Creek Pass var inget hästpass, men någon hade försökt och kanske lyckats. Jag var glad att jag inte hade en häst vid vissa partier där klippor och stenskravel var det enda som fanns. Det var många serpentiner och många grusade förväntningar innan jag äntligen stod på pasströskeln och såg ned på den vacka dalen vid Napeequa River. Vid det laget hade jag börjat inse att tiden nog inte skulle räcka. Klockan var redan mycket och det var en lång väg ned till dalbottnen. Sedan var det några kilometer nedströms i dalbottnen innan den branta, verkligen branta, stigningen mot Little Giant Pass började. Men det kanske skulle gå. Jag hade ju inget bättre för mig, så jag dröjde mig inte kvar länge uppe i passet trots den fina utsikten.

När jag några dagar tidigare tittat upp på den här sluttningen från dalbottnen hade jag undrat hur det kunde få plats en led på den. Men sluttningen visade sig förstås vara mycket större än väntat. Det fanns inte bara gott om plats för en led. En vacker, hängande dal med fina tältplatser och gott om vatten väntade väntade innan tundran släppte och träden tog vid. Sedan gick stigen genom allt tätare växtlighet ned mot floden. Goretexstrumporna var avtagna sedan länge i det varma vädret och jag klampade raskt över floden, som inte nådde längre än till knäna. På fötterna hade jag mina vanliga tunna nylonstrumpor och skor. Fingersockarna var fortfarande en fuktig klump i packningen.

Det var rått och kallt på dalbotten i det tilltagande skymningsljuset när jag hastade söderut längs stigen. Circeln var sluten, här hade jag gått tidigare, nu återstod biten bort till bilen. Skulle jag ha en chans att komma över passet innan mörkret gjorde det alltför svårt och farligt att vandra, det var frågan.

Det blev en kapplöpning mot mörkret när jag börjat stigningen mot Little Giant Pass. Inom kort blev det uppenbart att jag inte skulle stå som segrare. Jag hade börjat stigningen, men buskar och snår kantade fortfarande leden och innan jag kom till de branta och exponerade stenhällarna med sina kullagerliknande stenflisor skulle mörkret vara kompakt.

Istället blev frågan om jag kunde hitta en lägerplats innan det blev kolmörkt. Eftersom sluttningen där leden gick i serpentiner var omväxlande brant och mycket brant så fanns det egentligen inga platser där jag kunde slå upp tältet. I det tillgande mörkret gjorde jag avstickare där marken utlovade någotsånär horisontella förutsättningar. Förgäves, det lutade för mycket överallt.

Till slut fick jag ta det som bjöds. I det sista gråljuset slog jag upp mitt tält på själva leden. Den skålformade urgröpningen skulle fungera bra att ligga i. Problemet låg snarast på en annan ledd. Jag försökte hitta ett parti där leden inte var så brant att jag hopplöst skulle glida ned mot fotändan av tältet under natten.

Jag lyckades väl hjälpligt. Jag låg i den vagga som många fötter gnagt ned och kanten på stigen kändes som ett bra skydd mot att rulla nedför sluttningen. Jag kokade mina nudlar i skenet från pannlampan sittande utanför tältet. Det var mulet och inte samma stjärnparad som senast, när jag låg på toppen av det här passet. När jag satt där med lampan släckt och slevade i mig det näst sista nudelpaketet och de sista baconbitarna kände jag mig trött men till freds. Lång dags färd mot natt.

Tänk att det fanns människor som aldrig fick uppleva detta. Som aldrig hade tillbringat en natt utanför stadens hank och stör. Som aldrig sovit utan tak över huvudet. Som aldrig hört vinden rassla i gräset en sådan här kväll.

Torsdag 20 september
Natten blev hyfsad trots kasningar ned mot fotändan av tältet på den sluttande stigen. Men jag klarade återhasningarna utan att förlora alltför mycket sömn. Framemot gryningen åt jag de sista resterna av brödet och osten. Ett paket nudlar och lite godis kvar nu, men det var inget problem. Om några timmar skulle jag vara vid bilen.

I det första grå gryningsljuset lämnade jag mitt sista nattläger på den här turen. Vad jag inte visste var att jag också lämnade den gryningsgrå påsen med tältpinnar någonstans vid tältplatsen.



Efter någon timme stod jag återigen högst upp i Little Giant Pass och såg ned mot Chiwawa River. Den första biten ned var inga problem, men sedan började jag inse att jag skulle haft stora problem om jag försökt mig på den i mörker. Inte så att det var några lodräta stup direkt vid stigen, men delar av leden gick över naket berg där det inte var lätt att se var stigen gick. Framförallt hade det varit svårt att hitta fortsättningen av stigen på andra sidan de här nakna klipphällarna.

Med nedförsbacke och hemåtlängtan tog det inte många timmar innan jag på nytt vadade över Chiwawa River och klev upp på parkeringsplatsen. Cadillacen stod kvar. Cirkeln var sluten. Jag bytte kläder och satte mig bakom ratten. Några mil ned längs skogsbilvägen mot Cole's Corner fick jag mobilkontakt med Ann och Gene. De hade inte varit särskilt oroliga. Gene hade tänkt ge mig ytterligare ett dygn innan han hade larmat myndigheterna.

