Canister stoves in the cold - insulated or not?

Teori Praktik Niklas Lagström is product manager at Primus. When I talked to him I figured he was the right person to solve all my wintertime gas canister problems. Like; Can you use canister stoves in deep cold? And should you try to insulate the canister from the cold or not? As usual it turned out that there are no simple answers.
By Jörgen Johansson

Jörgen: Niklas, could you tell us something about who you are and how you've become product manager at Primus?

Niklas: I have always been using outdoor products since I grew up and was early interested in scouting, climbing and sea kayaking. One of my other interests are technical product development and how to improve the things I used. While I studied to master of science I started to work at Naturkompaniet (the largest outdoor retailer in Sweden) and later on, I got picked up by Primus when they where looking for a product manager. Now, I can use all my interests during my work, which is a fantastic position!

Jörgen: When we met recently we talked about using canister stoves in winter and whether to use insulation on the canisters or not. So I thought it would be interesting to get some advice on how to use my canister stove optimally for winter trips. For several years now, I've been amazed at how well my top mounted canister stove Primus Micron works even when it's really cold. In winter I wrap a piece of cell foam around the canister, which you've told me sometimes is really stupid and sometimes work really well, depending on the outside temperature.

Niklas: Well, it can be both a good and a bad idea to insulate the gas cartridge. As I guess you all know, gas cartridges work worse and worse the colder it gets. In addition to that, the physical basics about gas are that it needs heat to get from liquid to gas. The heat normally comes from the surrounding air but if it is really cold outside, or the cartridge is insulated, all heat must be taken from the liquid. Colder liquid means less pressure and soon there will be NO pressure.

On the other hand, if the container is much warmer than the surroundings, it will lose less heat to the surrounding air if it is insulated – and this heat can be used for keeping the pressure up!

Is it good to insulate the cartridge? Short answer is “it depends...”.

Jörgen: Let me describe how I handle my canisters today. When I don't use the stove, the canister is in the front pocket of my anorak or in my sleeping bag. I'm guessing that due to this my canister almost never is colder than, say 5 Celsius, when I start to cook.

Niklas: This is a good start. When the gas cartridge is warmer than the surrounding air, it may be a good idea to insulate the gas cartridge. If after the cooking, the temperature in the gas cartridge is still higher than the surroundings, then the insulation helps all the time.

Table below shows how much a certain amount of liquid gas lowers in temperature if the cartridge is fully insulated. For example, if you have 100 gram of gas left in you cartridge, cook in five minuter (uses 13 gram of gas) will lead to a decrease of the gas cartridge with 22 degrees plus (or minus) the decrease of temperature given by the surrounding temperature.

Jörgen: OK, let's move on to how I cook. I never cook for long, I just bring water to the boil. Usually only 0,2-0,5 liters depending on if it's cocoa, coffee or rehydration of a freeze dried meal. However, in winter I have to melt snow for drinking water, which means producing something like 1-1,5 liters of water morning, noon and evening. This takes it's time. Let's say it's -5 Celsius where I am.

Niklas: This is where insulation becomes a bad idea. Melting snow uses a lot of gas, and this means that the gas cartridge itself will decrease its temperature a lot… If you have the half full (100-150 gram gas left) cartridge I mentioned earlier, and cooking for 10 minutes, this means that the decrease in temperature due to the use of gas will be somewhere around 30-40 degrees. Then, the -5 Celsius around is much warmer and would be much better for the cartridge.


Jörgen: OK, let's say it's -20-25 degrees Celsius, what should I do differently?


Niklas: Now, insulation becomes interesting again! Since the surrounding temperature together with the decrease of temperature due to gas use will become lower than the gas boiling point, you will have problem to get the gas out of the cartridge. If you only have the impact of the decrease of temperature made by the used gas (and starting at plus 5 degrees as you said), the cartridge will just reach the surrounding temperature and therefore, insulation is a good idea!

Jörgen: OK, so to sum this up I have to take into consideration the temperature of the canister, outside temperature and how long the burner will be running. And we've only been talking about me, travelling solo. If I'm cooking for two the burner time increases and the advantage of using isolation on my canister decreases. Is that about right?

Niklas: Yes, that is completely right!

Jörgen: Dear reader, right now I’m sitting here, hoping that Niklas has a nice Christmas vacation without any thoughts whatsoever about canisters and temperatures. I’m also trying to sum up what he told me and to see if I can formulate some practical ideas. So far these are my conclusions:

- The gas boiling temperature is -15 C. This means that below this temperature you do not get any gas out of the canister. If you turn it upside down (which you cannot do with a top mounted canister stove) you can get liquid out of it. If the surrounding temperature is lower than -15 C, but the cartridge is warmer, it is a good idea to insulate the cartridge, since no heat can be taken from the surrounding air to gasify the contents in the canister.




- If the start temperature of the gas is high, say +10 C and the ambient temperature is -10 C you start out cooking with an insulated cartridge. It will take around 5-6 minutes (depending on a lot of factors) before the use of the gas has decreased the gas temperature to -10 C. Then you should remove the insulation to slow down the continued decrease in gas temperature.

- So, if the start temperature of the gas is higher than the surrounding air, insulation is always a good idea. The problem is knowing when the gas no longer is warmer then the ambient air.

- If the start temperature of the gas is the same as the surrounding air, insulation is always a bad idea, since the cartridge itself will become colder than the surrounding air, which we want to avoid.

- And to complicate things; if I use a windscreen that totally surrounds stove and canister the heat from the flame bouncing of the bottom of my pot will add some heat to the canister, helping it to stay warmer for longer. Or forever, depending on outside temperatures, amount of gas and…

By the way, a lot of things are done with canisters that Primus really can’t recommend. Like windscreens that totally surround pot and stove, which can cause overheated canister that could explode. Some people using canisters connected to the burner with a hose also put the canister into the pot were they are melting snow or heating water in order to raise the temperature of the gas inside. I have also seen different contraptions of metal working on the principle that part of it sits inside the flame of the burner and conducts heat to the canister, around which the rest of the metal is tighly cinched.




I don’t know if I’m less confused now than before, but I suppose that I am confused on a higher level. Have to talk about this with Niklas when he’s back…


Discuss this (in Swedish) at Utsidan or in English below

Etasolo – Jetboil competitor from Primus

Gear scoop In our report from the Primus event some weeks ago we left one new product out: the Etasolo. It looked suspiciously similar to a Jetboil PCS stove. What was that all about?
By Martin Nordesjö

I felt I needed to ask Primus a few questions. How come they made their own Jetboil? It turned out that there was a connection between the companies.

— From the very beginning Jetboil bought their valves and burners from us, says product manager Niklas Lagström.

But about 1½ years ago Jetboil decided to get their parts from another source. Unfortunately the new units had problems with gas leaks (more at Jetboil). Many stoves were recalled and the subsequent delivery problems made the market look in other directions.

