Interview: Chris Townsend on footwear for backpackers

Why in English?

English
Few people have more experience of backpacking footwear than passionate long distance hiker Chris Townsend. His list of long walks is almost as long as the distances he has walked, starting with a hike through Britain from Land's End to John O'Groats in 1978. He has used a lot of boots and shoes in the most diverse circumstances and that's what we are going to talk about in this interview.
By Jörgen Johansson
Chris has written sixteen books including the award winning The Backpacker’s Handbook (now in its third edition). One of his books can also be found in Swedish. Chris has been testing gear for various publications for decades. At present he is the Senior Gear Editor for Backpacking Light and the Gear Editor for the UK hiking magazine TGO. For Scandinavian readers it is of particular interest that he hiked through Norway and Sweden in 1992, plodding 2000 kilometers from the North Sea to the Arctic Ocean in one of the rainiest summers imaginable. More about Chris as a writer and photographer can be found on his website. All photos in this article are from Chris.


Q: Chris, we´ve had recurring discussions on our website about the old adage that it takes 5 times as much energy to carry something on your feet than on your back. Lately I’ve also presented summaries of the scientific articles on this subject usually referred to in backpacking literature. What’s your opinion on weight of boots and energy expenditure?

Chris: My conversion to light boots came during a Pacific Crest Trail thru-hike in 1982. I started out from the Mexican border in heavy, traditional boots that soon gave me hot, sore feet. After a few days I ended up carrying them in my pack and wearing running shoes brought along for campwear most of the time. When my running shoes were worn out after 1500 miles I bought a new pair of light approach shoes and dumped the heavy boots. The staff in the store were horrified that I intended to backpack a thousand miles in them. But my feet rejoiced in being released from their stiff leather prisons and my daily mileages went up.

Q: OK, much more comfortable, but what about the weight?

Chris: Weight is crucial for comfort. Boots weighing more than 3 pounds (1360 grams) make my feet ache after about 12 miles, and after 15 miles all I want to do is stop. Yet in shoes that weigh half as much, I can cover twice that distance before my feet complain. This is not surprising when you consider that I lift my feet about 2500 times a mile. That means I’m lifting 112 500 pounds (51 000 kilos) over 15 miles with 3 pound boots, versus 56 250 pounds (25 500 kilos) with shoes half that weight. That is an enormous difference.

Q: One of our readers has come up with querie on this subject. It goes like this: You are carrying a 25 kg pack and running shoes. You are given a choice between adding 5kg to your pack and continue to hike or to put on boots that weigh 1 kg more than the runners and continue with the 25 kg pack. What would you choose?

Chris: I think that's answered by my experiences on the Pacific Crest Trail. I would, like then, add 5 kg to the pack and keep the light shoes.


Q: One thing that you talk and write about is “the ankle-support myth”. That is very strongly put. Could you explain what you mean by this?

Chris: One of the main arguments for heavy, stiff footwear is that you need it for ankle-support when carrying a heavy pack or hiking on rough terrain. This is not true.

To begin with most walking boots offer very little ankle support since their soft cuffs give easily under pressure. My plastic telemark boots give good ankle-support, but I can hardly walk in them. Stiff-ankled boots and natural foot movement do not go together.

What actually holds your ankle in place over the sole of a shoe is a rigid heel counter, found in good quality running shoes as well as trail shoes. And I’ve now done enough walking in sandals that I’m not convinced that any support at all is needed if you have strong ankles.

Q: In one of your books you write about an occasion when you were testing a pair of high top leather boots without heel cups.

Chris: Yes, it was a bit ironic. On rough terrain they were worse than useless, my feet constantly slid off the insole and my ankle kept twisting. I ended up only using them on good paths and for mountain ascents I wore the running shoes I’d brought along as campwear.

Mountain runners never wear boots, try running in boots and you’ll see why. For traversing steep, rugged terrain you need strong flexible ankles and light, flexible footwear. Doing exercises to strengthen your ankles is better than splinting them in heavy, rigid boots.

Q: Sometimes you hear the claim that stiff, rounded soles on boots make it easier to walk than shoes with more flexible soles, since the design makes you "roll" over the soles. What's your opinion?

Chris: Stiff, rounded soles make it easier to walk than stiff flat soles because they do follow your natural foot movement to some extent. But they're still harder to walk in than flexible soles that don't restrict natural foot movement at all.


Q: Very common is the recommendation that the heavier the load and the rougher the terrain the heavier boots you need. “For demanding hikes and expeditions” are taglines often used for the heavier boots. What’s your opinion on this?