Det var inte dumt med en varm macka, en kall macka, en pepsi och en kopp kaffe i butiken vid Cole's Corner. En dusch och en kall öl på Connie och Gene's veranda med utsikt över Puget Sound skulle jag kunna tänka mig. Jag åt medan jag körde mot Bellingham.

Läs del 1 | Läs del 2 | Diskutera

Årets julklapp till den som har allt, och vill bli av med det

Julklappstips Eftersom det är en viktig jultradition att sälja saker passar vi på att påminna om att boken Vandra Fjäderlätt är en utomordentligt trevlig julklapp.
Martin Nordesjö

Det är inte helt lätt att hitta en julklapp till friluftsmänniskan ”som har allt”, så man kanske ska tipsa om att ta bort grejer istället och ge dem Sveriges bästa bok om lättpackning?

Som de ädla konsumentupplysare vi är har vi tagit reda på vad folk tycker om boken, och låter helt enkelt dem berätta:

”Jämfört med Vildmarksbibliotekets andra titlar är Vandra fjäderlätt outstanding, både vad gäller total volym och antal sålda per månad. Jag tror på ett 'julklappsryck' eftersom vi nu har två fantastiskt bra böcker av svenska författare.”
Benny Eronson, Vildmarksbiblioteket

”...många bra tips om hur packningen kan bantas för att få ett mer njutbart friluftsliv.”
Länstidningen i Östersund

”En bok fullproppad med tipsen och den rätta utrustningen, direkt från proffsen. En guldgruva för alla prylintresserade.”
Ica-kuriren


”Tips och råd spaltas upp på pedagogiskt sätt och även med lite glimten i ögat.”

”En sjusärdeles läsvärd bok som bör läsas av alla som ännu tror att det är bara genom slit och släp som fjällvandringar kan genomföras...”
Utsidans recensionsbank

”Vandra Fjäderlätt är ingen kajakbok, men att reducera vikten på lasten ombord i kajaken kan vara viktig. Framförallt när man skall släpa grejerna till och från kajaken.”
Lars Kristian's paddlingsblogg

”Orkar man inte ta med ett helt liggunderlag eller tält, knäar man under tyngden av tandkrämstuben, ska man kanske välja en annan form av friluftsliv.”
Gotlands Allehanda

Runt Glacier Peak - en vandring i sol och regn del 2

Turer Glacier Peak är troligen den minst kända av staten Washingtons stratovulkaner. Glacier Peak ligger inte inom synhåll från någon större väg, vilket förklarar en del av anonymiteten. Runt det berget, som skapar sitt eget klimat med en torr och en våt sida, vandrade jag under en omväxlande septembervecka. Detta är andra delen av min berättelse, där upptäcker vad det innebär att vara på den våta sidan.
Av Jörgen Johansson

Söndag 16 september
Det fanns inget vatten vid min lägerplats, så den slurk som fanns kvar sedan kvällsmaten vid Buck Creek Pass tog jag som frukost tillsammans med några bitar rågbröd och lite drypande fet ungersk salami. Jag räknade med att laga och äta mer frukost vid närmaste vattendrag, vilket inte dröjde så länge när stigen började leta sig ned mot lägre höjder.

Bäcken var lagom stor, den hette Small Creek, och efter ett kliv över den satte jag mig och värmde vatten till choklad och kaffe samt kokade min obligatoriska havregröt. Balaclava och vantar hängde jag upp på några kvistar bakom mig, nu när jag fått upp värmen efter den raska starten den här råfuktiga och kulna morgonen.

Från Mexico i söder till Canada i norr löperPacific Crest Trail, vanligen kallat PCT. Det är en nätt sträcka på 424 mil eller så och 50-100 människor går hela sträckan varje år. Dessa kallas thru-hikers. Många tusen använder delar av sträckningen för kortare turer. Jag befann mig nu, liksom under större delen av vandringen, antingen på the original PCT eller på the PCT detour.

PCT hade i området väster om Glacier Peak drabbats hårt av våldsamma regnstormar vid flera tillfällen de senaste åren. Bortspolade broar, bortspolade stigavsnitt och ett virrvarr av jättelika vindfällen kors och tvärs över leden berättade den officiella informationen om. Den inofficella information från olika vandrare på Internet tipsade om att vissa områden var nästan oframkomliga, att det tog 1 timma per mile att vandra och att långvandrare borde ta med sig mat för en extra dag. Detta var orsakerna till den alternativa rutt som myndigheterna numera rekommenderade och som gick via Little Giant Pass, fast i motsatt riktning mot den jag tagit. Sedan gick denna PCT Detour längs en skogsbilväg från platsen där jag ställt min bil och lämnade denna vid Buck Creek, där jag ätit kvällsmat kvällen före.

Många långvandrare gillade inte att den här alternativa sträckningen innehöll ett parti på tre mil grusväg och föredrog därför den ursprungliga sträckningen. För vissa var det också bara denna som räknades som den "riktiga" PCT och därför så var det ganska många som använde den gamla sträckningen.

