FJÄDERLÄTT

Don't miss us at Vildmarksmässan 2010

noreply@blogger.com (Martin N) — Sat, 06 Mar 2010 13:37:00 +0000

Events Jörgen will be speaking at Vildmarksmässan next weekend. Don't miss it if you want to know more about packrafting in Sweden or just want to get an autograph.
Martin Nordesjö

On March 11th to 14th, it is time for Vildmarksmässan again. Vildmarksmässan is the Swedish Wilderness Fair, aimed for the public (as opposed to Swesport). Jörgen will be there on Saturday. At 13:00 he will speak on stage B6 about lightweight backpacking in general, and at 16:00 he will be in the Outside stand (AG45:01), speaking about packrafting on the tundra along the Kungsleden trail.

The rest of the time you will find Jörgen in the stand of his publisher Vildmarksbiblioteket. He will not attend the fair on Sunday, because he will be packing for a trip to Sarek.

Read more: www.vildmarksmassan.se

Caffin on canister stoves in deep cold

noreply@blogger.com (Jörgen Johansson) — Fri, 05 Feb 2010 14:39:00 +0000

Teori-Praktik; English In my quest for the optimal stove for my upcoming ski trip through Sarek National Park I have turned to Roger Caffin. Roger, living in Sydney, is the Senior Editor for Technology at Backpacking Light.com and also an editor of BackpackGeartest.org. Roger started walking in the Boy Scouts and, like myself, started going "lightweight" as he got older - around 2000. Roger has written more indepth articles on stoves, with a scientific bent (he's a PhD), than anyone I know. His articles on these subjects at http://www.backpackinglight.com/ are a recommended read, well worth the subscription fee alone. By the way, all photos below are by Roger and all are from Australia. Maybe not what the Crododile Dundee movies has made you prepared for?
By Jörgen Johansson

Jörgen: Roger, as you know from my article the ground rules are deep cold and two fairly similar stoves. Both have a burner on legs and a hose connecting the burner to the fuel container. The containers are filled with butane/propane mixes or white gas/petrol. No top-mounted gas canisters. Of course the pots and windscreens should be identical and therefore of no importance to this comparison. And since I from my own experiences considera canister stove to be quite practical down to minus 18-20 C (provided I keep the canister in my pocket or sleeping bag when not using it), let's keep in mind that we are talking about temperatures below that.
To start with I listed six factors that I considered relevant for the comparison:
-Weight
-Fuel consumption/weight
-Ease of use (lighting up, shutting down etc)
-Usability in tent/vestibule-Mechanical reliability
-Works well even in extreme cold

I will ask you to comment on all these factors in turn, but first; would you like to comment on the selection? Have I missed some important factor?

Roger: Well, I would add user safety to the list..

Jörgen: Fine, I'll add it and we'll get back to it. Let's first talk about weight. To begin with let's look at the hardware. I've put down the canister as a winner, but the difference might not be that big. What do you say?

Roger: No hesitation here. There are quite a few stoves today which can take either white gas or canister, so the actual stove weight is the same. But the weight of a fuel tank and pump is always greater than the weight of a canister. In addition, you have to add the weight of cleaning and repair gear to the white gas stove - stuff you rarely need with a canister stove. Mind you, many white gas stoves are far heavier - compare the XGK with the almost any remote canister stove.

Jörgen: A comparison of canister and white gas stove weights would have to include fuel consumption and transport vessels etc, which means that one kind of stove could be lighter on short trips and another on longer. My own mpression is that, generally speaking, a canister stove comes out ahead. What are your experiences?

Roger: Well, the fuel tank and pump are always heavier than the canister. If you carry extra fuel you need an extra container of some sort. But there are several more factors here to consider. The first is that butane/propane mix has a higher energy content than white gas, by weight. What's more, in the field you end up using a lot more white gas than a simple calculation would suggest. Part of the reason for this is that you use up a surprising amount of white gas when priming the stove to get it going.

Another reason relates to the ease of relighting a canister stove. This means there is no hesitation about turning it off, while the hassles of restarting a white gas stove mean that users
often leave it running at low power even when not actually doing anything with it. Over all, it is quite common to find that white gas consumption runs between 50% and 100% heavier than butane/propane. That extra weight starts to add up over a few days.

Jörgen: OK, what about ease of use. To me the canister stoves seems toc ome out as winners. What do you say?

Roger: All I can do is laugh. The hassles of running a white gas stove compared to 'connect, turn on and light' with a canister stove make it a complete walk-over. When the canister stove has a piezo-lighter as well, the mismatch becomes ridiculous. Canister stoves are just so easy to use in comparison.

Jörgen: To me cooking inside the tent in winter is of paramount importance to my comfort. Both morning and night I want to be able sit in my sleepingbag with the stove beside me and melt snow as well as cook. My top-mounted canister stove has worked great for this. How do remote canister stoves compare to gasoline stoves in this aspect?

Roger: Oh, I hear you about sitting comfortably inside your tent! We often get bad weather up in the mountains here in Australia, and I always cook in the vestibule of my tent.
My wife lies in her sleeping bag further inside the tent and demands to be fed. This while the storm howls outside...

Let's first compare ease of use between a top-mount and a remote canister stove. Basically, there is very little difference between the two. In fact, one of the things I like about the remote canister stove is the fact that it is lower to the ground than a top-mount. Otherwise, it is still just 'connect, turn on and light'.

I had better add a point here about inverted canister stoves. Basically they are just remote canister stoves, but they include a preheat tube similar to that found on white gas stoves. (Not all remote canister stoves have the preheat tube: check!) The preheat tube allows you to start with a dead-cold canister and cook happily down to about -25 C. That is a huge advantage.

The only thing you have to do is to start the stove at a low power for maybe 10 - 20 seconds - but you can start the stove with the pot already on it. In many cases you can start with the canister upright and then invert it after that time.

One really major advantage of remote canister stoves is that the operation inside the canister is quite different. With an upright canister the energy used to vaporise the fuel come initially from the liquid gas inside the canister. As a result the liquid gas cools down, possibly to the point where it no longer evaporates enough to drive the stove.

This can be dangerous in the cold. Even if it continues to work, the evaporation will be preferentially extracting the propane and leaving the butane. It is quite common for users to complain that their canister is 2/3 full but nothing is coming out of it. Butane boils at -0.5 C: if the propane has been used up and the butane is sitting at -5 C, you have a dead canister.

But when you invert the canister the evaporation of the liquid happens in the preheat tube at the stove, using energy from the flame. The canister does not cool down. The pressure used to
drive the stove comes from the static vapour pressure of the fuel in the canister - a pressure which stays constant as the static vapour pressure stays as constant as the temperature.

The other really major advantage of the inverted canister stove is that the fuel extracted from the canister is the original liquid butane/propane mix. This means that the percentage of propane left in the canister stays constant, all the way to empty. You don't end up with a canister 2/3 full of non-boiling butane. In effect, the propane provides the driving pressure which is given by the pump in a white gas stove.

Jörgen: Another factor of importance in deep cold is mechanical reliability. Are there screws, gaskets, springs and stuff that can fall out or break? Is it recommended to bring tools and spares? Fixing stuff like that in bitter cold is not what I want to do. It seems to me that the canister is a simpler construction with fewer things that can go wrong. What do you say?

Roger: Servicing a stove as the sun goes down and the temperature drops way below freezing can be a bit worrying. I've done it for both sorts of stoves. In the case of the white gas stoves it was always a messy job. I was not always successful either, so it was biscuits and chocolate for dinner.