Chris: I disagree. In my experience restricting normal foot movement with stiff soles, heel to toe stiffness, makes me feel unstable and insecure. Lateral stiffness, from side to side, is fine, this stops your footwear from twisting under your feet when you traverse steep terrain. It’s not needed on most trails though.

Stiff soles simply cannot flex enough to accommodate to the terrain. I find that they prevent me from placing my feet naturally, leading to a slow and clumsy gait, which could lead to injury. Also, straining against the stiffness requires energy and is tiring.

What really protects against rough terrain is footwear that cushions your feet and stops stones and rocks from bruising them. The best way of doing this is with a hard but flexible midsole plus a shock-absorbing layer. In flexible footwear you can place your whole sole in contact with the ground, rather than digging your heels in or the boot edges. Sole stiffness is needed only on steep, hardpacked snow. Then a bit of stiffness makes it easier to kick the boot toes and edges into the snow.

Q: There is a wide range of boots for different purposes and different terrains. It does not sound like your opinion would be to popular with people selling these? So does all this mean that you are against boots for backpacking?

Chris: I wouldn’t say I was against boots. Some of my best friends wear them! And I’d rather have light, flexible boots than heavier, stiffer shoes. But I don’t think boots are necessary and I think that the boots for different pack and terrains idea is nonsense. Light flexible boots are suitable for all types of terrain bar steep snow and ice.

Q: What kind of footwear do you choose yourself for different kinds of backpacking trips today?

Chris: My current favourites are Inov8 Terroc shoes and Teva Terra Fi-2 sandals. Of the two I just prefer the Terrocs as they are more versatile. In hot weather I wear them without socks and they are almost as cool as sandals whilst in cool weather I wear them with merino wool socks and my feet stay warm even when wet.
Q: Thank you Chris.

Kvällsöppet i Stockholm 3 juni - Lättare packning på Säck

Evenemang Från klockan 18-20 den 3 juni har Säck på Roslagsgatan 36 i Kungliga Hufvudstaden öppet för releaseparty och kvällsmingel för alla som är eller vill bli fjäderlätta på foten.
Av Jörgen Johansson

Chefssäcken Emilia har låtit förstå att huvudnumret skall vara att jag sitter och signerar min nya bok Lättare packning från A till Ö. Det närmaste jag kommit en officiell signering av detta slag är TV-bilder på köerna som ringlar sig fram till Jan Guillou. Något säger mig att min kö kommer att vara kortare. Faktum är att jag håller på och mentalt förbereder mig på att ingen kommer att köa, eftersom min mamma bor för långt bort och Martin redan har en bok.

Fördelen med detta är ju att ingen annan behöver känna någon press heller. Det räcker om du kommer dit och snackar lite fjäll och njuter av gratis dricka och tilltugg, så blir jag glad. Just nu går väl jag liksom många andra vandrare och grunnar på sommarens vandring. För min del har det tagit osedvanligt lång tid att landa i något som känns inspirerande, men nu börjar det nog arta sig.

Hoppas att vi ses...

Mer info från Säck och Getout om specialerbjudanden för kvällen
Mer om boken "Lättare packning från A till Ö"

Strumpor (ur "Lättare packning från A till Ö")

Teori-praktik En strategi som fungerar bra oavsett skodon är att ha tre par strumpor; blöta, varma och torra. Man kan inte spara så mycket vikt på strumporna så länge man undviker att ha med sig tjocka och nya strumpor för varje dag i veckan.
Av Jörgen Johansson

Vilka strumpor man väljer och hur mycket vikt man kan spara på dessa beror mycket på vilken typ av skodon man använder. Vilken typ av skor jag föredrar och hur jag använder dem framgår av ett annat kapitel i boken och i den här artikeln här på Fjäderlätt.

Sammanfattningsvis så använder jag lätta lågskor av terränglöpningstyp och räknar med att vara mer eller mindre blöt och fuktig om fötterna för det mesta. Om fötterna blir kalla använder jag vattentäta strumpor. Användningen av dessa beskrivs i ytterligare ett separat kapitel i boken.

Konsekvenserna av mitt skoval innebär att jag som regel har med mig tre par sockar på vandring (förutom de vattentäta). Dessa strumpor karaktäriseras enklast som; blöta, varma och torra.

"Våta strumpor"; damstrumpor i nylon ca 50 den.

De blöta strumporna är de jag dagligen går i. Det är som regel ett par riktigt tunna nylonstrumpor av dammodell. Dessa kan köpas i de flesta livsmedelsbutiker, en storlek passar alla och det är ankelstrumpor av ganska kraftig kvalitet (50-60 denier) som jag brukar använda. De väger 15-20 gram per par.

