Trail Life - Ray Jardine är tillbaka

Teori-Praktik En av de första som på allvar tillämpade ultra light backpacking och fick ett brett genomslag var Ray Jardine. Hans Pacific Crest Trail Handbook från början av 90-talet blev så småningom Beyond Backpacking (BB). Den boken läste jag hösten 2003 inför en skogstur i Lappland, och man kan väl säga att den förändrade mitt vandringsliv. BB har varit slutsåld ett tag, men nu kommer en omarbetad version. Jag har läst den och gjort några reflektioner.
Av Jörgen Johansson
Låt mig inleda med att säga: Är du intresserad av att få en lättare packning så köp boken. Ray Jardine har bokstavligen gått den långa vägen och beskriver hur han och hustrun Jenny under ett antal år gick från normaltung till extremt lätt packning. Det är en sanslöst innehållsrik bok som, vågar jag säga, inspirerat alla som läst den.

Det var den som fick mig att inse att jag, från att ha tröttnat att gneta med gram och hekton, kunde bli kilojägare istället. På det sättet tog jag ett rejält kvantsprång från en långturspackning på runt 18 kg plus mat till 10 kg plus mat. Något som sedan dess skalats till ungefär 6 kg plus mat.

Det som framförallt skiljer Trail Life från Beyond Backpacking är det rikliga bildmaterialet i färg samt en del nyskrivet material. Mycket är omarbetat och redigerat, men i stort sett oförändrat. Nytt är till exempel ett kapitel skrivet av Rays hustru Jenny om kvinnligt perspektiv på långa vandringar. Det är bara att inse att det finns väldigt få friluftsböcker som tar upp hur man sköter sina menstruationer på långa turer. Här finns detta och en hel del annat smått och gott.

Nu är Ray Jardine av många skäl en kontroversiell man och hans bok har inte bara inspirerat utan också retat många. Jag kan väl lugnt säga att jag själv var mycket skeptisk till bland annat hans uppfattning om mat och en hel del annat i BB. Ray Jardine är en märklig blandning av utbildad rymdingenjör och mystiker.

Det finns en bra recension av BB av Rick Dreher på Backpackingligth.com som tar upp de här båda sidorna av Ray Jardine utan att nedvärdera hans oerhörda erfarenhet av uteliv.

Min känsla av Trail Life är att Ray Jardine har försökt att moderera en hel del av sina råd och tankar. Det finns betydligt mindre av "jag har rätt, du har fel" i den nya boken, även om personer som träffat Ray Jardine menar att hans personlighet väldigt mycket karaktäriseras av detta. Jag har också personlig erfarenhet av personer som fullständigt omotiverat blivit uppläxade av Jardine.

Anledningen till att jag tar upp det här är att jag verkligen rekommenderar en läsning av Trail Life, men att man som läsare också verkligen behöver ha sitt eget omdöme påkopplat och inte okritiskt köpa allt som står i den. Men trots dessa brasklappar är detta den mest geniala och nyskapande bok om friluftsteknik och utrustning som jag har läst.

Diskutera Ray Jardines böcker här på Utsidan

Ray Jardines hemsida där man kan beställa Trail Life

The One - intryck efter en långtur

Prylintryck Jag tog The One med som skydd på sommarens långvandring mellan Hemavan och Anjan. Cirka 20 nätter har givit blandade intryck.
Av Jörgen Johansson

Beskrivning
The One är ett tresäsongerstält, utvecklat av Glen Van Peski, en av den ultralätta rörelsens främsta företrädare i USA. Målet var ett rymligt enmanstält för en lång person som skulle väga mindre än 1 skålpund (454 g). Detta lyckades inte riktigt, mitt tält väger 485 gram.

The One är ändå ett mycket lätt tarptält som består av ett tak som via myggnät är förbundet med ett golv. Material i golv och tak är en mycket lätt (34 g/kvm) silikoniserad spinnakerväv. Vissa förstärkningar är av kraftigare väv. Tältet är ett slags osymmetriskt ryggåstält med två stänger, där den bakre lutar kraftigt och har som främsta uppgift att hålla takväven på plats och stabilisera konstruktionen. Den senare stången är det som främst skiljer The One från liknande tarptält som SixMoonDesigns Lunar Solo.
Användning
Jag har använt The One under en 3,5 veckor lång vandring från Hemavan till Anjan sommaren 2008. Vädret var som det brukar i de svenska sommarfjällen, ömsom sol och ömsom regn. Det enda jag inte råkade ut för var någon natt med riktigt hård vind. En gissning (jag hade ingen vindmätare) är att det inte någon natt blåste hårdare än 12-15 m/s.