Det var dock ont om aktuella rapporter från det värsts stormdrabbade området året före. Detta eftersom få thruhikers från Mexico ännu hunnit så här långt norrut och kunnat rapportera om effekterna efter förra årets höststorm. Liksom jag hoppades många andra på att det nog skulle gå att ta sig fram. Att det skulle finnas en stock över den beryktade Suiattle River där bron varit borta i fem år, att plockepinnet längs Vista Creek skulle gå att passera trots allt. Vi hoppades men vi visste inte.


Efter de första dagarnas, i kilometer räknat, något långsamma framfart för min del var jag alltså en smula bekymrad över det parti som jag nu närmade mig. Den dag som nu låg framför mig skulle ge svaret på många av de frågorna. Vad betydde "nästan oframkomlig"? Jag hade diskuterat detta med engelsmannen medan jag åt kvällsmat vid Buck Creek Pass och han hade sagt de kloka orden: "Det beror på vad man är van vid".

Efter några kilometer kom jag till stigskälet där PCT Detour gick ihop med gamla PCT och jag svängde vänster och in på den gamla leden. Jag skulle nu färdas PCT i sydlig riktning och kunde förväntas stöta på en del thruhikers som kommit till detta område, eftersom de ju färdades norrut mot Canada. Ungefär denna veva saknade jag min balaclava. En stunds funderande ledde till att jag insåg att den nog hängde kvar på busken vid Small Creek, där jag ätit frukost. Ytterligare en stunds funderande gjorde att jag beslöt att inte vända och hämta den. Jag hade min varma isolerade huva samt huvan på min undertröja, det borde räcka.

I de svenska fjällen upplever man sällan att en led eller ledbeskrivning föråldras. Jag kan fortfarande vandra längs samma Kungsled som Svante Lundgren beskrev i sin bok från 1950-talet. Här i de amerikanska markerna är de årliga variationerna större. Är bron bortspolad? Är leden bortspolad? Hur många vindfällen ligger tvärs över stigen den närmaste milen? När man möter vandrare här är ledens skick det mest angelägna och viktigas samtalsämnet. Detta leder till att de flesta är intresserade av att stanna och byta några ord under några minuter.

Ungefär en kvart efter vänstersvängen in på PCT mötte jag mina första långvandrare, med trailnamnet Noodleheads. Ett par på runt 30 år, han med en Arnpack med stora påsar hängande på bröstet för att fördela vikten. Han sade inte så mycket, vilket förmodligen inte berodde på ryggsäcksmodellen utan på att hans partner var välsorterad, välformulerad och effektiv. Hon var intresserad av hur leden såg ut längre fram, men jag hade inte mycket av värde att förmedla eftersom jag nyss anslutit till PCT. Däremot kunde hon ge mig mycket värdefull information om området jag själv var på väg in i.

Det fanns en strategiskt placerad vindfälla över Suiattle River även detta år. Det sönderblåsta området med vindfällena längs Vista Creek var inte alls så besvärligt som sitt rykte. Att kalla det "nästan oframkomligt" tyckte hon var struntprat. Leden var bortspolad på några ställen, men detta var inga större hinder.

Stärkt av denna information vandrade jag vidare och stötte efter någon timma på Samuraj Joe, en ung kille som gått från Mexico med en SUL, super ultra light, ryggsäck med 2,3 kg I baspackning även han. Jag anade en viss rivalitet gentemot en annan kille med SUL-packning som liftat med mig några dagar tidigare och som hoppades skriva en artikel tidningen Backpacker om sin vandring. Och rent tekniskt hade ju Monty faktiskt skippat en del av PCT, den 30 km grusväg som han liftat med mig på. Jag sade dock inget om detta till Samuraj Joe.

Lagom till lunch kom jag till Suiattle River och lokaliserade stocken över strömfåran. Flodbädden var säkert hundra meter bred, med höga grusiga bankar som sargats hårt av vårfloderna. Inte konstigt att det var svårt att få en bro att hålla på detta ställe. Nu i september var flodfåran inte mer än 10 meter bred och inte alltför djup, även om det glaciärgrumliga vattnet strömmade snabbt och ogenomskinligt där jag stod. Det hade förmodlige inte varit svårt att hitta ett lämpligt vadställe, men det slapp jag ju nu.

Det fanns inget annat vatten än glaciärvattnet så jag använde det motvilligt till lunchmat och lunchdryck. Jag försökte låta det sedimentera så gott det gick, men ibland gnisslade det mellan tänderna. Samer gillar inte att koka kaffe på glaciärvatten, eftersom man kan bli sjuk av det men vad gör man. Jag blev åtminstone inte sjuk.

Medan jag packade min utrustning efter lunchen kom en kille vid namn Tracy och tog sig över stocken. Vi pratade en smula. Han hade varit ute på en tur över helgen och hade sin cykel väntande någon mil nedströms Suiattle River. Han varnade för en närgången svartbjörn där han varit, men jag skulle inte åt det hållet.

Stocken var bred och rejäl och med stavarna som stöd kunde man promera nästan som på en bro. Stora träd i det här landet, konstaterade jag för femtielfte gången. När jag kom över flodbädden och hittade stigen i skogsbrynet så hittade jag också en liten bäck med klart, rent vatten. Typiskt.

Efter ytterligare några kilometer började det regna, så jag fällde upp paraplyet. Så småningom blev det också läge att ta på byholkarna för att inte bli alltför kall om benen. Fötterna i mina gympadojor var redan blöta men det var som vanligt inget problem att hålla värmen så länge jag rörde på mig. Jag hade använt ett par fingersockar hittills under vandringen och de fungerade bra. Men efter den här eftermiddagen blev de aldrig riktigt torra igen.