Ett sådant par brukar slitas ut på en veckovandring. Detta varierar en del beroende på kvalitet på strumporna och terrängen man vandrar i. Personligen tycker jag inte att det är något större problem om det går hål på dem. Jag vrider dem runt på foten så att hålen inte sitter på utsatta punkter som hälarna och riskerar att orsaka skavsår där.

De här strumporna ger en del värme åt foten, men deras främsta funktion är att skydda mot skav från skorna. Har man hårda fötter och inte besväras av skav kan man förmodligen strunta i dessa strumpor och gå barfota i skorna.

Många vandrare föredrar tunna yllestrumpor istället. Nackdelen med dessa är framförallt att de tar längre tid på sig att torka. Jag tror att dessa strumpor är bäst i torrare bergstrakter än de skandinaviska fjällen.



"Varma strumpor"; fiberpälssockar.

Om jag blir kall om fötterna tar jag på mig mina varma strumpor och utanpå dessa par vattentäta. Anledningen till behovet av varma strumpor är att de tunna nylonstrumporna inte ger tillräcklig isolering inuti de vattentäta. Dessutom är de som regel blöta. Man behöver något tjockare. Jag använder ett par gamla fiberpälssockar som verkligen är tjocka, bulliga och torkar snabbt. Men lite kraftigare yllesockar fungerar lika bra. Viktmässigt ligger dessa sockar runt 100 gram.

Normalt så tar jag av både skor och blöta strumpor vid alla raster. Fötterna torkar då snabbt om de varit blöta. Sitter man bara några minuter så fungerar detta bra även när vädret är småkyligt. Men så fort fötterna verkar bli kalla så börjar jag antingen att gå eller så drar jag på mig de varma strumporna. Efter rasten packar jag ned de varma och drar på de blöta igen.

De torra strumporna används enbart på nätterna. Jag försöker hålla dem torra till varje pris, vilket är enkelt om man inte använder dem till något annat än att ha i sovsäcken. Dessa kan vara tunna ylle- eller syntetstrumpor. Ovanpå dessa tar jag sedan nästan alltid de varma strumporna när jag sover. Dessa är ibland fuktiga efter användning under raster och i de vattentäta sockarna. De varma strumporna torkar då i sovsäcken över natten och normalt så säkerställer de torra strumporna närmast huden att fötterna inte kyls ned av att agera strumptorkar åt de varma strumporna.



"Torra strumpor" för nattbruk; ylle eller syntet.

Som torra strumpor fungerar både tunt ylle och syntet. Ylle tycker jag är skönast nära huden. De torkar inte lika snabbt, men de skall å andra sidan inte behöva bli blöta om man är konsekvent med att enbart använda dem nattetid. För kortare utflykter från sovsäcken, till exempel för att hämta vatten eller kasta vatten, så drar jag alltid på det vattentäta strumporna utanpå de torra.

Den här kombinationen av olika strumpor väger tillsammans runt 200 gram. Det är inte speciellt mycket lättare än de strumpor som används för kängor. Det beror mest på hur många par en kängvandrare anser sig behöva för en vandring av en viss längd. Istället handlar den här metoden om att ha en fungerande lösning i kombination med lätta skor och vattentäta strumpor som gör att man alltid kan hålla sig varm om fötterna.

För den som inte gillar min modell med blöta fötter, som beskrivs i kapitlet Skodon, så fungerar den här lösningen med blöta, varma och torra strumpor bra ändå. Blöta i varierande grad blir strumporna man går i, oavsett skodon. Varma strumpor kan man ha som ombyte/förstärkning på raster och ett par strumpor använder man absolut och endast som nattsockar.

Om man blir blöt om fötterna, oavsett skodon, så är det som regel ganska meningslöst att byta till torra strumpor, eftersom dessa då blir blöta vid kontakten med skorna. Så i många fall har man blöta fötter och blöta strumpor (eller åtminstone svettfuktiga) även om man inte valt det som medveten strategi. För mig fungerar den beskrivna metoden totalt sett (lätthet att förflytta sig och fotkomfort) bättre än något annat jag provat.

Diskutera på här på Utsidan.

