The One - intryck efter en långtur

Prylintryck Jag tog The One med som skydd på sommarens långvandring mellan Hemavan och Anjan. Cirka 20 nätter har givit blandade intryck.
Av Jörgen Johansson

Beskrivning

The One är ett tresäsongerstält, utvecklat av Glen Van Peski, en av den ultralätta rörelsens främsta företrädare i USA. Målet var ett rymligt enmanstält för en lång person som skulle väga mindre än 1 skålpund (454 g). Detta lyckades inte riktigt, mitt tält väger 485 gram.

The One är ändå ett mycket lätt tarptält som består av ett tak som via myggnät är förbundet med ett golv. Material i golv och tak är en mycket lätt (34 g/kvm) silikoniserad spinnakerväv. Vissa förstärkningar är av kraftigare väv. Tältet är ett slags osymmetriskt ryggåstält med två stänger, där den bakre lutar kraftigt och har som främsta uppgift att hålla takväven på plats och stabilisera konstruktionen. Den senare stången är det som främst skiljer The One från liknande tarptält som SixMoonDesigns Lunar Solo.

Användning
Jag har använt The One under en 3,5 veckor lång vandring från Hemavan till Anjan sommaren 2008. Vädret var som det brukar i de svenska sommarfjällen, ömsom sol och ömsom regn. Det enda jag inte råkade ut för var någon natt med riktigt hård vind. En gissning (jag hade ingen vindmätare) är att det inte någon natt blåste hårdare än 12-15 m/s.

The One är ett mycket behagligt tält att bo i. Så länge det inte regnar eller verkar börja regna har jag absiden upprullad och myggdörren stängd. Det känns då som att ligga i ett vindskydd, man kommer nära naturen. Som regel lagade jag både kvällsmat och frukost i tältet, med gasköket utanför "dörren" och mer eller mindre nedkrupen i sovsäcken, beroende på temperaturerna. Varma kvällar med måttligt insektstryck åt jag utanför tältet.

Golvytan är lite triangular längs den inre långsidan och som regel förvarade jag all mat och utrustning utspridd längs den väggen, med den tomma ryggsäcken under fotändan av sovsäcken. Det innebär alltså att om man har få och lätta saker, som jag, så behöver man egentligen inte absiden som lagerutrymme. Den lilla golvytan gör det lätt att hitta tältplatser och sitthöjden är helt OK även för en lång person (jag är 191 cm, ungefär som Glen Van Peski), även om man slår i taket ibland.

Bedömning
Jag är i huvudsak nöjd med The One, men har en del invändningar. När det gäller vissa lösningar så känns tältet inte riktigt "färdigt". Det känns en smula som ett hemmabygge, vilket är helt OK om det är ett hemmabygge, fråga mig som sytt flera "tält" själv. Men vissa lösningar kräver bättre finish om det hela skall säljas kommersiellt, enligt min mening. Andra med mig har invänt att tältet är lite svårt att få riktigt tight uppspänt. Det slappar lite här och var trots mycken eftersträckning. Sedan tycker jag också att den extra tältstången i bakänden av tältet behöver lite mer omtanke.

Denna extra tältstång ökar utrymmet i tältet högst betydligt och stabiliserar även baksidan av tältet i hård vind genom att minska den sammanlagda tygyta som vinden kan få fäste i. Jag tycker detta är en mycket smart lösning och man får en känsla av att den rimligtvis borde öka stabilitet och vindtålighet. Men än så länge är själva utförandet inte riktigt i nivå med tanken.

Här ser man i nedre, högra hörnet hur den ganska måttliga vinden pressar in tyget. Detta var en av de blåsigare lägerplatserna och tältet hade inga problem att hantera vinden.

Den öljettförsedda rem med finurlig snörkoppling som avsedd att fästa runt den bakre vandringsstavens handtag nere vid marken, fungerade dåligt för min vandringsstav. Min stav (Axess 50 med handledsrem) har ett rakt och enkelt handtag av neopren med en plastavslutning. Jag föredrar denna lösning eftersom den ger störst möjligheter för mig att variera greppen om staven medan jag vandrar. Men den föga konturerade och hala plastknoppen på min stav gled lätt ur den öljettförsedda syntetremslösning som var standard på The One. Och därmed försvann också det stöd staven ger åt hela tältkonstruktionen. För den som har vandringsstavar med handtag som är ordentligt "svullna" både över och under handen är detta förmodligen inget problem.

Jag ersatte denna öljettförsedda syntetrem med en bit skinn, som tack vare sin bättre friktion klarade att hålla stavhandtaget på plats någorlunda. Någorlunda men inte riktigt bra. Dessutom tyckte jag att de elastiska snoddar med snörlås som är till för att hålla den bakre tältstången fixerad vid tältväven, mellan spets och handtag, var lite bängliga att hantera och gav ett hemmagjort intryck. Men detta handlar mest om finish och inte så mycket om funktion.