— Our customers asked us if we couldn't produce a similar product. Sometimes demand dictates development, and that's why we launch this stove. Etasolo is lighter and more wind-proof, with a smaller packed volume in addition. As a result of our own development we have managed to solve the problem with the piezo unit being crushed when you pack the stove up. The canister is simply placed over the burner and the piezo is shielded in the concave canister bottom.


















Etasolo information

Weight:365 g
Price:899 kr (€86) in Sweden
In stores:
April 2010



Discussion thread at Utsidan (in Swedish)

A light day - my way

Teori-praktik Here is the second installment among the articles summarizing how I use my light equipment during an ordinary day. Of course, there are no ordinary days. And I'm not saying that my way is the best. In fact, I seem to continually change how I do things, always trying to improve on my (never ending) road to perfection. So perhaps how I do things today might give you, as well as me, inspiration on how to improve your gear and the use of it tomorrow. And since this is a forum for lightweight backpacking I've included the weights of much of my gear in the narrative. In case you wonder. An article about a "light" breakfeast is found here.
By Jörgen Johansson
It usually doesn't take me long to get into gear after leaving camp. On the average day, that seldom occurs, I'm wearing mesh watersport shoes, thin nylon "ladies" socks from the supermarket on my feet. My legs are covered with homemade synthetic pants made from a sweat pants pattern weighing around 160 gram. Under these I wear merino wool boxer shorts, preferably without a fly, like those from Backpackinglight. The lack of a fly makes me less self consciuous while using them as shorts in hot weather.


My torso is also covered in delightful merino wool, a Icebreaker Kent is a long time favourite, weighing in at 220 gram in Large. On top of this I usually need a light windshirt most mornings. I prefer one with a hood, since the hood adds an awful lot of warmth in comparison to the extra weight. The one I currently use is a Marmot Ion, which is very symphatetic to my wallet, albeit a bit short and wide at the waist.

Now, since this is a pretty chilly morning, only a couple of degrees above freezing I also wear a pair of thin fleece gloves (34 grams) and my extra merino long arm hoody. This one is from BPL and it's zipped up to my chin with the hood up. On top of the hood I have a particulary ugly baseball cap I've made myself. It is made of Pertex Equilibrium which makes it fairly windproof and very fastdrying. I handkerchief size piece of Equilibrium is usually tucked into the crown, but can be let down to protect ears and neck. On top of all this is the hood of the windshirt.

With double meriono shirts and the windshirt on top I warm up pretty fast once I start moving. After about fifteen minutes I can take both hoods of and continue hiking in my cap. After thirty minutes I take of the gloves and slip them into the belt pouch of my pack. These pouches come from Gossamer Gear.

After about fiftyfive minutes of hiking like this I'm getting really warm and it's time for my usual hourly break. Since the ground is a bit damp and cold I take the cellfoam sleeping pad from underneath it's bungee cords on the outside of my pack, and spread it to sit on. This gives me a chance to stretch my legs out with the pack for a pillow/backrest. It also gives me a chance to slip of my shoes, but only after filling my mug with water in the nearby stream.

Now it's time for the luxury of stretching out completely, relaxing every muscle that comes to mind and taking a couple of deep breaths. To empty my mind of everthing, except how the clouds are slowly drifting across the sky, and the tinker bells of the little brook. After about a minute I rouse myself and eat some chocolate, raisins and hazelnuts while I'm drinking my cup of water.


After five or ten minutes of this (after all, why hurry, I'm on vacation) I put my cup away and roll up my pad. I just slip it under the elastic bungees, which is faster than strapping it in place. The bungee cords are also lighter than ordinary packstraps.

Since the day is warmer I can take off my merino hoody and put it in the waterproof drybag at the top of my pack. There it will probably rest until I put it on before going to bed. I suspect that the windshirt will be tucked into an outside pocket of the pack in 10-15 minutes as well.

All morning I follow a valley gently sloping down towards a river. Every hour I take a break and drink at least one, sometimes two cups of water. I never carry water if I can avoid it, and in Scandinavia you can most of the time. Other areas are drier and if you have to cure your water in order to drink it you can't avoid carrying some. But water is heavy and I try never to carry more than 500 ml. With that I can take two of my hourly breaks. If I want to drink between breaks I simply dip my cup in a stream in passing, without taking my pack off.


Around noon I come to the river and after a short while find a place where I think I can ford it. But I might as well be tanked up and rested before I do that, it looks kind of deep, and the water moves swiftly.

The autumn chill in the air makes it really nice to roll out my pad in the sun and pull out my cooking gear. A short walk and I can fill my collapsible water bottle with 1,5 liters in the river. This will be more than enough.

I prefer the stove on my left side and most of my gear, except the utensils and what I'm cooking right now, on the right side. But that's not so important. A handy rock or tree trunk to rest my back against is more important, but sometimes the pack serves as well.

The piezo igniter fires up the canister stove faster than a pig winks. Half a liter of water in the pot, a piece of foil as a lid and some titanium foil as wind break are rapidly added. From my pack I dig out my spoon, cup and a plastic bag with some dried home dried meat and powdered potatoes. All set. This gives me the chance to relax, pull of my wet socks and put them out to dry, and pull my cap over my eyes for a couple of minutes.

When the water is boiling I take it from the stove and pour some hot water in my cup for spare. I then add the meat and potatoes to the pot, stirring with my spoon. It's swelling and becomes a bit too thick, so I add some of the water from my cup. Perfect. I pour out the remaining hot water on the ground and add cold water to the cup.


While munching I contemplate the river. Wonder how cold it is? If it's really cold and deep enough for me to have to swim parts of it, the chill could be risky. You loose energy really fast in cold water. Maybe there is a better place to ford upstream.

After having packed my gear I dip the thermometer into the river and it says 8 Centigrades. That is not tempting. I've waded and swimmed colder water, but only for 5-10 seconds. This river is wider and there is really no telling for how long it's deep enough to force me to swim instead of walk. Better to play it safe and follow it upstream for a while. That is in the general direction of where I'm going anyway.

I find no place to ford all afternoon. The river is getting narrower, but the water is moving faster, which is not a good combination. Every hour I take my break, eat my nuts and chocolate and drink the water I need.

Around four o'clock in the afternoon my body craves coffee. It's also time for a sturdier meal, than snacks, to last me until suppertime around eight o'clock at night. So while the water is heating I take a couple of soft mini tortillas from my pack and roll some 100 mm lengths of thin beer sausage inside. These make nice sanwiches of sorts together with coffee and snacks.


About an hour after my coffee break the threathening clouds decide to start letting down some rain. It's only a drizzle, "a nice, soft day" as the Irish say. I put on my windshirt, which sometimes is enough, but not this time, so I unfold my umbrella. This means that I have to stick one of my walking poles in the pack. So with one hand alternating between holding the remaing pole and the umbrella, I trudge on.

