Packningsvikter på Fjällräven Classic

När jag föreslog Sofie Jugård på Aktivut, som jobbat mycket med arrangemangen runt Fjällräven Classic, att vi skulle låta väga deltagarnas ryggsäckar så tände hon på tanken. Tyvärr var jag ute i sista sekunden, så vi kunde inte genomföra detta på ett idealiskt sätt. Men vi har ändå en hel del intressanta uppgifter från 230 vandrare.
Av Jörgen Johansson

Det praktiska problem vi hade var att man behöver antingen packningsvikter från samtliga deltagare eller från ett slumpmässigt urval bland dessa för att med säkerhet kunna uttala sig om ALLA deltagare i Fjällräven Classic. För att genomföra detta hade det krävts personal på plats vid starten som enbart jobbade med detta, och det gick inte att ordna. Så Sofie gjorde det näst bästa, hon hängde upp listor vid vågen där de som vägde sina ryggsäckar kunde skriva ned var den vägde.

Vi kan med denna metod inte hävda att de redovisade resultaten gäller även för de 750 övriga deltagare som vi saknar viktuppgifter från, men att ha packvikter och gångtider från över 200 vandrare är nog så intressant.

Här kommer några av de mer övergripande resultaten. Vi återkommer senare med mer uppgifter och kommentarer.

Genomsnittlig vikt på Classic-packningen

Medelpackningen för samtliga vägde 15, 0 kg.

Medelpackningen för de som gick på guldtid var 14, 1 kg.

Medelpackning för de som gick på silvertid var 15, 7 kg

Medelpackning för de som gick på bronstid var 16,5 kg


De lättaste packningarna, 1, 5 respektive 2 kg, bars av de snabbaste deltagarna. Både förflyttade sig de 110 kilometrarna på 13:36 timmar.


Den tyngsta packningen var 26, 5 kg. Den deltagaren

kom i mål på tiden 115:43 timmar. Intressant nog gick deltagaren med den näst tyngsta packningen, 26 kg, i mål på guldtiden 67 timmar. Det var ungefär 25 deltagare som hade packvikter över 20 kg och fördelningen mellan guld, silver och brons är där ganska jämn.


Det var också drygt 25 stycken som hade packvikter under 10 kg. Alla dessa är guldmedaljörer utom sex stycken som är silvermedaljörer. Den lättaste packvikten hos en silvermedaljör var 5,5 kg. Imponerande lätt, men en kontroll visade att det handlade om familj med barn och att pappa bar 21 kg...


Diskutera packningsvikter här

Jörgens packlista för Fjällräven Classic

Turer Efter idoga övertalningsförsök har Jörgen nu delat med sig av sin packlista för Fjällräven Classic. Eftersom den innehåller tre ryggsäckar är Fjäderlätts officiella hållning ”försök inte detta hemma”.
Martin Nordesjö

Å andra sidan väger de tre ryggsäckarna tillsammans ca 1600 gram, det vill säga mindre än hälften av en Haglöfs Topo eller liknande. Det finns också en extra tröja med för test; Fjällräven Hoody. Denna skulle normalt ersatt ullfrotté-tröjan.

Packningens basvikt blev 7519 gram, utrustningens basvikt 9461 gram. Till detta kommer sedan maten, men en del av den portionerades ut längs vägen. Det kan också vara värt att notera att Jörgen är en avlång man med stora fötter, vilket påverkar vikten på kläder och skor.