En annan modifiering jag gjorde omedelbart var att ersätta de färdiga, dåligt knutna, linkonstruktionerna i varje hörn med egna linor. Detta gav en helt annan sträckning på både ytter- och innertält och maximerade avståndet mellan tältbotten och väggar så att ventilationen genom myggväven där kunde fungera optimalt.

Här syns de orangefärgade orginallinorna i hörnen. De var färdigknutna till fixerade längder som gav ett dåligt sträck åt tältbotten och tälttak.

Jag ersatte de korta färdigknutna linorna med en riktigt lång sådan, som från tältbotten gick runt tältpinnen och sedan tillbaka till taket. Men en friktionsknut kunde jag sedan sträcka och korta eller förlänga dessa linor så att det vid vacker väder blev bra sträck och bra ventilation. Vid däligt väder spände jag ned taket direkt mot marken med pinnen nära.

Mina allvarligaste dubier när det gäller The One handlar om regn- och vindtålighet. Som redan påpekats utsattes tältet inte för några hårdare vindar under min tur, vilket jag var ganska tacksam för. Min känsla är alltså att det kanske inte är riktigt stormvärdigt. Jag har samma känsla när det gäller Tarptent Contrail, men inte heller det har jag upplevt i riktigt hård vind.

Min egen erfarenhet är att jag sällan råkar ut för riktigt hårda vindar (över 15-20 m/s). Det är möjligt att jag haft tur under mina decennier i fjällen, men det är naturligtvis också så att om man råkar ut för hård vind (vilket ju statistiskt sett lika gärna inträffa den första som den hundrade natten) så vill man kunna känna sig säker. Så sammanfattningsvis så är det kanske så att om man är en trygghetssökare som vill kunna lita på sitt tält till 100% i alla (även de mest otroliga) väder, då skall man undvika de här lättaste tarptälten.

Själv har jag inga problem med några procents osäkerhet och vet att i värsta fall får jag packa ihop min utrustning mitt i natten och gå någon annanstans. Än så länge har detta bara inträffat en natt, och då inte för att tältet (inte The One) gick sönder utan för att det var omöjligt att sova med den flaxande tältduken

När det gäller regn har jag mer praktisk erfarenhet av The One och där kan jag bara konstatera att vid riktigt hårt regn så slog det igenom väven i mitt tält. Detta hände inte under en "normalt" regnig och blåsig natt, sådana klarade tältet utan problem. Men en av de sista dagarna på vandringen, i Rutsdalen, råkade jag till och från under eftermiddagen ut för riktigt hårda skurar som dumpades på mig av våra vänner på andra sidan Kölen.

När det började bli kaffedags och mitt paraply behamrades i hårdaste laget av en sådan skur beslöt jag att slå upp tältet och krypa in för att koka kaffe. Detta gick alldeles utmärkt, men efter en stund började jag misstänka att det läckte in genom den väv som av vind och regn pressades mot min rygg, tack och lov klädd i en värmande termojacka. Tältet var ganska slarvigt uppsatt eftersom jag bara ville ha tak över huvudet i 20 minuter eller så, och både jag och min utrustning var givetvis blöta när jag kröp in i tältet, så det var inte helt lätt att avgöra var vattnet kom ifrån.

Efter hemkomsten gjorde jag ett test i trädgården och det visade sig då att en trädgårdslang med måttligt sprutt från några decimeters håll gav en fin regndimma inne i tältet. Detta bekräftades också av kontakter med Glen Van Peski. Man har tydligen haft problem med silikoniseringen av den här första säsongens tält, men åtgärdat detta till 2009 hävdar Glen.

Vad jag själv kommer att göra inför nästa säsong är att impregnera om mitt tält med lacknafta och silikon (se länkar här på Fjäderlätt till Jim Woods hemsida för instruktioner om tältbottenväv). Efter detta är jag övertygad om att tältet håller tätt och att vikten inte ökar mer än 10-20 gram.

Efter kontakter med Glen Van Peski så har jag fått veta att flera av mina negativa intryck åtgärdats för 2009 års version av The One. Hit hör bättre beläggning så att väven inte skall läcka. Likaså har man åtgärdat linorna i tälthörnen till ett mellanting mellan det ursprungliga och min lösning. Tältet skall också vara tightare tillskuret för bättre "sträck" och de ganska dåligt knutna linorna fixade. Vad som inte åtgärdats, på grund av tidsbrist, är det slinkiga fästet för handtaget på den bakre, lutande, tältstången.

Sammanfattningsvis tyckte jag The One var ett mycket trivsamt tält att bo i och det fungerade väl under min vandring. Det är inget bombsäkert tält för höga höjder och hårda vindar, istället har man prioriterat låg vikt och komfort. Detta gör det till ett lysande tält för turer i mer skyddad terräng med högt insektstryck. Under förutsättning att väven numera är ordentligt vattentät så är The One är ett tält som jag gärna rekommenderar till den som kan leva med de begränsningar som angivits.

Diskutera The One på Utsidan

Gossamer Geas hemsida