In the case of the remote canister stoves I have serviced in the field it was all pretty simple. I removed the valve and wiped it clean and screwed it back in place. Then I removed the jet, cleaned it with a proper little bit of jet-cleaning wire (a careful poke and a wiggle) and replaced it. That took only a couple of minutes and then we had the stove roaring away for dinner. But having to service a canister stove in the field is pretty rare in my experience.

Jörgen: You wanted to add safety for the user to my list. What are you thinking of?

Roger: I've used many white gas stoves in the past and been rather close to some scary incidents. I've lost parts of a sleeping bag and a pack when someone else mishandled white
gas, a long way from civilisation. I've seen the safety valve on a stove release and a huge flame shoot out of it. I know some people who ended up with huge amounts of plastic surgery after a white gas tank exploded. So white gas frankly scares me a bit. It's even worse when you are clumsy with gloves on. I don't see canister stoves presenting those sorts of risks.

And that does not cover the risks of starting a stove in a tent. With a canister stove there is no flare-up at the start, so you can light one even in a small vestibule or even an emergency bivy quite safely. But priming a white gas stove can easily involve a fireball of flame - MSR actually mentions this with the XGK stove. Very few people are willing to risk that inside a tent vestibule! But if there is a howling storm outside or you are in an emergency situation, your options are not great.

Jörgen: To sum it all up; since the issue for me is not if canister stoves work in winter, which I already know that they do provided you keep the canister reasonably warm, but will they work in really, really deep cold. Can I trust them to melt my snow and boil my food under almost any circumstances. On this I give the victory to the gasoline stoves out of, Iguess, tradition and hearsay, since I haven't tried any of them in bitter cold. What do you think?

Roger: That's a lot more complicated. A standard 70% butane / 30% propane canister will give off fuel down to -25 C. An 80% iso-butane / 20% propane canister is almost as good. Canisters with less propane are not so good, and should be avoided. (They are aimed more at the family camping market.) But what matters here is the temperature of the fuel in the canister, not the ambient temperature. As you have indicated, if you can warm the canister up beforehand then you can use it to considerably lower temperatures.

The next thing to consider is how you run the stove. If you put the canister out by itself sitting on the snow it is going to drop down to ambient fairly quickly, and that could kill the stove. On the other hand, if you insulate the canister from the snow and let it pick up a bit of radiant heat from the stove - through a gap in the windshield for instance, then you can keep the contents warm enough. Obviously you do NOT let the canister get too hot for safety reasons, but as long as you can put your hand on it (ie <40>

If you are going to be travelling at -30 C for some time you will inevitably be carrying more gear than a summer walker. You may well be using a pulk or sled to carry some of this gear, and that allows you to carry a bit more weight. At the same time, finding water is going to be more difficult, so you may need to melt a lot of snow. Doing so can literally double your fuel consumption. Under these cold condition it may be worth while considering the use of small LPG containers such as those made by Coleman. These containers hold a larger weight of fuel, and the LPG or propane will work down close to -40 C - without being warmed.

Anyone contemplating travelling below -20 C should be careful to test their stoves and other gear fairly thoroughly close to home. Grease and O-rings may need to be changed for these temperatures. Cheap O-rings can go very hard and leak at -20 C. Viton O-rings are good between -26 C and +200 C, Nitrile O-rings are good between -40 C and +105 C, and PU
O-rings are good between -50 C and +105 C. It's a pity that Viton cannot go lower in temperature; the +105 C upper limit for Nitrile and PU is really a bit low for safe use near
the stove. (But these materials are OK when used on the remote canister connection.) More esoteric rubber are available - at a price.

Many plastics can shatter at the lower temperatures, and can be even more fragile if they have been soaking in fuel for a while. That applies especially to plastic pumps in fuel
tanks: you may need to change them to all-metal ones. I have heard of some pumps reliably disintegrating below -20 C. Below -40 C is (to quote a friend) 'freaking cold'. It requires extremely specialised gear and skill, and I don't have enough experience there to comment.

Jörgen: By the way, all the photos show a Powermax canister från Coleman. Does this mean that those are the only ones that will work under the circumstances you've described? As you're probably aware, Primus and Optimus are Swedish companies and very popular here.

Roger: N-butane is n-butane, iso-butane is iso-butane, and propane is propane.
Lindal valves are Lindal valves from Lindal Group (except for Chinese rip-offs) Canisters are all US Dept of Transport (DOT) approved.

The only thing that matters is the fuel composition - eg 70% butane / 30% propane. There are small variations in the odorant used, but they all have to meet DOT specifications. The reality is that the paint and the brand on the outside of the canisters means NOTHING.. Most canisters of gas are made and filled by one (or two) companies in Korea. That includes Primus. I am not sure who fills the Powermax canisters though - possibly an American company.

Most stoves are made by one Korean company or one of a couple of Chines companies, and that does include Primus and Optimus. And of course, the Chinese rip off the designs and sell clones real cheap. The clones do sometimes have bad variations though.

Jörgen: Thanks Roger. I'll have to sit back and digest all this for a while and weigh my different options. I hope to give my conclusions in an upcoming article soon. And anyone that wants to dig deeper into the tests and research Roger has done on stoves should check at http://www.bushwalking.org.au/FAQ/

Discuss in Swedish here at Utsidan and put comments in English here below.

Canister vs white - gas in winter

noreply@blogger.com (Jörgen Johansson) — Sun, 31 Jan 2010 14:56:00 +0000

Teori Praktik; English I've used a top mounted canister gas stove for several winters, down to minus 18-20 C. It has worked fine. However, for really deep cold, say below minus 25 C or so, it is undisputed that white gas or kerosene rules. Or is it?
By Jörgen Johansson
My question is simply; do I really need something else than a gas canister stove even for deep and bitter cold?

So I thought I'd simply list some of the pros and cons, for these types of stoves as I see them. It will be a combination of my own experiences and what I've read and heard. I will then lean back and wait for the response from people reading what I've written. Maybe then I can write a second article on this subject where I formulate some of the opinions and experiences that will have surfaced after this process.

I will look at a number of factors that I think are important for any stove in deep cold and then give my verdict on what I think performs best. The ground rules are, as mentioned, deep cold and two fairly similar stoves. Both have a burner on legs and a hose connecting the burner to the fuel container. The containers are filled with butane/propane mixes or white gas or petrol. No topmounted gas canisters.

Examples of the canister stoves could be Primus Spider or MSR Wind pro. White gas could be Optimus Nova+ or Markill Pheonix. Of course the pots and windscreens should be identical and therefore of no importance to this comparison. And since I from my own experiences consider a canister stove to be quite practical down to minus 18-20 C, please remember that we are talking about temperatures below that.

The factors I feel to be relevant for my own way of operating in the winter are the following. Feel free to comment on my selection:

-Weight

-Ease of use (lighting up, shutting down etc)

-Usability in tent/foretent

-Works well even in extreme cold

-Fuel consumption/weight

-Mechanical reliability

Factors like availability of fuel in all corners of the world as well as price I will keep out of this discussion. Let's just assume that for this particular trip in deep cold both fuels are just as available and that differences in price is of no importance since we have unlimited funds. At least when it comes to backpacking gear. At least according to our spouses....

Looking at the above factors and trying to appoint a winner for each factor when choosing between canister gas and white gas I come up with the following:

-Weight = canister

-Ease of use = canister

-Usability in tent = canister

-Works well in extreme cold = white gas

-Fuel consumption = canister

-Mechanical reliability = canister

So far it seems ridiculously simple. The canister stove wins on all counts excepting one. However, let's not make the common mistake of thinking that all the above factors have equal importance.

