Hemavan till Anjan – utrustningen

Packlista. Hur vandringen från Hemavan till Anjan gestaltade sig har jag beskrivit i andra inlägg (bland annat här). I det följande beskrivs vilken utrustning jag använde på den turen och en del tankar kring denna.
Av Jörgen Johansson

Vandringen startade vid Strimasund, uppströms Hemavan, där några broar leder över Umeälven. Via Artfjället gick färden sedan över Tängvattnet, Joesjö, Blerikvattnet, Virisen till Kittelfjäll. Där fyllde jag på matförrådet och fortsatte via Marsfjället, Borgafjäll, Härbergsdalen, Jougdalen till Gäddede. Där fylldes ryggsäcken åter med mat. Vandringen gick sedan via Hotagsfjällen över bron vid Toskströmmen, via Höberg, Oldfjällen, Sösjöfjällen och sedan väster om Torrön, genom Skäckerfjällen till Anjans fjällstation. Summa ungefär 50 mil på kartan.

Packningen i maxläge, med mat för åtta dagar, vikt 13-14 kg, inför sträckan Gäddede-Anjan

Packningens basvikt = allt man bär i ryggsäcken hela vandringen. Alltså exklusive mat och bränsle.

Utrustningens basvikt = packningens basvikt plus det man bär på kroppen.

Packningens totalvikt = packningens basvikt plus mat och bränsle vid start.

Utrustningens totalvikt = packningens totalvikt plus det man bär på kroppen = utrustningens basvikt plus mat och bränsle vid start.

Alla vikter är i gram.


Vikt Beteckning
170 Byxor mörkblå Pertex hemsydda
46 Keps grå Equilibrium hemsydd
100 Kortbyxor/kalsonger Smartwool
220 Skjorta kortärm ull Icebreaker Kent
96 Skor Innersula Superfeet grön stl 11
740 Skor Salomon Tech Amphib stl 45
18 Strumpor nylon dam
158 Vindblus grön Marmot Ion XL
460 Gångstavar Axess 50
2008 Summa på kroppen


Gossamer Gear The One - mitt tält på turen. Här i Hotagsfjällen.

606 Ryggsäck Golite Jam2 Large grå
54 Fingervantar Berghaus fleece
316 Jacka BMW Cocoon Hoody syntetfyllning
62 Långakalsonger leggings 60 den
20 Packpåse kläder grön hemsydd
114 Sockar H-H stl 45
90 Strumpor Rocky Goretex vattentäta stl 11
274 Undertröja Fjällräven hoody
92 Byxholkar Fjällräven röda
330 Paraply blått Pressbyrån
194 Regnjacka Haglöfs Oz Pullover XL
78 Regnshorts grå hemsydda
480 Tarptält GG The One
50 Tältpinnar Titan 8 st
25 Kudde Flexair uppblåsbar
166 Liggunderlag MEC Evazote 150*50*0,5
286 Liggunderlag självuppblåsande BMW Torsolite
96 Packpåse 13 l Sea to Summit
685 Sovsäck Marmot Hydrogen -1 C

Vattentäta sockar, Rocky Goretex, vikt 90 gram.

66 Eldgrejor
42 Första förband, blodstoppare
30 Häfta stöd skavsår
40 Karta
35 Kompass
25 Reparation, lagning
84 Reservglasögon m solskydd och fodral
32 Sjukvårdsgrejor
55 Swiss Army Knife med sax, pincett
28 Visselpipa
36 Flaska Platypus mjuk 2 l
155 Gasbehållare Primus stor
48 Grythandtag Trangia
5 Grytlock pajform alu
105 Kokkärl jägarkök
90 Kåsa plast isolerad m lock
100 Kök Primus Micron
8 Sked plast Sea to Summit
20 Tändare Bic
26 Vindskydd titanfolie 22*82 cm
25 Kamerafodral silnylon, grönt
120 Batteri videokamera Panasonic
10 Biljetter
88 GPS Garmin Geko 101 inkl batt
10 Hudsalva Försvarets
195 Kamera Canon Ixus utan fodral m snöre
102 Kamerastativ Joby m förlängda ben
100 Mobiltelefon Nokia fuktskyddad
25 Myggstift
25 Pengar, kort i plastpåse
25 Penna och dagbokspapper
20 Navigeringspapper med GPS-punkter
25 Solskydd
10 Tandborste i plastpåse
6 Tandskydd i plastpåse
25 Toapapper 10 m i plastpåse
138 Laddare videokamera
58 Laddare Ixus
35 Sladd till laddare, kortad
10 Kam
20 Tvålbit i plastpåse
35 Videokamera förvaringspåse silnylon grått
350 Videokamera Sony DCR-SR52
6485 Packningens basvikt
8493 Utrustningens basvikt
1058 Kameror etc
5427 Packningens basvikt exkl kamerautrustning

Hemavan till Anjan - genom märg och ben

Turer För min del blev långturen sommaren 2008 en fortsättning på vandringen norrut från Hemavan 2004, som tog mig 50 mil till Nikkaluokta. Den promenaden var mitt första fullskaliga test av lätt utrustning. Den här gången gick jag istället motsvarande sträcka söderut från Hemavan, till Anjans unika fjällstation i den jämtländska obygden. I några artiklar kommer jag att beskriva en del intryck från dessa dryga 3 veckor på luffen. Om det inte framgår i texten var jag befinner mig så är det en händelse som inte bara ser ut som en tanke, utan som också är det.
Av Jörgen Johansson

Även om jag satt på spisen så betydde det inte att jag var särskilt varm. Inte i det här vädret.

Efter några timmars vandring i motregn hade jag passerat ett rött Nallotält. Jag knackade på och tältet visade sig innehålla två pensionärer och tre hundar. De låg och väntade på bättre väder. Kloka som pudlar allesammans.





I en blöt nedförsbacke halkade jag i regnet och snålblåsten och hade landat i en, förmodligen permanent, spagat om inte stavarna räddat mig. De ena böjdes ordentligt, men inte mer än att den med milt och uthålligt våld kunde fås att räta upp sig.


Regnet som hade piskat på tältet halva natten och i ansiktet halva morgonen kom nu från ryggsidan, men det räckte inte för att den rätta bastuvärmen skulle infinna sig. Fram emot lunch började jag bli ordentligt nedkyld, trots ett mycket bra tempo. Det var 4-5 grader varmt och aningen av snöblandat smög in i regnet då och då. Man hade ingen känsla av att midsommar inte var så länge sedan.


En kåta som var utmärkt på kartan hade känts lockande ett längre tag och nu började jag verkligen önska att den var olåst, även om jag inte vågade ha alltför stora förhoppningar. En smula försäkring mot besvikelse skadar aldrig. Nu dök byggnaden i fråga upp några hundra meter bort, men tyvärr på fel sida om en 30 meter bred bäck med hyfsat flöde och en beklämmande brist på varmvatten.


Men nu hade jag kåtan inom räckhåll och spanade raskt in en möjlig rutt genom det gråvita bruset. Det här var potentiellt ett farligt läge. Med lågt blodsocker och småkall som jag var är det lätt att förivra sig och bli väldigt blöt eller i värsta fall permanent kall. Jag tog någon extra sekund för att strama upp mig och ge vadet min totala uppmärksamhet. Mitt vanliga mantra surrade i skallen medan jag steg för steg, stavtag för stavtag, tog mig genom det brutalt kalla vattnet: "It ain't over 'til it's over, it ain't over 'til it's over..."


Jag hade inte behövt oroa mig, kåtan var öppen. Faktum är att det tog en stund att hitta någon del där den inte var öppen för både väder och vind. Men om jag bredde ut liggunderlaget på den gamla järnspis som stod vid ena väggen så droppade det inte på mig just där. Resten av kåtan var precis så snuskig som bara sådant vi människor lämnar efter oss kan vara. Men för ögonblicket var den en femstjärnig skänk från ovan.


Här kunde jag kränga av mig mina blöta regnkläder. Alldeles tydligt läckte mina hemsydda regnshorts numera. Baken och nederkanten av den kortärmade merino-tröjan var blöta. Byxorna var också blöta på låren, eftersom de nya holkarna vridit sig under vandringen och lämnat en glipa. Fick plocka fram några säkerhetsnålar och fixera dem. Men inte just nu.


På med den varma termojackan och dess vadderade huva, innan jag drog igång gasköket och satte på kitteln med vatten. Det droppade lite överallt, och vinden och regnet var inte långt borta, men för ögonblicket hade jag min fristad här. Snart skulle potatismoset med riven ost och vitlökspulver fylla mig med värme och bränsle.


Det hade regnat hela den föregående natten och även blåst ganska ordentligt. Vid tretiden lossade en tältpinne och jag fick hoppa ut och sticka den på plats och sedan lägga en sten ovanpå. Framåt morgonen märkte jag att dukkanten på baksidan av tältet av vinden pressats in mot myggnätet mellan golv och väv. Vattnet rann in genom myggnätet och ut på golvet nere vid knäna. Det blev en ny tur ut för att strama upp duken innan sovsäcken hann bli sur.


Fram emot eftermiddagen kom jag ned i björkskogen och regnet upphörde. Snart var jag torr igen och behagligt varm. Jag passerade en handfull spridda gårdar nere vid en större sjö och gick några kilometer grusväg innan jag klafsade genom lite blötmyr för att sedan påbörja stigningen mot nästa kalfjällsområde. Det började kvällas i den frodiga ängsbjörkskogen och plötsligt stod en räv på stigen 15 meter framför mig.


