Lättpackning för 50 år sedan - svårt att slå idag

Teori/praktik En av våra läsare, Erik Essén, skickade över en artikel han hittat i Svenska Fjällklubbens årsbok från 1959. Den var skriven av Elsie Hulthén och handlade om hennes lätta fjällpackning för sommarbruk.
Av Jörgen Johansson

"Det var en gång i sagan en kung som drog ut för att söka efter världens lyckligaste människa och byta skjorta med honom. Efter många irrfärder fann han en man som var fullkomligt lycklig och inte önskade sig någonting. Men den mannen hade ingen skjorta."

Så börjar Elsie Hulthén sin essä och fortsätter sedan: "Har vi inte allesammans kommit lite för långt åt motsatt håll? Visst är det fascinerande att studera den sammanställning av utrustningskataloger från hela Europa som finns på Fjällklubbens bibliotek.Men för vanliga sommar-dalkrypare är de flesta av de här fina sakerna både onödiga och oöverkomliga."


Är det någon som känner igen sig? Ja, jag gör det. Och då är det naturligtvis värt att fundera över hur patetiska facsmiler 1959 års utrustningskataloger var jämfört med dagens färgencyklopedier. Och om allt det som då var oöverkomligt och nu är överkomligt nödvändigtvis har blivit så mycket nödvändigare.

Utrustningslistan
Elsie Hulthén beskriver sedan den packning hon hade med sig hem efter sju veckors strövtåg i fjällen "den gudabenådade sommaren 1959":

Vikt i gram Utrustning
1 250 Ryggsäck
200 Småprylar i ryggsäckens fickor
900 Sovsäck
100 "Madrass"
1 250 Tält
400 Tältpinnar och skarvstänger
900 Varma kläder
300 Regnkläder
200 Pyjamas, handduk, näsdukar
100 "Lägerskor"
350 Kaffepanna och kastrull
200 Mugg, tallrik och matbestick
300 Spritkök och rödspritsflaska
300 Överbliven mat (reservproviant)
6 750 SUMMA

Till detta kom sedan vandringsstaven som bestod av 4 st hopbundna stänger av glasfiber - tältstängerna.

Egen tillverkning
Mycket av Elsies prylar hade hon själv gjort. Ryggsäcken bestod av en gammal mes ("om man aldrig bär mer än 10-15 kg, varför skall man då ha en säck som tål och rymmer 35? Det är frågan om man ens behöver mes.") och en säck av silvergalon hon sytt själv.

Sovsäcken bestod av Karakoram-nylon från Friluftsmagasinet för 11,50 kr/m. Hos Åkerlunds på Sibyllegatan 48 köpte hon fint gåsdun. De fyllde dessutom säcken åt henne för 2 kr per fack. Hennes "madrass" bestod av ett stycke skumplast som hon lade under höften, tillsammans med dunjackan om hon inte hade denna på sig.


När det gällde tältet ville hon ha något rymligt om hon skulle bo i det vecka efter vecka - inte "skräddarsytt som Tarfala-tältet". Hon valde en igloo-modell med kvadratisk botten och sidorna 1,8 m. I detta kunde tre personer sova bekvämt, menar hon. Vilket väl förutsätter att ingen är över medellängd tycker en som är över 1, 9 m. Hade ett innertält av tunn nylon och ett yttertält av plast och ett annat tält av belagd nylon. Det dubbla tältet vägde 2 kg, det enkla 1,25 kg. Och "det skall ju inte vara golv".


De varma kläderna i packningen består av "undetröja av ylle, yllekalsonger, dunjacka och raggsockor, regnkläderna är ett par byxor sydda av överblivet tälttyg och en tunn plastrock med huva".

En intressant detalj i packningen är pyjmasen, tillsammans med näsdukarna förmodligen det man inte träffar på hos dagens lättpackare. "Pyjamasen är av mörkblå, bubblig nylon, väger 80 gram och kan vid värmebölja användas som vandringsdräkt".En annan detalj som skulle stå sig bra på dagens gör-det-själv-sajter: "Lägerskorna är hemgjorda sandaler; sulor med remmar av lapska skoband".

Elsie Hulthén avslutar sin artikel på följande sätt: "Det är väl ingen som betvivlar att man får inte bara dubbel, utan tiodubbel glädje av vandringen, om "ryggan" väger 8 kg istället för 24!"

En allvarligt menad fråga
Ja, vad kan man säga efter att ha läst Elsies beskrivning av sin utrustning annon 1959, annat än: Inget nytt under solen.

Hade jag läst artikeln för några år sedan kunde jag ju struntat i att skriva "Vandra fjäderlätt". Det mesta var ju uppfunnet redan för 50 år sedan. Faktiskt för ännu längre sedan. Horace Kephart är en amerikansk författare som i början av 1900-talet skrev böcker om vandring med lätt packning. Hans "featherweight" backpack vägde 10 lbs. Även det svårt att slå idag. Som Chris Townsend skriver i The Backpacker's Handbook: "Hiking styles go in cycles, and ultralight hiking has boomed before". Lättpackning återupptäcks alltså med jämna mellanrum och Fjäderlätt har möjligen betydelse i sin tid och i sitt sammanhang.


Och den allvarligt menade frågan från mig är då: Varför är det så?

Vad är det för mänsklig, eller omänsklig, mekanism som gör att oavsett vilka tekniska framtsteg som görs i form av utrustning och material så blir vandrarens packning med en enastående envishet alltid tyngre och tyngre. Och tyngre. Tills vi når gränsen för vad vi faktiskt orkar bära. En tredjedel av kroppsvikten eller en fjärdedel av kroppsvikten brukar man prata om som en övre komfortgräns.


Tills reaktionen kommer. Och många med förvåning, jag själv till exempel, återupptäcker att man får "tiodubbel glädje av vandringen, om ryggan väger 8 kg istället för 24". Och att det är ganska enkelt att minska packvikten från 24 kg till 8 kg utan att förlora i varken säkerhet eller komfort.

Vad är det för kraft, som likt gravitationen, inte bara drar i ryggsäcken underifrån, utan också ständigt fyller på den uppifrån?

Diskutera

1 comment:

Dwight Yoakam said...

Bekvämlighetens last är den som till sist tynger vandraren så till den grad att han/hon väljer att avstå den. Tack för ordet.

Post a Comment

There was an error in this gadget

All articles