Since we are talking about extreme cold this factor is obviously more important than for instance weight. If a stove doesn't melt your water and cook your food in extreme cold it's obviously useless and the fact that it's ligth doesn't really matter. In fact, all the above factors except reliability in extreme cold is of course the reason for many people to use canister stoves when it's not that cold.

However, if a canister stove could be considered to be reliable, if not super, in extreme cold, then all the other factors would give the canister stove a landslide victory. And to me it seems that it does. That is, work, if not optimally, in deep cold.

In order for a canister stove to work reliably in deep cold there are as far as I can see two tricks that does the trick:

-You should do your best to keep the canister warmer than the surrounding air

-You should turn it upside down while using it

Since both these are easily accomplished it seems to me that the canister stove wins hands down even in deep cold. But I could be wrong. Please give me your take on this.

Comments in English below, comments in Swedish at this link at Utsidan.se.

Fjäderlätt at Swesport 2010

noreply@blogger.com (Martin N) — Fri, 22 Jan 2010 20:12:00 +0000

New gear Last sunday we visited Swesport - the Swedish sports industry fair. It's mostly an exhibit of winter products, but we managed to find a few interesting news for lightweight backpacking too.
Martin Nordesjö

Marmot, represented by Granitbiten, brought two new jackets that caught our attention. First of all, the Trail Wind Hoody will replace the Ion windshirt.

Trail jacket is M, Martin is XL.

The greatest improvement is that the Trail feels less like maternity wear, mainly thanks to a drawstring. It will be a bit lighter than the Ion and a bit more expensive. But Marmot will keep their aggressive pricing, so we can still count on it being less expensive than many competitors.

The other interesting jacket is the new Essence rain jacket. It's a 2,5 layer jacket with Marmot's own Membrain Strata laminate. It weights 195 grammes in size M, and the price will be 1500 kronor. There will also be a pair of Essence pants, at around 140 grammes.

There were quite a few newcomers at the fair.

Carsten at Akzo helps
Jörgen fit an Aarn bodypack

Aarn packs may not be the most ultralight backpacks around, but they are definitely an alternative for those who have to carry heavy gear but want to do it comfortably without the heaviest pack. It is Akzo, former importer of Gregory and Bask, who will bring Aarn packs to Sweden. The thing that separates Aarn packs from the rest is the way they put weight on your chest, not only on your back, thus creating a better balance.

Another newcomer is British shoemaker Inov-8.

Recolite 190 and Roclite 288
made Jörgen a happy camper.

They actually appeared on the Swedish orienteering and trailrunning market last year, but I don't think Jörgen and I are the only ones to have imported other models more suited for walking. So we really hope the Nordic distributor will realize that there is a market here for those. Jörgen actually started beaming when he laid eyes on the new Recolite shoe/sandal hybrid. 190 grammes per shoe is not bad at all, even though they are intended for "recovery" use. We hope to lay our hands on a pair to see if they are good for "real" use too.

A third newcomer is Canadian apparel brand Westcomb. It looks mostly like a skiers' brand, but we did see an interesting lightweight padded jacket with unknown weight. There seemed to be an abundancy on the fair of lightweight jackets with down or synthetic filling, so it will probably be easier and easier to find good, warm jackets.

In the same stand as Westcomb we found a new Esbit stove.

Is it possible to
burn firewood in this?

A lightweight meta tablet stove that might just work with small firewood too. Anyway, the pot had a nice small size for the solo hiker who only wants to heat a cup or two of water.

Canister stoves in the cold - insulated or not?

noreply@blogger.com (Jörgen Johansson) — Wed, 30 Dec 2009 12:48:00 +0000

Teori Praktik Niklas Lagström is product manager at Primus. When I talked to him I figured he was the right person to solve all my wintertime gas canister problems. Like; Can you use canister stoves in deep cold? And should you try to insulate the canister from the cold or not? As usual it turned out that there are no simple answers.
By Jörgen Johansson

Jörgen: Niklas, could you tell us something about who you are and how you've become product manager at Primus?

Niklas: I have always been using outdoor products since I grew up and was early interested in scouting, climbing and sea kayaking. One of my other interests are technical product development and how to improve the things I used. While I studied to master of science I started to work at Naturkompaniet (the largest outdoor retailer in Sweden) and later on, I got picked up by Primus when they where looking for a product manager. Now, I can use all my interests during my work, which is a fantastic position!

Jörgen: When we met recently we talked about using canister stoves in winter and whether to use insulation on the canisters or not. So I thought it would be interesting to get some advice on how to use my canister stove optimally for winter trips. For several years now, I've been amazed at how well my top mounted canister stove Primus Micron works even when it's really cold. In winter I wrap a piece of cell foam around the canister, which you've told me sometimes is really stupid and sometimes work really well, depending on the outside temperature.

Niklas: Well, it can be both a good and a bad idea to insulate the gas cartridge. As I guess you all know, gas cartridges work worse and worse the colder it gets. In addition to that, the physical basics about gas are that it needs heat to get from liquid to gas. The heat normally comes from the surrounding air but if it is really cold outside, or the cartridge is insulated, all heat must be taken from the liquid. Colder liquid means less pressure and soon there will be NO pressure.

On the other hand, if the container is much warmer than the surroundings, it will lose less heat to the surrounding air if it is insulated – and this heat can be used for keeping the pressure up!

Is it good to insulate the cartridge? Short answer is “it depends...”.

Jörgen: Let me describe how I handle my canisters today. When I don't use the stove, the canister is in the front pocket of my anorak or in my sleeping bag. I'm guessing that due to this my canister almost never is colder than, say 5 Celsius, when I start to cook.

Niklas: This is a good start. When the gas cartridge is warmer than the surrounding air, it may be a good idea to insulate the gas cartridge. If after the cooking, the temperature in the gas cartridge is still higher than the surroundings, then the insulation helps all the time.

Table below shows how much a certain amount of liquid gas lowers in temperature if the cartridge is fully insulated. For example, if you have 100 gram of gas left in you cartridge, cook in five minuter (uses 13 gram of gas) will lead to a decrease of the gas cartridge with 22 degrees plus (or minus) the decrease of temperature given by the surrounding temperature.

Jörgen: OK, let's move on to how I cook. I never cook for long, I just bring water to the boil. Usually only 0,2-0,5 liters depending on if it's cocoa, coffee or rehydration of a freeze dried meal. However, in winter I have to melt snow for drinking water, which means producing something like 1-1,5 liters of water morning, noon and evening. This takes it's time. Let's say it's -5 Celsius where I am.

Niklas: This is where insulation becomes a bad idea. Melting snow uses a lot of gas, and this means that the gas cartridge itself will decrease its temperature a lot… If you have the half full (100-150 gram gas left) cartridge I mentioned earlier, and cooking for 10 minutes, this means that the decrease in temperature due to the use of gas will be somewhere around 30-40 degrees. Then, the -5 Celsius around is much warmer and would be much better for the cartridge.

Jörgen: OK, let's say it's -20-25 degrees Celsius, what should I do differently?

Niklas: Now, insulation becomes interesting again! Since the surrounding temperature together with the decrease of temperature due to gas use will become lower than the gas boiling point, you will have problem to get the gas out of the cartridge. If you only have the impact of the decrease of temperature made by the used gas (and starting at plus 5 degrees as you said), the cartridge will just reach the surrounding temperature and therefore, insulation is a good idea!