The One är ett mycket behagligt tält att bo i. Så länge det inte regnar eller verkar börja regna har jag absiden upprullad och myggdörren stängd. Det känns då som att ligga i ett vindskydd, man kommer nära naturen. Som regel lagade jag både kvällsmat och frukost i tältet, med gasköket utanför "dörren" och mer eller mindre nedkrupen i sovsäcken, beroende på temperaturerna. Varma kvällar med måttligt insektstryck åt jag utanför tältet.

Golvytan är lite triangular längs den inre långsidan och som regel förvarade jag all mat och utrustning utspridd längs den väggen, med den tomma ryggsäcken under fotändan av sovsäcken. Det innebär alltså att om man har få och lätta saker, som jag, så behöver man egentligen inte absiden som lagerutrymme. Den lilla golvytan gör det lätt att hitta tältplatser och sitthöjden är helt OK även för en lång person (jag är 191 cm, ungefär som Glen Van Peski), även om man slår i taket ibland.



Bedömning
Jag är i huvudsak nöjd med The One, men har en del invändningar. När det gäller vissa lösningar så känns tältet inte riktigt "färdigt". Det känns en smula som ett hemmabygge, vilket är helt OK om det är ett hemmabygge, fråga mig som sytt flera "tält" själv. Men vissa lösningar kräver bättre finish om det hela skall säljas kommersiellt, enligt min mening. Andra med mig har invänt att tältet är lite svårt att få riktigt tight uppspänt. Det slappar lite här och var trots mycken eftersträckning. Sedan tycker jag också att den extra tältstången i bakänden av tältet behöver lite mer omtanke.

Denna extra tältstång ökar utrymmet i tältet högst betydligt och stabiliserar även baksidan av tältet i hård vind genom att minska den sammanlagda tygyta som vinden kan få fäste i. Jag tycker detta är en mycket smart lösning och man får en känsla av att den rimligtvis borde öka stabilitet och vindtålighet. Men än så länge är själva utförandet inte riktigt i nivå med tanken.

Här ser man i nedre, högra hörnet hur den ganska måttliga vinden pressar in tyget. Detta var en av de blåsigare lägerplatserna och tältet hade inga problem att hantera vinden.

Den öljettförsedda rem med finurlig snörkoppling som avsedd att fästa runt den bakre vandringsstavens handtag nere vid marken, fungerade dåligt för min vandringsstav. Min stav (Axess 50 med handledsrem) har ett rakt och enkelt handtag av neopren med en plastavslutning. Jag föredrar denna lösning eftersom den ger störst möjligheter för mig att variera greppen om staven medan jag vandrar. Men den föga konturerade och hala plastknoppen på min stav gled lätt ur den öljettförsedda syntetremslösning som var standard på The One. Och därmed försvann också det stöd staven ger åt hela tältkonstruktionen. För den som har vandringsstavar med handtag som är ordentligt "svullna" både över och under handen är detta förmodligen inget problem.

Jag ersatte denna öljettförsedda syntetrem med en bit skinn, som tack vare sin bättre friktion klarade att hålla stavhandtaget på plats någorlunda. Någorlunda men inte riktigt bra. Dessutom tyckte jag att de elastiska snoddar med snörlås som är till för att hålla den bakre tältstången fixerad vid tältväven, mellan spets och handtag, var lite bängliga att hantera och gav ett hemmagjort intryck. Men detta handlar mest om finish och inte så mycket om funktion.

En annan modifiering jag gjorde omedelbart var att ersätta de färdiga, dåligt knutna, linkonstruktionerna i varje hörn med egna linor. Detta gav en helt annan sträckning på både ytter- och innertält och maximerade avståndet mellan tältbotten och väggar så att ventilationen genom myggväven där kunde fungera optimalt.


Här syns de orangefärgade orginallinorna i hörnen. De var färdigknutna till fixerade längder som gav ett dåligt sträck åt tältbotten och tälttak.