After a while the undergrowth thickens, so I decide to put on my waterproof-breathable rain pants so as not to get soaked from brushing against the wet foliage. This is the perfect combination, since it's a bit uphill, and not really cold. Thanks to the umbrella and the windshirt, zipped open halfway down my chest, I am able to regulate my body temperature better than with my rain jacket on.

Or at least for a while. Because the trees are thinning out, and when I get above timberline the wind picks up. I pull the windshirt hood over my head and zip it up completely. Leaning the umbrella against the wind it gives pretty good protection against the driving drizzle. One arm of the windshirt gets a bit wet, but since I'm not cold that is no problem. I know it will dry out quickly.

However, as the rain increases I realize it's time to fold up my umbrella and put on my light rain jacket. It's an Haglöfs Oz, weighing under 200 grams in XLarge, that has been with me for a couple of seasons now and has served me well. I put on my fleece gloves as well and move on.


The next hourly break is not so idyllic as the first one of the day, but I always stop and fill up with calories no matter how poor the weather. The worse the weather the more you are going to need them. Not wanting to stop and rest for a while is for me a sure sign that my blood sugar is down and that I REALLY need a break and some calories. If it's particulary nasty weather at lunchtime I sit in my tent, sometimes in my sleeping bag while I cook. But I always take my breaks and I always eat and drink. That always makes me feel better. After all, I'm on vacation.

This time I hunch in the doubtful protection of a boulder that could have been higher. I get my weight of my feet for a couple of minutes, sitting on the rolled up foam pad, while I drink my cup and eat half of what is left in my goody bag. Next stop will be camp.

Discuss in Swedish at Utsidan here
Discuss in English below

Neo Air

Prylintryck Den stora händelsen på horisontalplanet under det gångna året har varit NeoAir från Thermarest. Vad kan man då säga om denna uppjazzade luftmadrass? Är den lika bra som den påstår sig vara och är den värd pengarna?
Av Jörgen Johansson

Vad är speciellt med NeoAir?
NeoAir är alltså en luftmadrass. Det vill säga ett hölje som fylls med luft, utan något expanderande skumgummi emellan. Luftmadrasserna har en stor nackdel jämfört med cellplastunderlagen och självuppblåsarna; konvektion. Konvektion i luftrummet inuti madrassen innebär att varm luft nära kroppen rör på sig inne i madrassen och ersätts av kall luft som kommer från den marknära delen av den inneslutna luften. Detta innebär att man kyls ned när luft som kroppen värmt upp kontinuerligt ersätts med luft som kylts av vid kontakten med marken.



Mellanväggarna som minskar luftrörelserna Foto: Backpackinglight.com


Att luft isolerar är alltså en sanning med modifikationer. Stillastående luft isolerar, men för att luften verkligen skall vara stillstående behöver man låsa in den i mindre utrymmen, vare sig det är liggunderlag, sovsäckar eller andra isolerande plagg. Ett exempel på små luftfylda celelr är cellplastunderlagen (engelskans 'closed cell foam' visar vad det handlar om). Cellplastunderlagen ger som regel bäst isolering i förhållande till sin vikt av alla liggunderlag. Det finns dock cellplastunderlag av väldigt dålig kvalitet, som pressas ihop och isolerar sämre, samt lätt går sönder. Bästa materialet för cellplastunderlag brukar man anse Evazote vara.

I de så kallade självuppblåsarna (exempelvis Thermarest Prolite) pressar man ut luften när man inte använder madrassen. Innanför ytterhöljet på madrassen finns ett spänstigt skumgummi med öppna celler som expanderar när man öppnar ventilen och släpper in luft. För fullt tryck behöver man oftast blåsa in lite extra luft på slutet. Själv finner jag att jag sover skönast på självuppblåsarna om jag blåser upp dem så hårt jag kan. Sedan stänger man ventilen och har därmed låst in luften, som sedan hålls stillastående i de små cellerna i skumgummit. Självuppblåsarna är tyngre än cellplastunderlag av motsvarande storlek och isoleringsförmåga, men är tjockare, mjukare och därmed skönare att sova på.





Ett tunt cellplastunderlag är viktig del av min packning.

Sedan har vi de "luftmadrasser" som kanske varken är luftmadrasser eller särskilt självuppblåsande. Detta är stora, voluminösa underlag där man istället för självexpanderande skumgummi använt dun eller syntetvadd inuti. Detta för att skapa celler med stillastående luft. Dessa liggunderlag är mycket mjuka att ligga på, och isolerar väl, men är den tyngsta varianten av liggunderlag för friluftsbruk.

Om vi nu återgår till den rena luftmadrassen av klassiskt snitt så har den dock en stor fördel; den är mjuk och skön att sova på. Vad Thermarest har skapat med NeoAir är en luftmadrass som har ett intrikat, men lätt system av mellanväggar inuti. Dessa minskar alltså luftrörelserna och därmed förbättras isoleringsförmågan. Man har också genomgående använt extremt lätta vävar i NeoAir, vilket sammantaget innebär en enastående låg vikt i förhållande till tjocklek och isoleringsförmåga.



Bäst komfort får jag om jag inte pumpar upp NeoAir mer än så här.

Mitt eget speciella sätt att använda liggunderlag
Jag söker sovkomfort och låg vikt. Dessutom vill jag under vandringen vid alla raster kunna ha ett underlag att sitta på, som skall täcka kroppen från hälarna till axlarna. Min favoritposition är att sitta lutad mot ett träd eller en sten med skorna av och benen utsträckta. Gärna med lite vatten puttrande på köket bredvid mig. Att använda små sittunderlag eller hopvikta regnkläder ger inte min kropp den vila jag vill ha. I början på en rast vill jag gärna sträcka ut mig, slappna av i varje muskel, tömma hjärnan och bara vara.

Under årens lopp har jag utvecklat följande sovkombination som fungerar bra för mig: Ett kort, lätt och självuppblåsande liggunderlag ger mig något mjukt att ligga på när jag sover. Det räcker om jag har något mjukt under höfter och axlar för att det skall kännas skönt. Jag behöver inte ligga mjukare med benen än vad ett cellplastunderlag ger mig. Kortast möjliga självuppblåsare alltså, vilket tills nu har varit BPL Torsolite.


Ett långt, tunt cellplastunderlag ger mig sedan skydd mot kyla och väta såväl under rasterna som när jag sover. Cellplastdelen ger tillräcklig värme och tillräckligt mjuk under ben och fötter. Dessutom ligger den under självuppblåsaren vilket adderar isolering till denna och dessutom skyddar den bättre mot spetsiga föremål.

