Från 85 till 35 kg – prylarna

I del nummer två av Martin Axelssons berättelse om hur han gick från normaltungt till lätt berättar han om hur han såg över sin utrustning och till och med började sy egen.
Av Martin Axelsson

Läs även första delen: Från 85 kg till 55 kg på ett halvår – bakgrunden

Hemsydda vindkläder
Både vindblus och vindbyxor syddes med mönster och material från Thru-hiker. Tyget är deras 1.1 oz ripstopnylon. Liberty Ridge Shell med huva väger 93 g, och Liberty Ridge Pants väger 73 g. Byxorna syddes helt efter instruktionerna. Ett par timmar per kväll gav ett par färdiga byxor på cirka fem kvällar.

Detta var mitt första syprojekt och ser ut därefter men eftersom dom sitter på benen kommer varken jag eller någon annan se dem på nära håll, så jag är nöjd med resultatet. På blusen valde jag att göra några ändringar. De större ändringarna var additionen av en huva samt en ficka på magen. Mönster till huvan hittade jag bland artiklarna på Thru-hiker. Det var lite knepigt att få över mönstret från Internet till papper och den första huvan blev på tok för liten. Jag tror det tog fem–sex kvällar att få ihop det här plagget varav halva tiden ägnades åt huvan.

Under våren och försommaren testades vindtålighet, andningsförmåga samt slitstyrka under ett antal hundpromenader och en endagars segeltur. Kläderna fungerade bra och skrevs in i packlistan.

Under vandringen användes byxorna hela tiden och blusen togs endast av ett par gånger då solen tittade fram i längre perioder. Det var en stor skillnad att slippa dra på sig Goretex-kläderna så fort det började blåsa. Dels för att jag slapp dra på och av mig kläder stup i kvarten men framförallt för att jag slapp den instängda svettiga känsla som jag tidigare vant mig vid. Att byxorna dessutom i stort sett var torra direkt när man klev upp ur jocken efter ett vad var en praktisk bonus.

Vindkläderna klarade hasningen oväntat bra. Foto:Mats Eriksson

Materialets hållbarhet fick sig ett rejält test andra dagen då mitt sedan tidigare strulande knä gav upp. Vid brantare nedstigningar satte jag mig ner och hasade på baken för att minska belastningen. Trots denna omilda behandling syns idag inga märken på byxorna. Detta ser jag som ett gott betyg och ett tecken på att lätta kläders bristande hållbarhet är starkt överdriven.

Efter hemkomsten kunde jag konstatera att huvan inte använts en enda gång. Den var inte heller i vägen så plagget kommer få följa med oförändrat även nästa år. Byxorna blir dock troligtvis ersatta av ett par utan blixtlås på benen. Dessa användes nämligen aldrig men hade en irriterande vana att sakta glida upp under färden. De nya byxorna hamnar därför troligen en bit under 50g.

Dunjacka på fjället
Även dunjackan syddes med mönster och tyg från Thru-hiker. Whitney Down Jacket väger 310 g i storlek medium, varav 150 g dun med fillpower 800+. Det här var helt klart ett svårare syprojekt än vindkläderna. Kanske tio kvällar på två–tre timmar tog det att bli klar.

Väl färdig var det dags att se om jag nu skulle slippa frysa under lunchraster och kvällsmatlagning. Jag packade därför ner liggunderlag och tetermos, drog på understället och begav mig till en närbelägen sjö. Tanken var att sitta och njuta av utsikten tills det blev för kallt. Efter en halvtimme började det falla stora blöta snöflingor och eftersom jag inte tänkt på att ta med regnjacka blev jag efter ett tag orolig att dunet skulle ta skada av vätan. En timme stillasittande med temperatur strax över nollan och utan tillstymmelse till att känna mig kall gjorde dock att testet fick anses som lyckat.

Att kunna avsluta dagen med att njuta av utsikten utan att frysa var fantastiskt. Foto: Mats Eriksson

Under vandringen tog jag fram dunjackan vid varje längre rast och för första gången har jag alltid varit behagligt varm då jag rastat eller suttit still utanför tältet. Total succé alltså. Investeringen i en lätt dunjacka är nog det enskilt mest lyckade och komforthöjande jag gjort för friluftslivet. Det enda som stör är att jag valde en något liten storlek. Med mina 183 cm hamnar midjan lite väl högt och det blir en hel del dragandes i jackans nederkant för att få den att sitta bra.

Gympadojor
Till att börja med var jag mycket tveksam till att inte gå i kängor. Efter en hundpromenad med svettiga fötter som följd började jag dock minnas hur fötterna brukar ha det under vandringens varmare dagar och bestämde mig för att testa mesh-skoalternativet. Skulle det visa sig att det inte fungerade gick det ju att använda skorna till vardags istället.

För att få bra hjälp och ett stort sortiment av skodon att välja på begav jag mig till Kängspecialisten där mina tidigare vandringsskodon inköpts. När jag tittat runt lite bad jag expediten om hjälp och förklarade att jag ville ha en lätt och luftig sko att fjällvandra i. För att visa ungefär vad jag var ute efter pekade jag på ett par Salomon Tech Amphib. Killen förklarade att detta absolut inte var någon vandringssko men att han skulle plocka fram något passande.