Nu hade jag kommit in i det beryktade området längs Vista Creek. Under 3 till 4 timmar färdades jag genom marker där det mer eller mindre konstant låg stora vindfällen kors och tvärs över stigen. Ibland kunde man gå runt partierna, men vegetationen vid sidan om stigen gjorde ofta detta besvärligt eller snudd på omöjligt. Dessutom var det stor risk att komma bort från leden genom sådana utflykter. Men det gick ganska bra att klättra över och krypa under träden. Jag var glad över att min ryggsäck var så liten och lätt när jag gjorde de här övningarna. Hela partiet var inte besvärligare än att det mestadels gick att genomföra det som det anstår en gentleman, med paraplyet i handen. Fast när jag halkade till ibland på de blöta stammarna så kom det ett och annat uttryck som var mindre gentlemannamässigt.

Regnet fortsatte att dugga ihållande under eftermiddagen. Jag mötte ytterligare några långvandrare på väg från Mexico till Canada i takt med att jag arbetade mig igenom det här stormskadade området. Jag var nu helt klart på den våta sidan, väster om Glacier Peak, där de fuktiga vindarna från Stilla Havet kunde blåsa in ohotade. Inte konstigt att det regnade. Det var inte heller förvånande att broar och leder spolades bort och att manstjocka träd knäcktes härs och tvärs över stigen när ovädren drog in. Här var det regnskog och skulle så förbli de närmaste dagarna av min vandring. Med lite tur kunde jag få se de eftertraktade vyerna mot Glacier Peak, men oddsen var nog dåliga.

Framåt skymningen vid hade jag klättrat upp på högre nivåer, regnskogen hade gett sig och regnet hade upphört. Det var mulet och jag kunde se ut över ett fantastiskt molnlandskap i dalgångarna under mig . Som på beställning dök det upp en bäck och aningen av ett sidospår i den låga men täta vegetationen av storbladiga marktäckare. Några steg på det lilla sidspåret ledde till en välanvänd men ren och snygg lägerplats i skydd av en dunge med granar.

Jag slog snabbt upp mitt tarptält och satte mig på mitt liggunderlag i det sista ljuset. Det var skönt att dra på de gamla torra fiberpälssockarna och hänga de sjöblöta strumpor jag burit under dagen på tork. Det mest osäkra partiet, "nästan oframkomliga" låg huvudsakligen bakom mig. Det var uppehållsväder när jag satt här i skymningen och väntade på att det heta vattnet skulle återuppliva den frystorkade rätten till ätbart skick. Från träden droppade det stillsamt och bortom dimmorna på andra sidan dalen låg Glacier Peak väl dold för mina blickar.


Måndag 17 september
Det var fortfarande uppehållsväder när jag vaknade och flikar av blått syntes på himmelen. Jag gick några hundra meter upp i sluttningen längs ledens serpentiner för att fotografera mitt hem den gångna natten, innan jag bröt lägret och drog vidare. På båda sidor om barrskogsdungen som gav skydd åt mitt tält fanns djupa dalgångar fyllda med dimma. Häruppe var det klarare.

De närmaste timmarna fortsatte leden högt upp, vid trädgränsen där det var sparsamt med träd och kråkris och en del andra växter förde tankarna till mina svenska fjäll.

Så småningom började leden bära utför och strax kom jag till en bråddjup dalgång som jag knappt kunde ana botten på. Stigen slingrade sig i till synes oändliga serpentiner. Vegetationen var tät och blöt och byxholkarna behövdes verkligen för att skydda benen. På fötterna hade jag nu de nya Goretexsockarna för att hålla fötterna torra eftersom den här typen av ihållande blöta kylde ner dem. Detta skulle bli min kostym för de närmaste dagarna.

När den långa sluttningen tog äntligen slut stod jag i nere vid Milk Creek. Tre i balkar av stål, cirka 30 till 50 centimeter höga, byggda på massiva betongfundament hade byggts över flodfåran. Det gick fortfarade att promenera på en stålbalk över det så här års sparsamt rinnande vattnet. Men två av balkarna var krossade och bron var mer eller mindre demolerad av naturkrafter som hade använt vatten och medföljande stenblock, stora som drickabackar, till slägga. Flera av dessa stenblock låg fortfarande kvar bland den splittrade betongen och de snedvridna stålbalkarna.

Att komma upp ur själva flodfåran till stigen såg inte helt lätt ut, vårfloden hade mejslat fram branta gruskanter, 10 meter höga och med ett och annat kollapsat träd hängande. Läge för en paus och en funderare. Det var dags för lunch, som jag åt på de knöliga stenarna bredvid den strömmande bäcken, som nu oberört forsade fram. Väl medveten om vilken kraft den kunde utveckla när omständigheterna var annorlunda.

Jag försökte bedöma bästa vägen upp för strandbanken och gjorde misstaget att försöka med en kringgående rörelse. Istället borde jag valt den till synes besvärliga del av grusbanken där det hängde ett rött plastband, det vanliga tecknet för att visa att här går leden. Men den vägen såg väldigt besvärlig ut, brant och sedan en tät tunnel med vegetation att krypa genom innan man nådde stigen. Mina erfarenheter från alsnåren dagen före avskräckte mig och jag såg mig om efter en bättre lösning.