Detta är alltså mina behov, och de förutsättningar under vilka jag har testat NeoAir. Om dina förutsättningar är annorlunda så kanske du kommer, eller har kommit, till andra slutsatser. En viktig variabel kan då vara hur man sover. Jag tillhör den halva av mänskligheten som sover på sida vilket bidrar till mitt behov av att höftbenet och axlarna skall vila någorlunda mjukt.


Mina intryck av NeoAir
Den NeoAir jag har testat är Small-varianten. 120 cm långt och 50 cm brett. Den väger på min brevvåg 260 gram, vilket gör den 26 gram lättare än mitt gamla Torsolite. Jag har använt den här madrassen under den gångna säsongen i kombination med ett 150 cm långt Evazote-underlag på 5 mm från MEC. Det har varit turer i svensk skogsmark, vandring och packrafting i svenska fjällen samt vandring och packrafting i Klippiga Bergen (Yellowstone med omnejd). Än så länge inga vinterturer, men det kommer.


NeoAir är bekvämt att sitta på i en packraft.

Först och främst och viktigast för mig: Sovkomforten som NeoAir ger är överlägsen allt annat jag någonsin legat på ute i markerna. Jag har aldrig någonsin sovit så gott som på den här madrassen med en uppblåst påse från bag-in-box-vin som kudde inuti sovsäckshuvan.

För att få denna komfort blåser jag dock inte upp NeoAir mer än nödvändigt. Detta innebär att jag inte skall ha markkänning med höftbenet när jag ligger på sidan. Någon halv till en centimeter mellan mig och marken känns lagom. Detta skall då jämföras med det jag beskrev ovan; med en självuppblåsare sover jag bäst om det är så hårt och tjockt det kan bli.

NeoAir isolerar inte lika bra när det är måttligt uppblåst som när det är maximalt uppblåst. Enligt tester från Backpackinglight.com har NeoAir ett R-värde på ungefär 2,5 när det är lätt uppblåst och 3,0 när det är maxat. Detta skall då jämföras med Torsolite som är betydligt tunnare (2,5 cm) och ändå har ett R-värde på 3,5.

Men eftersom jag hela tiden har ett cellplastunderlag mellan NeoAir och marken så har jag inte haft några som helst problem med kyla underifrån. Personer som använt enbart NeoAir vid frost menar annars att det då känns svalare än till exempel självuppblåsare som Prolite Plus(med R-värde 3,8). Jag kommer använda NeoAir på samma sätt till vintern, men då ovanpå ett ruskigt prisvärt 14 mm Evazote Goodpad från Getout.

Egentligen är varianten Small onödigt långt för mina behov, eftersom inte ens jag har 120 cm mellan höfter och axlar, men å andra sidan var Torsoliten i kortaste laget för mina 191 cm. Och jag misstänker att Thermarest inte lär göra någon kortare variant. Kanske kommer detta så småningom från andra tillverkare, till exempel BPL. Men det spelar inte så stor roll, 260 gram med denna komfort är ändå oslagbart för närvarande och sannolikt är det svårt att minska detta med mer än 50-100 gram om man kortar det. När prylarna blir så här lätta så har man ju ett avtagande mervärde på fortsatta viktminskningar.

Det har varit en del invändningar mot prassligheten i tyget på NeoAir. Själv har jag inte störts av detta alls som solosovare. Nu har jag inte delat tält med någon som själv använt NeoAir eller som har hört mitt prasslande, vare sig till höger eller vänster, så jag vet inte hur störande en granne på Neo kan vara.

Backpackinglight.com har ett intressant test av NeoAir som kan rekommenderas för läsning. Deras främsta invändning är att underlaget är för smalt när man ligger på rygg. Armbågarna hamnar utanför isoleringen, och man upplever att det är väldigt lätt att rulla av madrassen. Själv har jag inte upplevt några större problem med detta. Kanske beror det på att jag är smal och sover på sidan. Det är naturligtvis så att armbågarna lätt hamnar utanför när jag ligger på rygg, men detta gäller alla 50 cm breda liggunderlag och jag tycker inte NeoAir är sämre än andra.

Vad gäller stryktålighet så har jag ännu inte punkterat mitt underlag. Känslan det tunna tyget ger är annars att detta lätt kan inträffa, men som vanligt tvingas jag konstatera att tunna kvalitetsvävar är betydligt starkare än man intuitivt tror. Jag använde även NeoAir som sittunderlag i min packraft under turen mellan Abisko och Nikkluokta utan problem. Jag pumpade det lite hårdare än vid sömn, men inte hårdare än att det gick att vika upp en ryggdel.

Vid min vandring samt efterföljande packraftingkurs i Yellowstone-området var jag en natt orolig för punktering. Detta var på en plats med väldigt torr och vass vegetation som trängde igenom även mitt cellplastunderlag. Jag rensade liggytan så gott det gick (det var mörkt) innan jag slog upp mitt Gossamer Gear The One, lade mina byxor ovanpå golvet, sedan cellplastunderlaget och till sist NeoAir. Jag sov gott hela natten utan punktering.

Min slutsats än så länge är att punkteringsrisken är ganska liten i våra blöta och mjuka svenska marker, men att man naturligtvis måste vara lite försiktig med underlaget man lägger det på. Men detta är inget som man inte klarar med normal lägerdisciplin. Vem vill sova på något vass och hårt?

Sammanfattning
Låg vikt, hög komfort, god isoleringsförmåga; vad kan lättpackaren mer begära? Tja, inte mycket.

Min summering hittills är att ge NeoAir 5 poäng av 5 möjliga. Det finns bara en baksida som jag upptäckt än så länge; priset. Det här underlaget kostar i svenska webbshopar drygt 1100 SEK och ytterligare någon hundring eller två i en IRL-butik. Men uppenbarligen har NeoAir trots detta sålt bra. När jag kollade med importören i våras så ville de inte låna ut något NeoAir till mig för testning, eftersom det "säljer bra ändå". Vad jag gjorde var då att checka ett antal engelska webbshoppar, där jag efter ett tag hittade både ett NeoAir Small och ett Terra Nova Laser Photon till bra priser. Mitt NeoAir kostade därmed 800 SEK plus en del av frakten, vilket känns betydligt mer överkomligt än när man hamnar över 1000 SEK.

Jag ångrar inte det här köpet.

Diskutera här på Utsidan

Hemma hos Primus

Prylspan Primus bjöd in oss och ett gäng andra glada webbamatörer till en träff för att känna på nyheterna för 2010. Vi tycker såklart att det är kul när företagen förstår sig på nya medier, och att hälsa på i friluftsbranschen är alltid skoj.
Av Martin Nordesjö

ExpressSpider är ett lätt spindelkök med förvärmningsslinga.