Bära
  • Midjeväska stor, 150 g
  • Golite Jam2 Large grå, 606 g
  • Granite Gear Virga, 616 g
  • Hemsydd ryggsäck ca 45 l, 210 g
Kläder
  • Byxor Pertex hemsydda, 170 g
  • Keps Equilibrium hemsydd, 46 g
  • Kortbyxor/kalsonger Smartwool, 100 g
  • Skjorta kortärm ull Icebreaker , 220 g
  • Skor Salomon Tech Amphib, 740 g
  • Strumpor Smartwool, 46 g
  • Vindblus, 160 g
  • Balaclava Lundhags Powerstretch, 46 g
  • Dunjacka WM Flight, 410 g
  • Fingervantar Marmot Windstop, 47 g
  • Huva Primaloft, 57 g
  • Knästrumpor Sealskinz vattentäta, 140 g
  • Långakalsonger ”leggings”, 62 g
  • Packpåse kläder hemsydd, 20 g
  • Sockar H-H, 114 g
  • Strumpor Coolmax, 50 g
  • Strumpor nylon dam, 18 g
  • Undertröja Fjällräven Hoody, 250 g
  • Undertröja ullfrotté, 260 g
Regn
  • Paraply Pressbyrån, 330 g
  • Regn Regnjacka Driducks, 168 g
  • Regn Byxholkar hemsydda, 110 g
Bo och sova
  • Tältpinnar Titan 10 st, 60 g
  • Tarptent Contrail, 640 g
  • Kudde Flexair uppblåsbar, 25 g
  • Liggunderlag cellplast Jysk 180*50*1, 140 g
  • Packpåse 13 l Sea to Summit, 96 g
  • Quilt dun, 600 g
  • Insul Mat Uberlite liggunderlag, 275 g
Säkerhet
  • Eldgrejor, 66 g
  • Karta, 40 g
  • Kompass, 35 g
  • Reparationssats, 25 g
  • Reservglasögon m solskydd och fodral, 84 g
  • Sjukvårdsgrejor, 50 g
  • Swiss Army Knife med sax, pincett, 55 g
  • Visselpipa, 28 g
Äta
  • Flaska PET, 1,5 l, 50 g
  • Gasbehållare Primus stor, 155 g
  • Grythandtag Trangia, 48 g
  • Grytlock pajform alu, 5 g
  • Kokkärl jägarkök, 105 g
  • Vindskydd titanfolie 22*82 cm, 26 g
  • Tallrik, 17 g
  • Kåsa plast isolerad m lock, 90 g
  • Kök Primus Micron, 100 g
  • Sked plast Sea to Summit, 8 g
Övrigt
  • Kamerafodral silnylon, 25 g
  • Gångstavar Axess 50, 460 g
  • Biljetter, 10 g
  • Mobiltelefon, 104 g
  • Myggstift, 25 g
  • Pengar och kort i plastpåse, 25 g
  • Penna och dagbokspapper, 25 g
  • Solskydd, 70 g
  • Tandborste inkl skydd, 10 g
  • Tandskydd i plastpåse, 6 g
  • Toapapper 5–8 m i plastpåse, 16 g
  • Kamera Canon Ixus utan fodral m snöre, 195 g
  • Kamerastativ Joby, 46 g
  • Videobatteri, stort, 90 g
  • Videokamerans förvaringspåse silnylon, 35 g
  • Videokamera Sony DCR-SR52, 350 g
Diskutera Jörgens packlista

Nya LIM-säckarna lättare

Prylspan De nya lösningarna på Haglöfs LIM har inte gjort dem tyngre, utan lättare.
Av Martin Nordesjö

För en vecka sen visade vi bilder på LIM 55, och nu har den fina prylbloggen Kirou Oudoor lyckats skaffa fram siffror:
  • Den helt nya 55-literssäcken väger 1075 gram
  • 45-litersvarianten har bantat 185 gram och väger 1035 gram
  • 35-literssäcken har bantat 118 gram och väger 1 kg

Fjällräven Classic – mer än bara 110 km

Turer Fjällräven har kritiserats för sitt årliga arrangemang, som går mellan Nikkaluokta och Abisko. Det är fel att tävla i fjällvandring, menar kritikerna. Men vad arrangemanget lyckas med är något som ingen annan enskild satsning lyckas med; att få 1 000 personer att ge sig ut med ryggsäck och tält i några av de mest spektakulära och omväxlande delarna av den svenska fjällvärlden. Själv fann jag Classic-vandringen vara en upplevelse långt över vad jag väntat mig.
Av Jörgen Johansson
Egentligen börjar upplevelsen redan på det gamla klassiska Norrlandståget. Jag älskar att sitta i restaurangvagnen och se södra Norrland passera medan jag dricker några öl och pratar med de som trängseln pressar ned vid samma bord. Det kan bli allt från insiktsfulla renskötare till bayerska sportbutiksinnehavare. Och det här året var det många som också var på väg till Fjällräven Classic.