Jörgen: OK, so to sum this up I have to take into consideration the temperature of the canister, outside temperature and how long the burner will be running. And we've only been talking about me, travelling solo. If I'm cooking for two the burner time increases and the advantage of using isolation on my canister decreases. Is that about right?

Niklas: Yes, that is completely right!

Jörgen: Dear reader, right now I’m sitting here, hoping that Niklas has a nice Christmas vacation without any thoughts whatsoever about canisters and temperatures. I’m also trying to sum up what he told me and to see if I can formulate some practical ideas. So far these are my conclusions:

- The gas boiling temperature is -15 C. This means that below this temperature you do not get any gas out of the canister. If you turn it upside down (which you cannot do with a top mounted canister stove) you can get liquid out of it. If the surrounding temperature is lower than -15 C, but the cartridge is warmer, it is a good idea to insulate the cartridge, since no heat can be taken from the surrounding air to gasify the contents in the canister.

- If the start temperature of the gas is high, say +10 C and the ambient temperature is -10 C you start out cooking with an insulated cartridge. It will take around 5-6 minutes (depending on a lot of factors) before the use of the gas has decreased the gas temperature to -10 C. Then you should remove the insulation to slow down the continued decrease in gas temperature.

- So, if the start temperature of the gas is higher than the surrounding air, insulation is always a good idea. The problem is knowing when the gas no longer is warmer then the ambient air.

- If the start temperature of the gas is the same as the surrounding air, insulation is always a bad idea, since the cartridge itself will become colder than the surrounding air, which we want to avoid.

- And to complicate things; if I use a windscreen that totally surrounds stove and canister the heat from the flame bouncing of the bottom of my pot will add some heat to the canister, helping it to stay warmer for longer. Or forever, depending on outside temperatures, amount of gas and…

By the way, a lot of things are done with canisters that Primus really can’t recommend. Like windscreens that totally surround pot and stove, which can cause overheated canister that could explode. Some people using canisters connected to the burner with a hose also put the canister into the pot were they are melting snow or heating water in order to raise the temperature of the gas inside. I have also seen different contraptions of metal working on the principle that part of it sits inside the flame of the burner and conducts heat to the canister, around which the rest of the metal is tighly cinched.

I don’t know if I’m less confused now than before, but I suppose that I am confused on a higher level. Have to talk about this with Niklas when he’s back…

Discuss this (in Swedish) at Utsidan or in English below

Etasolo – Jetboil competitor from Primus

noreply@blogger.com (Martin N) — Wed, 16 Dec 2009 18:55:00 +0000

Gear scoop In our report from the Primus event some weeks ago we left one new product out: the Etasolo. It looked suspiciously similar to a Jetboil PCS stove. What was that all about?
By Martin Nordesjö

I felt I needed to ask Primus a few questions. How come they made their own Jetboil? It turned out that there was a connection between the companies.

— From the very beginning Jetboil bought their valves and burners from us, says product manager Niklas Lagström.

But about 1½ years ago Jetboil decided to get their parts from another source. Unfortunately the new units had problems with gas leaks (more at Jetboil). Many stoves were recalled and the subsequent delivery problems made the market look in other directions.

— Our customers asked us if we couldn't produce a similar product. Sometimes demand dictates development, and that's why we launch this stove. Etasolo is lighter and more wind-proof, with a smaller packed volume in addition. As a result of our own development we have managed to solve the problem with the piezo unit being crushed when you pack the stove up. The canister is simply placed over the burner and the piezo is shielded in the concave canister bottom.

Etasolo information
Weight:	365 g
Price:	899 kr (€86) in Sweden
In stores:	April 2010

Discussion thread at Utsidan (in Swedish)

A light day - my way

noreply@blogger.com (Jörgen Johansson) — Mon, 30 Nov 2009 09:14:00 +0000

Teori-praktik Here is the second installment among the articles summarizing how I use my light equipment during an ordinary day. Of course, there are no ordinary days. And I'm not saying that my way is the best. In fact, I seem to continually change how I do things, always trying to improve on my (never ending) road to perfection. So perhaps how I do things today might give you, as well as me, inspiration on how to improve your gear and the use of it tomorrow. And since this is a forum for lightweight backpacking I've included the weights of much of my gear in the narrative. In case you wonder. An article about a "light" breakfeast is found here.
By Jörgen Johansson
It usually doesn't take me long to get into gear after leaving camp. On the average day, that seldom occurs, I'm wearing mesh watersport shoes, thin nylon "ladies" socks from the supermarket on my feet. My legs are covered with homemade synthetic pants made from a sweat pants pattern weighing around 160 gram. Under these I wear merino wool boxer shorts, preferably without a fly, like those from Backpackinglight. The lack of a fly makes me less self consciuous while using them as shorts in hot weather.

My torso is also covered in delightful merino wool, a Icebreaker Kent is a long time favourite, weighing in at 220 gram in Large. On top of this I usually need a light windshirt most mornings. I prefer one with a hood, since the hood adds an awful lot of warmth in comparison to the extra weight. The one I currently use is a Marmot Ion, which is very symphatetic to my wallet, albeit a bit short and wide at the waist.

Now, since this is a pretty chilly morning, only a couple of degrees above freezing I also wear a pair of thin fleece gloves (34 grams) and my extra merino long arm hoody. This one is from BPL and it's zipped up to my chin with the hood up. On top of the hood I have a particulary ugly baseball cap I've made myself. It is made of Pertex Equilibrium which makes it fairly windproof and very fastdrying. I handkerchief size piece of Equilibrium is usually tucked into the crown, but can be let down to protect ears and neck. On top of all this is the hood of the windshirt.

With double meriono shirts and the windshirt on top I warm up pretty fast once I start moving. After about fifteen minutes I can take both hoods of and continue hiking in my cap. After thirty minutes I take of the gloves and slip them into the belt pouch of my pack. These pouches come from Gossamer Gear.

After about fiftyfive minutes of hiking like this I'm getting really warm and it's time for my usual hourly break. Since the ground is a bit damp and cold I take the cellfoam sleeping pad from underneath it's bungee cords on the outside of my pack, and spread it to sit on. This gives me a chance to stretch my legs out with the pack for a pillow/backrest. It also gives me a chance to slip of my shoes, but only after filling my mug with water in the nearby stream.

Now it's time for the luxury of stretching out completely, relaxing every muscle that comes to mind and taking a couple of deep breaths. To empty my mind of everthing, except how the clouds are slowly drifting across the sky, and the tinker bells of the little brook. After about a minute I rouse myself and eat some chocolate, raisins and hazelnuts while I'm drinking my cup of water.

After five or ten minutes of this (after all, why hurry, I'm on vacation) I put my cup away and roll up my pad. I just slip it under the elastic bungees, which is faster than strapping it in place. The bungee cords are also lighter than ordinary packstraps.

Since the day is warmer I can take off my merino hoody and put it in the waterproof drybag at the top of my pack. There it will probably rest until I put it on before going to bed. I suspect that the windshirt will be tucked into an outside pocket of the pack in 10-15 minutes as well.

All morning I follow a valley gently sloping down towards a river. Every hour I take a break and drink at least one, sometimes two cups of water. I never carry water if I can avoid it, and in Scandinavia you can most of the time. Other areas are drier and if you have to cure your water in order to drink it you can't avoid carrying some. But water is heavy and I try never to carry more than 500 ml. With that I can take two of my hourly breaks. If I want to drink between breaks I simply dip my cup in a stream in passing, without taking my pack off.

Around noon I come to the river and after a short while find a place where I think I can ford it. But I might as well be tanked up and rested before I do that, it looks kind of deep, and the water moves swiftly.