Jag ersatte de korta färdigknutna linorna med en riktigt lång sådan, som från tältbotten gick runt tältpinnen och sedan tillbaka till taket. Men en friktionsknut kunde jag sedan sträcka och korta eller förlänga dessa linor så att det vid vacker väder blev bra sträck och bra ventilation. Vid däligt väder spände jag ned taket direkt mot marken med pinnen nära.

Mina allvarligaste dubier när det gäller The One handlar om regn- och vindtålighet. Som redan påpekats utsattes tältet inte för några hårdare vindar under min tur, vilket jag var ganska tacksam för. Min känsla är alltså att det kanske inte är riktigt stormvärdigt. Jag har samma känsla när det gäller Tarptent Contrail, men inte heller det har jag upplevt i riktigt hård vind.

Min egen erfarenhet är att jag sällan råkar ut för riktigt hårda vindar (över 15-20 m/s). Det är möjligt att jag haft tur under mina decennier i fjällen, men det är naturligtvis också så att om man råkar ut för hård vind (vilket ju statistiskt sett lika gärna inträffa den första som den hundrade natten) så vill man kunna känna sig säker. Så sammanfattningsvis så är det kanske så att om man är en trygghetssökare som vill kunna lita på sitt tält till 100% i alla (även de mest otroliga) väder, då skall man undvika de här lättaste tarptälten.

Själv har jag inga problem med några procents osäkerhet och vet att i värsta fall får jag packa ihop min utrustning mitt i natten och gå någon annanstans. Än så länge har detta bara inträffat en natt, och då inte för att tältet (inte The One) gick sönder utan för att det var omöjligt att sova med den flaxande tältduken

När det gäller regn har jag mer praktisk erfarenhet av The One och där kan jag bara konstatera att vid riktigt hårt regn så slog det igenom väven i mitt tält. Detta hände inte under en "normalt" regnig och blåsig natt, sådana klarade tältet utan problem. Men en av de sista dagarna på vandringen, i Rutsdalen, råkade jag till och från under eftermiddagen ut för riktigt hårda skurar som dumpades på mig av våra vänner på andra sidan Kölen.

När det började bli kaffedags och mitt paraply behamrades i hårdaste laget av en sådan skur beslöt jag att slå upp tältet och krypa in för att koka kaffe. Detta gick alldeles utmärkt, men efter en stund började jag misstänka att det läckte in genom den väv som av vind och regn pressades mot min rygg, tack och lov klädd i en värmande termojacka. Tältet var ganska slarvigt uppsatt eftersom jag bara ville ha tak över huvudet i 20 minuter eller så, och både jag och min utrustning var givetvis blöta när jag kröp in i tältet, så det var inte helt lätt att avgöra var vattnet kom ifrån.

Efter hemkomsten gjorde jag ett test i trädgården och det visade sig då att en trädgårdslang med måttligt sprutt från några decimeters håll gav en fin regndimma inne i tältet. Detta bekräftades också av kontakter med Glen Van Peski. Man har tydligen haft problem med silikoniseringen av den här första säsongens tält, men åtgärdat detta till 2009 hävdar Glen.

Vad jag själv kommer att göra inför nästa säsong är att impregnera om mitt tält med lacknafta och silikon (se länkar här på Fjäderlätt till Jim Woods hemsida för instruktioner om tältbottenväv). Efter detta är jag övertygad om att tältet håller tätt och att vikten inte ökar mer än 10-20 gram.


Efter kontakter med Glen Van Peski så har jag fått veta att flera av mina negativa intryck åtgärdats för 2009 års version av The One. Hit hör bättre beläggning så att väven inte skall läcka. Likaså har man åtgärdat linorna i tälthörnen till ett mellanting mellan det ursprungliga och min lösning. Tältet skall också vara tightare tillskuret för bättre "sträck" och de ganska dåligt knutna linorna fixade. Vad som inte åtgärdats, på grund av tidsbrist, är det slinkiga fästet för handtaget på den bakre, lutande, tältstången.

Sammanfattningsvis tyckte jag The One var ett mycket trivsamt tält att bo i och det fungerade väl under min vandring. Det är inget bombsäkert tält för höga höjder och hårda vindar, istället har man prioriterat låg vikt och komfort. Detta gör det till ett lysande tält för turer i mer skyddad terräng med högt insektstryck. Under förutsättning att väven numera är ordentligt vattentät så är The One är ett tält som jag gärna rekommenderar till den som kan leva med de begränsningar som angivits.