Fjällräven ordnar bussar från Kiruna till Nikkaluokta, där starterna går. Man släppte detta år iväg maximalt 300 startande klockan 10 och 17 under lördagen och söndagen 11-12 augusti. Den som tar sig till Abisko på mindre än tre dygn får en guldmedalj, för fyra respektive fem dygn får man silver eller brons. Vill man kan man ta hela veckan till fredag klockan 17 på sig. Då stänger den officiella mottagningen och tidtagningen i Abisko.

Välj själv väg och tempo från Nikka
Det är inte så att man behöver vandra en viss väg, så länge man passerar och stämplas vid de sex kontroller som ligger i anslutning till STFs stuganläggningar längs det som idag kallas Dag Hammarskjöldsleden. Denna led sammanfaller under större delen av sin sträckning med Kungsleden. Detta ger gott om utrymme för utvikningar för den som vill. En del jag pratade med planerade en bestigning av Kebnekaise om vädret var lämpligt när de passerade.

Det var lite mulet, men varmt när jag knegade vidare från Kaffekåtan vid Latjojaure efter en kaffe och bulle. Den låg precis lagom efter en uppvärmning med fem kilometer från starten i Nikkaluokta. Enligt reglerna för arrangemanget får man köpa mat längs vägen, men inte nyttja stugor för matlagning eller övernattning. Och man får inte ta båten över Ladtjojaure heller.

Halvvägs mellan Ladjojaure och fjällstationen Keb inträffade den ena av dagens två höjdare: Fem-sex unga tjejer, runt 20 år eller så gissar jag, jag börjar bli dålig på det där med kvinnors ålder, vilket i vissa sammanhang kan vara en social fördel. De satt och i fikade i björkskogen, ute på sin första fjällvandring genom Fjällräven Classic. Och det som verkligen gladde mig var tanken på vilken föryngring bland fjällvandrarna som ett sådant här arrangemang kan innebära.

Tre ryggsäckar
Min ryggsäck tillhörde väl de hyfsat lätta längs leden, 10 kg vägde den i Nikkaluokta och 9 kg när jag kom till Abisko. Man får alltså mat längs vägen och även bränsle om man skulle behöva. Maten är framförallt frystorkade rätter, övrig skaffning bör man ta med själv. Min egen packning tyngdes av det faktum att jag förmodligen är den ende som gått Fjällräven Classic med tre ryggsäckar. I botten på den Golite Jam2 som jag startade med hade jag rullat in en Granite Gear Virga samt en av mina egna hemsydda säckar. Tanken var att använda en ny säck varje dag, ungefär, för att se hur jag tyckte att de fungerade.

En av mina avsikter med vandringen var alltså att testa en del nya prylar under realistiska förhållanden. Jag hade även dubbla extra ulltröjor, både min egen gamla ullfrotté och Fjällrävens nya Hoody-tröja i Active Wool vilken ingår i deras paket med särskilt lätt utrustning; PAK5. Andra, för mig nya, prylar i säcken var Insul Mat Überlite liggunderlag, Micropore/Driducks regnställ och Tarptent Contrail tarptält. Artiklar om mina erfarenheter av de här produkterna kommer under hösten på Fjäderlätt.

Vid Keb stannade jag för att inmundiga lite kvällsmat i form av en frystorkat rätt, innan jag gick vidare några timmar i kvällningen. När jag står utanför servicehuset säger någon: ”Hej Jörgen”. Det är min naprapat som är uppe med pojkvännen. Hon gick Classicen förra året och var hur nöjd som helst efteråt. Men i år fanns hon inte med på anmälningslistan, vilket kändes lite synd. Men tvärtom visade det sig alltså att här hade nya fjällvandrare rekryterats och de var nu uppe helt på egen hand. Dagens höjdare nummer två!