Jag stannade och vi tittade på varandra en någon halvminut, räven och jag. Den satte sig ned efter en liten stund, men bara sekundkort. Plötsligt var det något som fick den röda pälsen att sprätta till och den tog av i språng bort längs stigen. För några korta ögonblick såg jag den magnifika, tjocka svansen följa kroppen innan räven gled av stigen och sedan var försvunnen bland örterna.


Morgonen därpå bar det vidare uppåt genom den hösttempererade försommargrönskan. Jag läade för den vassa vinden bakom en fiskestuga, medan jag tuggade i mig lite choklad och nötter. Några kilometer bort längs stranden skulle det finnas en stig från sjön upp genom björkskogen, över kalfjället och bort till nästa sjö och by. Jag lade ned en hel del tid på att hitta denna stig, utan framgång. Vinden var iskall och vindblusen en kär vän. Att skogen är fattigmans rock bekräftades som vanligt. Men jag höll värmen väl så länge jag var i rörelse. Det regnade åtminstone inte.



Till slut satte jag mig utan att ha hittat stigen och kokade lunch någorlunda skyddat i den översta björkskogen. Efter maten gick jag på kompasskurs och sprang på en djup ravin uppe på kalfjället, som inte syntes på kartan. Det måste ju gå att komma över någonstans tyckte jag, frågan var om jag skulle gå åt höger eller vänster. Jag valde vänster och insåg efter en stund att det var fel. Vända eller fortsätta? En känsla sade mig att vad jag än valde så skulle det visa sig vara lika illa. Jag fortsatte och så småningom så blev ravinen något grundare och med mindre branta väggar, så att jag kunde korsa den. Ganska tjockt med snö i botten var det, men det var bara lättgånget.


Efter lunch hade jag kompletterat min kortärmade skjorta och vindblus med den extra undertröjan/nattskjortan, vilken hade både långa ärmar och en huva. De här kläderna behövdes verkligen nu när jag kommit upp ur skogen. Vantarna var givna.


Till och från stötte jag på en rösad led som väl var fortsättningen på stigen jag aldrig hittat nere i skogen. Den var en god hjälp genom ett stenigt och ganska flackt landskap. Jag höll på att hamna helt fel efter ett tag, när jag självsäkert trodde att jag hade den allmänna riktningen klar för mig. Något fick mig dock att kolla med kompassen och jag kunde konstatera att jag var på väg ungefär 90 grader fel.


Efter isblåsten över fjällplatån bar det brant nedför genom skogen, och knäna som gnisslat några dagar började nu göra ont på allvar. Stavarna var välsignade i sammanhanget, jag kunde spara knäna genom att belasta stavarna i nedförsluten. Nu bar det ned mot nästa stora sjöstråk och sedan upp över nästa fjäll. Även här blev det några kilometer väg förbi några gårdar där snöskotrarna stod och vilade sig i form.

Den följande dagen var det fortfarande lika ihållande kallt. En välrösad stig ledde över ett gråkall kalfjällsgryta med någon halvmils radie. Mitt närmaste delmål var ett hak i grytkanten, vilket var öppningen ned mot nästa sjöparti. Någon mil bortom denna "durre" fanns en kraftverksdamm. Det var enda möjligheten att korsa de stora vattnen i min väg på de närmaste milen.

Knäna kändes inget vidare, asfaltvägen i slutet av den långa gårdagen hade slitit extra på dem. Mot slutet av mina timslånga pass kände jag mig som en ganska sliten 90-åring. Vila, vatten och godis piggade dock upp mig och efter rasterna rörde jag mig inledningsvis med den självklara spänsten hos en rullatorbefriad 70-åring.


Efter någon timme på väg över kalfjällsgrytan mot min durre började den kalla vinden föra med sig regndroppar. Det dröjde inte länge innan de hårdnade till snö. Inte förvånande. Skulle det här kallas sommar? Med regnkläder samt dubbla undertröjor och vindblus undertill var det ändå någorlunda drägligt. Ja, så drägligt det kan vara med snöblandat regn och snålblåst i juli månad. Så länge jag höll tempot uppe gick det ingen nöd på mig. Undantagandes fötterna. Lätta mesh-skor och tunna nylonstrumpor är det som jag funnit fungerar bäst när jag vandrar, men det finns gränser. Mina fuktiga fötter började nu kännas ordentligt nedkylda.


Fram emot lunchtid visade regnslasket inga tendenser att ge vika och fötterna började bli ordentligt kalla nu. Och här fanns inte ens någon läckande kåta att tillgå. Jag spände raskt upp det lilla tältet och kröp in. Skönt att ha ett skydd som gick snabbt och enkelt att resa. Först drog jag av regnkläderna och sedan boade jag ordentligt. Liggunderlag ut, sovsäck fram och uppdragen till armhålorna. Med termojackan och huvan på blev det genast riktigt drägligt. Jag lade mig på rygg i någon minut och bara lät tröttheten skölja genom kroppen och sedan rinna bort genom armar och ben.

När gasköket fått vattnet att bubbla var det dags att röra ned dagens ranson av torrskaffning och vänta medans det svällde. Så lite det behövs för att ha det skönt. Varm mat och varm kropp i skydd från snålblåsten och snöblasket som lekte tafatt med tältduken.

Innan det var dags att dra vidare tog jag på fiberpälssockarna och sedan de vattentäta goretexsockarna. Sådär, nu visste jag att fötterna skulle hålla värmen i fortsättningen.


När passerat durren kom jag ned i björkskogen. Det var vid 14-tiden och då hade det slutat regna och snöa och en solglimt lyste upp tillvaron. Den värmde både kropp och själ på det där speciella sättet som alla de som gått genom regn och snö har upplevt.


Jag hittade till och med torvkåtan som var utmärkt på kartan. Den var välhållen och, unik i min erfarenhet, klädd med skifferskivor den nedersta metern eller så. Men det var uppehållsväder, så jag stannade hellre utanför den när jag kokade eftermiddagskaffet även om den var ren och välhållen jämfört med gårdagens övergivna skräphög.


Det verkade klarna upp lite nu, de blå flikarna på himlen började växa till sig, men det var fortfarande kallt. Skyddad i björkskogen, som jag var nu, så höll jag värmen väl. De varma och vattentäta sockarna hade åkt av vid kafferasten, de behövdes inte längre. En älgko skymtade förbi i undervegetationen en bit bort.


Det gick inte särskilt fort, vänster knä gjorde rejält ont, höger gjorde bara ont. Öm under fötterna och en svullnad på skenbenet hade jag också. Borde väl ha tränat mer, men just den här typen av smärta i knäna hade jag aldrig råkat ut för tidigare. Kunde de nya avancerade inläggsulorna ha bidragit? De skulle få åka i ryggsäcken i fortsättningen, så fick jag se om det hjälpte. Nu höll jag kanske 60% av normalt tempo. Det var bara att hoppas att smärtan skulle gå över om någon dag eller två. Det hade funkat förrut. Bara att fortsätta så tröttnar kroppen på att göra ont, eller lagar sig själv.

Mot kvällen hade jag kommit drygt halvvägs längs den långa sjön och slog upp tältet i ängsbjörkskogen. Ganska mör var jag nu, skönt att sova efter att ha tuggat de vanliga nudlarna.

När jag vaknade nästa morgon var det till ljudet av en vänlig bris i björkarnas löv. Himlen var blå, det var varmt i luften. En doft av grönska och jord svävade nästan obemärkt runt tältet. Sommaren hade kommit.


Här finns en diskussionstråd på Utsidan.


Här finns packlistan från vandringen

Här finns kommentarer till en del prylar som var med

Här om en skön sommarkväll längs vägen

700-milasommaren är över II

Turer Brian Doble som är känd för Fjäderlätts läsare som hängmatteanvändare, vintercampare i löparskor och kurskompis till undertecknad från Klippiga Bergen hösten 2007 har gått i mål. Han genomförde sin "jojo"på Appalachian Trail genom att gå den från söder till norr, och sedan vända på klacken i Maine (väl sliten vid det laget) och gå de 350 milen tillbaka till Georgia igen. Jag har ställt några frågor till Brian för att utröna om hans erfarenheter är något jag kan nyttja i de svenska markerna. Del 1 av intervjun finns här.

Av Jörgen Johansson

Fråga: Dina fötter och ben tog mycket stryk på olika sätt. Infekterade skavsår och ömmande knän till exempel. Har du återhämtat dig helt? Hur lång tid tog det/kommer det att ta?


Brian: I slutet av min södergående vandring hade jag inte mycket problem, så jag återhämtade mig ganska snabbt. Men jag har några mer permanenta skador som säkert återkommer vid kommande vandringar, särskilt innan jag är i riktigt bra form igen.

Mina infekterade skavsår berodde helt enkelt på illasittande skor, något som jag fortfarande inte har en bra lösning på till mina tunna fötter. Jag använde inlägg och tjocka sockar och drog åt snörningen så gott jag kunde för att fylla ut skon och minska friktionen, och det hjälpte. Tyvärr försvann mina surt förvärvade valkar verkligt fort efter vandringen!

I början av maj stukade jag ett ligament nedaför vristen på min högra fot och det smärtade varje dag efter det. Särskilt under viloperioden efter halvtid. Jag tror att detta inte någonsin kommer att läka helt, eftersom det var en allvarlig sträckning av ligamentet, vilket gjorde foten instabil och gjorde att den vrickades av stenar och rötter nästan varje dag. Som tur var utgjorde den aldrig ett allvarligt problem, förutom smärtan, och har varit smärtfri ända sedan jag avslutade vandringen.