Diskutera The One på Utsidan

Gossamer Geas hemsida

Nu är ULA Ohm äntligen färdig

Prylspan För över ett år sen berättade vi om en 500 gram ULA-säck med ram som var på gång från Brian Frankles garage. Säcken fördröjdes dock rejält av ”logistiska problem” ända fram till alldeles nyligen.
Av Martin Nordesjö

Det som gör Ohm spännande är att den bara väger cirka 600 gram trots att den har en intern ram, eller åtminstone en relativt stabil ”ögla” av kolfiberarmerad plast.

ULA anger storleken till ca 57 liter, men som vi tidigare har berättat anger ULA varenda liter på hela säcken, vilket gör att den inte direkt går att jämföra med säckar där man bara känner till huvudfackets storlek. Volymerna är fördelade enligt följande:

Huvudfacket ca 34,4 l
Nätficka på fronten ca 8,2 l
Sidfickor ca 6,6 l
Öppningens krage ca 8,2 l

Säcken delvis är sydd i Dyneemaförstärkt väv av samma trevliga typ som i en av våra favoritsäckar, Golite Jam2, men bara i de grönblå förstärkningarna som syns på bilden. Resten är tunn ripstopnylon.

Rekommenderad last är ca 10–15 kg och priset är 130 dollar (exkl frakt, moms och tull).

Uppgifterna gäller storlek medium. Fler detaljer finns på ULA:s webbplats.

Här finns intryck av ULA Ohm i fält.

När man verkligen vilar - under

Teori-Praktik Den här artikeln följer upp en tidigare om vad man har över sig när man vilar. Här handlar det om liggunderlag. Även denna artikel bygger på boken Vandra fjäderlätt. Sedan den skrevs har en del hänt på den tekniska sidan och vi går just nu och väntar på Neoair, "luftmadrassen" med de höga isoleringsvärdena. Här på Utsidan diskuteras detta.
Av Jörgen Johansson
Det finns ett mycket påtagligt problem när man ligger ned, som sovplagget inte kan lösa. Kylan som följer på direktkontakten med marken. Att den sammanpressade isoleringen i en sovsäck inte gör det den skall, nämligen isolerar, när den kläms ihop mellan kroppen och marken har vi redan konstaterat. På de allra flesta platser här i världen är marken som regel kallare än vår kropp. Det betyder att marken kyler ned kroppen om denna pressas mot marken.

Tarptält vid Palkatjekna, Sarek

Värmeförlusten på marksidan handlar inte om rörelse/ konvektion eller strålning från vår kropp och ut i luften, vilket är fallet på kroppens ovansida. Istället överförs värmen direkt från kroppen till marken; genom ledning eller konduktion. Denna värmeförlust måste vi minimera för att inte nattsömnen skall bli lidande.

Huvudfunktionen för sovsystemet som helhet är att ”varmhålla liggande”. Detta sker genom en kombination av olika tekniker. Om huvudfunktionen för det vi har på ovansidan av kroppen är ”Minimera luftrörelser” så skulle huvudfunktionen för isolering mot markkyla kunna vara: Minimera värmeledning.

Till detta kommer behovet av "biomekanisk avlastning", det vill säga att man skall ligga bekvämt. Det ideala liggunderlaget är alltså väl isolerande när det belastas, lätt och mjukt/bekvämt.

Cellplast
Det vanligaste sättet att skydda sig mot markkyla när man sover ute är någon form av cellplast med slutna celler. Detta är det klassiska liggunderlaget, som rullas ihop och bärs på ryggsäcken när det inte används. Denna cellplast består av miljoner små, slutna celler som innehåller luft. Denna luft blir stillastående i cellerna. Tillsammans isolerar de och hindrar kroppsvärmen från att ledas till den kallare marken. Genom att plasten som bygger upp cellväggarna är ganska hård så pressas cellerna inte ihop särskilt mycket av kroppsvikten, vilket gör att isoleringsförmågan behålls även när man ligger på dem. Något som skiljer sig radikalt från det fluffigare luftskiktet ovanpå kroppen och som just avser att kompensera för sovplaggets dåliga isoleringsförmåga när det komprimeras.

