700-milasommaren är över II

Turer Brian Doble som är känd för Fjäderlätts läsare som hängmatteanvändare, vintercampare i löparskor och kurskompis till undertecknad från Klippiga Bergen hösten 2007 har gått i mål. Han genomförde sin "jojo"på Appalachian Trail genom att gå den från söder till norr, och sedan vända på klacken i Maine (väl sliten vid det laget) och gå de 350 milen tillbaka till Georgia igen. Jag har ställt några frågor till Brian för att utröna om hans erfarenheter är något jag kan nyttja i de svenska markerna. Del 1 av intervjun finns här.

Av Jörgen Johansson

Fråga: Dina fötter och ben tog mycket stryk på olika sätt. Infekterade skavsår och ömmande knän till exempel. Har du återhämtat dig helt? Hur lång tid tog det/kommer det att ta?


Brian: I slutet av min södergående vandring hade jag inte mycket problem, så jag återhämtade mig ganska snabbt. Men jag har några mer permanenta skador som säkert återkommer vid kommande vandringar, särskilt innan jag är i riktigt bra form igen.

Mina infekterade skavsår berodde helt enkelt på illasittande skor, något som jag fortfarande inte har en bra lösning på till mina tunna fötter. Jag använde inlägg och tjocka sockar och drog åt snörningen så gott jag kunde för att fylla ut skon och minska friktionen, och det hjälpte. Tyvärr försvann mina surt förvärvade valkar verkligt fort efter vandringen!

I början av maj stukade jag ett ligament nedaför vristen på min högra fot och det smärtade varje dag efter det. Särskilt under viloperioden efter halvtid. Jag tror att detta inte någonsin kommer att läka helt, eftersom det var en allvarlig sträckning av ligamentet, vilket gjorde foten instabil och gjorde att den vrickades av stenar och rötter nästan varje dag. Som tur var utgjorde den aldrig ett allvarligt problem, förutom smärtan, och har varit smärtfri ända sedan jag avslutade vandringen.


Vad gäller mina knän så berodde huvuddelen av smärtan helt enkelt på att jag slet sönder min vänsta menisk 2006. Tyvärr tror jag att det bara är en operation som kan avhjälpa detta. Ultramaratonlöparen Karl Meltzer som jag mötte när jag var södergående, hade exakt samma skada och sade att det enda som hjälpt var ett kirurgiskt ingrepp.


Mina knäskålar var väldigt ömma vid ett träningspass efter min vandring, även om de var smärtfria det sista månadern av min vandring. Jag tror att konstant rörelse höll dem mjuka. Jag rekommenderar glukosamin, och naturligtvis lättpackning!


Fråga: Energi och näring. Hur lyckades du få i dig tillräckligt många kalorier för att hålla ångan uppe? Räknade du med att förbruka fler kalorier än du skulle äta? Längs leden? I städerna? Började du vandringen med en kalkylerad övervikt? Gick du ned? Hur många kilo?

Brian: Enda orsaken till att jag inte gick snabbare mot slutet av vandringen var att jag helt enkelt inte kunde äta tillräckligt mycket. Jag var konstant hungrig den sista månaden, när jag också hade de längsta dagsmarscherna. Men jag lyckades få ut mesta möjliga ur min kost genom att använda det jag lärt mig på Backpackinglights kurs Wilderness Trekking III. Detta genom att äta enligt en fast tidtabell på långvandring. Jag skall förklara detta efter att först beskriva hur jag brukade äta när jag vandrade och varför jag då misslyckades med att maximera min insats.


Under min AT-vandring 2003 så åt jag en chokladkaka, väntade sedan tills jag var hungrig igen (sannolikt 20 minuter senare) och åt då ytterligare en. Detta lärde min kropp att (1) magsäcken bara behövde vara lika stor som en chokladkaka och (2) att det var OK att förbruka så mycket energi den kunde omedelbar, eftersom den "antog" att den skulle få mer kalorier alldeles strax (när energin tog slut). Detta ledde inte bara till att min energinivå och mitt humör gungade från den ena extremen till den andra, utan hindrade mig också från att äta tillräckligt med mat när jag var i stan; en omgång från en buffet fyllde min mage och sedan var jag hungrig igen efter 20 minuter när jag kom ut på leden.

Den här gången åtgärdade jag de här problemen. Jag åt varannan eller var tredje timme under vandringen, beroende på väder och andra faktorer. Men jag väntade minst två timmar, även om jag ibland var hungrig tidigare. Detta lärde min kropp att portionera ut energin sakta och jämnt över en längre tid, eftersom den blev anpassad efter den tidtabellen. Detta innebar också att jag åt mer vid varje tillfälle, vilket höll min magsäck stor. Och jag brukade medvetet fylla mig själv i slutet av varje dag för att verkligen åstadkomma detta. På detta sätt kunde jag proppa mig full av hamburgare och vegetariska rätter och leva på dessa mellan samhällena.