Min omväg genom mindre tät vegetation visade sig vara en sämre lösning. En mycket sämre lösning. Den hårda och branta rasbranten med grus upp till vegetationen var besvärlig nog, en gång föll jag när jag var nästan uppe och gled flera meter innan jag fick stopp på ekipaget. Väl uppe över den eroderade kanten visade sig sluttningen så brant att det var mycket besvärligt att ta sig fram, trots att det växte saker man kunde hålla sig i nödtorftigt och fötterna fick fäste. Det hela påminde alltför mycket om gummiträdsbrottningen några dagar tidigare, men tog tack och lov slut snabbare och till slut stod jag jordig och svettig på stigen. Och kunde konstatera att den plastbandsförsedda vägen varit enklare, men inte direkt enkel. Men det beror ju på vad man är van vid, som engelsmannen sa...

Slutttningen upp från Milk Creek var också brant, men inte så lång och brant som nerfarten före lunch. För en gångs skull gick man tydligen åt rätt håll på PCT. Stigen slingrade sig i serpentiner uppåt fram till en s k washout. Ett flera hundra meter långt parti av sluttningen hade helt enkelt lossnat, förmodligen i den våldsamma oktoberstormen förra året. En grusfylld ravin späckad med stora och små stenar, 10 till 20 meter bred och 4 till 5 meter djup öppnade sig vid mina fötter. Det duggregnade på nytt när jag hasade mig ned i den. Det gick ganska bra. Nedåt är alltid lättare... Att komma upp var svårare, gruset var hårt och mina mjuka gummisulor bet dåligt i det hårda och fuktiga underlaget. Stavarna var till stor hjälp, det fanns inget annat att hålla sig i. Nästan uppe tappade jag fotfästet, rullade runt och kasade ned i botten på den här nyakonstruerade ravinen. Börja om från början...

Väl uppe kunde jag så promenera vidare på stigen. Fast inte så långt. Efter 20 till 30 meter kom jag till en hårnål i serpentinslingan. Och efter motsvarande sträcka var jag tillbaka vid grusrännan jag nyss kämpat mig över. Fast högre upp i sluttningen förstås. På andra sidan fortsatte den stig som jag enkelt kunnat nå genom att följa den här washouten uppåt istället för över den. Om jag bara vetat. Fast plötsligt insåg jag att jag faktiskt borde ha vetat. Den informativa Noodlehead-kvinnan jag träffat dagen före hade faktiskt nämnt detta, men jag hade glömt den exakta positionen. Ja, det man inte har i huvudet får man ha i benen. Det gick något lättare att komma över ravinen andra gången. Jag började kanske få in vanan.

Nu var jag på väg uppåt genom växtzonerna igen. Träden tunnades ut och tundran kom närmare. Jag var på väg upp mot Fire Creek Pass, den högsta punkten på PCT i hela delstaten Washington. Ett område känt för sin skönhet och prisat av bland andra Chris Townsend som ett parti jag inte fick missa.

Mica Lake är en nästan cirkelrund liten sjö som ligger ovanför trädgränsen, omgiven av granit. Ett vackert utflyktsmål en solig sommardag. Nu var det en småregnig septemberdag med begränsad sikt och antydningar om att regnet funderade på att bli snöblandat. De berömda vyerna mot Glacier Peak lyste med sin frånvaro, hela massivet med alla sina glaciärer var dolda bakom ett smutsgrått skynke av vindsvepta moln. Isvinden över den lilla sjön inbjöd inte till kontemplation.

Passagen av Fire Creek Pass på knappt 2000 meters höjd var alpin. Sten, gråväder och snöslask gjorde att det kändes riktigt skönt att dra på regnjackan. Jag brukar försöka undvika detta och behålla paraplyet för att kunna ventilera bättre och slippa den värsta svettfukten längs ryggen så länge som möjligt. Men nu var det skönt att få den mellan vindblusen och den isande vinden och snögloppet.

Efter pasströskeln bar det nedåt och snart var det bara vatten som föll från himlen. Regnet tog en paus efter en stund och stigen följde ett vackert slingrande system av branta åsar. Nedanför mig låg en stor svacka, likt en stor skål, där leden följde en höjdkurva åtskilliga hundra meter över området i bottnen på skålen. Jag stannade för att njuta av utsikten och lätta på trycket i blåsan samtidigt med min vanliga goda simultanförmåga, när plötsligt en rörelse där nere väckte min uppmärksamhet. Var det någon som reste sig?

En björnunge stod på två ben och tittade nyfiket upp mot mig. Avståndet var kanske femhundra meters och kanske etthundra meter lägre. Det kändes ganska lagom med tanke på att det fanns ytterligare en björnunge och en mamma därnere i den höstrostiga växtligheten. De gick uppenbarligen och åt bär och annat smått och gott som den gigantiska matskålen innehöll.