Mer information om boken finns hos Vildmarksbiblioteket

Ankelstöd (ur "Lättare packning från A till Ö")

Kategori Följande är det första av de alfabetiskt ordnade kapitlen i min bok "Lättare packning från A till Ö". Den visar på möjligheterna till fullgott vriststöd för oss vandrare, utan att man behöver vara hänvisad till styva och tunga kängor.
Av Jörgen Johansson

Ankelstöd, eller vriststöd, är för många ett viktigt argument för att köpa styva kängor med höga skaft. Kängor som också lätt blir väldigt tunga. Tyvärr ger inte höga skaft per automatik särskilt mycket vriststöd. De måste då också vara ordentligt styva och sluta tätt kring vristen. Precis som ett par slalompjäxor. Dessa ger ju ett enastående vriststöd som är mycket användbart när man åker utför på skidor. Däremot är det inte särskilt praktiskt om man vill gå med pjäxorna.



Jämförelsevis är de flesta vandringskängor, tack och lov, betydligt mjukare i skaften och även mindre åtsittande runt vrister och anklar. Men därmed blir de inte heller lika stödjande för just vristen och då tycker jag personligen att mycket av vitsen gått förlorad. Kängskaften är mer, liksom gummistövlar, ett skydd mot vatten och skav från stenar och växtlighet.

Kvar blir alltså en högskaftad känga som väger mycket men som i många fall inte ger så mycket stöd åt vristerna som vi ofta tror. Mer avgörande för en skos vriststöd i praktiken är hur bakkappan, det som omger hälen, är utformad. Det är den som avgör hur väl vi ”balanserar” på skons sula och klack, och hur lätt eller svårt det är för foten att vicka ur position och leda till påfrestningar på vristerna.

De goda nyheterna vid valet av lätta skor är alltså att det inte är deras skafthöjd som i första hand avgör vilket stöd de ger för anklarna. Låga skor som används av terränglöpare och orienterare är ofta alldeles utmärkta för oss vandrare också. Men just terränglöpare och orienterare får under årens lopp ofta vrister som utsatts för stukningar och slitage och gör dem sladdriga. Och detta beror inte så mycket på att de använder lågskor, som att de färdas med mycket hög hastighet jämfört med oss vandrare. Gamla terränglöparvrister behöver alltså, rent medicinskt, bättre vriststöd än vi vanliga dödliga med våra mer eller mindre oförstörda vrister.


För löpare och orienterare har det därför utvecklats olika former av lösa vriststöd som är avsedda att rymmas i deras löparskor. För den som har svaga vrister, eller är rädd för att en övergång från kängor till lättare skodon innebär stora risker för anklarna, är således denna typ av lösa vriststöd en bra lösning. Dessa vriststöd har varierande utformning, från ganska mjuka, plastförstärkta vadderingar som spänns fast med kardborre till plastkonstruktioner med gångjärn som för tankarna till robotar i Starwars-filmerna.

Även de tyngre varianterna av lösa ankelstöd väger sällan mer än några hekto. Kombinationen med lätta terränglöpningsskor och lösa ankelstöd väger alltså för det mesta mindre, eller betydligt mindre, än många vandringskängor på marknaden. Detta är en utmärkt lösning som ger såväl den vane som ovane vandraren möjlighet att lämna kängorna hemma och ändå känna sig trygg i förvissningen om att vristerna får allt stöd som den moderna vetenskapen kan erbjuda.

Hur mycket tyngre är det att bära något på fötterna än att bära det på ryggen?

Teori-Praktik I min bok Vandra Fjäderlätt (2007) skrev jag att det är fem gånger så energikrävande att bära något på fötterna som att bära något på ryggen. Få saker verkar uppröra mer. Så därför följer här en redovisning av vad som ligger bakom denna min slutsats. Rätt eller fel, döm själv.
Av Jörgen Johansson
Här följer ett utdrag ur min bok för att tydliggöra vad det är jag hävdar (s. 115):

Mindre välbekant, men intuitivt för de flesta, är väl betydelsen av vikten på det man bär på fötterna. Beroende på vissa biomekaniska funktioner hos kroppen och fötterna så kräver det mer arbete av kroppen att lyfta och flytta något som man har på fötterna jämfört med om man bär samma vikt på ryggen. Detta har att göra med hävstångseffekter och det faktum att fötterna förflyttas mer upp och ned i lodlinjen än vad ryggsäcken gör när man går på plan mark.

En känd tumregeln för detta är sedan länge: Ett kg på foten motsvarar fem kilo på ryggen. Denna tumregel härstammar från förstabestigningen av Mount Everest 1953, där man experimenterade mycket med ny och lättare utrustning. US Army har sedan dess gjort försök som landat på omräkningsfaktorer mellan 3,5-5,25 och enligt en artikel i Ergonomics 1986 motsvarar ett pund på foten 6,4 pund på ryggen.