The autumn chill in the air makes it really nice to roll out my pad in the sun and pull out my cooking gear. A short walk and I can fill my collapsible water bottle with 1,5 liters in the river. This will be more than enough.

I prefer the stove on my left side and most of my gear, except the utensils and what I'm cooking right now, on the right side. But that's not so important. A handy rock or tree trunk to rest my back against is more important, but sometimes the pack serves as well.

The piezo igniter fires up the canister stove faster than a pig winks. Half a liter of water in the pot, a piece of foil as a lid and some titanium foil as wind break are rapidly added. From my pack I dig out my spoon, cup and a plastic bag with some dried home dried meat and powdered potatoes. All set. This gives me the chance to relax, pull of my wet socks and put them out to dry, and pull my cap over my eyes for a couple of minutes.

When the water is boiling I take it from the stove and pour some hot water in my cup for spare. I then add the meat and potatoes to the pot, stirring with my spoon. It's swelling and becomes a bit too thick, so I add some of the water from my cup. Perfect. I pour out the remaining hot water on the ground and add cold water to the cup.

While munching I contemplate the river. Wonder how cold it is? If it's really cold and deep enough for me to have to swim parts of it, the chill could be risky. You loose energy really fast in cold water. Maybe there is a better place to ford upstream.

After having packed my gear I dip the thermometer into the river and it says 8 Centigrades. That is not tempting. I've waded and swimmed colder water, but only for 5-10 seconds. This river is wider and there is really no telling for how long it's deep enough to force me to swim instead of walk. Better to play it safe and follow it upstream for a while. That is in the general direction of where I'm going anyway.

I find no place to ford all afternoon. The river is getting narrower, but the water is moving faster, which is not a good combination. Every hour I take my break, eat my nuts and chocolate and drink the water I need.

Around four o'clock in the afternoon my body craves coffee. It's also time for a sturdier meal, than snacks, to last me until suppertime around eight o'clock at night. So while the water is heating I take a couple of soft mini tortillas from my pack and roll some 100 mm lengths of thin beer sausage inside. These make nice sanwiches of sorts together with coffee and snacks.

About an hour after my coffee break the threathening clouds decide to start letting down some rain. It's only a drizzle, "a nice, soft day" as the Irish say. I put on my windshirt, which sometimes is enough, but not this time, so I unfold my umbrella. This means that I have to stick one of my walking poles in the pack. So with one hand alternating between holding the remaing pole and the umbrella, I trudge on.

After a while the undergrowth thickens, so I decide to put on my waterproof-breathable rain pants so as not to get soaked from brushing against the wet foliage. This is the perfect combination, since it's a bit uphill, and not really cold. Thanks to the umbrella and the windshirt, zipped open halfway down my chest, I am able to regulate my body temperature better than with my rain jacket on.

Or at least for a while. Because the trees are thinning out, and when I get above timberline the wind picks up. I pull the windshirt hood over my head and zip it up completely. Leaning the umbrella against the wind it gives pretty good protection against the driving drizzle. One arm of the windshirt gets a bit wet, but since I'm not cold that is no problem. I know it will dry out quickly.

However, as the rain increases I realize it's time to fold up my umbrella and put on my light rain jacket. It's an Haglöfs Oz, weighing under 200 grams in XLarge, that has been with me for a couple of seasons now and has served me well. I put on my fleece gloves as well and move on.

The next hourly break is not so idyllic as the first one of the day, but I always stop and fill up with calories no matter how poor the weather. The worse the weather the more you are going to need them. Not wanting to stop and rest for a while is for me a sure sign that my blood sugar is down and that I REALLY need a break and some calories. If it's particulary nasty weather at lunchtime I sit in my tent, sometimes in my sleeping bag while I cook. But I always take my breaks and I always eat and drink. That always makes me feel better. After all, I'm on vacation.

This time I hunch in the doubtful protection of a boulder that could have been higher. I get my weight of my feet for a couple of minutes, sitting on the rolled up foam pad, while I drink my cup and eat half of what is left in my goody bag. Next stop will be camp.

Discuss in Swedish at Utsidan here
Discuss in English below

Neo Air

noreply@blogger.com (Jörgen Johansson) — Thu, 26 Nov 2009 11:47:00 +0000

Prylintryck Den stora händelsen på horisontalplanet under det gångna året har varit NeoAir från Thermarest. Vad kan man då säga om denna uppjazzade luftmadrass? Är den lika bra som den påstår sig vara och är den värd pengarna?
Av Jörgen Johansson

Vad är speciellt med NeoAir?

NeoAir är alltså en luftmadrass. Det vill säga ett hölje som fylls med luft, utan något expanderande skumgummi emellan. Luftmadrasserna har en stor nackdel jämfört med cellplastunderlagen och självuppblåsarna; konvektion. Konvektion i luftrummet inuti madrassen innebär att varm luft nära kroppen rör på sig inne i madrassen och ersätts av kall luft som kommer från den marknära delen av den inneslutna luften. Detta innebär att man kyls ned när luft som kroppen värmt upp kontinuerligt ersätts med luft som kylts av vid kontakten med marken.

Mellanväggarna som minskar luftrörelserna Foto: Backpackinglight.com

Att luft isolerar är alltså en sanning med modifikationer. Stillastående luft isolerar, men för att luften verkligen skall vara stillstående behöver man låsa in den i mindre utrymmen, vare sig det är liggunderlag, sovsäckar eller andra isolerande plagg. Ett exempel på små luftfylda celelr är cellplastunderlagen (engelskans 'closed cell foam' visar vad det handlar om). Cellplastunderlagen ger som regel bäst isolering i förhållande till sin vikt av alla liggunderlag. Det finns dock cellplastunderlag av väldigt dålig kvalitet, som pressas ihop och isolerar sämre, samt lätt går sönder. Bästa materialet för cellplastunderlag brukar man anse Evazote vara.

I de så kallade självuppblåsarna (exempelvis Thermarest Prolite) pressar man ut luften när man inte använder madrassen. Innanför ytterhöljet på madrassen finns ett spänstigt skumgummi med öppna celler som expanderar när man öppnar ventilen och släpper in luft. För fullt tryck behöver man oftast blåsa in lite extra luft på slutet. Själv finner jag att jag sover skönast på självuppblåsarna om jag blåser upp dem så hårt jag kan. Sedan stänger man ventilen och har därmed låst in luften, som sedan hålls stillastående i de små cellerna i skumgummit. Självuppblåsarna är tyngre än cellplastunderlag av motsvarande storlek och isoleringsförmåga, men är tjockare, mjukare och därmed skönare att sova på.

Ett tunt cellplastunderlag är viktig del av min packning.

Sedan har vi de "luftmadrasser" som kanske varken är luftmadrasser eller särskilt självuppblåsande. Detta är stora, voluminösa underlag där man istället för självexpanderande skumgummi använt dun eller syntetvadd inuti. Detta för att skapa celler med stillastående luft. Dessa liggunderlag är mycket mjuka att ligga på, och isolerar väl, men är den tyngsta varianten av liggunderlag för friluftsbruk.

Om vi nu återgår till den rena luftmadrassen av klassiskt snitt så har den dock en stor fördel; den är mjuk och skön att sova på. Vad Thermarest har skapat med NeoAir är en luftmadrass som har ett intrikat, men lätt system av mellanväggar inuti. Dessa minskar alltså luftrörelserna och därmed förbättras isoleringsförmågan. Man har också genomgående använt extremt lätta vävar i NeoAir, vilket sammantaget innebär en enastående låg vikt i förhållande till tjocklek och isoleringsförmåga.