Molnen låg tunga och dolde Tuolpagornis kittel när jag slog upp mitt Contrail under Singitjåkka just där Ladtjovagge snörps åt under närmare tio kilometer, innan man släpps ut vid Singi-stugorna och Kungsleden i Tjäktavagge. Men det var en stilla kväll och fjällvägarna runt mig var verkligen tunga och imponerande.

Tidig morgon i Lajdtjovagge
Jag tog en tidig start dagen därpå, för att vara på den säkra sidan. Eftersom jag skulle signera böcker och hålla föredrag i Abisko hade jag tyvärr tider att passa. Just det jag inte vill ha i fjällen. Men ibland hamnar man i kläm mellan det man vill göra och det man måste göra, mellan fritid och jobb.

I den högsta delen av Ladtjovagge, innan det bär ned mot Singi-stugorna, sade kaffetarmen att det var hög tid för en kopp. Just när jag rullade ut liggunderlaget började det regna och detta fortsatte sedan någon timme. Det var enda testet av Micropore-regnstället under turen. Efter kaffet tog jag istället paraplyet och byxholkarna och promenerade vidare ned mot Singi-stugorna och kontrollpunkten. Men regnet upphörde efter en kort stund och med det glädjen hos medvandrarna över att se en kuf med paraply promenera på kalfjället.

I samband med kaffekokningen marscherade tre män i sina bästa år förbi (män är alltid i sina bästa år). De höll ett bra tempo trots stora ryggsäckar och stora kängor. En av dem hade dock liksom jag någon form av löparskor eller gympadojor på fötterna. Senare fick jag veta att han glömt kängorna och därför blivit tvingad att gå i sina löparskor. Innan målet i Abisko var han ganska nöjd med det, för färdkamraterna fick fruktansvärda skavsår och plågade sig i mål på ren vilja de sista dygnen.

Ett glatt gäng tog emot vid kontrollen i Singi. De satt och försökte hålla värmen i snålblåsten inne i sitt stora blåa tält. Vi som rörde på oss hade inte alls samma problem. Överhuvudtaget var personalen på alla kontrollpunkter glada, trevliga och hjälpsamma.

Mot höjdpunkten – Tjäktjapasset
Sedan gick färden vidare längs Tjäktjavagge och sträckan till nästa kontrollpunkt vid Sälka-stugorna var inte mer än 12-13 km. Där fanns det souvas och potatismos för de som var hugade. Jag hade tyvärr just ätit en frystorkad, men kaffe och kaka satt som en smäck. Solen tittade fram och många passade på att lufta fötterna och hämta lite krafter. Samtalsämnet var Tjäktjapasset som låg någon mil norrut och är Kungsledens högsta punkt.

Stigningen mot söder är ganska brant och till och med några av de energiska löpare som satsar på att klara hela sträckan till Abisko på 20-24 timmar eller så, brukar gå i de backarna. Själv satte jag mig på en hylla vid den meditationsplats som är en del av Dag Hammarsköldsleden. Man har de solglittrande vattendragen söderut i den breda Tjäktjavagge ner mot Sälka under sig. Det är en vacker plats och väl vald för att meditera kring Hammarskjölds-citatet: ”Ödmjuk och stolt i tro: Det är att leva detta att i Gud är jag intet men Gud är i mig.”

Själv mediterade jag huvudsakligen kring en gryta med frystorkat och det lämmeltåg av vandrare som så här i kvällningen trampade förbi på den branta leden. Det mulnade på och jag var en smula nedkyld när det var dags att axla ryggsäcken, som den här dagen var en Granite Gear Virga, och streta uppför den sista delen av stigningen. Jag höll högt tempo förbi rastskyddet i pasströskeln och längs planktrottoarerna i blockterrängen ner mot kontrollen vid Tjäktastugan för att få upp värmen. Trots detta behövdes vantarna under en period. Vid kontrollen var det mulet och kulet och kallt och vandrarna började bli trötta nu på kvällskvisten.