Exakt var decimalkommat skall hamna är väl mindre väsentligt, så låt oss hänga fast vid omräkningsfaktorn fem. Och var och en som vandrat i lera och känt hur mycket tyngre stegen blir när några centimeter lera klibbar fast vid skorna inser nog intuitivt att det här är av stor betydelse för krafthushållningen. Det säljs ju också viktmanschetter som motionsredskap, avsedda att fästas vid handleder och vrister, för att ge en extra belastning på kroppen och därmed också en träningseffekt.

Konsekvensen av detta är att om man minskar vikten på sina skodon med ett kilo så sparar man alltså lika mycket kraft och energi som om man minskar vikten i sin ryggsäck med fem kilo. Således: Att minska vikten på skodonen ger bättre utdelning per hekto än någon annan viktbesparande och krafthushållande åtgärd hos en vandrare.

Mina källor
Jag läste mina första amerikanska backpackingböcker på 70-talet. En faktaspäckad bibel vars like inte fanns på svenska blev de olika versionerna av Colin Fletchers mastodont. I The Complete Walker från 1983 kunde jag läsa (s. 53):

Weigth is even more important on the feet than on the back. In his classic 1906 book, Camping and Woodcraft, Horace Kephart calcculated the results of wearing boots just one pount too heavy: "In ten miles, there are 21, 120 average paces. At one extra pound to the pace, the boots make you lift, in a ten-mile tramp, over ten tons more foot gear". In 1953 the successful Mount Everest expedition came to the conclusion that in terms of physical effort one pound on the feet is equivalent to five pounds on the back. A consensus of informed opinion now seems to support that assesment.

Samma text finns att läsa i den senaste versionen, The Complete Walker IV (2002) skriven av salig Fletcher i samarbete med Chip Rawlins.

Det som idag kan ses som standardverket på området i den anglosachiska världen är The Backpacker's Handbook av Chris Townsend. Chris är en av världens mest erfarna långvandrare och har testat utrustning i många decennier. I i såväl andra som tredje upplagan (2005) kan man läsa följande (s. 39):

That lighter footwear is less tiring seems indisputable. The general estimate is that every pound on your feet equals 5 pounds on your back. If that's correct, and it certainly feels like it, then wearing 2-pound rather than 4-pound boots is like removing 10 pounds from your pack.

I sin specialbok om långdistansvandring, The Advanced Backpacker (2001) skriver Chris(s. 113-114):
The often quoted adage that a pound on your feet equals five on your back is true in its overall implications, even if the specific figures aren't necessarily accurate. I discovered that on the Pacific Crest Trail when I ended up carrying my 5-pound boots and hiking in my 17-ounce running shoes. Although I could feel the addition to my load, the boots were less tiring to carry on my back than to wear on my feet.

Mina slutsatser
Men hjälp av eget snokande på internet och mailväxling med Chris Townsend samt ovan citerade källor landade jag alltså i den slutsats som publicerades i min bok för några år sedan.
Nu har jag här på Fjäderlätt publicerat översättningar och sammanfattningar av några vetenskapliga artiklar som ligger till grund för tumregeln om att ett kilo på fötterna motsvarar fem kilo på ryggen. Inte förvånande visar de en mer sammansatt och nyanserad bild än tumregeln.

Till att börja med så arbetar man med att mäta energiåtgången i laboratoriemiljö för att ha kontroll över så många faktorer som möjligt. Man mäter energiåtgången hos försökspersonerna genom att titta på hur deras syreförbrukning i förhållande till deras maximala syreupptagningsförmåga varierar med olika belastningar. Man mäter detta på horisontella löpband i de aktuella artiklarna.

En använt mått i de aktuella artiklarna såväl som i de äldre artiklar som citeras i dessa är att varje addition av 100 gram vikt på fötterna ökade energiåtgången med 0,7-1,0%. Man skulle därför naturligtvis kunna använda detta mått när man vill visa att det är relativt sett väldigt mycket mer energikrävande att bära något på fötterna än att bära samma vikt närmare kroppsens centrum/torson. Men personligen tycker jag att detta mått säger mig väldigt lite. Vad betyder detta forskningsresultat för mig i praktiken?

Tydligen anser forskarna också att det finns anledning att kommunicera sina resultat på ett tydligare sätt. I samtliga tre redovisade artiklar räknar man därför om sina resultat på samma sätt som tidigare forskare gjort. Nämligen att sätta den ökade energiförbrukningen i relation till faktiskt buren vikt. Resultaten av "viktmultipeln" redovisas i de tre artiklarna så här:
- 4,7-6,3 gånger
- 6,4 gånger
- 1,9-4,7 gånger

I en av artiklarna redovisas också att man inte fann någon ökning av energiåtgången vid den lägsta vandringshastigheten på löpbandet, 4, 0 km/h. Däremot fann man det vid högre hastigheter. Denna avvikelse redovisas, men författarna låter inte den närmare påverka sin generella slutsats, vilken är att tidigare beräkningar om 4,7-6,3 gånger så energikrävande att bära något på fötterna som på ryggen stämmer väl med deras forskningsresultat.