Bäst komfort får jag om jag inte pumpar upp NeoAir mer än så här.

Mitt eget speciella sätt att använda liggunderlag
Jag söker sovkomfort och låg vikt. Dessutom vill jag under vandringen vid alla raster kunna ha ett underlag att sitta på, som skall täcka kroppen från hälarna till axlarna. Min favoritposition är att sitta lutad mot ett träd eller en sten med skorna av och benen utsträckta. Gärna med lite vatten puttrande på köket bredvid mig. Att använda små sittunderlag eller hopvikta regnkläder ger inte min kropp den vila jag vill ha. I början på en rast vill jag gärna sträcka ut mig, slappna av i varje muskel, tömma hjärnan och bara vara.

Under årens lopp har jag utvecklat följande sovkombination som fungerar bra för mig: Ett kort, lätt och självuppblåsande liggunderlag ger mig något mjukt att ligga på när jag sover. Det räcker om jag har något mjukt under höfter och axlar för att det skall kännas skönt. Jag behöver inte ligga mjukare med benen än vad ett cellplastunderlag ger mig. Kortast möjliga självuppblåsare alltså, vilket tills nu har varit BPL Torsolite.

Ett långt, tunt cellplastunderlag ger mig sedan skydd mot kyla och väta såväl under rasterna som när jag sover. Cellplastdelen ger tillräcklig värme och tillräckligt mjuk under ben och fötter. Dessutom ligger den under självuppblåsaren vilket adderar isolering till denna och dessutom skyddar den bättre mot spetsiga föremål.

Detta är alltså mina behov, och de förutsättningar under vilka jag har testat NeoAir. Om dina förutsättningar är annorlunda så kanske du kommer, eller har kommit, till andra slutsatser. En viktig variabel kan då vara hur man sover. Jag tillhör den halva av mänskligheten som sover på sida vilket bidrar till mitt behov av att höftbenet och axlarna skall vila någorlunda mjukt.

Mina intryck av NeoAir
Den NeoAir jag har testat är Small-varianten. 120 cm långt och 50 cm brett. Den väger på min brevvåg 260 gram, vilket gör den 26 gram lättare än mitt gamla Torsolite. Jag har använt den här madrassen under den gångna säsongen i kombination med ett 150 cm långt Evazote-underlag på 5 mm från MEC. Det har varit turer i svensk skogsmark, vandring och packrafting i svenska fjällen samt vandring och packrafting i Klippiga Bergen (Yellowstone med omnejd). Än så länge inga vinterturer, men det kommer.

NeoAir är bekvämt att sitta på i en packraft.

Först och främst och viktigast för mig: Sovkomforten som NeoAir ger är överlägsen allt annat jag någonsin legat på ute i markerna. Jag har aldrig någonsin sovit så gott som på den här madrassen med en uppblåst påse från bag-in-box-vin som kudde inuti sovsäckshuvan.

För att få denna komfort blåser jag dock inte upp NeoAir mer än nödvändigt. Detta innebär att jag inte skall ha markkänning med höftbenet när jag ligger på sidan. Någon halv till en centimeter mellan mig och marken känns lagom. Detta skall då jämföras med det jag beskrev ovan; med en självuppblåsare sover jag bäst om det är så hårt och tjockt det kan bli.

NeoAir isolerar inte lika bra när det är måttligt uppblåst som när det är maximalt uppblåst. Enligt tester från Backpackinglight.com har NeoAir ett R-värde på ungefär 2,5 när det är lätt uppblåst och 3,0 när det är maxat. Detta skall då jämföras med Torsolite som är betydligt tunnare (2,5 cm) och ändå har ett R-värde på 3,5.

Men eftersom jag hela tiden har ett cellplastunderlag mellan NeoAir och marken så har jag inte haft några som helst problem med kyla underifrån. Personer som använt enbart NeoAir vid frost menar annars att det då känns svalare än till exempel självuppblåsare som Prolite Plus(med R-värde 3,8). Jag kommer använda NeoAir på samma sätt till vintern, men då ovanpå ett ruskigt prisvärt 14 mm Evazote Goodpad från Getout.

Egentligen är varianten Small onödigt långt för mina behov, eftersom inte ens jag har 120 cm mellan höfter och axlar, men å andra sidan var Torsoliten i kortaste laget för mina 191 cm. Och jag misstänker att Thermarest inte lär göra någon kortare variant. Kanske kommer detta så småningom från andra tillverkare, till exempel BPL. Men det spelar inte så stor roll, 260 gram med denna komfort är ändå oslagbart för närvarande och sannolikt är det svårt att minska detta med mer än 50-100 gram om man kortar det. När prylarna blir så här lätta så har man ju ett avtagande mervärde på fortsatta viktminskningar.

Det har varit en del invändningar mot prassligheten i tyget på NeoAir. Själv har jag inte störts av detta alls som solosovare. Nu har jag inte delat tält med någon som själv använt NeoAir eller som har hört mitt prasslande, vare sig till höger eller vänster, så jag vet inte hur störande en granne på Neo kan vara.

Backpackinglight.com har ett intressant test av NeoAir som kan rekommenderas för läsning. Deras främsta invändning är att underlaget är för smalt när man ligger på rygg. Armbågarna hamnar utanför isoleringen, och man upplever att det är väldigt lätt att rulla av madrassen. Själv har jag inte upplevt några större problem med detta. Kanske beror det på att jag är smal och sover på sidan. Det är naturligtvis så att armbågarna lätt hamnar utanför när jag ligger på rygg, men detta gäller alla 50 cm breda liggunderlag och jag tycker inte NeoAir är sämre än andra.

Vad gäller stryktålighet så har jag ännu inte punkterat mitt underlag. Känslan det tunna tyget ger är annars att detta lätt kan inträffa, men som vanligt tvingas jag konstatera att tunna kvalitetsvävar är betydligt starkare än man intuitivt tror. Jag använde även NeoAir som sittunderlag i min packraft under turen mellan Abisko och Nikkluokta utan problem. Jag pumpade det lite hårdare än vid sömn, men inte hårdare än att det gick att vika upp en ryggdel.

Vid min vandring samt efterföljande packraftingkurs i Yellowstone-området var jag en natt orolig för punktering. Detta var på en plats med väldigt torr och vass vegetation som trängde igenom även mitt cellplastunderlag. Jag rensade liggytan så gott det gick (det var mörkt) innan jag slog upp mitt Gossamer Gear The One, lade mina byxor ovanpå golvet, sedan cellplastunderlaget och till sist NeoAir. Jag sov gott hela natten utan punktering.

Min slutsats än så länge är att punkteringsrisken är ganska liten i våra blöta och mjuka svenska marker, men att man naturligtvis måste vara lite försiktig med underlaget man lägger det på. Men detta är inget som man inte klarar med normal lägerdisciplin. Vem vill sova på något vass och hårt?

Sammanfattning
Låg vikt, hög komfort, god isoleringsförmåga; vad kan lättpackaren mer begära? Tja, inte mycket.

Min summering hittills är att ge NeoAir 5 poäng av 5 möjliga. Det finns bara en baksida som jag upptäckt än så länge; priset. Det här underlaget kostar i svenska webbshopar drygt 1100 SEK och ytterligare någon hundring eller två i en IRL-butik. Men uppenbarligen har NeoAir trots detta sålt bra. När jag kollade med importören i våras så ville de inte låna ut något NeoAir till mig för testning, eftersom det "säljer bra ändå". Vad jag gjorde var då att checka ett antal engelska webbshoppar, där jag efter ett tag hittade både ett NeoAir Small och ett Terra Nova Laser Photon till bra priser. Mitt NeoAir kostade därmed 800 SEK plus en del av frakten, vilket känns betydligt mer överkomligt än när man hamnar över 1000 SEK.