Vad gäller mina knän så berodde huvuddelen av smärtan helt enkelt på att jag slet sönder min vänsta menisk 2006. Tyvärr tror jag att det bara är en operation som kan avhjälpa detta. Ultramaratonlöparen Karl Meltzer som jag mötte när jag var södergående, hade exakt samma skada och sade att det enda som hjälpt var ett kirurgiskt ingrepp.


Mina knäskålar var väldigt ömma vid ett träningspass efter min vandring, även om de var smärtfria det sista månadern av min vandring. Jag tror att konstant rörelse höll dem mjuka. Jag rekommenderar glukosamin, och naturligtvis lättpackning!


Fråga: Energi och näring. Hur lyckades du få i dig tillräckligt många kalorier för att hålla ångan uppe? Räknade du med att förbruka fler kalorier än du skulle äta? Längs leden? I städerna? Började du vandringen med en kalkylerad övervikt? Gick du ned? Hur många kilo?

Brian: Enda orsaken till att jag inte gick snabbare mot slutet av vandringen var att jag helt enkelt inte kunde äta tillräckligt mycket. Jag var konstant hungrig den sista månaden, när jag också hade de längsta dagsmarscherna. Men jag lyckades få ut mesta möjliga ur min kost genom att använda det jag lärt mig på Backpackinglights kurs Wilderness Trekking III. Detta genom att äta enligt en fast tidtabell på långvandring. Jag skall förklara detta efter att först beskriva hur jag brukade äta när jag vandrade och varför jag då misslyckades med att maximera min insats.


Under min AT-vandring 2003 så åt jag en chokladkaka, väntade sedan tills jag var hungrig igen (sannolikt 20 minuter senare) och åt då ytterligare en. Detta lärde min kropp att (1) magsäcken bara behövde vara lika stor som en chokladkaka och (2) att det var OK att förbruka så mycket energi den kunde omedelbar, eftersom den "antog" att den skulle få mer kalorier alldeles strax (när energin tog slut). Detta ledde inte bara till att min energinivå och mitt humör gungade från den ena extremen till den andra, utan hindrade mig också från att äta tillräckligt med mat när jag var i stan; en omgång från en buffet fyllde min mage och sedan var jag hungrig igen efter 20 minuter när jag kom ut på leden.

Den här gången åtgärdade jag de här problemen. Jag åt varannan eller var tredje timme under vandringen, beroende på väder och andra faktorer. Men jag väntade minst två timmar, även om jag ibland var hungrig tidigare. Detta lärde min kropp att portionera ut energin sakta och jämnt över en längre tid, eftersom den blev anpassad efter den tidtabellen. Detta innebar också att jag åt mer vid varje tillfälle, vilket höll min magsäck stor. Och jag brukade medvetet fylla mig själv i slutet av varje dag för att verkligen åstadkomma detta. På detta sätt kunde jag proppa mig full av hamburgare och vegetariska rätter och leva på dessa mellan samhällena.

Detta fungerade bra för mig, men givetvis är det inte nödvändigt för kortare turer eller för understödda turer där man hela tiden förses med mat. Under Karl Meltzer understödda löpning längs AT 2008 så åt han hela tiden.

Jag försökte också äta de hälsosammaste rätterna jag kunde under vandringen. Eftersom jag inte lagade någon mat av tids- och förenklingsskäl, och eftersom det finns många städer med mat längs AT, så bar jag kött, ost och fullkornsbröd som liknade "riktig" mat. Tvärtemot många andra vandrare så tror jag inte att varje kalori är en bra kalori när det gäller att vandra så långt och i det tempo som jag gjorde. Till exempel har jag upptäckt att en 250-kaloriers Clif Bar, beroende på innehållet av fullkorn och åtminstone ett försök att vara "nyttig" ger mig mycket mer energi än en 510 kaloriers Snickers, som mest består av enkla sockerarter och transfetter.


I ljuset av detta, nära slutet av min vandring, så började jag bära med mig tyngre och mer näringsrik mat som förkokt ris med grönsaker, eftersom jag fann kaloriinnehållet mindre viktigt på lång sikt jämfört med den näring som behövs återhämtning och underhåll. I städerna försökte jag alltid äta rött kött, salader och mjölk. Jag undvek läsk till fördel för mjölk (protein och kalcium) och apelsinjuice (antioxidanter för muskelåterhämtning).

Jag är väldigt smal och riskerar alltid att tappa för mycket vikt, men genom att äta som jag gjorde så gick jag bara ned drygt två kilo innan jag blev matförgiftad i juni. Då tappade jag drygt fyra kilo på två dagar och återhämtade inte detta förrän jag tog sex vilodagar hemma, när jag kommit halvvägs. Jag tror att jag låg fyra-fem kilo under min normalvikt i slutet av min södergående vandring, eftersom jag pressade på hårdare.



Detta känns inte så mycket för min del, med tanke på vad jag gjorde. Vad gäller mängden mat som jag åt så antog jag före vandringen att jag skulle äta närmare ett kilo varje dag. Mot slutet åt jag 1,5 kg per dag och det ökade naturligtvis packvikten i motsvarande grad.


Fråga: Hur tränade du inför vandringen?



Brian: Jag tränade egentligen inte, vilket jag betalade ett högt pris för på den norrgående delen av vandringen. Jag satt i en avskärmad låda på jobbet varje dag och tränade mycket lite uthållighet eftersom jag försökte behålla muskelmassa. Det var i slutet av mars jag insåg att jag skulle ha möjlighet att genomföra vandringen det här året och startade tre veckor efter detta.

Jag tränade någon timme eller två varje dag under lunchrasten, men det jag mest gjorde var att stärka benmusklerna med utfall och knäböjningar. Och jag äter alltid hälsosamt, vilket jag tror hjälper upp till en viss nivå. Men jag vandrade enbart korta distanser under de kalla vintermånaderna inför långvandringen och sprang sällan för att inte belasta min meniskskada. Om jag kunde göra om det så skulle jag lägga in långa vandringar varje veckoslut och cykla någon timme varje dag.


Vad gäller kosthållet så proppade jag mig full och lade på lite fett och muskler inför vandringen. En vandrare som heter Tattoo Joe gör detta inför sin årliga PCT-vandring, men jag tror att Andrew Skurka faktiskt fastar inför sina vandringar för att träna kroppen till att använda kalorierna mer effektivt. Detta skulle förmodligen vara en bra metod för mig, men det krävs mycket viljestyrka när jag vet att jag kommer att länga efter mat de närmaste sex månaderna.


Fråga: Jag vet inte om du hittat något jobb ännu, men jag vet att du inte tänker spänna fast dig på en kontorsstol och bli fet på minnen och donuts, så berätta gärna om dina framtida vandringsplaner.


Brian: Jag har en intervju för ett revisorsjobb nära AT inom kort, så jag borde kunna vandra varje dag som förberedelse för min vandring längs PCT nästa år. För närvarande ligger jag på en basvikt på drygt 3 kg för packningen inför den vandringen. Det kan hända att jag kommer att försöka göra något speciellt av den turen, men eftersom jag är ovan vid PCT så kanske jag skall vara glad om jag överlever!

Oavsett så tänker jag tillbringa sex månader varje år på vandring de närmaste åren, så jag har inte enbart en Triple Crown i sikte, utan skulle vilja göra några unika vandringar och kanske sätta några hastighetsrekord. Men jag vill inte förhasta mig...


Diskutera och kommentera på Utsidan här.

700-milasommaren är över del I

Turer Brian Doble, som är känd för Fjäderlätts läsare som hängmatteanvändare, vintercampare i löparskor och kurskompis till undertecknad från Klippiga Bergen hösten 2007, har gått i mål. Han genomförde sin "jojo"på Appalachian Trail genom att gå den från söder till norr, och sedan vända på klacken (väl sliten vid det laget) i Maine och gå de 350 milen tillbaka till Georgia igen.
Vi har skrivit om förberedelser och utrustning tidigare här, och beskrivit vandringen och utrustningen. Se även Brians egen blogg. Nu har jag har ställt några frågor till Brian för att utröna om hans erfarenheter är något jag kan nyttja i de svenska markerna.
Av Jörgen Johansson

Fråga: Hur var vädret i allmänhet på vandringen? Dag- och nattemperaturer, nederbörd? Råkade du ut för några extrema väder, som långa perioder med regn eller liknande?

Brian: Vädret på den amerikanska östkusten är känt för att vara oförutsägbart från dag till dag, särskilt vår och höst. Man kan till exempel riskera nedkylning i en sådan fuktig miljö som det är vid vilken årstid som helst i bergen, även om man var för varm dagen innan.

I allmänhet var vädret milt under min vandring, särskilt som jag verkade följa det fina vädret. Som regel var det behagligt att vandra i shorts och lätt skjorta. På nätterna var det också behagligt med mitt lätta sovsystem (undandtagandes några gånger i Smoky Mountains och White Mountains.. Det var som regel 10-15 grader varmt på nätterna och 15-25 grader varmt på dagarnna.

Jag råkade ut i stort sett varje möjligt väder på AT. I april hade jag några av de kallaste dagarna med fem dagar snö och frost. Den 29 april i North Carolina var den sista riktigt kalla och snöiga dagen och jag råkade ut för en dag med snöblandat regn och hagel i Virginia i början av maj.