Jag gick vidare ytterligare en 4-5 kilometer ned mot låglandet i mitt sökande efter en bra tältplats innan jag slog läger för kvällen. En del mygg upptäckte mig, tillräckligt för att jag så småningom skulle krypa in bakom myggnätet i mitt tarptält. Men innan jag somnade hade jag konstaterat att jag gått en väldig massa kilometrar sedan den tidiga morgonen, vilket innebar att jag nu hade gott om tid på mig till Abisko.

Promenad i solen längs Alesjaure
Morgonen grydde med solsken och jag låg och drog mig under min hemsydda dunquilt fram till halv sju-tiden. Förmiddagen blev en varm historia, jag knatade på i bara kortbyxor ned mot Alesjaurestugorna och nästa kontrollpunkt. Solen sken och gnistrade i bäckar och vattenfall på fjällsidorna. Ibland är det verkligen gött att leva.

Vid Alesjaure lagade jag lite frystorkat åt energiska Johanna som gick med whippet-hund, men utan färdkompis. Den borttappade färdkompisen hade maten och kokutrustningen och Johanna tältet, vilket gjorde deras separation lite oläglig. Eftersom Johanna inte fick använda köken i stugorna, men fick frystorkat vid kontrollen så var hon lite i knipa. Eftersom jag hade gott om tid gjorde det inte mig det minsta att sitta i solen och se ut över den blåskimrande sjön medan jag pratade hundar och barn och träning med Johanna. Hon satsade på guldmärket i Abisko och tänkte komma fram till natten någon gång, men var lite orolig för vad det blivit av kompisen. Någon direkt fara var det naturligtvis inte eftersom det var gott om stugor, funktionärer, guider och andra vandrare längs leden.

Efter denna långpaus strosade jag vidare längs sjön den grönskimrande Alesjaure, där temperaturen tack vare närheten till vattnet och lite friskare vind var mycket behaglig att vandra i. Efter ett tag letade jag mig till en torr risplätt några hundra meter från Kungsleden, med en bäck i bakkanten. Där kokade jag nästa laddning frystorkat, den här gången åt mig själv, och låg och dåsade i solen en lång stund.

Efter en timme eller två krokade jag fast stavarna vid händerna på nytt och promenerade vidare längs sjöarna bort mot kontrollen vid Kieron och Abiskodalen. Efter några timmar tog jag mig en rejäl kaffepaus med Abisko-alperna i fonden, bortom de klara sjöarna i dalgången. Precis när jag letade upp en trevlig rastplats i lä såg jag en konservburk ligga och skräpa. När jag tog upp den för att stoppa den i ryggsäcken märkte jag att den faktiskt inte var tom.

Den saknade etikett och var helt ny. Formen på burken gjorde att jag misstänkte att den innehöll något som jag själv haft med mig som lyxmat att äta efter halva vandringen många gånger. Efter att i 0,2 sekunder funderat på om jag borde ta med mig burken och lämna in den på polisens hittegodsavdelning i Kiruna öppnade jag den. Jojomensan, makrill i tomatsås. Efter de frystorkade utsvävningarna de senaste dagarna smakade den precis så ljuvligt som jag mindes.

Pannkakor vid Kieron?
Ett par vandrare jag passerade efter ytterligare någon timma tipsade mig om att det skulle serveras pannkakor vid Kieron-kontrollen, vilket kändes som en morot om liknelsen tillåts. Jag spred glatt detta budskap till andra ”Classicer” längs leden innan jag insåg att det kanske bara var en myt.

I branten längs ravinen ner mot Abiskojaure passerade jag fyra tjejer som gick och sjöng. Jag gick bakom och njöt av detta tills de slutade sjunga. Jag kommenterade hur trevligt det lät och vilket bra sätt att hålla motivation och tempo uppe det var. När jag passerade så frågade en av dem: ”Hur motiverar man sig när man går ensam då?”