I somras var vi den kanske första webbplatsen med högupplösta bilder på ExpressSpider och nu fick vi chansen att se köket i verkligheten. Det är alltså ett lätt och stabilt gaskök med förvärmningsslinga, och liknar Optimus Stella en del. Jag tycker personligen att Stella var ett elegantare kök - det verkar inte tillverkas längre - medan ExpressSpider vinner på annat. Det har lägre vikt, lägre pris och en förvärmningsslinga som gör att köket funkar med upp-och-nedvänd behållare (för lägre temperaturer, högre höjd eller mindre gas kvar i behållaren). Vikten ligger kring 200 gram. ExpressSpider kommer vi att skriva mer om eftersom vi har fått låna ett exemplar som vi kommer att testa i vinter.

EtaPower-kastruller är inte lätta, men spar gasvikt.

Primus EtaPower-kastruller med värmeväxlare är intressanta eftersom de ser till att den uppvärmda luften hamnar där den ska: under kastrullen. En sådan kastrull väger såklart lite mer, men på längre turer får man igen det i sparad gas. Primus har sedan tidigare även ett vindskydd för toppmonterade brännare, och även det ser ut att fungera bäst med värmeväxlar-kastruller eftersom det är så lågt.

I nya kåsan döljer sig intressanta bestick.

Nästa år satsar Primus hårt på plast i glada färger, gissningsvis uppmuntrade av framgångarna hos Light my fire och deras skefflar i moderiktiga färger. Produkterna är kanske inget som är så jättespännande för en lättpackare, men inuti det nya kåspaketet Field Cup Set döljer sig plastbestick som känns ganska trevliga och smidiga. Skaften är korta, men öglan ger ett välfungerande grepp. Inget för den som äter direkt ur påsen, men en idé värd att testa. Vikten på den här typen av plastbestick är inget att orda om.

Primus vikbara plastskeffel (ej på bild) är bara ny i färgerna, men jag har inte klämt på den tidigare och tycker nog att den kändes i vekaste laget. Vi fick testa kök genom att laga fältmässig smul-äppelpaj och när jag skulle karva loss en bit smör så sprätte skeffeln helt enkelt isär i gångjärnet.

Grön logga: klimatkompenserat

En annan nyhet är att man börjar klimatkompensera gasbehållarna. Det är berömvärt och kan mildra det dåliga miljösamvetet en smula även om jag tror att utsläppen från våra friluftskök bokstavligen är en fis i rymden. Men det kanske är klokt för marknader där Primusköket används i vardagen.

I verkstan kan man bygga fina prototyper

Förutom produktnyheterna fick vi se lokalerna, som man delar med Fjällräven och Tierra. När man utvecklar ”riktig hårdvara” (som Primusfolket skämtsamt kallar det till skillnad från kontorsgrannarnas hårdvara som kan vara både mjuk och fluffig) behöver man en bra verkstad, och en sådan finns, komplett med kylrum, fläktar och en duktig prototypmakare.

Fläktar och vita rockar - ett äkta produktlab. På bilden Fjäderlätt-testas även Inov-8-skor i storlek 48.


Diskutera studiebesöket på Utsidan

Ultralätt klädd på älgjakten

Teori-praktik Jag är själv ingen jägare, men jag har kompisar som är det. En av dem kom hem från älgjakten och suckade över svårigheten att klä sig rätt. I de flesta jaktsammanhang så antingen går man eller står man, menade han. Då kan man klä sig efter det. Men på älgjakten är det inte lätt att ha kläder som fungerar bra om man inleder dagen med att gå som drevkarl och sedan ställa sig på ett råkallt pass. Så då började jag fundera på hur jag skulle klä mig i en sådan situation.
Av Jörgen Johansson
Min första slutsats var att det nog är svårt att ha på sig samma kläder hela tiden och ändå varken vara för varm eller för kall. Så när man går i drevet behöver man ha mindre med kläder än när man står. Dessa skall då vara lätta att bära och lätta att ta av och på.


Det andra är att man måste ha kläder som funkar i alla väderlekar. Det vill säga man måste kunna hantera både regn och solsken. Detta skiljer sig ju inte speciellt mycket från att vandra med packning.
Jägaren har väl ofta också med sig en termos och mackor eller liknande, vilket innebär en ryggsäck. Därmed borde det gå att få till en utrustning som både fungerar i alla aktuella väderlekar och som ändå inte är tung att bära.
Närmast kroppen
Baslagret skulle för min del tveklöst bli ett ställ av merinoull. Tunnast tänkbara, eftersom den viktigaste funktionen hos baslagret är att hålla hudytan torr. Värmen håller man sedan med lämpligt antal lager utanpå detta.



BPL Merino Hoody

Jag är mycket förtjust i så kallade 'hoodies', alltså tunna merinotröjor med huva. Denna huva i kombination med eventuella kapuschonger på lagren utanpå räcker ofta långt för att hålla det viktiga huvudet varmt. Dragkedjan i halsen innebär att man kan lämna halsduken hemma. När man går i drevet, och kanske svettas, så har man huvan hängande på ryggen och blixtlåset öppet till långt ned på bröstet. När man ställer sig på passet drar man upp blixtslåset till hakan och kränger en keps och/eller en kapuschong utanpå huvan.




Icebreaker Atlas

En lätt och bra hoody av merinoull finns hos Backpackinglight.com. Den väger 232 gram i Medium. Vill man inte ha en hoody eller hellre köper något som finns i butik i Sverige så är en lätt Icebreaker Atlas 150 det jag skulle välja.

På benen skulle det bli Icebreaker Leggings 150 eller eventuellt någon billigare långkalsing i merino, som t ex Ullmax Set. Det senare är smart, för då får man både byxor och tröja till ett lägre pris än Icebreaker leggings. Att det hela är lite tjockar merino gör inte så mycket för benen, enligt min mening. Och den något tjockare tröjan (230 g/kvm istället för 150 g/kvm) är perfekt som extra lager utanpå den tunna hoodyn närmast kroppen.

Om det är riktigt kyligt och ruskigt kan det nämligen vara svårt att hålla värmen enbart i en enda underställströja. Då kan man ha ytterligare en, eller kanske en mycket tunn och lätt fleecetröja som extra lager under vindplagget.

Ytterlager
Regnar det inte så är det oerhört skönt att slippa gå i regnkläder. Utanpå merinostället skulle jag välja ett par tunna, vindtäta och snabbtorkande syntetbyxor. Vanliga löparbyxor från exempelvis Newline är faktiskt mycket stryktåligare än många tror. För den som vill ha något tjockare finns det mycket att välja på bland de lättare friluftsbyxorna. Jag skulle dock inte välja en byxa som väger mer än 400 gram.