Turligt nog hade jag bara något dussin regndagar på hela min vandring i nordlig riktning, de flesta varade bara några timmar. I staten New York i juni var det riktigt varmt några dagar, och även riktigt fuktigt och dessutom ont om vatten. En annan värmebölja i södra Maine i juli gjorde också att jag tappade tempot. Min vandringskompis under en stor del av den norrgående turen, Liz, drack under en dag sju liter vatten och var trots det väldigt uttorkad.

Under vandringen i sydlig riktning råkade jag ut för några veckor med ihärdigt regn. Lera var ett ständigt hinder i Maine, och vattendjupet på vadställena var ibland farligt. White Mountains hade tydligen rekordmängder med nederbörd, vilket jag kunde gissat eftersom större delen av leden låg under vatten. Väderrapporterna från Mt Washington (med "världens värsta väder") rapporterade mycket nederbörd, temperaturer under 10 grader och starka vindar. Idealiskt väder för att vandrare skall drabbas av hypotermi.

Smoky Mountains i september var mycket kalla och det var frost en av mina nätter där. Jag bestämde mig för att gå 70 km följande dag för att komma ned lägre i höjd och kunna sova bättre. Men genom att jag var klar med vandringen i början av oktober så undvek jag att råka ut för alltför extremt väder.

Fråga: Du har gjort en ganska extrem vandring. Var det överhuvud taget njutbart, eller låg njutningen huvudsakligen i själva bedriften? Vad njöt du mest respektive minst av under vandringen?

Brian: Vilket bra fråga! De flesta längs leden antog bara att jag är galen och inte vet hur man har kul. Men jag är inte typen som kan ta det lugnt och bara släntra längs leden utan att bli uttråkad efter en vecka eller så. Jag behöver utmana mig själv och pressa mina gränser för att känna mig tillfreds, så den här vandringen handlade huvudsakligen om bedriften. Jag njöt verkligen under den sista månadens vandring eftersom jag då äntligen var i toppform och skadefri.

Men det betyder inte att det inte fanns njutbara tillfällen varje dag, och oavsett hur hårt jag pressade mig själv så är livet längs leden som regel att föredra framför alternativet. Jag såg varje del av sceneriet längs leden, precis som de som vandrade med halva min hastighet gjorde. En del människor tycks tro att det blir suddigt när man går fem kilometer i timmen, men så är inte fallet.

Den största uppoffringen var egentligen av social karaktär. AT är en social led, och jag såg sällan samma personer två gånger, undantagandes när jag mötte dem på nytt på återvägen. Men jag träffade en flicka som för det mesta kunde hålla mitt tempo, så vi skapade mycket starka band oss emellan under tre månader. Det är få långvandrare som klarar att skapa en långvarig vänskap som varar efter vandringen, så ur den synvinkeln upplevde jag mer än de flesta.

Vandringen norrut skiljde sig enormt från vandringen söderut. Det bästa med den första var att jag träffade Liz, och det sämsta var problem med skavsår, matförgiftning och fästingar. Den södergående vandringen var underbar eftersom jag för det mesta var smärtfri och äntligen kapabel att uppnå de dagliga distanser som jag önskat från dag ett. Jag gick i genomsnitt 55 km per dag i över en månad vilket på AT är avsevärt beroende på den krävande terrängen, jämfört med PCT eller CDT.


Fråga: Utrustning är alltid intressant och du hade väldigt lite sådan. Är det något som du skulle banta ytterligare om du skulle göra om samma vandring nästa år? Fanns det områden som du bantade för hårt

Brian: Det fanns absolut inget jag kunde ha bantat mer, vilket är skälet till att jag är mycket nöjd med den utrustning jag hade. Jag lärde mig till och med att inte bära för mycket mat från början, vilket alltid är den största utmaningen, att inte ta med för mycket.

Jag hade extremt lätt utrustning, för att bevisa att jag kunde, med bibehållen säkerhet. Om jag haft ytterligare 1,5 kg, till exempel ett poncho-tarpsystem med lättare bivacksäck och extra kläder så skulle jag ha sovit bättre och det kanske hade varit bättre på längre sikt. Men genom att ha en stormsäker eVent bivacksäck, som var säker men något obekväm i regnet, så tvingade jag mig själv att klara långa distanser genom att vandra från vindskydd till vindskydd. Friheten att kunna slå läger var jag ville kanske hade fått mig att ge upp för snabbt varje dag när jag blev trött.

Fråga: AT är känd som en "grön tunnel". I Sverige vandrar vi oftast på tundra, ovanför trädgränsen. Temperaturerna varierar sommartid som regel mellan 5-15 grader. Om du skulle vandra under sådana omständigheter, säg i Alaska, hur tror du att det skulle påverka ditt val av utrustning.

Brian: Det skulle drastiskt förändra min klädsel och sovsäck. Nederbörd är den viktigaste faktorn att ta hänsyn till, enligt min uppfattning, särskilt i sådana temperaturer. Om jag inte har fel så regnar det mycket i Sverige på sommaren, och Alaska får ju stora mängder regn. Så den första förändringen skulle vara att ta med regnkläder. För det mesta föredrar jag icke andande ponchos för värmens skull. Min uppfattning är att om jag är alltför varm i regnkläderna så behöver jag dem inte.



Men vid så låga temperaturer så skulle jag förmodligen ha en regnjacka över en vindblus och en långärmad undertröja för maximal komfort och flexibilitet hela dagen. Jag skulle också vandra i byxor, till exempel GoLite Reed, med mina 150 grams tights under. Detta är ungefär vad jag använder vid vandringar i White Mountains vintertid.

Jag skulle förmodligen ta med en mycket lätt poncho om det var varmt nog för regn. Den skulle dubblera som tarp eftersom jag inte skulle ha vindskydd att förlita mig på. Min sovsäck skulle vara betydligt kraftigare, även om jag oftast föredrar att bära mer kläder instället för en tyngre sovsäck eftersom det är mer mångsidigt. Vid sådana temperaturer tvivlar jag på att jag någonsin varit för varm i en sådan lätt 5-graders quilt som jag hade! Jag skulle bära en duntröja för extra värme.

Utökad klädsel och skydd skulle naturligtvis kräva en större ryggsäck. Jag skulle allvarligt överväga ett koksystem för värme och för att kompensera för att jag skulle kunna köpa färre måltider än längs AT. Men jag skulle fortfarande försöka pressa gränsen för packningens vikt nedåt, väl medveten om att säkerhetsmarginalerna är mindre än längs AT.

Fortsättning följer i del II.

Kommentera och fundera på Utsidan här.

Hemavan till Anjan - sommarkväll

Turer För min del blev långturen sommaren 2008 en fortsättning på vandringen norrut från Hemavan 2004, som tog mig 50 mil till Nikkaluokta. Den promenaden var mitt första fullskaliga test av lätt utrustning. Den här gången gick jag istället motsvarande sträcka söderut från Hemavan, till Anjans unika fjällstation i den jämtländska obygden. I några artiklar kommer jag att beskriva en del intryck från dessa dryga 3 veckor på luffen. Om det inte framgår i texten var jag befinner mig så är det en händelse som inte bara ser ut som en tanke, utan som också är det.
Av Jörgen Johansson

Att korsa den här udden genom att gå tvärs över skogen från den gamla kyrkbyn såg inte helt omöjligt ut på kartan, men verkligheten visade sig vara en annan den här varma julidagen. Det var myggfriare och svalare att följa strandkanten längs den stora sjön, även om den med vassa stenar beklädda ytan närmast vattnet slingrade sig fram och åter, vik efter vik, udde efter udde som en stenig gammal landsväg med vattnet småpratande bland klippfragmenten.

Tvärs över vattnet från min tvättbrädsliknande autostrada var det väglöst land, men jag visste att en stig förde upp väster om de prominenta fjälltoppar som utgjorde den bortre gränsen för min värld denna eftermiddag. Den stigen hade jag vandrat tidigare på dagen, när den råa förmiddagsdimman med sina svävande vattendroppar pressats allt tunnare och sedan sopats bort av solen.

Temperaturen var precis lagom här längs min stenbeströdda stig, med vattnet och en lätt vind som svalkade. Men stenigt och ojämnt likaväl och efter några timmar började fötterna tröttna. Att svalka dem i vattnet kändes behagligt i hela kroppen. Liksom att tugga i sig den sedvanliga paus-kosten med hasselnötter, russin och mjölkchoklad. Och att sträcka ut kroppen helt, ta några djupa andetag och låta de trötta ryggmusklerna få sin välförtjänta vila. Att sedan dra kepsen över ögonen en minut. Och tänka på ingenting. På absolut ingenting. Utom hur vattnet vänligt skvalpade mot stenarna. Hur solen sken. Hur trött kroppen kändes, och ändå så stark att den burit mig och min lilla packning hit, dag efter dag, över höga berg och djupa dalar och upp över höga berg och ned igen, i ett rytmisk cykel som nu, några sommarveckor stulna ur vardagen, var mitt liv.


Det tog några timmar längs sjöstranden innan de första husen dök upp och jag kunde lämna min steniga led vid vattnet. Via en sjöbod, längs en stig och tvärs över en blomsteräng i full prakt äntrade jag upp på en grusväg- Enligt kartan skulle den föra mig till den vägbro som var enda möjligheten på många mil att korsa det stora sjösystem som drog upp en barriär i sydöstlig riktning, här som på så många andra ställen i Norrland. Hur många sådana hade jag inte passerat sedan den gråkulna eftermiddag då jag klev av bussen vid Strimasund och gick upp på kalfjället för att möta min första regnnatt. Och många återstod. Hur många var inte viktigt, men jag älskade dem alla.