Jag svarade väl något, jag minns inte vad, men frågan stannade kvar och jag funderar fortfarande över ett bra svar. För om man vill krångla till det hela så har ju frågan ett intressanta dimensioner. Varför går man överhuvudtaget, ensam eller i grupp? Är det inte så att vandring kan ses som en symbol för livet självt? Hur motiverar man sig när man då går ensam? Eller är vi alla ensamma med vårt liv och vår vandring?

Sådana funderingar kan dyka upp när blodsockret är lågt, eller medvetenheten hög, den som själv vandrat vet vad jag talar om. För vandring slår an djupa strängar inom många av oss. För några tusen år sedan levde många en nomadiserande tillvaro. Vandring är livet och livet är vandring.

Att det verkligen fanns pannkakor i Kieron räddade mitt blodsocker och även mig själv från lynchning, misstänker jag. De satt verkligen bra med hjortron och vispgrädde. Kontrollpunkten låg intryckt i den djungelliknande vegetationen vid bron, strax före gränsen till Abiskojaure. Det var kväll nu och vi var alla slitna. En ung grabb i sällskap med sin far lade sig i något som liknade muslimsk böneställning, med pannan lutad mot ryggsäcken som låg på backen. Så låg han orörlig i någon minut.
Tälttrångt
Vid nationalparksgränsen hade Fjällräven satt upp en extra skylt som underströk att det är förbjudet att tälta i Abisko nationalpark. Enda undantagen är vid målet i Abisko Turiststation och vid Abiskojaurestugorna som låg någon kilometer bort. En del vandrare som jagade tid eller inte ville ligga ute någon mer natt gick vidare mot Abisko för att komma fram sent på kvällen eller natten. Själv visste jag att det var gott om tid att hinna fram till lunch påföljande dag, då mina aktiviteter i Abisko skulle börja. Så det blev en tältplats bakom vedtraven vid Abiskojaurestugorna. Kanske inte den bästa tältplatsen under mina år i fjällen, särskilt inte som vinden i vissa lägen förde med sig en påminnelse om att man har utedass i Abiskojaure.

Stugvärdarna var lite bekymrade över att tvingas ta ut tältavgift eftersom vi som gick Classic inte fick utnyttja alla faciliteter som normalt ingår, t ex matlagning i självhushållet. De var ju också medvetna om att man inte hade något alternativ, eftersom tältning på andra platser var förbjuden.

Under förnatten kom nya vandrare och ett par tält slogs upp i närheten av mitt. Frampå morgonkulan började det regna, så jag fick sticka ut en hand och fälla ned absiden på mitt Contrail för att slippa bli blöt i huvudet. Frukosten lagade jag också i den minimala absiden medan det regnade lite stillsamt på rallarrosorna utanför tältet.

Sista biten - mjuk dag
Det duggregnade till och från hela vägen ned i den allt frodigare Abisko-dalen på vägen om turistationen. "A nice, soft day", som de säger på Irland. Ett idealiskt väder att gå med paraply i, med andra ord. Eftersom det var varmt så hade regnstället blivit en svettig ångbastu. Paraplyet är också lätt att fälla ihop mellan regnskurarna. Jag stötte på Tomtarnas Vaktparad längs leden också, två killar som hade en trädgårdstomte av plast fastspänd på den ena ryggsäcken. De gick utan vare sig regnställ eller paraply, i tunna syntetskjortor. På min fråga hänvisade de till att de inte ville gå och svettas i ett regnställ de heller.

Sista pausen tog jag vid Marmorbrottet någon halvmil från målet. Man ser de vita stråken från kalkstenen under det strömmande vattnet i Abiskojåkken. På högsta punkten där finns också en meditationsplats med citat av Dag Hammarskjöld.

När man kommer in på gårdsplanen vid turiststationen och närmar sig portalen där man går i mål, så möts alla deltagare i Fjällräven Classic folkets jubel. Alla som råkar befinna sig på gårdsplanen just då klappar i händerna. En fin gest och en fin avslutning på vandringen.
Men Fjällräven Classic slutar inte här. Dusch och bastu tilltalar väl de flesta och därefter mat, antingen i turiststationens matsal med utsikt över Torne träsk, eller på Trekker’s Inn. De som vill kan delta i yoga eller lyssna på föredrag av någon snubbe som talar sig varm för fjäderlätt packning, men de allra flesta landar nog framåt kvällningen i Trekker’s Inn. Detta är två stora kåtor förenade som siamesiska tvillingar. Där sitter man i brasornas sken med en öl i handen och lyssnar till irländsk folkmusik och annat svängigt som spelas av grabbarna från Piteälva.