Newline Windpacker

På överkroppen skulle jag välja något liknande. Det vill säga en tunn, lätt och vindtät jacka i syntet. Det finns lätta vindblusar på 100-250 gram. En löparjacka från Newline funkar även här, även om jag gillar att ha en huva att värma mig med vid behov. Även dessa tunna vindblusar (det heter naturligtvis windshirts på marknadsföringssvenska) är betydligt stryktåligare än många tror. Jägar brukar vara noga med att deras kläder skall vara prasselfria, men så länge man går i drev spelar det väl knappast någon roll. De lättare vindblusarna, som den synnerligen prisvärda Marmot Ion, är ganska plastiga. Det verkar som om utvecklingen går mot material som är mindre blanka, med en slags borstad yta. En mycket trevlig sådan från Tierra heter Scirrocco. Den väger 180 gram, med huva. Jag misstänker dock att den är på väg att ersättas av en liknande produkt, som jag fingrade på nyligen, men jag minns inte namnet.

Ytterplagg vid regn
De tunna vindplaggen är suveräna så länge det inte regnar, men står inte emot sådant särskilt länge. Å andra sidan torkar de på en kvart. Därför behöver man ett regnställ i sin lilla ryggsäck. Det jag skulle välja (eftersom en jägare förmodligen redan har ett tungt och robust ställ med mextex som jag inte skulle vilja släpa med mig i just det här sammanhanget) är då ett lätt och billigt regnställ. Svårslaget här är ITABs Packaway, som väger mindre än 500 gram och kostar under 700 kr för ett helt regnställ i andas-material. Det här stället bör man ta till i rejäl storlek för att det skall fungera även när man tar på sig värmelagret och ställer sig på pass.



ITAB Packaway


Fötterna då?
På vandring går jag själv helst i lätta gympaskor och använder vattentäta strumpor vid behov. Detta känns dock inte idealiskt för älgjakten, där man bara rör sig en del av tiden och står stilla långa perioder. För att gå i drev och sedan stå på pass skulle jag därför välja ett par vattentäta kängor. De bör vara av rejäl storlek med utrymme för rejäla yllesockar, från till exempel Smartwool eller Woolpower, och en inläggssula av ylle från Lundhags för att suga upp så mycket fukt som möjligt.


Inov-8 Roclite 390

Eftersom det är ungefär fem gånger så energikrävande att bära något på fötterna som att bära det på ryggen så skulle jag välja ett par så lätta kängor som möjligt. De lättaste jag känner till kommer från det engelska företaget Inov-8 och heter Roclite. De väger ungefär lika mycket som ett par vanliga rejäla löparskor.


Hålla värmen
När man nu har gått i drev några timmar och skall ställa sig på pass så måste man förstärka klädseln, och det ordentligt. Det jag skulle välja som det enklaste, varmaste och mest stryktåliga om jag var älgjägare kommer från Backpackinglight.com. Detta är mycket lätta plagg i syntetvadd. Byxor i large med hellångt blixtlås och yttertyg i nästan vattentätt material väger bara 340 gram. Just det hellånga blixtlåset är en fördel för att lätt kunna ta av och på byxorna när man växlar mellan drev och pass, och då blir det också det här yttertyget. Produkten heter PRO 60 Side Zip Pant.



BPL PRO 60 Side Zip

En pullover med huva från samma tillverkare, i mindre vattenbeständigt material väger 280 gram. UL 60 Hoody heter den här produkten. Eftersom man har en regnjacka att dra ovanpå så ser jag egentligen inget behov av att ha den förhållandevis vattentäta varianten PRO 60 med Pertex Endurance.




UL 60 Hoody

När det gäller att hålla värmen så är de här isolerade byxorna värda sin vikt i guld. De flesta har nog varma plagg som kan användas till överkroppen, som dunjackor och dunvästar, men ofta har man inget bättre till benen än dubbla långkalsonger eller möjligen extremt Skrymmande och tunga skid- eller skoterbyxor.

Bära
De flesta jägare har väl redan en ryggsäck, fast alla är kanske inte så lätta. Det kan vara nyttigt att väga sin ryggsäck tom för att sedan kunna bedöma om det verkligen är vettigt att ryggsäcken väger mer än det man stoppar i den. Vill man ha en stol i ryggsäcken har man förmodligen inget val, men eftersom det finns en extremt lätt liten ryggsäck så kan jag inte låta blir att dra en lans för den. Säcken jag tänker på heter Sea to Summit Ultra Sil Daypack och väger 68 gram.



Den här säcken borde med sina 20 liter rymma de varma byxorna och jackan samt regnkläderna när man går i drev och det inte regnar. En termos och några mackor samt en bit cellplast att sitta på går också ned. Fast egentligen skulle jag nog välja en dagsturssäck av lite stadigare material med en vikt på max 500 gram. Men den här säcken är ju rätt kul.

Diskutera här på Utsidan.

Packrafting - a beginner in whitewater

Turer A clever person would of course have taken a basic course in packrafting, before going on a trip like mine this summer, between Abisko and Nikkaluokta. For those who have read about that trip here and in Outside Magazine it's pretty obvious I needed it. Well, you can't always be clever, but at least I was really motivated when going to Bozeman, Montana to join the BackpackingLight.com course in September. It was quite an experience.
By Jörgen Johansson

The course convened over muffins and coffee at a pond just outside Bozeman. Half a dozen students and four instructurs where pretty soon inflating the rafts. Andrew Skurka, our head instructor, pretty soon had us easing out onto the pond.
What we practised on the pond was 'wet reentry', which basically meant that we sat down in our packrafts and threw our weights around until it capsized. You then had to get out of the spray skirt, turn the raft the right way up and heave yourself back into it. Not as easy as it sounds (if it does), since the thing had a tendency of flipping you right back into the water again. The trick was to, with a mighty heave, get your center of gravity as far inside the boat as possible. We kept this up for an hour or so, much to the delight of a couple of classes of schoolchildren, whose faith in grown-ups must have taken a beating that morning.
After this we got on our bus and drove up to the Yellowstone River, which was going to be our home for the rest of the course. We started out in the lower parts of the aptly named Paradise Valley, with new practises of wet reentry, now in moving water and with a pack strapped to the foredeck. This turned out to be considerably more difficult, so the practise in the pond was really valuable.

Our instructors where hovering while we tried to offset the current pushing our legs under the raft, while flowing downstream, and do the mighty heave that would get our chest well into the boat.
The rest of the afternoon was spent flowing sedately down the Yellowstone, and getting increasingly familiar with the packraft and other members of the course.

The September weather was really benign, and packrafting with a group in circumstances like this turned out to be a really sociable activity. Lots of time to drift around and talk to various members of the group. The occasional stretch of rippling water where fairly easy to negotiate and when the sun set we made our camp and built a fire on the beach. Due to land restrictions we were only allowed to camp on public land, which had to be below the high water mark. This was reasonably easy this late in the season.