Solljuset började släpa lite så här framåt kvällningen och skuggorna blev allt längre. Jag travade på längs grusvägen med mina stavar taktfast tickande mot vägbanan och försökte, med begränsad framgång, att låta bli att sjunga "Vi gå över daggstänkta berg, fallera..". En solig kväll som denna var det lätt att förstå hur vandringssånger hade fötts. Och röda stugor tågade jag förbi.

Ett pensionerat par, på väg till ett av husen jag passerat, kom i det lätta uppförslutet, han ledde en cykel. Vi språkades vid en stund så där som man ibland gör, främlinga på en väg i julikvällen som aldrig kommer att möta varandra igen. En ursvensk, urnorrländsk sommarkväll. De undrade vad jag höll på med och sedan varför. Var det inte obekvämt och jobbigt att gå så långt?

Jag hade inget bra svar. Inget som inte skulle riskera att göra dem ledsna över hur ogärna jag skulle vilja byta med dem. Hur lätt är det för övrigt att någonsin förklara varför man gör något? Ens för sig själv. Varför tittar jag på TV? I brist på något bättre? När jag gick vidare kände jag djupt inom mig att jag inte gjorde det jag gjorde nu i brist på något bättre. För mig fanns det inget bättre än att gå fram här och vara en del av den snabbt flyktande sommardagen. Det var mindre bekvämt än att titta på TV men det var liv, mitt liv, jag som levde. Inte ett skuggliv genom någon digitaliserad ställföreträdare.


Ibland får man frågan om det inte är tråkigt att bara gå och gå varje dag. Inget att läsa, ingen musik, hur kan man stå ut? Sanningen för min del är att jag sällan har så o-tråkigt som när jag vandrar. Det är kanske för att ett mål att nå, kroppens rytmiska rörelser och hjärnans oöverskådliga lek med minnen, drömmar och intryck räcker för att fylla min kopp till brädden. Och mer, att ge mig med ett överskott som hjälper mig när jag är långt från sommar och vandring. Så jag behöver varken böcker eller musik som hjälp eller flykt från umgänget med min egen hjärna. Jag lever. Vägen är min vän. Det räcker. Väldigt långt.

Den grusväg som för alltid etsats fast mitt minne med etiketten "svensk sommarkväll" anslöt nu till den stora asfalterade vägen som kom med bågbron över sundet där de stora vattnen snörptes åt. En liten roddbåt med två personer försvann nästan i solreflexerna och motljuset när jag kisade västerut. Efter några hundra meter asfaltväg började jag leta efter stigen upp i branten. Jag hade frågat pensionärerna om den och fått en del tips.

Så småningom dök stigen upp, först svullen till fyrhjulingsväg, och jag påbörjade den branta stigningen genom de olika växtzoner jag passerat i andra riktningen samma förmiddag. När en kraftledningsgata som inte var med på kartan dök upp tappade jag bort stigen. Eller den kanske började följa kraftledningsgatan. Det var inte min väg och min riktning. Kompassen fick leda mig en stund. Jag flåsade vidare som en svettblänkande källa till liv för mina medvarelser i den myggdränkta skogen. Det var rejält brant här, kanske det brantaste hittills.

Efter någon halvtimme började barrträden tunnas ut och sedan hade jag uppförslutet bakom mig och stod vid kanten av ett myrområde med spridda holmar där endast björken klarat alla årstider.Själv kände jag mig inte direkt redo att klara alla årstider. Bröstet hävdes som en smedbälg efter den kilometerlånga stigningen och en lång dag kändes plötsligt i varenda fiber av min kropp. Klockan var runt halv åtta på kvällen, blodsockret lägre än mina mesh-skor och det var hög tid att leta efter en tältplats och en rännil med vatten. Den senare hittade jag i nederkanten på hängmyren, och lät det sparsamma flödet töja min hoprullade vattenbehållare.

I en av björkholmarna fann jag en plätt stor och plan nog för att kunna ligga och myggen jagade på vid resningen av mitt halvkilos enmanstält. Nu längtade jag efter att komma bakom myggdörren och sträcka ut mig platt på rygg i två minuter, tre minuter.Efter denna livgivande mini-meditation kunde jag knäppa igång gasköket med Piezo-tändaren och sedan ställa den vanliga halvlitern vatten och nudelkross på toppen. Nedanför mig sträckte sig den stora sjön bort mot den jättlika välvda sluttning där jag i skogen ätit min lunch tidigare under dagen. Sedan fortsatte svepet upp mot kalfjället där jag vandrat på morgonen med de taggiga topparna österut ännu dolda av molnen. Nu stod de steniga jättarna etsade mot den sommarblå kvällshimlen, belysta av solen lågt i väster. På andra sidan den långa, konvexa sluttningen, bortom horisontlinjen, låg förra nattens läger. Liggande på armbågen bakom den välsignade myggdörren, med hela absiden upprullad för att maximera luftväxlingen och utsikten, åt jag mina nudlar, slev för slev, medan jag blickade norrut mot topparna och dagens väg, som redan börjat sorteras in bland alla de andra minnena i hjärnans arkiv. Morgondagens väg kan jag inte se, den ligger bakom min rygg och skymd av tältduken. Som morgondagens väg kanske alltid kommer att göra.

Kommentarer i Forum på Utsidan här

Här finns packlistan från vandringen
Här om några kalla dagar längs vägen
Här finns kommentarer till en del prylar som var med

Tarptent Sublite i vanlig silnylon

Prylspan I våras skrev vi om Tarptent Sublite, Henry Shires 500-grams enmanstält som är sytt i ventilerande, men inte helt regnsäkert, Tyvek. Han jobbade då på en modifierad version i silikoniserad nylon för oss som inte bor i Kalifornien. Den finns nu till salu och väger drygt 600 gram.
Av Martin Nordesjö (Foton från Tarptent)


På det stora hela är det samma konstruktion som Sublite i Tyvek: man reser tältet med vandringsstavarna (eller andra pinnar) ställda i ett "A". Det ger en ganska stabil konstruktion som ger en stor obruten golvyta och ändå korta hängande takytor. Absid saknas helt och hela ytan används till innertältet vilket ger förhållandevis låg vikt. Men det gör ju också att man riskerar öppna innertältet för regnet och tvingas förvara all utrustning inne i tältet.

Den nya versionen i silnylon (kallad Sublite Sil) har dock modifierats en smula för att få just bättre vädertålighet och för att kompensera för den tätare väven.

Flärpen över ingången ska skydda innertältet mot regn.

Öppningen har fått myggnät och ett litet tak som kan spännas ut så att dörren kan öppnas utan att det regnar in. Hela tältets fotände är öppningsbar med myggnät och markventilen i huvudänden har gjorts lite större.

Hela fotänden är en nätventil som går att stänga inifrån.

Golvytan är ungefär densamma som Contrail, det vill säga att tältet rymmer ”1+” personer. Gott om plats för en person och användbart för en stor och en liten (som till exempel Jörgen och sonen Daniel).

Sublite i silnylon blir lite tyngre än Tyvekversionen. Det väger 615 gram enligt Tarptent, och priset är 199 dollar, cirka 1600 kronor.

Själv skulle jag ju som sagt vilja se fler lätta tremanstält på marknaden, och inte ännu ett Ensamma vargen-tält. Kan man göra ett enmanstält under 500 gram per person borde man väl kunna göra tremanstält under 300 gram per person?

Den som vill ha ett enmansält har dock fått ännu ett alternativ att ta hänsyn bland såna som Gossamer Gear The One, Six Moon Designs Lunar Solo och Tarptent Contrail.

Läs mer på Tarptents webbplats

Gatewood Cape - i vind och regn

Prylintryck Jag fick tillfälle att testa Gatewood Cape i en storm på Irlands västkust. Det styrker mig i min uppfattning att GC är ett utmärkt skydd - för skogsterräng.
Av Jörgen Johansson

Gatewood Cape är en intressant produkt från Ron Moak på Six Moon Designs. Det en regncape av silnylon som är så stor och finurligt konstruerad att den går att spänna upp som en tarp som vid behov ger skydd ner till marken runt den liggande. Något för den extremt viktmedvetne vandraren kanske. Att kunna kombinera ett skydd på drygt 300 gram med regnkläder ger ju onekligen vissa viktvinster.

Själv är jag inte den ideale Cape-invånaren med mina dryga 190 cm. Utrymmet vid huvud och fötter är lite snålt, men inte oroväckande snålt. För kortare personer borde det inte vara några problem. I hyfsat väder förlänger man lämpligen linorna runt om och maximerar utrymme och ventilation genom att förlänga den stödjande pinnen/gångstaven mitt i. Vid dåligt väder får man nog räkna med att fot- och huvudända på sovsäcken ligger emot väven och riskerar att bli kondensfuktigt om man är över 180 cm lång.

Vid mitt besök på Irlands västkust i slutet av oktober låg en storm på mot Cliffs of Moher, vilket var spektakulärt och dessutom ett idealiskt tillfälle att testa GC. Det regnade rejält och vinden i byarna gav mig en känsla av att jag druckit väl många öl.