Jag ångrar inte det här köpet.

Diskutera här på Utsidan

Hemma hos Primus

noreply@blogger.com (Jörgen Johansson) — Mon, 23 Nov 2009 20:00:00 +0000

Prylspan Primus bjöd in oss och ett gäng andra glada webbamatörer till en träff för att känna på nyheterna för 2010. Vi tycker såklart att det är kul när företagen förstår sig på nya medier, och att hälsa på i friluftsbranschen är alltid skoj.
Av Martin Nordesjö

ExpressSpider är ett lätt spindelkök med förvärmningsslinga.

I somras var vi den kanske första webbplatsen med högupplösta bilder på ExpressSpider och nu fick vi chansen att se köket i verkligheten. Det är alltså ett lätt och stabilt gaskök med förvärmningsslinga, och liknar Optimus Stella en del. Jag tycker personligen att Stella var ett elegantare kök - det verkar inte tillverkas längre - medan ExpressSpider vinner på annat. Det har lägre vikt, lägre pris och en förvärmningsslinga som gör att köket funkar med upp-och-nedvänd behållare (för lägre temperaturer, högre höjd eller mindre gas kvar i behållaren). Vikten ligger kring 200 gram. ExpressSpider kommer vi att skriva mer om eftersom vi har fått låna ett exemplar som vi kommer att testa i vinter.

EtaPower-kastruller är inte lätta, men spar gasvikt.

Primus EtaPower-kastruller med värmeväxlare är intressanta eftersom de ser till att den uppvärmda luften hamnar där den ska: under kastrullen. En sådan kastrull väger såklart lite mer, men på längre turer får man igen det i sparad gas. Primus har sedan tidigare även ett vindskydd för toppmonterade brännare, och även det ser ut att fungera bäst med värmeväxlar-kastruller eftersom det är så lågt.

I nya kåsan döljer sig intressanta bestick.

Nästa år satsar Primus hårt på plast i glada färger, gissningsvis uppmuntrade av framgångarna hos Light my fire och deras skefflar i moderiktiga färger. Produkterna är kanske inget som är så jättespännande för en lättpackare, men inuti det nya kåspaketet Field Cup Set döljer sig plastbestick som känns ganska trevliga och smidiga. Skaften är korta, men öglan ger ett välfungerande grepp. Inget för den som äter direkt ur påsen, men en idé värd att testa. Vikten på den här typen av plastbestick är inget att orda om.

Primus vikbara plastskeffel (ej på bild) är bara ny i färgerna, men jag har inte klämt på den tidigare och tycker nog att den kändes i vekaste laget. Vi fick testa kök genom att laga fältmässig smul-äppelpaj och när jag skulle karva loss en bit smör så sprätte skeffeln helt enkelt isär i gångjärnet.

Grön logga: klimatkompenserat

En annan nyhet är att man börjar klimatkompensera gasbehållarna. Det är berömvärt och kan mildra det dåliga miljösamvetet en smula även om jag tror att utsläppen från våra friluftskök bokstavligen är en fis i rymden. Men det kanske är klokt för marknader där Primusköket används i vardagen.

I verkstan kan man bygga fina prototyper

Förutom produktnyheterna fick vi se lokalerna, som man delar med Fjällräven och Tierra. När man utvecklar ”riktig hårdvara” (som Primusfolket skämtsamt kallar det till skillnad från kontorsgrannarnas hårdvara som kan vara både mjuk och fluffig) behöver man en bra verkstad, och en sådan finns, komplett med kylrum, fläktar och en duktig prototypmakare.

Fläktar och vita rockar - ett äkta produktlab. På bilden Fjäderlätt-testas även Inov-8-skor i storlek 48.

Diskutera studiebesöket på Utsidan

Ultralätt klädd på älgjakten

noreply@blogger.com (Jörgen Johansson) — Sat, 14 Nov 2009 17:49:00 +0000

Teori-praktik Jag är själv ingen jägare, men jag har kompisar som är det. En av dem kom hem från älgjakten och suckade över svårigheten att klä sig rätt. I de flesta jaktsammanhang så antingen går man eller står man, menade han. Då kan man klä sig efter det. Men på älgjakten är det inte lätt att ha kläder som fungerar bra om man inleder dagen med att gå som drevkarl och sedan ställa sig på ett råkallt pass. Så då började jag fundera på hur jag skulle klä mig i en sådan situation.
Av Jörgen Johansson
Min första slutsats var att det nog är svårt att ha på sig samma kläder hela tiden och ändå varken vara för varm eller för kall. Så när man går i drevet behöver man ha mindre med kläder än när man står. Dessa skall då vara lätta att bära och lätta att ta av och på.

Det andra är att man måste ha kläder som funkar i alla väderlekar. Det vill säga man måste kunna hantera både regn och solsken. Detta skiljer sig ju inte speciellt mycket från att vandra med packning.

Jägaren har väl ofta också med sig en termos och mackor eller liknande, vilket innebär en ryggsäck. Därmed borde det gå att få till en utrustning som både fungerar i alla aktuella väderlekar och som ändå inte är tung att bära.

Närmast kroppen

Baslagret skulle för min del tveklöst bli ett ställ av merinoull. Tunnast tänkbara, eftersom den viktigaste funktionen hos baslagret är att hålla hudytan torr. Värmen håller man sedan med lämpligt antal lager utanpå detta.

BPL Merino Hoody

Jag är mycket förtjust i så kallade 'hoodies', alltså tunna merinotröjor med huva. Denna huva i kombination med eventuella kapuschonger på lagren utanpå räcker ofta långt för att hålla det viktiga huvudet varmt. Dragkedjan i halsen innebär att man kan lämna halsduken hemma. När man går i drevet, och kanske svettas, så har man huvan hängande på ryggen och blixtlåset öppet till långt ned på bröstet. När man ställer sig på passet drar man upp blixtslåset till hakan och kränger en keps och/eller en kapuschong utanpå huvan.

Icebreaker Atlas

En lätt och bra hoody av merinoull finns hos Backpackinglight.com. Den väger 232 gram i Medium. Vill man inte ha en hoody eller hellre köper något som finns i butik i Sverige så är en lätt Icebreaker Atlas 150 det jag skulle välja.

På benen skulle det bli Icebreaker Leggings 150 eller eventuellt någon billigare långkalsing i merino, som t ex Ullmax Set. Det senare är smart, för då får man både byxor och tröja till ett lägre pris än Icebreaker leggings. Att det hela är lite tjockar merino gör inte så mycket för benen, enligt min mening. Och den något tjockare tröjan (230 g/kvm istället för 150 g/kvm) är perfekt som extra lager utanpå den tunna hoodyn närmast kroppen.

Om det är riktigt kyligt och ruskigt kan det nämligen vara svårt att hålla värmen enbart i en enda underställströja. Då kan man ha ytterligare en, eller kanske en mycket tunn och lätt fleecetröja som extra lager under vindplagget.

Ytterlager
Regnar det inte så är det oerhört skönt att slippa gå i regnkläder. Utanpå merinostället skulle jag välja ett par tunna, vindtäta och snabbtorkande syntetbyxor. Vanliga löparbyxor från exempelvis Newline är faktiskt mycket stryktåligare än många tror. För den som vill ha något tjockare finns det mycket att välja på bland de lättare friluftsbyxorna. Jag skulle dock inte välja en byxa som väger mer än 400 gram.