5 km gick vi i stort sett bara på sten. De lätta skorna och tunna sulorna kändess snarare som en fördel än en nackdel. Foto: Sara Söderström

Efter att ha testat skor i nästan en timme utan framgång började jag ge upp. Fortfarande hade ingen sko varit skönare en mina helt nerslitna tennisskor från Coop som jag haft på mig när jag gick in i butiken. Efter denna sågning av skoutbudet tog han till slut fram ett par av Salomonskon jag pekat på från början. Nja, det var helt klart bättre men passade inte alls mina långa smala fötter. Stärkt av framgången sprang han åter in på lagret och kom ut med ett par liknande skor från Merell. Äntligen, skon satt perfekt.

För att försäkra mig om att skon klarade av längre sträckor gav jag mig ut på ett antal längre turer med hunden. Jag kunde ganska fort konstatera att det blev lite väl stumt vid längre turer (>2 timmar) på asfalt men att det fungerade alldeles utmärkt i skogsterräng. Tillsammans med tunna yllestrumpor och ett par knähöga Sealskinz kändes detta som tillräkligt pålitligt för att jag skulle våga lämna kängorna hemma.

Under vandringen var jag större delen av tiden nöjd med mitt val av skodon. De sista dagarnas varma väder gjorde till och med att mina sedan tidigare så skeptiska medresenärer kastade en och annan avundsjuk blick.

Enda gången jag fick större problem var då jag körde ner ena benet knädjupt i gyttja. Nätet medförde att en massa små partiklar tog sig in i skon och efter en kort bit började jag känna tecken på skoskav. Efter att ha stoppat ner fötterna i en liten bäck och sköljt igenom skorna kunde vandringen dock fortsätta utan vidare problem.

Vid djupare vad har jag tidigare använt knähöga vadarstövlar som dras utanpå kängorna. I år valde jag att dra på mig Sealskinzen istället. Efter vaden behöll jag sedan dessa på tills fötterna åter kändes varma. Detta fungerade mycket bra. Skulle jag gå ensam eller i en grupp där man inte behöver stanna efter vadet för att ta av och packa ner vadarstövlar skulle jag nog testa att skippa Sealskinzen.

Slutsatsen blir att jag även nästa gång kommer att välja denna typ av skor. Eftersom vi under fem dagar inte fick mer än max tio droppar regn på oss så har jag dock fortfarande ingen aning om hur det funkar vid ihållande regn. Jag konstaterade även att skornas luftighet medför att man snabbt blir kall om det blåser när man sitter still. I år löste jag detta genom att dra på Sealskinzen men till nästa gång funderar jag på att sy ett par vindtäta påsar att dra över fötterna.

Ryggsäck
Stärkt av resultaten från tidigare syprojekt blev jag sugen på att sy även en ryggsäck. Den första syddes i material som blivit över då jag sydde kläderna. Säcken var i huvudsak baserad på Gossamer Gears G4 vars mönster ligger på tillverkarens hemsida. Resultatet blev så pass lovande att jag beställde silnylon och sydde en ryggsäck.

Att få till axelremmarna visade sig vara tidsödande, svårt och ganska trist. Så även om säcken kändes lovande med en vikt på lite drygt 300 g så gjorde bristen på tid och engagemang att jag bestämde mig för att köpa en säck istället. Efter att ha åkt in till GetOuts stockholmsbutik Säck och provburit föll valet på en Golite Pinacle, 800 g i storlek large. Klart mindre än de 3,4 kg som min Haglöfs Alaska vägde. Eftersom den blev köpt i sista stund han jag aldrig prova den på hemmaplan.

Säcken visade sig vara alldeles lagom stor då packningen fick plats precis. De två nätfickorna på sidorna fungerade väldigt bra då de var lätta att komma åt även då ryggsäcken satt på ryggen. I den ena förvarade jag vattenflaskan och i den andra fick mössan och vindblusen dela plats då de inte användes. Att ha mössan lättillgänglig underlättade verkligen att hålla en lagom temperatur när man går.

Vid hemkomst kunde jag konstatera att ryggsäcken hållit bra och att både jag och den hade klarat att bära mer än de femton kilo jag startat med om det hade behövts. Mitt enda klagomål är nederkanten på axelremmarna där vaderingen slutar. Kantbandet och sömmen skapar en hård något inåtvinklad kant som trycker mellan de nedre revbenen. Fortsatt användande eller medvetet riktat slitage mot området borde dock mjuka upp och avhjälpa problemet.

Diskutera på Utsidan

4 comments:

Tomas said...

Trevligt skrivet!
kul historia, hur ska detta sluta egentligen?

Jag bantade packningen med 7 kg från förra sommaren till denna för att kunna cykla i fjällen.

Finns att läsa om på http://aventyrilivet.blogspot.com/ om man är nyfiken!

tamino said...

Jättetrevlig läsning!
Själv håller jag på att gå från en relativt tung packning till en ganska lätt. Dock vill jag fortsätta ha ett "riktigt" tält, en "riktig" sovsäck etc. Även om jag har valt lätta saker så väger det ju mer än en Tarp eller en quilt.
Det här inlägget kändes ganska balanserat och inte så extremt som så mycket annat man läser, och såklart så är det lätt att relatera till då jag är i en liknande sits.

Tack för en trevlig sida!

Jörgen Johansson said...

Kul att du uppskattar vår sida!
Vad som är "riktigt tält" är förstås i viss mån relativt. Det finns ju mycket mer skrivet kring detta i min bok.
En en viktig del av tanken med "3 för 3" är just att man skall kunna ha utrymme för en eller annan tyngre pryl som man av olika skäl värderar högt. Har du inte läst 3 för 3-artiklarna här så finns där mycket att hämta.

stigman said...

byggsatsen dunjacka kostar med frakt 160 dollar?

Post a Comment

Current articles

All articles