Den stora svagheten för GC i sammanhanget är att i ett sådant väder vill man gärna ha ett bra regnställ medan man spänner upp capen som tak. Det hade jag, annars hade jag varit dyngsur efter att ha fått upp det hela. Som synes av bilderna så pressade vinden ihop capen rejält, men jag kunde sitta ganska bekvämt under det och koka lunch på gasköket.


Vinden var dock för hård för capen, eller åtminstone för det exemplar jag fått. Efter en stund konstaterade jag att ett av de fästen som används för staven uppe i halslinningen hade börjat ge sig. Man ser tydligt på bilden hur tyget spruckit. Detta var en av de tunna remmar, som likt en spindels ben, fäster i halslinningen och fungerar som hållare för tältstången, eller i mitt fall vandringsstaven.


Spindelns kropp består av en bit grövre väv med en öljett där spetsen på staven sticks in. Denna öljett, eller åtminstone ena halvan av den, höll inte heller för det våldsamma vindtrycket. Öljetten trasades sönder och en del försvann i vinden och gräset.

En annan svaghet var också att den lätta karbinhake som fäster "absiden/ingången" vid tältlinan blåste bort. Karbinhaken var fäst vid en bit svart, ganska styv, bungee eller gummicord, som i sin tur var fäst runt tältlinan med en friktionsknut av Prusik-modell. Detta för att kroka fast vid en ögla i väven och sedan spänna upp denna mot tältlinan med hjälp av att skjuta knuten och kroken längs linan. Titta på Six Moon Designs hemsida med bilder GC så förstår ni vad jag menar.


Någonstans i vindfladdret när jag ätit färdigt (tack och lov) lossade karbinen från gummicorden och försvann i blåsten. Gummicorden utan karbin syns på bilden. Detta hade gått att fixa genom att knyta fast corden i öglan på tältduken och få ungefär samma funktion, men vid laget kändes det bäst att packa ihop capen.

Jag har nog knappt under barmarksperioden varit ute i en hårdare vind med någon form av tält, så det här var naturligtvis ett tufft test för Gatewood Cape. Det kan också hända att det jag råkade ut för berodde på fabrikationsfel, det vet jag inget om. Men min slutsats är att jag kommer sannolikt inte att använda Gatewood Cape som skydd vid övernattningar i fjällterräng. Däremot tror jag att den kan vara ett utmärkt alternativ för skogsturer om man vill minimera sin utrustning.

Svagheten med att använda en poncho, eller i detta fall en cape, som skydd är att det kan uppstå situationer då man gärna vill ha både regnkläder och tak över huvudet. Till exempel när man slår eller bryter läger och det samtidigt regna. Under omständigheter som de på Irland så skulle man i den situationen bli ordentligt blöt. Men så hård vind i kombination med rejält regn är så klart ganska ovanligt. De som använder den här tekniken brukar försöka minimera problemen genom att använda vindblusar som är mer vattentäta än de normala varianterna.


I den hårda vinden blåste capen också upp nästan till midjan, så i sådant väder behöver man minst ett par chaps som komplement. Eftersom min regnjacka för närvarande väger knappt 200 gram är det alltså detta jag sparar i vikt. Gatewood Cape väger 335 gram och det går att sy en tarp för skogsbruk som är något lättare än så. För fjällbruk har jag mitt hemsydda tarptält (bilden ovan) som väger 410 gram och som jag vet tål vind och ger bra utrymmen vid dåligt väder.

Till diskussion på Utsidan

Från 85 till 35 kg – prylarna

I del nummer två av Martin Axelssons berättelse om hur han gick från normaltungt till lätt berättar han om hur han såg över sin utrustning och till och med började sy egen.
Av Martin Axelsson

Läs även första delen: Från 85 kg till 55 kg på ett halvår – bakgrunden

Hemsydda vindkläder
Både vindblus och vindbyxor syddes med mönster och material från Thru-hiker. Tyget är deras 1.1 oz ripstopnylon. Liberty Ridge Shell med huva väger 93 g, och Liberty Ridge Pants väger 73 g. Byxorna syddes helt efter instruktionerna. Ett par timmar per kväll gav ett par färdiga byxor på cirka fem kvällar.

Detta var mitt första syprojekt och ser ut därefter men eftersom dom sitter på benen kommer varken jag eller någon annan se dem på nära håll, så jag är nöjd med resultatet. På blusen valde jag att göra några ändringar. De större ändringarna var additionen av en huva samt en ficka på magen. Mönster till huvan hittade jag bland artiklarna på Thru-hiker. Det var lite knepigt att få över mönstret från Internet till papper och den första huvan blev på tok för liten. Jag tror det tog fem–sex kvällar att få ihop det här plagget varav halva tiden ägnades åt huvan.

Under våren och försommaren testades vindtålighet, andningsförmåga samt slitstyrka under ett antal hundpromenader och en endagars segeltur. Kläderna fungerade bra och skrevs in i packlistan.

Under vandringen användes byxorna hela tiden och blusen togs endast av ett par gånger då solen tittade fram i längre perioder. Det var en stor skillnad att slippa dra på sig Goretex-kläderna så fort det började blåsa. Dels för att jag slapp dra på och av mig kläder stup i kvarten men framförallt för att jag slapp den instängda svettiga känsla som jag tidigare vant mig vid. Att byxorna dessutom i stort sett var torra direkt när man klev upp ur jocken efter ett vad var en praktisk bonus.

Vindkläderna klarade hasningen oväntat bra. Foto:Mats Eriksson

Materialets hållbarhet fick sig ett rejält test andra dagen då mitt sedan tidigare strulande knä gav upp. Vid brantare nedstigningar satte jag mig ner och hasade på baken för att minska belastningen. Trots denna omilda behandling syns idag inga märken på byxorna. Detta ser jag som ett gott betyg och ett tecken på att lätta kläders bristande hållbarhet är starkt överdriven.

Efter hemkomsten kunde jag konstatera att huvan inte använts en enda gång. Den var inte heller i vägen så plagget kommer få följa med oförändrat även nästa år. Byxorna blir dock troligtvis ersatta av ett par utan blixtlås på benen. Dessa användes nämligen aldrig men hade en irriterande vana att sakta glida upp under färden. De nya byxorna hamnar därför troligen en bit under 50g.

Dunjacka på fjället
Även dunjackan syddes med mönster och tyg från Thru-hiker. Whitney Down Jacket väger 310 g i storlek medium, varav 150 g dun med fillpower 800+. Det här var helt klart ett svårare syprojekt än vindkläderna. Kanske tio kvällar på två–tre timmar tog det att bli klar.

Väl färdig var det dags att se om jag nu skulle slippa frysa under lunchraster och kvällsmatlagning. Jag packade därför ner liggunderlag och tetermos, drog på understället och begav mig till en närbelägen sjö. Tanken var att sitta och njuta av utsikten tills det blev för kallt. Efter en halvtimme började det falla stora blöta snöflingor och eftersom jag inte tänkt på att ta med regnjacka blev jag efter ett tag orolig att dunet skulle ta skada av vätan. En timme stillasittande med temperatur strax över nollan och utan tillstymmelse till att känna mig kall gjorde dock att testet fick anses som lyckat.

Att kunna avsluta dagen med att njuta av utsikten utan att frysa var fantastiskt. Foto: Mats Eriksson

Under vandringen tog jag fram dunjackan vid varje längre rast och för första gången har jag alltid varit behagligt varm då jag rastat eller suttit still utanför tältet. Total succé alltså. Investeringen i en lätt dunjacka är nog det enskilt mest lyckade och komforthöjande jag gjort för friluftslivet. Det enda som stör är att jag valde en något liten storlek. Med mina 183 cm hamnar midjan lite väl högt och det blir en hel del dragandes i jackans nederkant för att få den att sitta bra.

Gympadojor
Till att börja med var jag mycket tveksam till att inte gå i kängor. Efter en hundpromenad med svettiga fötter som följd började jag dock minnas hur fötterna brukar ha det under vandringens varmare dagar och bestämde mig för att testa mesh-skoalternativet. Skulle det visa sig att det inte fungerade gick det ju att använda skorna till vardags istället.

För att få bra hjälp och ett stort sortiment av skodon att välja på begav jag mig till Kängspecialisten där mina tidigare vandringsskodon inköpts. När jag tittat runt lite bad jag expediten om hjälp och förklarade att jag ville ha en lätt och luftig sko att fjällvandra i. För att visa ungefär vad jag var ute efter pekade jag på ett par Salomon Tech Amphib. Killen förklarade att detta absolut inte var någon vandringssko men att han skulle plocka fram något passande.

5 km gick vi i stort sett bara på sten. De lätta skorna och tunna sulorna kändess snarare som en fördel än en nackdel. Foto: Sara Söderström

Efter att ha testat skor i nästan en timme utan framgång började jag ge upp. Fortfarande hade ingen sko varit skönare en mina helt nerslitna tennisskor från Coop som jag haft på mig när jag gick in i butiken. Efter denna sågning av skoutbudet tog han till slut fram ett par av Salomonskon jag pekat på från början. Nja, det var helt klart bättre men passade inte alls mina långa smala fötter. Stärkt av framgången sprang han åter in på lagret och kom ut med ett par liknande skor från Merell. Äntligen, skon satt perfekt.