Det lätta och stryktåliga cellplastunderlaget använder jag vid alla raster

Liggunderlag av denna typ har många fördelar. De är billiga och värmer väl. De tål väta bra. Största nackdelen med dem är annars att de är ganska hårda och obekväma att ligga på, just för att plasten runt cellerna är och måste vara hård för att inte pressas samman och förlora sina isolerande luftfickor. Detta bekvämlighetsproblem har gett upphov till en stödfunktion i form av det s k självuppblåsande liggunderlaget.

Liggunderlag av cellplast har en stor fördel för lättpackaren. De är lätta att skära till och anpassa till storleken på den kropp som skall ligga ovanpå. Den viktigaste delen av kroppen att varmhålla är torson, från höfterna till axlarna. Under huvudet har man kanske en kudde av klädpersedlar och mat instoppat i en packpåse. Detta isolerar huvudet mot markkylan. Benen kan isoleras någorlunda genom att den tomma ryggsäcken, hopvikta regnkläder och annat löst läggs där. De extrema lättpackarna har därför bara en kort bit cellplast, ofta tillskuren så att den är bredast vid axlarna och smalast vid höfterna.

Liggunderlag av cellplast finns att köpa i nästan varenda sportbutik, men också på varuhus och liknande. Kvaliteten kan vara högst varierande. Billiga liggunderlag går ofta sönder fortare och har en grövre yta som suger upp en del vatten. Detta vatten kan sedan sugas upp av sovplagget och försämra isoleringsförmågan. Fördelen är förstås att de är så billiga att det känns enkelt att köpa nytt.

Självuppblåsare och andra varianter
Dessa liggunderlag består av cellplast med öppna celler; eller med andra ord skumgummi av hög kvalitet. Nackdelen med att använda skumgummi är att de öppna cellerna pressas samman när man ligger på dem, luften pressas ur och isoleringsförmågan försvinner. De suger också vatten som de svampar de är. Därför har man omgett det här skumgummit med ett vatten- och lufttätt tyg. Tyget har en ventil genom vilken man kan släppa in eller pressa ut luften.

Genom detta förfarande har man ett underlag som kan komprimeras för transport när man vandrar, och sedan blåsas upp när det är dags att lägga sig på det.

Sameviste, Offerdalsfjällen

De självuppblåsande underlagen har framförallt fördelen att de är mjuka och behagliga att ligga på, och de isolerar ganska bra. För oss som har stora behov av att ligga mjukt och avlasta oss biomekaniskt så är de här liggunderlagen utmärkta. Eftersom de är mjuka trycks de ju ihop och har inte alls samma tjocklek som de har när man inte belastar dem. Därmed isolerar de också sämre på dessa punkter. Nackdelarna är att de är förhållandevis dyra och tunga. Och riktigt självuppblåsande är de inte, som regel behöver man hjälpa till genom att blåsa in luft i dem. Ju hårdare uppblåsta, desto bekvämare är de och desto bättre isolerar de. Det första självuppblåsande liggunderlaget hette Thermarest, och är fortfarande ett bra köp, men det finns idag många andra varumärken. Här avråder jag dock från de billigare varianterna. Ett självuppblåsande liggunderlag som inte håller luften är helt värdelöst, medan ett trasigt och mindre väl fungerande cellplastunderlag fortfarande gör en hel del nytta.

Det finns idag också ”icke-självuppblåsare” med dun- eller syntetvaddsfyllning och lufttätt hölje, ungefär som de klassiska självuppblåsarna med cellplast. Dessa liggunderlag pumpas upp med någon form av lätt och enkel pump. De som provat dessa lovordar sovkomforten. Även dessa är madrasser är fortfarande förhållandevis tunga och dyra och sällan något förstahandsval för den viktmedvetne lättpackaren. Exempel på tillverkare är Exped och Pacific Outdoor Equipment.

Den klassiska luftmadrassen har på senare år också fått renässans eftersom det kommit ett antal mycket lätta madrasser på marknaden. Fördelen med luftmadrasserna är att de är ganska mjuka att ligga på. Nackdelen är att de isolerar dåligt, eftersom den varma luften närmast kroppen hela tiden blandas med kallare luft från marksidan. Luften är alltså inte stillastående på det sätt som den blir när den är fångad i en myriad med små celler. Luftmadrasser bör alltså i de flesta fall kombineras med ett tunt cellplastunderlag för man skall hålla värmen.