Om de här forskarna inte låter avvikelsen vid 4,0 km/h påverka sin slutsats så ser inte jag att jag har kompetensen att dra någon annan övergripande slutsats om viktmultipeln än forskarna. Jag tyckte dock att uppgiften var intressant och inkluderade den därför i mitt referat. Om jag skall spekulera kring den så låter detta ungefär så här:

Det mesta i rapporterna tyder på att låga hastigheter ger en lägre viktmultipel än höga hastigheter. Det är alltså relativt sett jobbigare att springa med tunga skor än att vandra med tunga skor. Så detta indikerar att för den som vandrar med packning så skulle kanske viktmultipeln vara i det lägre intervallet. Samtidigt är det enligt min ringa mening fullständigt osannolikt att multipeln skulle vara 0 vid 4, 0 km/h och sedan plötsligt "uppstå" någonstans mellan 4,0 och 5,6 km/h. Min gissning är att avsaknaden av värde vid 4,0 snarare är ett mätfel/försökstekniskt fel än något annat.

Hur exakt är "5 ggr"?
Frågan är då om man mot denna bakgrund istället borde säga att det är 4,7 eller 1,9 gånger mer energikrävande att gå med något på fötterna än att gå med det på ryggen? Det kanske finns anledning att revidera tumregeln med 5 gånger?
Ja, kanske. Samtidigt är det ju ingen annan, vare sig bland forskarna eller bland de tunga författarna i backpackinglitteraturen som gjort det. Och vad jag kunnat konstatera har heller inga nya undersökningar publicerats som gör att det känns angeläget.

Det är inte så att multipeln 5 ggr har något personligt värde för mig. Det är, som väl framgår ganska tydligt, inte jag som hittat på den. Vad jag tycker är intressant är att till så många som möjligt försöka en sprida denna etablerad kunskap som har en mycket stor inverkan på välbefinnanet när man vandrar. Man kan fråga sig varför detta är så kontroversiellt. Jag vet inte, men gissar på konservatism och kommersialism som tunga komponenter.

Eftersom jag ibland har anklagats för att sprida myter när det gäller betydelsen av vikten på skodonen har jag här redovisat vad som ligger till grund för min uppfattning. Framkommer det motsvarande vetenskapligt belagda fakta så är jag väldigt intresserad och har inget emot att revidera min nuvarande uppfattning. Fakta har alltid varit den enda vägen för mänskligheten ur tyckandets träsk.

Tills vidare har dock varken jag eller någon annan tydligen lyckats hitta något som motsäger de källor jag redovisat. Och därmed är det väl enligt god vetenskaplig sed inte nödvändigtvis att betrakta som Sanningen, men som den för närvarande mest sannolika hypotesen.
Så tills vidare tycker jag att min formulering från Vandra Fjäderlätt fortfarande känns helt OK:
Exakt var decimalkommat skall hamna är väl mindre väsentligt, så låt oss hänga fast vid omräkningsfaktorn fem.

Huvudbudskapet är ju att man betalar ett mycket, mycket högt pris energimässigt för tunga skodon. Jag vill gärna att så många vandrare som möjligt skall vara medvetna om att de faktiskt har ett val. Sedan bär alla alltid vikten av sina egna val.

Vikten av skodon - några vetenskapliga artiklar

Teori/Praktik Jag har läst några vetenskapliga artiklar om hur vikten på olika skodon påverkar energiförbrukningen vid vandring och löpning. Här följer sammanfattningar av de viktigaste resultaten.
Av Jörgen Johansson

The energy cost and heart-rate response of trained and untrained subjects walking and running in shoes and boots by Bruce H Jones, Michael M. Toner, William L. Daniels och Joseph J. Knapik. US Army Research Institute of Environmental Medicine, Natick, Massachusetts, USA. Publicerad i Ergonomics1984, vol. 27, No.8, 805-902.
I introduktionen beskriver författarna hur olika studier har undersökt energikostnaden för vandring och löpning, men hur få studier tagit vikten på skodonen i beaktande. Exempel på studier som gjort detta är Catlin och Dresendorfer 1979, som funnit att 350 grams skillnad i skovikt ger en 3,3% ökning av energiåtgången. Soule och Goldman 1969 har funnit att energikostnaden för att gå med en viss vikt på fötterna är ungefär 5 gånger större än om man bär samma vikt på torson.