The second day we bussed up to Gardiner, on the border of Yellowstone National Park, and then got on the Yellowstone River again. Since boating of any kind, execept of course for power boats on Yellowstone Lake, is prohibited in the park we didn't enter it. But upstream from yesterday as it was, this was a different river. At least to inexperienced land lubbers like most of us students.

Going up to Gardiner we stopped the bus along the road, which followed the river the whole time, and walked over to watch some of the major rapids in Yankee Jim canyon, like The Boxcar. Looking down at this foaming maelstrom from the road certainly made it's impression. So this is what we would have to go through before nightfall? All of us students were very carefully not saying anything at all.

On this, the second day, we practised paddling in whitewater and rapids getting increasingly more difficult. I got dunked once, inspite of my spinsterish approach, leaving the more aggressive stunts to the young guns. Some of those got dunked more than once, some just breezed through the whole thing.
The main lesson for me in whitewater this day was: Lean forward and bully your way through. A good addition to this was: Once you've committed yourself to a route, go for it with all you've got. I guess this could be a lesson for life as well. Changes in midstride will usually land you on your ass.

As the afternoon progressed we went deeper into the canyon and the rapids became more and more challenging. After going through some particularly white whitewater, we rested in an eddy. Our instructors then said: Congratulations, you've just run the Yankee Jim.

Yes, we had in fact run the rapids we had looked at from the road earlier that day, with some trepidation. For me it was really good psychology not to tell us this beforehand and it felt like a great victory at the end of the day, with arms and shoulders turning into noodles and blood sugar going down.

We camped in good spirits that evening, with an interesting assortment of light shelters. They were pitched on a perfect beach below the high watermark and carefully anchored with stones. However, around 10 pm the Sheriff turned up with an aggravated land owner and evicted us all. Unknown to everybody there was obviously some law stating that even if you were on public land you couldn't camp closer than 500 yards to somebodys house. So we had to move the whole camp. Made me pretty grateful for the Swedish law of common access, which lets you camp on anybodys private land for one night, as long as it's not on their actual lot.

The third day included more pratice with whitewater. We went down the same stretch of the Yellowstone as the day before, but this day was really different. We knew that we had taken Yankee Jim without casualties yesterday, and that made for a more relaxed day.

Above is shown some practise around a 'hole', which is the washing machine thingy between the instructor and the packraft coming over the rock-induced wave. A hole tends to suck you back, and being under water in a hole can be a dangerous thing. The water is so churned up and filled with air that you get no flotation even with a PFD. If you are unlucky you'll be churned around in this until the river freezes, at which time most people would be dead.

Here I am, tightening the straps before heading into Yankee Jim canyon for the second time. The lesson for day three that stayed in my mind was: Finesse your way down.
If the day before in Yankee Jim hade been like going into the jaws of hell, this day was more like a walk in the park. It's seldom after childhood that you will experience going from not being able to do something at all to being able to do it at least moderately well in in only three days. I came away from this course feeling very satisfied and also a bit addicted...

Below you'll find links to some films. The first two show me in some of the practice parts of the Yellowstone River on day two. They're from Andrew Skurka and Backpackinglight.com.

The third film shows Andrew and Ryan Jordan scouting the Yankee Jim a couple of days before the course. It shows some of the tougher passages of this canyon, where everyone was to busy to film during the course.
Comment on this article in Swedish on Utsidan here and in English below.

Andrew Skurka - going far, going light

Teori-praktik One of the more visible individuals in ligthweight backpacking right now is Andrew Skurka. He's done some hikes in later years that most of us just dream of, and he's only just begun. I had the good fortune to have Andy as an instructor on a Backpacking Light course in packrafting recently, and decided that I wanted to know more about him.
By Jörgen Johansson All photos by Andrew Skurka


Andrew started his backpacking career, if there is such a thing, in 2002 along the Appalachian Trail. Since then he's done a number of really long hikes, and he carries very light loads. In 2004-2005 he walked 12 500 kilometers across North America. In January 2007 he tested lightweight gear in "America's Icebox" during a 620 kilometer hike in northern Minnesota. In April 2007 he started out on the Great Western Loop in the US and finished 11 000 kilometers later in November. In the summer of 2009 he hiked and packrafted 1100 kilometers through four mountain ranges of Alaska, and wound down as one of the first non-Alaskan rookies to win the Alaska Wilderness Classic.

Jörgen: Andrew, you’re 28 years old and have done an amazing amount of long hikes in the last 4-5 years. I don’t exactly imagine that you’re making a fortune from this, so something else must be driving you. What is that?

Andrew: Before delving into the heart of your question, I’ll address your financial assumption since there are many who probably are thinking, “I’d love to have that life but I need to work.” You’re right, I’m certainly not making a fortune from this, but since 2006 I’ve stayed financially profitable by developing a handful of income streams – including public speaking, course instruction, private client guiding, writing, website sales, and sponsorships – that cumulatively have been greater than my expenses, which is of course the other side of the equation and which I fiercely keep to a minimum. Remember, you don’t need to earn much if you don’t spend much.

This life works for someone like me – I’m a 28-year-old bachelor who has not outgrown the frugality of my university days and I am proud if I end up sleeping more nights on the ground during a year than I do inside – but I don’t think it would work for anyone who has high lifestyle standards, has a lot of debt, or who needs to support someone other than themselves.



Now, regarding the motivation for my trips, I’d say that it boils down entirely to the potential for personal growth, challenge, and reward. I once thought it necessary to wrap a trip into a greater purpose, but nowadays I’m quite comfortable with saying that I do these trips because, in essence, I can and want to – my life is at its best when I’m “out there.” I have a really good civilian life too – I come from a great family, I have great friends, I travel a lot through business, and I am based out of the beautiful state of Colorado – but it just isn’t quite as fulfilling or as rich as my life outdoors.

Jörgen: You are carrying very light loads nowadays. That wasn’t always so. Tell us about your conversion and why have you shifted from “traditional” to lightweight gear.

Andrew: My first long hike – in fact, my first backpacking trip, really – was in 2002 on the famed 2,170-mile Appalachian Trail. I had never heard of “lightweight backpacking” before, and I definitely had never seen a “lightweight backpacker,” so I started the AT like most people do: with a pack that weighed too much, consisting mostly of worthless items. I think my pack weighed 38 lbs minus food and water when I started.

In my first journal entry I started a list of things I was going to throw away or send home as soon as I had an opportunity – the relationship between my pack weight and my hiking experience had become clear by the first hill, and I knew if I was going to hike fast and far, and enjoy it, then I would need to hike light too.


Jörgen: When you are advocating lightweight equipment some people say that ultra light gear makes for less comfort and safety than the usual stuff. Have you encountered this and what is your opinion?

Andrew: Lightweight gear can be less comfortable and less safe than traditional gear, but it entirely depends on who is using it. Lightweight backpackers are able to carry less because they offset what they do not have with skills. It’s no accident that I call one of my speaking presentations a “Lightweight Backpacking and Skills Clinic” – lightweight backpacking is not just about gear; it’s about skills too.