För att försäkra mig om att skon klarade av längre sträckor gav jag mig ut på ett antal längre turer med hunden. Jag kunde ganska fort konstatera att det blev lite väl stumt vid längre turer (>2 timmar) på asfalt men att det fungerade alldeles utmärkt i skogsterräng. Tillsammans med tunna yllestrumpor och ett par knähöga Sealskinz kändes detta som tillräkligt pålitligt för att jag skulle våga lämna kängorna hemma.

Under vandringen var jag större delen av tiden nöjd med mitt val av skodon. De sista dagarnas varma väder gjorde till och med att mina sedan tidigare så skeptiska medresenärer kastade en och annan avundsjuk blick.

Enda gången jag fick större problem var då jag körde ner ena benet knädjupt i gyttja. Nätet medförde att en massa små partiklar tog sig in i skon och efter en kort bit började jag känna tecken på skoskav. Efter att ha stoppat ner fötterna i en liten bäck och sköljt igenom skorna kunde vandringen dock fortsätta utan vidare problem.

Vid djupare vad har jag tidigare använt knähöga vadarstövlar som dras utanpå kängorna. I år valde jag att dra på mig Sealskinzen istället. Efter vaden behöll jag sedan dessa på tills fötterna åter kändes varma. Detta fungerade mycket bra. Skulle jag gå ensam eller i en grupp där man inte behöver stanna efter vadet för att ta av och packa ner vadarstövlar skulle jag nog testa att skippa Sealskinzen.

Slutsatsen blir att jag även nästa gång kommer att välja denna typ av skor. Eftersom vi under fem dagar inte fick mer än max tio droppar regn på oss så har jag dock fortfarande ingen aning om hur det funkar vid ihållande regn. Jag konstaterade även att skornas luftighet medför att man snabbt blir kall om det blåser när man sitter still. I år löste jag detta genom att dra på Sealskinzen men till nästa gång funderar jag på att sy ett par vindtäta påsar att dra över fötterna.

Ryggsäck
Stärkt av resultaten från tidigare syprojekt blev jag sugen på att sy även en ryggsäck. Den första syddes i material som blivit över då jag sydde kläderna. Säcken var i huvudsak baserad på Gossamer Gears G4 vars mönster ligger på tillverkarens hemsida. Resultatet blev så pass lovande att jag beställde silnylon och sydde en ryggsäck.

Att få till axelremmarna visade sig vara tidsödande, svårt och ganska trist. Så även om säcken kändes lovande med en vikt på lite drygt 300 g så gjorde bristen på tid och engagemang att jag bestämde mig för att köpa en säck istället. Efter att ha åkt in till GetOuts stockholmsbutik Säck och provburit föll valet på en Golite Pinacle, 800 g i storlek large. Klart mindre än de 3,4 kg som min Haglöfs Alaska vägde. Eftersom den blev köpt i sista stund han jag aldrig prova den på hemmaplan.

Säcken visade sig vara alldeles lagom stor då packningen fick plats precis. De två nätfickorna på sidorna fungerade väldigt bra då de var lätta att komma åt även då ryggsäcken satt på ryggen. I den ena förvarade jag vattenflaskan och i den andra fick mössan och vindblusen dela plats då de inte användes. Att ha mössan lättillgänglig underlättade verkligen att hålla en lagom temperatur när man går.

Vid hemkomst kunde jag konstatera att ryggsäcken hållit bra och att både jag och den hade klarat att bära mer än de femton kilo jag startat med om det hade behövts. Mitt enda klagomål är nederkanten på axelremmarna där vaderingen slutar. Kantbandet och sömmen skapar en hård något inåtvinklad kant som trycker mellan de nedre revbenen. Fortsatt användande eller medvetet riktat slitage mot området borde dock mjuka upp och avhjälpa problemet.

Diskutera på Utsidan

Från 85 kg till 55 kg på ett halvår – bakgrunden

Martin Axelsson fick en bok som hette "Vandra fjäderlätt" i julklapp och bestämde sig för att göra något åt sin tunga packning. Ett halvår senare dök han upp på lättpackarträffen i Stockholm med hemsydd dunjacka som imponerade stort på Jörgen. I tre artiklar låter vi honom berätta om sin resa, direkt ur verkligheten. Vi börjar från början...
Av Martin Axelsson, foto: Sara Söderström

Min första fjällvandring genomförde jag vid femton års ålder. Efter att ha sett ett reportage i ”Packat och klart” på SVT övertygade jag mina föräldrar att familjen skulle ut och vandra kommande sommar. Fyra dagar runt Jämtlandstriangeln gav mersmak och det blev vandringar även de två nästföljande åren. Den fjärde vandringen gjorde jag sedan med min flickvän. De nio dagarna avslutades tyvärr med att mitt knä gav upp vilket gjorde att det tog nästan tio år innan jag vågade mig ut igen.
Utsikt över Ammarnäs med 25kg på ryggen sommaren 2007.

1996 var semesterplanen att jag och min sambo Sara skulle ta en sista minuten med våra vänner Elin och Mats. Avsaknaden på lämpliga resmål gjorde att Sara föreslog att vi kunde vandra i fjällen istället. Efter en intensiv helgs grävande i mina föräldrars källare efter tält och ryggsäckar samt inköp av mat gick vi fyra fina dagar runt Jämtlandstriangeln. Resan var en hit och redan i bilen på väg hem började det smidas planer inför nästa år.

Första försöket: 1 kg lättare
Första gången som jag började fundera på en lättare packning var efter turen 2007 mellan Ammarnäs och Hemmavan. Fem övernattningar gav en startvikt på 25 kg för mig och Mats medans tjejerna startade på drygt 17,5 kg vardera. Vid hemkomsten konstaterade vi att även om vi klarade att gå med så mycket packning så hade det varit mer njutbart med lättare ryggsäckar. Vi lyckades komma på två punkter som det gick att spara vikt på:
  • Maten: ett paket havregryn (750 g) gavs bort i en stuga och ytterligare ett följde med hem oförbrukat tillsammans med lite annat smått och gott i matväg. Samtidigt så vi var tvungna att fylla på med ett stort paket knäckebröd (750 g) under färden. Med bättre planering av maten borde vi kunna tjäna ett knappt kilo.
  • Regnkläderna: före årets vandring hade Sara köpt ett nytt regnställ i Paclite. Detta vägde 530 g medans mitt eget vägde 1180 g. Även de övrigas regnställ vägde över kilot. Här fanns det ytterligare 1,5–2 kg att spara in på.
Med lite ytterligare pill kanske vi skulle kunna spara över ett kilo per ryggsäck, fantastiskt tyckte vi då!

Andra försöket: 10 kg lättare
Andra gången jag började fundera på hur vi skulle lätta vår packning var julaftonen samma år.

Författaren iförd
hemsydd mundering

Ett hårt paket från min mor innehöll boken ”Vandra fjäderlätt”. Jag hade sedan tidigare hört om författaren från min far som varit på ett av hans föredrag. Tokstollen gick runt i jumpadojor på kalfjället! Efter att ha läst lite insåg jag dock att det fanns en hel del goda idéer mellan pärmarna och boken var genomläst redan på juldagen. Efter detta följde en intensiv vår som slutade med att min packning landade på 15 kg för en lika lång tur som året innan. Jag kommer berätta mer i nästa artikel om de saker i min packning som gav mig stora viktbesparingar eller på andra sätt ökade mitt välbefinnande.

Tredje försöket: kompisarnas packning
Redan någon gång tidigt på våren då vi bestämt att det skulle bli en fjällvandring även i år förberedde jag mina kamrater på att det var dags att se över vikten på våra packningar. Till att börja med förklarade jag att allt som skulle ner i min ryggsäck först skulle vägas och föras in i det Excelark som jag börjat sammanställa. Jag föreslog att dom också skulle följa samma linje.

Efter att ha tjatat lite samt skrutit med hur mycket min egen packning minskat i vikt kunde jag till slut få in vikter på allas prylar. Detta medförde att några saker byttes ut mot annat som dom redan ägde samt att vissa saker blev lämnade hemma. När jag beställde ny regnjack från Itab passade även Mats på att införskaffa ett nytt regnställ och ytterligare ett drygt halvkilo var sparat.

De enda ytterligare investeringar som gjordes var att Sara och Mats hade tröttnat på att låna ryggsäckar av mina föräldrar. När dom ändå skulle köpa nytt så passade jag förstås på att påpeka hur mycket vikt det går att spara med rätt ryggsäck. För Mats blev det en Haglöfs Matrix 60 på 1850 g att jämföra med 3400 g året innan. För Saras del blev det en Granite Gear Vapor Trail Ki på 1070 g, en minskning med drygt ett och ett halvt kilo mot tidigare 2700 g.
Så här glada skutt blir det när Mats ryggsäck inte längre tynger.

Ur den gemensamma packningen tog vi bort tre termosar, en extratallrik samt bytte ut de gamla bestickseten i metall mot varsin plastspork. Troligtvis var det även ytterligare saker som varit med tidigare som inte kom med i år men som vi glömt bort att vi haft med oss.

Tillsammans med översikten av maten gav detta att killarna i år startade på 15 kg och tjejerna på 12,5 kg, en sammanlagd viktminskning för oss fyra på ca 30 kg!