Författarna till den aktuella studien menar därför att det kan förväntas att även små ökningar av vikt på fötterna kan ha en betydande effekter på energikostnaden för både vandring och löpning. Många yrken som brandmän, skogsarbetare, gruvarbetare och militärer använder tunga skodon och verksamheten innebär att man rör sig i dessa. Men inga tidigare studier finns där man har undersökt energikostnaden för olika vikter på skodon vid olika rörelsehastigheter. Detta är därför syftet med den aktuella studien.

Försöksmetod
Fjorton män, sex tränade och åtta otränade ingick. Man mätte först deras maximala syreupptagningsförmåga enligt en standardiserad metod, där utandningsluften samlades i Douglassäckar. Därefter jämförde man energikostnaden för att gå och springa mellan skor och kängor. Slutligen jämförde man också energikostnaden för att springa med skor plus vikter.

Jämförelserna gjorde mellan löparskor och armekängor. Skornas genomsnittliga vikt var 616 gram, kängornas genosnittliga vikt var 1776 gram. Försökspersonerna gick på ett löpband med tre olika hastigheter; 4,0, 5,6 och 7,3 km/h.

Det tredje momentet innebar att man jämförde löparskorna med att addera vikter runt vristerna så att vikten motsvarade den hos försökspersonens kängor. Vikterna var blyhagel i plastpåsar som tejpades på skornas sidor.

Resultat
Energikostnaden för att bära kängor var significant högre vid alla hastigheter utom den lägsta (4,0 km/h). Ökningen i syreupptagning som gick att hänföra till bärandet av kängor jämfört med skor varierade från 5,9% till 10,2%, med ett genomsnitt på 8% trots att den vikt som kängorna adderade till kroppsvikten endast var 1,4% av försökspersonens kroppsvikt.


Skillnaden i energiåtgång mellan att springa enbart i skor och i skor plus vikter varierade mellan 5,0-6,3%.

När man jämförde skillnaden i energiåtgång mellan skor plus vikter och kängor så verkar själva viktskillnaden svara för 48-70% av skillnaden mellan skor och kängor, beroende på löphastighet. Detta lämnar minst 30% av den ökade energikostnaden utan förklaring. Författarnas hypotes är att denna oförklarade del av energikostnaden för att bära kängor beror på biomekaniska begränsningar som styva sulor och begränsande ovanläder.

Man konstaterar att den studie man genomfört stöder beräkningarna från Soule och Goldman (1969) om att energikostnaden för att bära en vikt på fötterna är 4,7-6,3 gånger (beroende på hastighet) så stor som att bära motsvarande vikt på kroppen.

Man avslutar med att konstatera att för tränade och otränade personer så innebär vandring och löpning i kängor en påtaglig ökning i energiförbrukning jämfört med samma aktivitet i löparskor.
Energy cost of backpacking in heavy boots by S. J. Legg and A. Mahanty, Army Personnel Research Establishment, Farnborugh, Hants, England. Publicerad i Ergonomics, 1986. Vol. 29, No. 3.
Detta är en ofta citerad studie inom vandringslitteraturen (även i Vandra Fjäderlätt). I introduktionen hänvisar författarna till att det är välkänt att vikten på skodon påtagligt kan påverka energikostnaden för vandring och löpning med hänvisning till Hettinger och Miller 1958, Strydom et al 1968. Man konstaterar att Catlin och Dressendorfer 1979 har gjort studier av maratonlöpare på löpband som visade en 0,9% ökning av energiförbrukningen för vart 100:e gram som skovikten ökade.

Man hänvisar också till den ovanstående studien av Jones et al 1984 där motsvarande resultat var 0,7% ökning för vart 100:e gram skovikt vilket var exakt samma värde som Martin (1984) redovisat. Motsvarande för kvinnor var 1,0% redovisat av Jones et al (1986).

Samtliga dessa studier har dock genomförts utan att försökspersonerna har burit någon annan vikt än den på fötterna. Normalt, menar Legg och Mahanty, kopplar man nog annars användningen av tunga skodon till att man bär packning. Syftet med den aktuella studien är därför att undersöka effekten av ökad käng-vikt för energiåtgången vid vandring (backpacking).