A skilled lightweight backpacker knows how to find comfort with a 3/8-inch-thick torso-length foam sleeping pad by bedding down on a soft layer of pine needles or forest duff; and they can safely camp under a handkerchief-sized tarp by finding a protected campsite and achieving a taught pitch. An unskilled backpacker, in contrast, will be uncomfortable because they will sleep on soil that’s been packed down and denuded of needles and leaves; and they will be unsafe because they will find an exposed campsite and they don’t know how to pitch their tarp correctly, leaving it limp and susceptible to the wind.

So, I do rely heavily on my backcountry skills to compensate for equipment that I am not carrying. But there is no reason that relatively inexperienced and unskilled backpackers cannot go light – I would not recommend that they immediately jump to my exact gear kit, but I’m quite confident that they could drop to a 15-lb base weight and have everything they needed and wanted for a 3-season trip. In fact, I’d go so far as to say that no person, however ill experienced, should go backpacking in 3-season conditions with more than 15 lbs. You can squeeze a lot of foolproof equipment into a 15-lb pack: fully enclosed shelter, gas stove, good rain gear, warm sleeping bag, etc.

Jörgen: Regarding footwear for short and long hikes I know you prefer light shoes of the trail runner type. There are boots for “demanding expeditions in rough terrain”. Most of your trips seem to qualify on this aspect, so why don’t you use heavier shoes?



Andrew: First, I have been a competitive runner since I was 14-years-old so I am biased towards running shoes – my feet feel at home in them. That said, there are many good reasons to wear running shoes for long, technical trips: they are lighter, they dry faster, they breathe better, they are more sensitive (i.e., for scrambling and boulder-hopping), and they are lower to the ground for improved stability.

I do not like “waterproof” shoes in wet conditions: they are ineffective in keeping the feet dry (Water comes in over the tops or it wets through; or sweat builds from the inside.), they take longer to dry out, they are heavier, they are more expensive, and they are hotter and less breathable when it’s not wet. I find that waterproof shoes are fairly effective in dry, snowy conditions (Fall, Winter, early-Spring).

I will not say that boots are not necessary, for example, I prefer them for snowshoeing and hiking in snow (when there’s not enough to warrant snowshoes) when temperatures are between 10 and 40 F. But I am still using a lightweight boot – either the Timberland Cadion GTX or the La Sportiva FC 3.0 GTX – and extending the boot well beyond is recommended use; these models are considered “light hikers,” not winter backpacking boots.

Boots are probably not necessary for the majority of applications for which people use them – I see many people wearing boots (often waterproof boots) for easy day hikes and for weekend backpacking trips in 3-season conditions. I firmly believe that these individuals would be better served by breathable, lightweight trail running shoes.

Jörgen: With a load as light as yours a light backpack seems to work very well, but for people who just recently has started to pare their packweights towards 5-10 kilos baseweight, what size and weight of pack do you recommend? When would you suggest that a person could shift from a pack with a frame to a frameless pack?

Andrew: I have to refer you to manufacturer recommendations for this question – there are too many variables here, and the answer will change from person to person. For me, I go back and forth between two packs: since 2004 my 3-season thru-hike pack has been the 50L GoLite Jam; I size up to the 70L GoLite Pinnacle for winter trips, for 3-season trips with large food volumes,and for instructing or guiding.



Both of these packs are frameless, and I always cut out their built-in foam pads because I prefer to use my own sleeping pad as a “virtual frame.” As far as when to go with a frameless pack versus when to go with a framed one, if my load is regularly going to be 12-15 kg or more I think it starts to make sense. Last summer I used a framed pack for the for the first time since 2002 while hiking and packrafting in Alaska – but my base weight was 10 kg and I was regularly carrying a week of food (so up to 18 kg total).

Jörgen: You’ve been to Iceland, infamous for high winds, and you’ve been to Alaska, parts of the world which are similar to the above timberline and tundra mountains of Scandinavia. What kind of shelter, ie how light, would you choose for this type of terrain and how do you motivate your choices?

Andrew: I have had good success with fully-enclosed tarps in both locations – I used a 22-oz GoLite Shrangri-La 2 in Iceland and a 16-oz Mountain Laural Designs DuoMid in Alaska. (The Shrangri-La works well with trekking poles, whereas the DuoMid pitches nicely with a packraft paddle.) I got caught by windy storms in both locations and was very comfortable and confident. The additional challenge in Iceland is the dust that gets blown around by the storms – but I can think of only two good solutions that that (a house and a car) and neither of them are packable.

Jörgen: One thing that I find truly interesting and stimulating are your thoughts on “lightweight living/lifestyle”. Could you explain what this is all about? And how could people like myself, sitting in a suburban house with a couple of children and a job, connect to this?


Andrew: I’m not ordinarily much of a philosophizer, but I have spent a lot of time thinking about what I want from life and how I can best achieve that. The answer is this “lightweight lifestyle,” which promotes some of the same principles that guide lightweight backpacking – including “Less is more,” and “Simpler, not more complex” – as general life principals, in order to focus more on the one thing that actually leads to personal happiness and fulfilment: one’s relationship with self, others,and nature (and/or a God).

I don’t understand why Western culture seems to push this false idea that the pursuit and accumulation of stuff (or “gear”) is desirable, because it actually undermines one’s relationships. Think about it – instead of spending time with our family and friends, in the outdoors, and building community, we are captive to jobs that consume our energy and that stress us out, and to bills for things that we are “supposed” to have like nice cars, big homes, and flat-screen TV’s.

The solution seems pretty clear to me: figure out how to spend less so that you can work less, so that you can spend time with the things that are really important to you. I think this quality of life argument is the best reason to adopt the lightweight lifestyle, but another big motivation for me is that it’s also more compatible with my love of the outdoors – my environmental footprint is much smaller because I consume and waste much less.

Jörgen: What’s on the agenda for you this upcoming year? Are you going to spend it on a porch somewhere, or will you be going on some other wilderness treks?

Andrew: The porch scenario was meant to be a joke, right? Next year I am planning to do another “long” trip, and the most attractive idea I’ve developed is a 6,500-km effort through Alaska and western Canada.


This trip is on a whole new level from what I’ve done before: I learned how to go “far, fast, and light” by following the Lower 48’s extensive trail system, and over the last two years I’ve learned how to “adventure” by going to places like Iceland, Alaska, and the Colorado Plateau. This trip will merge the “far, fast, and light” experience with the “adventure” experience – it’s going to be big, and interesting, so stay tuned.

Jörgen: Thank you, Andrew. You bet we will stay tuned, and a pretty good place for this is of course www.andrewskurka.com

Discuss this article here at Utsidan (in Swedish) and below for comments in English.

Current articles

All articles