Alla har 110 km bakom sig och förenas av gemensamma upplevelser och en behaglig dåsighet som om sanningen skall fram känns ganska välmotiverad och ärligen förtjänt.

Inte var väl det här så tokigt heller.

Nio Optimus-nyheter för lättpackare

Prylspan Optimus utökar sitt sortiment med 9 produkter för lättpackare, bland annat kokkärl, bestick och ett lättare Crux.
Martin Nordesjö

Ska man ha ett fullt sortiment av matutrustning är smidiga kokkärl och titanbestick måsten. Kaffepannan och besticken verkar identiska med produkter som säljs av Brunton i USA. Optimuskök har tidigare sålts under Brunton-flagg i USA, så det kanske är rättvist. Den största ”originalnyheten” för 2008 är en lättare variant av Crux. Det är också mycket möjligt att kokkärlen har tagits fram av Optimus själva.

Crux Lite
På nya versionen av Crux har man har tagit bort fällningsmekanismen och därmed kommit ner i 77 gram, samtidigt som mekanismens lilla glapp (lätt att irritera sig på) försvinner. Crux Lite tar förstås lite mer plats, men får ändå plats i de nya kokkärlen tillsammans med gasbehållaren.

Kokkärl för ensam- och helgvandrare
De nya kokkärlen verkar skilja sig från Bruntons en smula. Den lilla varianten Solo består av 0,6-literskastrull och stekpanna. Vikten är 166 gram.
Weekend heter den större varianten vars kastrull rymmer 0,95 liter. Vikt 222 gram.

I båda kökspaketen kan man packa ett Crux Lite, 110- respektive 220-grams gasbehållare och vikbar skeffel.
Kärlen är tillverkade i hårdanodiserad aluminium och levereras med nätpåse.

Redaktörsvalda Bruntonb
estick
Den vikbara titanskeffeln blev Editors' choice 2006 i Backpacker, då med Bruntonmärke. Den väger 18 gram, vilket ju inte är superlätt. Å andra sidan kan den som äter våldsamt misshandla titanbestick mer än Light My Fire-Spork eller Max-bestick.

Resten av besticken är Bruntons rätt stiliga titanbestick med matta handtag och blanka blad. Skeffeln väger 17 gram. Sked, gaffel och kniv väger tillsammans 52 gram.

Den som anser att kaffepannan är den näst viktigaste utrustningsdetaljen efter kniv kan köpa Terra Kettle. Rymmer 0,7 liter och väger 153 gram.

Det kanske ska tilläggas att nyheterna blir nio till antalet om man räknar med olika bestick-kit och den nya, lilla gasbehållaren.

Haglöfs LIM 55

Prylspan Haglöfs förnyar sina LIM-ryggor med ny färg, detaljändringar och en större storlek.
Av Martin Nordesjö

Jag har bilder på nya LIM, men tyvärr ingen beskrivning eller siffror. Så detaljerna får vi själva gissa oss till från bilderna. Men den största förändringen är såklart 55-litersvarianten – förmodligen det bästa alternativet för ganska många av oss.

Det verkar även som om ytterfickorna har fått ett mindre nätigt tyg. Bättre mot fasthakning men sämre för dräneringen. Det finns nu mindre nätfickor på bältet. Säcken har också fått en dragkedjeförsedd ficka strax nedanför locket.

Man får hoppas att förändringarna inte bara handlar om att lägga på ”smarta funktioner”, utan att de även har tänkt på vikten.