Försöksmetod
Fem unga män deltog i försöket. Deras maximala syreupptagningsförmåga mätes enligt Taylor et al (1955) och detta användes sedan som bas för de olika testen.
- Ingen ryggsäck, militärkängor
- Ryggsäck och militärkängor. Ryggsäcken vägde 35% av försökspersonens vikt (medel 24,9 kg).
- Ryggsäck och militärkängor med vikter. Här bar man 30% av sin vikt i ryggsäcken och mellanskillnaden upp till 35% i form av en blyvikt tejpad på ovansidan av kängan, nära vristen.

Resultat
Att bära 5% av kroppsvikten på kängorna var signfikant mer ansträngande än att bära den på ryggen. Omräknat så innebar varje ökning med skovikten på 100 gram en ökning av energiförbrukningen med 0,96% vilket innebar att det var 6,4 gånger jobbigare att bära vikt på fötterna än att bära den i ryggsäcken.



Man konstaterar att studien har visat att en ökning av vikten på ett par kängor påtagligt ökar energiförbrukningen vid vandring med packning på ett plant löpband. Resultaten stämmer väl med tidigare studier (ca 0,7-1% ökning av energiförbrukningen per 100 g skovikt). S

Avslutningsvis konstaterar man att resultaten stöder uppfattningen att relationen mellan käng-vikt och syre-kostnad, vilken tidigare utvecklats för vandring och löpning utan packning, sannolikt också kan utökas till att omfatta tyngre kängor och vandring med packning.

Physiological strain due to load carrying in heavy footwear av M. Holejwin, R. Heus och L. J. A. Wammes TNO Institute for Perception, Termal Physilogy Research Group, Soesterberg, Nederländerna publicerad i European Journal of Applied Physiology 1992 65:129-134.
I introduktionen konstaterar man att det är välkänt att vandring med skor leder till en 0,7-1,0% ökning av energiförbrukning per 100 gram skovikt och hänvisar till tidigare studier (bland annat de jag refererat och de studier som det hänvisats till i dessa). Man konstaterar dock att huvuddelen av dessa studier använt manliga försökspersoner. Undantaget är Jones et al 1986, som fann ett värde på 1%.

De holländska forskarna menar dock att för att kunna göra en direkt jämförelse så bör män och kvinnor testas i ett identiskt försök. Det finns också en viss kontrovers inom litteraturen där vissa forskare funnit lägre energikostnad för kvinnor, medan andra inte funnit någon skillnad mellan könen.
En teori är att kvinnor på grund av kortare ben har en högre stegfrekvens än män och tenderar till att öka vandringshastigheten mer genom ökad stegfrekvens än genom längre steg. Detta skulle då kunna innebära en jämförelsevis högre energikostnad för kvinnor om skodonen ökar i vikt.
Detta och andra oklarheter i skillnader mellan män och kvinnor är alltså underlag för den aktuella studien, som syftar till att under identiska betingelser mäta effekten av tunga skodon på den fysiska ansträngningen hos män och kvinnor.

Försöksmetod
Fem män och fem kvinnor deltog i testet. Alla var fysiskt aktiva men deltog inte i något formellt träningsprogram. Som vanligt mätte man den maximala syreupptagningen hos samtliga försökspersoner för att kunna beräkna individuella skillnader i energiåtgång vid de olika försöksmomenten. Dessa bestod av att man gick på ett horisontellt löpband i sex minuter med hastigheterna 4, 5,25 och 6,25 km/h. Detta gjordes med följande belastningar:

- Barfota utan packning
- Med antingen militärkängor eller midjebälte (12 kg)
- Med både militärkängor och midjebälte
Medelvikten för kvinnornas kängor var 2,045 kg/par och för männens 2,370 kg/par.

Resultat
Man fann att vikten på skodonen ökade energiåtgången med 1,9-4,7 gånger jämfört med motsvarande kroppsvikt, beroende på kön och hastighet. Det lägsta värdet gällde kvinnor vid 4 km/h, det högsta värdet gällde män vid 6,5 km/h. Man konstaterar också att den aktuella studien stämmer med värden från tidigare studier vad gäller män.

Den ökade energiåtgången exemplifieras med att om man går i 6,5 km/h så behöver varje fot lyftas cirka 30 cm och sedan accelereras till två gånger kroppens genomsnittliga hastighet för att sedan på nytt bromsas in till hastighet noll igen. Man hänvisar också till Jones et al 1984 som anger att cirka 30% av den ökade energiåtgången kan bero på biomekaniska begränsningar som styva sulor och begränsande ovanläder och tillägger även att energiåtgången för vandring påverkas mycket av olika omständigheter som kläder, lutning och underlag. Pandolf et al 1977 har redovisat en ekvation som inkluderar dessa effekter och visar på att de leder till en påtaglig ökning av energiåtgången.

Current articles

All articles