Min utsiktspunkt var perfekt och jag kunde under en bra stund fotografera och filma dem. Min bedömning var att detta var brunbjörn, alltså grizzly, att döma av storleken och det stadiga nackpartiet. Men avståndet var långt och grizzly finns normalt inte i det här området. Grizzly kan dock vandra ner från Canada, så frågan är fortfarande öppen. Vilket typ av björn det var förtog dock inget av upplevelsen. Att se de här djuren i sin naturliga miljö är kronan på en vildmarksupplevelse. Jag fortsatte långsamt längs stigen runt den skålformade svackan och fotograferade ur lite andra vinklar innan jag ökade steglängden igen.

Stigen började så småningom leta sig ner i regnskogen och regnet återkom. Nu var det verkligen regnskog i alla bemärkelser. Jag märkte att en söm på vänster jackärm börjat läcka. Snart var vindblusen och merinotröjan inunder dyblöta. Vantarna skall vi inte tala om. Det började skymma. Snart skulle jag vara vid Kennedy Creek. Det började bli dags att fundera på läger för natten. Problemet var att leden gick genom en brant terräng med våldsamt tät växtlighet på båda sidor om leden. Inga tältplatser någonstans. Och inget dricksvatten, även om allt var blött.

Det var riktigt skumt när jag nådde Kennedy Creek med dess bortspolade bro. Jag följde de röda snitslarna uppströms till en plats där en stock låg med bortre ändan mot ett stort flyttblock på andra stranden. När jag korsat strömmen på stocken fick jag ta av ryggsäcken och lyfta upp den på stenblocket. Sedan hävde jag mig själv upp och följde i det vikande ljuset de röda plastbanden som visade någon form av väg. Nåja, väg är för mycket sagt men åtminstone vart jag skulle gå för att hitta tillbaka till leden. Vegetationen var tät, taggig och växte ovanpå blöta stenar, halvruttna trädstammar, sumphål och annat som gjorde det till en intressant utmaning att hålla sig på fötter. Just nu regnade det åtminstone inte. Ja, inte mycket.

Väl åter vid leden kunde jag konstatera att det bara fanns en enda plats där det hjälpligt skulle gå att få upp tältet. Ett alltför smalt men åtminstone tillräckligt långt stycke mark, just där den ursprungliga leden korsade strandbanken. Där bron en gång legat. I övrigt var det bara låglänt terräng, blött och snårigt de närmaste hundra metrarna hade jag redan konstaterat. Och mörkret skulle snart vara kompakt. Inte läge att snoka vidare efter den perfekta tältplatsen just den här kvällen.

Så det blev tältslagning, så småningom med pannlampans hjälp, mitt på PCT. Tarptältet blev dåligt uppspänt med lågt i tak överallt, särskilt nere vid fotändan, eftersom det stod inklämt mellan steniga bankar. Allt var blött eller fuktigt eller på väg att bli blött och fuktigt. Sovsäcken var dock så torr den kunde, väl inbakad i den med god marginal vattentäta packpåsen, men dunjackan som levde i en tunnare packpåse hade en del mörka fläckar efter dagens vandring. Den värmde dock skönt ändå medan jag slevade i mig de varma nudlarna med ägg och bacon som blivit standard på kvällskvisten. Duggregnet hade slutat så jag satt ute i mörkret. Det droppade överallt. Regnskog = droppskog.

Sedan retirerade jag in i tältet, drog av det blöta understället och tog på mig den torra undertröjan från ryggsäcken närmast kroppen. Den blöta som jag haft på mig under dagen drog jag utanpå för torktumling under natten i sovsäcken. När jag väl kommit ned i sovsäcken började det regna igen. Så småningom märkte jag att regndropparna utanpå tältet slog loss små droppar av kondens från enkelvävstältets insida. Dessa sekundära droppar duschade mig lite diskret i ansiktet där jag låg på rygg. Ibland skulle det vara skönt med ett innertält som håller kondensen borta.

Trots mitt eget lokala regnväder sov jag gott den natten, men det verkade som om det regnade till och från mest hela tiden. Ibland ganska rejält.



Runt Glacier Peak 1

Diskutera

Vintertur med lätt packning

Teori-praktik Lättpackning är inte enbart för barmarkssäsongen. Naturligtvis går många av tankarna att applicera även för vinterturer. Naturligtvis blir packningen också tyngre på vintern än på sommaren, men skillnaden behöver inte bli så stor som man kan tro. Här följer några erfarenheter från en tredagarstur i fjällen.
Av Jörgen Johansson

Någon kilometer längre upp på fjället än där resten av björkskogen givit upp växte en ensam björk. Stadig och kraftfull, rak för en fjällbjörk. Hundra meter ifrån den ensamma björken slog jag upp tältet i det raskt grånande februariljuset. Snabbt gick det, skidor och stavar i de fyra hörnen, in med bågarna och ut med tältpinnarna. Eller snarare tältpåsarna. Termometern visade -6 grader, det var en smula molnigt och inte mycket vind. Nu var det matlagning i tältet som gällde.

Liksom under barmarksperioden är det de tre stora som det gäller att banta för att få en lätt packning även vintertid. Bära, skydd och sova alltså. Låt oss börja med vad jag hade att bära min utrustning i.