Diskutera på Utsidan

Läs del två

Damstorlekar på Itab

Prylspan Itab är en leverantör av prisvärda friluftskläder som dock är lite ökända för gubbig passform. Men nu har man sedan ett tag tillbaka börjat sälja vissa kläder även i storlekar avsedda för kvinnor.
Av Martin Nordesjö

Särskilt två av Itabs produkter är intressanta för lättpackare. Främst handlar det om Packaway, ett regnställ med Haglöfs LIM Ultimate som ganska oblyg förebild. Jackan (herr eller dam, alltså) väger 277 gram i storlek M och kostar 399 kronor, byxorna (unisex) väger 212 gram och kostar 299 kronor. Ett helt regnställ till en tredjedel av vad bara en jacka i Gore-tex Paclite kostar, alltså.

Den andra intressanta produkten som finns i både dam- och herrstorlekar är vindblusen som väger 182 gram och kostar 329 kronor. Men med tanke på att exempelvis en Marmot Ion är lättare och kostar 480 kronor är det kanske inte riktigt lika superbilligt.

Till Itabs webbplats

Fjäderlätt på Facebook

I takt med tiden, eller åtminstone inte allt för mycket i otakt, har det skapats en Facebook-grupp för lättpackare.
Av Martin Nordesjö

Nu kan alla vi som använder oss av Facebook istället för att umgås på riktigt berätta för omvärlden att vi sysslar med lättpackning. Det är också ett trevligt sätt att få ansikten på andra som har samma intresse. Gruppen heter ”Fjäderlätta vandrare” och är öppen för den som vill vara med.

Till ”Fjäderlätta vandrare” på Facebook
(kräver att du loggar in)

Med Kebnekaise och tonåring i centrum - del 1

Turer Teori kring hur man kan tänka när det gäller vandring med lätt packning och lite äldre barn finns i en annan artikel. Här följer ett exempel, från en veckovandring jag gjorde med min 13-årige son till Kebnekaise - med sikte på sydtoppen. Här är första delen av min syn på det hela.
Av Jörgen Johansson


Det var soligt men blåsigt när vi startade från Nikkaluokta. Vi åt lunch vid första bäcken, efter någon halvtimmes vandring. Blåsten gjorde att vi sökte lä inne bland björkarna och undervegetationen. Hemtorkat kött och snabbmakaroner. Lite pås-sås till mig också medan Jakob som vanligt skydde all sås.

Kaffe och bulle blev det hos Lapdånalds vid Ladtjojaure. Sedan tog vi båten för att fortsätta med dagens mjukstart. Efter landstigningen rann kilometrarna undan fort med de lätta packningarna. Jag visste ju att Jakob var duktig på att gå, och här var det inga problem alls. Vid bron över Tarfalajåkkå stötte han emot en utstickande bult och det sade ritsch i det tunna tyget vid en av ryggsäckens ytterfickor. Jag kollade. Ingen fara, fick laga i kväll.



I kvällningen kom vi fram till Keb och det blåste vasstandat från väster. Så fort vi stod stilla började vi frysa. Vi tog en titt på insidan av fjällstationen, men Jakob verkade inte tycka det var särskilt intressant, så vi tog några muggar vatten på trappen utanför självhushållet innan vi gick vidare. Efter några hundra meter fick vi ta lä inne i ett buskage och drog på oss regnjackorna ovanpå vindblusarna för att hålla värmen.

Jag fick en känsla av att Jakob tyckte det var lite läskigt nu. Vi hade gått länge sedan kroppens energireserver hade fyllts på och den hårda och kalla motvinden i skymningen var inte behaglig. Vårt mål var att gå ytterligare någon halvtimma för att sedan slå läger. Tanken var att ligga nära Kitteldalen för att ha ett bra utgångsläge för en toppbestigning nästa dag, om vädrets makter var på vår sida. Eftersom vi hade tält var vi inte beroende av att bo vid fjällstationen och kunde på det sättet spara åtskilliga kilometrar på vår vandring tur och retur Kebnekaise Sydtopp.

Under hela dagen hade molnen legat tungt över Kebnekaise-topparna, även om solen mestadels skinit där vi gick. Vi mötte några vandrare som kom från toppen och var på väg mot fjällstationen. De hade inte sett mycket, det hade varit dimmigt och regnigt uppe på berget. De frågade lite omtänksamt om vi hade bättre kängor i packningen än de lätta vattensportskor de såg att vi hade på fötterna. Jag försäkrade dem om att våra skor skulle fungera bra, i kombination med vattentäta sockar vid behov.

I den förhållandevis hårda vinden var det angeläget att hitta en ganska skyddad tältplats för vårt lätta, hemsydda ryggåstält. Det gjorde vi också nedanför en vindskyddande limpa i terrängen, en bit från leden, med Kittelbäcken en bit bort. Jakob tog på sig varma kläder medan jag spände upp vårt blygsamma tak. Sedan kröp vi in och kokade våra nudlar. Vinden ryckte en del i tak och väggar, men sömnen kom så småningom



Den andra dagen grydde med betydligt bättre väder än vad gårdagen ingett förhoppningar om. Några spridda moln, men annars solsken och obetydligt med vind. Vi fällde upp hela långsidan på tältet och satt i solen med sovsäckarna över benen medan morgongröten kokade upp. Varm choklad och digestive med hårdtorkad ungersk korv och ost fullbordade måltiden.

Förutsättningarna kändes goda för en topptur och snart var vi på väg med lätt packning upp längs Kittelbäcken. Från Kitteldalen upp mot Vierramvare var det en snödriva att pulsa i, men detta kylde inte fötterna nämnvärt trots våra tunna skor. Vi hade fått upp ångan och hade ingen orsak att ta på de vattentäta sockarna i detta läge. Jag tyckte emellertid att stigningen kändes tung och ännu tyngre blev det upp på toppen av Vierramvare som väntade med de otaliga stensrösena som stumma minnesstoder över bestigare med överskottsenergi.

Lunch var planerad till Kaffedalen och väl nere i snön där fann vi en rännil med smältvatten där vi fyllde både kokkärl och flaskor inför eftermiddagen. Vid lunchen insåg jag också att jag glömt att dricka kaffe på morgonen och åtgärdade detta. En helt annan spänst i steget infann sig sedan när vi stretade vidare uppåt. Jaså, det var bara effekterna av långvarigt drogmissbruk som tryckt mig under förmiddagen. Härligt, jag som varit rädd för att jag blivit för gammal för uppförsbackar.

Vi tittade in i nya toppstugan, som var sönderslagen och äcklig i största allmänhet och tog sedan en paus i den gamla, som var betydligt hemtrevligare. Nu var vi nästan uppe på tvåtusen meters höjd, snön var hårdpackad och vinden kall. Vi drog på Sealskinzen och lämnade delar av packningen i stugan inför det sista rycket mot den sockertopp som snart dök upp i färdriktningen.

Svåraste biten på hela turen var de sista tjugtalet metrarna uppför den rodelbana som många bestigares fötter slipat ned i toppdrivan. Där gav våra mjuka gummisulor alltför dåligt fäste. En bit vid sidan om den upptrampade rännan fick vi dock lite friktion under fötterna och kom därmed upp på toppen. Där stod redan några andra personer och vi passerade dem och gick en bit bort dit kammen till Nordtoppen började. På med varma kläder, vi tänkte stanna en stund.



Stupen på båda sidor förstärkte känslan av att verkligen stå på en exklusiv och utsatt plats. Högst i Sverige. Jakob njöt i fulla drag och vi filmade och fotograferade en del. Långt i öster kunde vi se Ladtjojaure där vi åkt båt dagen före. Runtomkring oss ett virrvarr av toppar i vitt. Det var en vecka efter midsommar och mycket snö både på de höga topparna och längre bort mot synranden.

Efter någon halvtimme lämnade vi förklaringens berg och återvände till gamla toppstugan för att dricka eftermiddagskaffe och varm choklad.



Nedfärden gick snabbt och smidigt. Vi mötte en del människor i branten på väg upp från Kaffedalen. De såg ut som orcher i ansiktet, men jag avstod från att berätta för dem vilka underverk en kopp kaffe skulle kunna åstadkomma. Vid närmare eftertanke hade jag nog också sett ut som någon av de mindre ädla figurerna ur Sagan om Ringen när gick i samma uppförsbacke tidigare på dagen.

Väl nedkomna till tältplatsen fick vi problem med att just hitta tältplatsen. Vi var väl rätt möra båda två vid det laget, men ganska snart satte sig Jakob på en kulle och avvaktade att pappa fjällexperten skulle hitta vårt tält. Jag kunde känna hur hans aktning, med lågt blodsocker som extra drivkraft, sjönk som en sten i Marianergraven. Pappa fjällexperten själv tyckte att han kunde varit noggrannare med att inpränta några hållpunkter i terrängen när vi lämnade lägret på morgonen. Undermedvetet hade jag nog insett att ett stengrått silnylontält som låg platt på backen inte skulle vara så lätt att hitta. Vi hade ju med oss våra vandringsstavar som också tjänstgjorde som tältstänger, och de prylar vi inte behövde låg under den kollapsade tältduken i en vindskyddad håla någonstans närmare Kittelbäcken än fjällstationen...




Som tur var låg inte dimman tjock och vädret var soligt och fint. Efter en stunds letande hittade jag tältplatsen och vi kunde koka våra nudlar med en fantastisk sommarkvällsutsikt över Ladjovagge. Vi satte oss vindexponerat på en kulle för att hålla myggen någorlunda borta, men Jakob tyckte redan att de var pest. Hans inställning till mygg skulle inte direkt mildras under den fortsatta vandringen...
Här finns en artikel om vår utrustning.
Här finns ett diskussionsforum kring utrustning och vandring.

Current articles

All articles