Detta fungerade bra för mig, men givetvis är det inte nödvändigt för kortare turer eller för understödda turer där man hela tiden förses med mat. Under Karl Meltzer understödda löpning längs AT 2008 så åt han hela tiden.

Jag försökte också äta de hälsosammaste rätterna jag kunde under vandringen. Eftersom jag inte lagade någon mat av tids- och förenklingsskäl, och eftersom det finns många städer med mat längs AT, så bar jag kött, ost och fullkornsbröd som liknade "riktig" mat. Tvärtemot många andra vandrare så tror jag inte att varje kalori är en bra kalori när det gäller att vandra så långt och i det tempo som jag gjorde. Till exempel har jag upptäckt att en 250-kaloriers Clif Bar, beroende på innehållet av fullkorn och åtminstone ett försök att vara "nyttig" ger mig mycket mer energi än en 510 kaloriers Snickers, som mest består av enkla sockerarter och transfetter.


I ljuset av detta, nära slutet av min vandring, så började jag bära med mig tyngre och mer näringsrik mat som förkokt ris med grönsaker, eftersom jag fann kaloriinnehållet mindre viktigt på lång sikt jämfört med den näring som behövs återhämtning och underhåll. I städerna försökte jag alltid äta rött kött, salader och mjölk. Jag undvek läsk till fördel för mjölk (protein och kalcium) och apelsinjuice (antioxidanter för muskelåterhämtning).

Jag är väldigt smal och riskerar alltid att tappa för mycket vikt, men genom att äta som jag gjorde så gick jag bara ned drygt två kilo innan jag blev matförgiftad i juni. Då tappade jag drygt fyra kilo på två dagar och återhämtade inte detta förrän jag tog sex vilodagar hemma, när jag kommit halvvägs. Jag tror att jag låg fyra-fem kilo under min normalvikt i slutet av min södergående vandring, eftersom jag pressade på hårdare.



Detta känns inte så mycket för min del, med tanke på vad jag gjorde. Vad gäller mängden mat som jag åt så antog jag före vandringen att jag skulle äta närmare ett kilo varje dag. Mot slutet åt jag 1,5 kg per dag och det ökade naturligtvis packvikten i motsvarande grad.


Fråga: Hur tränade du inför vandringen?



Brian: Jag tränade egentligen inte, vilket jag betalade ett högt pris för på den norrgående delen av vandringen. Jag satt i en avskärmad låda på jobbet varje dag och tränade mycket lite uthållighet eftersom jag försökte behålla muskelmassa. Det var i slutet av mars jag insåg att jag skulle ha möjlighet att genomföra vandringen det här året och startade tre veckor efter detta.

Jag tränade någon timme eller två varje dag under lunchrasten, men det jag mest gjorde var att stärka benmusklerna med utfall och knäböjningar. Och jag äter alltid hälsosamt, vilket jag tror hjälper upp till en viss nivå. Men jag vandrade enbart korta distanser under de kalla vintermånaderna inför långvandringen och sprang sällan för att inte belasta min meniskskada. Om jag kunde göra om det så skulle jag lägga in långa vandringar varje veckoslut och cykla någon timme varje dag.


Vad gäller kosthållet så proppade jag mig full och lade på lite fett och muskler inför vandringen. En vandrare som heter Tattoo Joe gör detta inför sin årliga PCT-vandring, men jag tror att Andrew Skurka faktiskt fastar inför sina vandringar för att träna kroppen till att använda kalorierna mer effektivt. Detta skulle förmodligen vara en bra metod för mig, men det krävs mycket viljestyrka när jag vet att jag kommer att länga efter mat de närmaste sex månaderna.


Fråga: Jag vet inte om du hittat något jobb ännu, men jag vet att du inte tänker spänna fast dig på en kontorsstol och bli fet på minnen och donuts, så berätta gärna om dina framtida vandringsplaner.


Brian: Jag har en intervju för ett revisorsjobb nära AT inom kort, så jag borde kunna vandra varje dag som förberedelse för min vandring längs PCT nästa år. För närvarande ligger jag på en basvikt på drygt 3 kg för packningen inför den vandringen. Det kan hända att jag kommer att försöka göra något speciellt av den turen, men eftersom jag är ovan vid PCT så kanske jag skall vara glad om jag överlever!

Oavsett så tänker jag tillbringa sex månader varje år på vandring de närmaste åren, så jag har inte enbart en Triple Crown i sikte, utan skulle vilja göra några unika vandringar och kanske sätta några hastighetsrekord. Men jag vill inte förhasta mig...


Diskutera och kommentera på Utsidan här.

No comments:

Post a Comment

Current articles

All articles