Ryggsäcken var den minsta och lättaste av mina två hemsydda, eftersom en kort tur på två nätter och tre dagar inte innebär särskilt mycket mat och bränsle. Ryggsäcken rymmer 50-55 liter och är extremt lätt; 210 gram. Den är sydd av silnylon, Pertex Quantum och mesh, med lite slitstarkare Pertex-väv i bottnen. Under säcken på bilden skymtar en liten svart väska. Detta är en midjeväska som tjänstgör som avbärarbälte genom att ryggsäcken "står" på den. Midjeväskan med vadderat bälte väger 150 gram och bära-funktionen därmed totalt 360 gram. Den röda skapelsen som hänger på ryggsäcken är en Snowclaw "snöspade" som väger 300 gram.

Skyddet var ett Black Diamond Firstlight med en vikt på drygt 1400 gram. Ett trångt, bombsäkert tvåmanstält med två korsande alu-bågar som är lämpligare för en person om man inte vill ha det väldigt spartanskt. Särskilt om personen liksom jag är över 190 cm lång. Genom att ligga på diagonalen var längden hyfsad och det var gott om plats för utrustning och matlagning. Tältet har en ventil och ett litet skydd ovanför dörröppningen som gör att man kan lämna toppen av dörren öppen för en hyfsad genomströmning.

Jag har i många år använt ca 50 cm lång plaströr av den typ elektriker använder för ledningsdragning som snötältpinnar. De har fungerat suveränt, men är inte särskilt lätta. Den här gången ville jag testa en annan lösning. Genom att använda skidor och stavar sparade jag in fyra tältpinnar. Sedan finns en lina att spänna ut i varje hörn och där använde jag istället för plaströren hemsydda snöankare.

Snöankaret är hemsytt av sinylon-kvadrater med 15-20 cm sida. I varje hörn är tunna vävda syntetband från sybehörsaffären insydda. De är försedda med ordentliga öglor i ändarna och genom dessa drar man sedan tältlinan, vilket kan anas längst till vänster på bilden.

Dessa snöankare fungerade över förväntan. Jag grävde en liten grop på någon dm eller två med spaden, tog någon knytnävsstor snöflisa och placerade mitt i den lilla fallskärmen nere i gropen. Sedan på med snö ovanpå några tramp med foten. Detta satt mycket stadigt, var fastfruset på morgonen, men ändå mycket lätt att knacka loss tack vare silnylonets låga friktion. Vikt 9 gram per styck.

Den sista komponenten av de tre stora var också den tyngsta; sovdelen. I botten hade jag dubbla liggunderlag.
I botten mitt gamla 10 mm cellplastunderlag av modell Karrimat. 55 cm brett i torsodelen, nedskuret till 45 cm vid fotändan. Vikt 500 gram. Ovanpå detta sedan en 120 cm lång självuppblåsare från Thermarest, 50 cm brett och 5 cm tjockt. Vikt 600 gram. Detta fungerade utmärkt, men det finns definitivt lättare lösningar.

Sovsäcken var en Marmot Hydrogen 685 gram lätt dunsovsäck avsedd att klara -1 grad. Min vanliga sommar-höstsovsäck. Denna räckte naturligtvis inte till för en benig och frusen person som jag, så den kompletterades med en hemsydd quilt.

Quilten är också dunfylld, ca 5 cm tjock och klarar ungefär 0 grader. Vikt 600 gram. Den hålls på plats utanpå sovsäcken med hjälp av resårband som löper under sovsäcken. Detta gör att man kan anpassa det hela så att sovsäckens loft inte komprimeras i onödan av quilten, något som är en risk om man trär två sovsäckar av ungefär samma storlek utanpå varandra.

Arrangemanget kräver förstås att man vänder sig inuti sovsäcken på ett sådant sätt att quilten hela tiden hållskvar ovanpå sovsäcken. Detta visade sig inte vara något problem med mitt sätt att sova. Det hela fungerade över förväntan och jag sov gott i de 6-8 minusgrader som var under de båda nätterna. Men gränsen för den här kombinationen går förmodligen här eller neråt -10 grader. En varmare sovsäck, som klarar nedåt -10 grader plus quilt är en lämpligare kombination som lär klara de flesta vinternätter om man har dunjacka och varma byxor på sig. Blir det extremt kallt kan man alltid sätta sig upp varannan timme och värma vatten till en värmeflaska, så överlever man även -40 grader.

Summa summarum för de tre stora är alltså: 360 + 1 450 + 2 385 = 4 195 gram.

Köksavdelningen är inte helt oväsentlig på vinterturer heller. Framförallt med tanke på att man måste räkna med att smälta allt sitt vatten. Jag hade en spartansk och traditionell utrustning av typen "man tager vad man haver".

En bit tunn cellplast tjänstgjorde som underlag för den gamla Trangia-brännaren och hindrade hela härligheten från att sjunka genom snön när värmen steg. Runt denna en bit aluminiumnät från Biltema som kittel-ställ.


Kastrullen från mitt gamla jägarkök är fortfarande en av de lättaste man kan hitta på marknaden, drygt 100 gram för 1,3 liter eller så. Som lock använde jag som vanligt en rund pajform av alufolie.