Sarekmassivet från Piellorieppe Stuollo

För en lättpackare finns det inget som viktmässigt slår cellplastunderlag av god kvalitet. Detta är i grunden så när ren huvudfunktion man kan komma. Eftersom det är bålen som har det största behovet av isolering kan man köpa ganska korta cellplastunderlag, eller klippa ned befintliga till en storlek som passar. Under benen lägger man sedan diverse klädespersedlar, regnkläder, sin tomma ryggsäck och liknande. Liggunderlaget isolerar alltså från nacken till rumpan, och man kan dessutom klippa ned det så att det är bredare vid axlarna och smalare vid höfterna för att ytterligare spara vikt. Liggunderlag av denna typ kan köpas från Gossamer Gear eller Bozeman Mountain Works. Man kan också köpa ett vanligt cellplastunderlag av hög kvalitet och kapa det på mitten och skära ned det till två stycken superslimmade varianter.

För sommarturer klarar man sig bra med en tjocklek på ca 5-10 millimeter på liggunderlaget. Hur långt man vill gå när det gäller tunnhet handlar mest om vilken komfort man vill ha, eller klarar sig utan. Med denna typ av lösning behöver den utrustningsdetalj som minimerar värmeledningen inte väga mer än 100-200 gram.

Vad jag använder
Som skydd mot markkylan använder jag två liggunderlag. Det ena är ett tunt, lätt och billigt av sluten cellplast som funnits på Jysk Bäddlager under ett antal år. Det väger endast 145 g och är 50 cm brett och 180 cm långt samt 5 mm tjockt. Det håller inte särskilt många turer så jag brukar köpa nya i stort sett varje år, men det är väldigt lätt och fungerar bra som komplement till det andra liggunderlaget under sommar och höst. Jag har även använt ett lika tjockt men något kortare liggunderlag av bättre kvalitet från Mountain Equipment Co-op i Canada.

Sommar som vinter - självuppblåsare och cellplast. Tjockare doningar på vintern.

Under bålen har jag ett självuppblåsande liggunderlag. De senaste åren av märket Torsolite och en närmare beskrivning av detta finns i en artikel här. Detta liggunderlag ger mig något mjukt att ligga på där jag behöver det; under axlar och höfter. Mina ben behöver inte ligga mjukare än vad cellplasten erbjuder och isoleringen räcker också där. Det självuppblåsande liggunderlaget ger dessutom en ytterligare isolering under bålen, eftersom jag där dubblerar; cellplasten ligger under Torsolite.

För att jag skall sova gott behöver jag också en ganska hög huvudkudde. En nackdel med att vara lättpackare är att man inte har så mycket grejor med sig som kan tjänstgöra som huvudkudde. Extrakläderna har man ju antingen på sig eller under sig och maten kan man bara använda som kudde i början på turen, när man har lite större volymer. Därför har jag använt en uppblåsbar kudde av ”engångtyp” som bara väger ungefär 25 gram. Väl värd sin vikt även om man då och då vaknar av att luften gått ur den. Den heter Flexiair och är inköpt på BackpackingLight. Numera har jag dock växlat till att använda en tyngre (55 gram) kudde i form av en tom påse till bag-in-box-vin som jag blåser upp och som håller luften bättre.

Lätt och rullbar - vattenflaskan tål varmvatten bra och räddar de kallaste nätterna

Det finns ett enkelt och bra sätt att klara en kall natt som jag använder. Det är att använda min vattenflaska som värmare. Blir det en ruggig natt och alla kläder redan är på i sovsäcken så drar jag igång köket och värmer vatten att hälla i flaskan. Man behöver inte värma till kokpunkten och om man har någon centimeter kallt vatten i botten så smälter inte plasten när man häller i det varma vattnet även om man använder en enkel och billig PET-flaska. Denna varmvattenflaska i sovsäcken gör susen och gör det möjligt att klara även kalla nätter i en underdimensionerad sovsäck. I värsta fall får man värma vatten en gång per timme, men med denna möjlighet behöver jag inte ta till stora säkerhetsmarginaler när det gäller övrig sovutrustning.

Diskutera i forumet på Utsidan

Current articles

All articles