Diskutera nya LIM-säckarna

Jörgen börjar testa Jam2

Teststart Det börjar komma en hel del lätta ryggsäckar på den svenska marknaden. Lättast i klassen än så länge är Granite Gear Virga, som vi skrivit om i en annan artikel, och Golite Jam2 som presenteras här.
Av Jörgen Johansson

Båda säckarna väger runt 600 gram och är avsedda för packvikter under 10 kg. För den som klarar ”3 kilo för de 3 stora” kan detta innebära en veckotur. För andra kanske en 2–3 dagars tur.

Golite Jam2 är inte lika enkel som Virga, som kan beskrivas som en nylonpåse med bär- och kompressionsremmar. Jam2 har en tunn ryggplatta av cellplast och en tunn nätficka för vätskebehållare, med slangöppningar på huvudsäcken. Förutom de två nätytterfickorna längst ned på sidorna finns även en ganska rejäl ytterficka med ett vattentåligt blixtlås. Höftremmen är inte vadderad men partiet över höftbenen är av brett tyg, vilket känns mer som ett avbärarbälte än den vävda remmen på Virga.

Fast storlek i många varianter

Liksom de andra lätta säckarna finns Jam2 i olika storlekar: M och L för män samt S och M för kvinnor. M anges rymma 51 liter för män och 43 liter för kvinnor.

Jag har i min hand en L som jag kommer att testa parallellt med en Virga under sommaren och hösten. När man jämför säckarna är man något förvånad över att de väger nästan exakt lika mycket. Golite-säcken känns stadigare i tyget och har som sagt en ryggplatta av cellplast, vilket Virga saknar. Å andra sidan är Virgan aningen större, framförallt beroende på väl tilltagen förlängningskrage upptill.

Förbättrade funktioner finns
Golite har fått kritik från vissa håll för att de lägger till funktioner som användarna efterfrågar och därmed går ifrån ursprungsminimalismen. En förbättring från tidigare modell är att Jam2 har ett synnerligen enkelt och finurligt system för att minska volymen i huvudsäcken: ett par krokar och öglor som enkelt förminskar volymen i den nedre delen av säcken, till exempel för dagsturer. Den infinitesimala del av jordens ryggsäcksbefolkning som behöver dubbla isyxefästen har man också lyssnat till.

Ryggans innehåll tjänstgör som ram
Riktigt lätta säckar kräver en speciell packteknik för att fungera. För det första ska de packas lätt. För det andra krävs att själva packningen står för en del av styvheten eftersom bärram/förstyvningar saknas. Denna styvhet är viktig för att kraft ska kunna föras över till höfterna.

Tricket är att packa avlånga, styva prylar nära ryggen. Själv viker jag liggunderlaget platt i ryggan närmast ryggen. Man kan även rulla liggunderlaget löst, stoppa ned det i ryggsäcken och låta det expandera till ett rör som man sen fyller. Tältstänger och -bågar är också perfekta som ”virtuell ram”.

När allt är packat komprimerar man hårt med ryggans komprimeringsremmar. På detta sätt skapar man en någorlunda styv cylinder att bära på ryggen.

Har man inte gjort detta korrekt, eller bär för mycket, kollapsar säcken. Detta märks genom att ett veck bildas ungefär halvvägs mellan axel- och höftrem längs ryggsidan. Om det inte är en någorlunda rak linje här så drar säcken bakåt/utåt istället för överföra vikt till höfterna.

Dyrare än Virga, men billigare än tunga säckar
Golite Jam2 och den större och obetydligt tyngre Golite Pinnacle (61 liter och 650 gram för kvinnosäcken i M) säljs av Addnature. Pinnacle verkar i skrivande stund endast finnas för kvinnor.

Jam2 ligger på 1650 kr för karl-storlekar, jämfört med Virga strax under tusenlappen. Detta är en avsevärd skillnad och det är ingen tvekan om att Virgans prislapp känns betydligt mer attraktiv. De praktiska testerna får dock visa om Jam2 är värd de extra kronorna eller inte. Det är dock värt att notera att båda säckarna är billigare än många tunga alternativ.

Läs mer på www.addnature.se och www.golite.com.

Diskutera Golite Jam2 här.

Current articles

All articles