Sist men inte minst, utanpå alltsammans ett vindskydd av titaniumfolie från Backpackinglight. Vikt 26 gram. Hela den här konstruktionen fungerade utmärkt. Men aluminiumnätet blev så hett att det deformerades något av kastrullens vikt. Inget problem, men alltså ett gränsfall. Det hela är också en smula instabilt jämfört med ett vanligt stormkök, men inte mer än ett gaskök med kastrullen ovanpå gasbehållaren. Och jag hade också underskattat bränsleåtgången; den halva liter med T-sprit jag hade med var i snålaste laget.

Vattenförsörjningen, ja. Detta var min utrustning: 1,5 liters PET-flaska, två drickyoughurtflaskor om vardera 350 ml samt en liten (nedskuren) tratt. Jag smälter vatten på morgonen och mitt på dagen. En gång per timme pausar jag, äter nötter, choklad och russin samt tömmer en av småflaskorna. Småflaskorna har jag i anorak- eller byxfickan för att de inte skall frysa. Den stora vattenflaskan invirad i förstärkningsplagg inuti ryggsäcken. När småflaskorna båda är tomma fyller jag på ur den stora flaskan. Jag bär inte med mig mer vatten än nödvändigt, vilket betyder att den stora flaskan sällan är mer än halvfull. Efter fyra timmar är det lunch/middag. Då stannar jag och lagar en frystorkad samt smälter snö för eftermiddagen. Denna är sällan mer än fyra timmar lång och därefter är det kväll med matlagning i tältet.

De små flaskorna fyller ytterligare en viktig funktion. Dels har jag alla vattenflaskorna med mig i sovsäcken under natten, till en början med varmt vatten som hjälper till att torka och värma. De fuktiga dagsockarna drar jag då utan på varsin Yoggi-flaska så att de torkar bättre. På morgonen tömmer jag småflaskorna i kastrullen, hettar upp vattnet (inte nödvändigtvis till kokning), häller tillbaka i småflaskorna samt stoppar ned dessa i mina stelfrusna skidkängor. När det sedan är dags att kliva ur sovsäcken och dra på kängorna är dessa betydligt behagligare och formbarare än vad som annars vore fallet.


När det gäller klädseln var denna inte speciellt lätt. Skidor, stavar, pjäxor och tunga Goretex-damasker var av mycket traditionellt snitt. Här finns viktvinster att göra. Detsamma gäller övrig klädsel.

Både byxor, anorak och skärmmössa var av märket Paramo. De är vind- och vattentäta, men betydligt mjukare och bättre fukttransporterande egenskaper än mextex-varianter. Men särskilt lätta är de inte; anoraken väger drygt 800 gram och byxorna 660 gram. Lite får man dock tillbaka genom att de genom sin konstruktion och tjocklek (se www.paramo.uk.co) är något varmare än andra skalplagg. Normalt gick jag i byxorna enbart samt i anoraken med en merionotröja som enda underplagg. Sista dagen blåste det kraftigt och då var långkalsonger och ytterligare en undertröja precis lagom varmt att ha inunder.

Som förstärkningsplagg hade jag min lätta dunjacka från sommarturerna. Denna var tillräckligt varm hela tiden. Nu var det inte speciellt kallt; ungefär -5 grader om dagarna. Hade det varit -20 grader vid lunchpausen hade man behövt varmare grejor. Vilket jag också hade...

Dunquilten kan nämligen vid behov användas som poncho och knytas runt överkroppen på det sätt som visas på bilden. Detta är möjligt genom en slits mitt på.
Slitsen har mellanväggar för att det inte skall bildas någon köldbrygga och stängs med kardborreband på både utsidan och insidan för att minimera drag när den används som sov-quilt. Men den här funktionen behövde jag aldrig använda eftersom det var förhållandevis milt.

Sammanfattningsvis fungerade utrustningen bra och hade även klarat hårdare omständigheter. Sista natten blåste det kraftigt liksom sista förmiddagen jag var ute. Som tur var hade jag vinden i ryggen vilket är en himmelsvid skillnad. På förmiddagen passerade jag ett rastskydd med vindmätare som visade 17-18 m/s och 22 m/s i byarna. Så jag kan inte bidra till den allmänna storminflationen genom att hävda att jag var ute i en snöstorm, vilket annars verkar vara en vanlig benämning när det yr runt lite snö i luften.

Vad den hårda vinden bekräftade för mig var att det på vinterfjället är mycket skönt att ha ett tätslutande skydd runt sig när man sover. Eftersom jag är manisk när det gäller ventilation försökte jag under kvällen ha lite ventilationsöppningar i tältet. Men öppnade man blixtlåset en gnutta så yrde det in snömjöl genom myggnätet och riskerade att blöta ned allt inne i tältet.

Att sova i en tarp eller ett tarptält på vinterfjället är alltså något som jag personligen skulle undvika. Blir det yrsnö av skandinaviskt snitt så skulle en sådan lösning kräva någon form av ganska tät (inte nödvändigtvis mextex) bivacksäck för att hålla sovsäcken tillräckligt torr. Övrig utrustning kan man naturligtvis packa ned i ryggsäcken eller skydda på annat sätt. Men att sedan gräva fram sig själv och utrustningen ur en liten inomhus-snödriva på morgonen är lite mer fakirtillvaro än vad jag vill ägna mig åt.

Detta sagt så är jag övertygad om att man kan ha det skönt och bekvämt på vinterfjället också med ännu lättare utrustning än den jag hade med mig.

Diskutera

Current articles

All articles