Newline Windpacker

På överkroppen skulle jag välja något liknande. Det vill säga en tunn, lätt och vindtät jacka i syntet. Det finns lätta vindblusar på 100-250 gram. En löparjacka från Newline funkar även här, även om jag gillar att ha en huva att värma mig med vid behov. Även dessa tunna vindblusar (det heter naturligtvis windshirts på marknadsföringssvenska) är betydligt stryktåligare än många tror. Jägar brukar vara noga med att deras kläder skall vara prasselfria, men så länge man går i drev spelar det väl knappast någon roll. De lättare vindblusarna, som den synnerligen prisvärda Marmot Ion, är ganska plastiga. Det verkar som om utvecklingen går mot material som är mindre blanka, med en slags borstad yta. En mycket trevlig sådan från Tierra heter Scirrocco. Den väger 180 gram, med huva. Jag misstänker dock att den är på väg att ersättas av en liknande produkt, som jag fingrade på nyligen, men jag minns inte namnet.

Ytterplagg vid regn
De tunna vindplaggen är suveräna så länge det inte regnar, men står inte emot sådant särskilt länge. Å andra sidan torkar de på en kvart. Därför behöver man ett regnställ i sin lilla ryggsäck. Det jag skulle välja (eftersom en jägare förmodligen redan har ett tungt och robust ställ med mextex som jag inte skulle vilja släpa med mig i just det här sammanhanget) är då ett lätt och billigt regnställ. Svårslaget här är ITABs Packaway, som väger mindre än 500 gram och kostar under 700 kr för ett helt regnställ i andas-material. Det här stället bör man ta till i rejäl storlek för att det skall fungera även när man tar på sig värmelagret och ställer sig på pass.

ITAB Packaway

Fötterna då?

På vandring går jag själv helst i lätta gympaskor och använder vattentäta strumpor vid behov. Detta känns dock inte idealiskt för älgjakten, där man bara rör sig en del av tiden och står stilla långa perioder. För att gå i drev och sedan stå på pass skulle jag därför välja ett par vattentäta kängor. De bör vara av rejäl storlek med utrymme för rejäla yllesockar, från till exempel Smartwool eller Woolpower, och en inläggssula av ylle från Lundhags för att suga upp så mycket fukt som möjligt.

Inov-8 Roclite 390

Eftersom det är ungefär fem gånger så energikrävande att bära något på fötterna som att bära det på ryggen så skulle jag välja ett par så lätta kängor som möjligt. De lättaste jag känner till kommer från det engelska företaget Inov-8 och heter Roclite. De väger ungefär lika mycket som ett par vanliga rejäla löparskor.

Hålla värmen
När man nu har gått i drev några timmar och skall ställa sig på pass så måste man förstärka klädseln, och det ordentligt. Det jag skulle välja som det enklaste, varmaste och mest stryktåliga om jag var älgjägare kommer från Backpackinglight.com. Detta är mycket lätta plagg i syntetvadd. Byxor i large med hellångt blixtlås och yttertyg i nästan vattentätt material väger bara 340 gram. Just det hellånga blixtlåset är en fördel för att lätt kunna ta av och på byxorna när man växlar mellan drev och pass, och då blir det också det här yttertyget. Produkten heter PRO 60 Side Zip Pant.

BPL PRO 60 Side Zip

En pullover med huva från samma tillverkare, i mindre vattenbeständigt material väger 280 gram. UL 60 Hoody heter den här produkten. Eftersom man har en regnjacka att dra ovanpå så ser jag egentligen inget behov av att ha den förhållandevis vattentäta varianten PRO 60 med Pertex Endurance.

UL 60 Hoody

När det gäller att hålla värmen så är de här isolerade byxorna värda sin vikt i guld. De flesta har nog varma plagg som kan användas till överkroppen, som dunjackor och dunvästar, men ofta har man inget bättre till benen än dubbla långkalsonger eller möjligen extremt Skrymmande och tunga skid- eller skoterbyxor.

Bära
De flesta jägare har väl redan en ryggsäck, fast alla är kanske inte så lätta. Det kan vara nyttigt att väga sin ryggsäck tom för att sedan kunna bedöma om det verkligen är vettigt att ryggsäcken väger mer än det man stoppar i den. Vill man ha en stol i ryggsäcken har man förmodligen inget val, men eftersom det finns en extremt lätt liten ryggsäck så kan jag inte låta blir att dra en lans för den. Säcken jag tänker på heter Sea to Summit Ultra Sil Daypack och väger 68 gram.

Den här säcken borde med sina 20 liter rymma de varma byxorna och jackan samt regnkläderna när man går i drev och det inte regnar. En termos och några mackor samt en bit cellplast att sitta på går också ned. Fast egentligen skulle jag nog välja en dagsturssäck av lite stadigare material med en vikt på max 500 gram. Men den här säcken är ju rätt kul.

Diskutera här på Utsidan.

Packrafting - a beginner in whitewater

noreply@blogger.com (Jörgen Johansson) — Mon, 26 Oct 2009 11:48:00 +0000

Turer A clever person would of course have taken a basic course in packrafting, before going on a trip like mine this summer, between Abisko and Nikkaluokta. For those who have read about that trip here and in Outside Magazine it's pretty obvious I needed it. Well, you can't always be clever, but at least I was really motivated when going to Bozeman, Montana to join the BackpackingLight.com course in September. It was quite an experience.

By Jörgen Johansson

The course convened over muffins and coffee at a pond just outside Bozeman. Half a dozen students and four instructurs where pretty soon inflating the rafts. Andrew Skurka, our head instructor, pretty soon had us easing out onto the pond.

What we practised on the pond was 'wet reentry', which basically meant that we sat down in our packrafts and threw our weights around until it capsized. You then had to get out of the spray skirt, turn the raft the right way up and heave yourself back into it. Not as easy as it sounds (if it does), since the thing had a tendency of flipping you right back into the water again. The trick was to, with a mighty heave, get your center of gravity as far inside the boat as possible. We kept this up for an hour or so, much to the delight of a couple of classes of schoolchildren, whose faith in grown-ups must have taken a beating that morning.

After this we got on our bus and drove up to the Yellowstone River, which was going to be our home for the rest of the course. We started out in the lower parts of the aptly named Paradise Valley, with new practises of wet reentry, now in moving water and with a pack strapped to the foredeck. This turned out to be considerably more difficult, so the practise in the pond was really valuable.

Our instructors where hovering while we tried to offset the current pushing our legs under the raft, while flowing downstream, and do the mighty heave that would get our chest well into the boat.
The rest of the afternoon was spent flowing sedately down the Yellowstone, and getting increasingly familiar with the packraft and other members of the course.

The September weather was really benign, and packrafting with a group in circumstances like this turned out to be a really sociable activity. Lots of time to drift around and talk to various members of the group. The occasional stretch of rippling water where fairly easy to negotiate and when the sun set we made our camp and built a fire on the beach. Due to land restrictions we were only allowed to camp on public land, which had to be below the high water mark. This was reasonably easy this late in the season.

The second day we bussed up to Gardiner, on the border of Yellowstone National Park, and then got on the Yellowstone River again. Since boating of any kind, execept of course for power boats on Yellowstone Lake, is prohibited in the park we didn't enter it. But upstream from yesterday as it was, this was a different river. At least to inexperienced land lubbers like most of us students.

Going up to Gardiner we stopped the bus along the road, which followed the river the whole time, and walked over to watch some of the major rapids in Yankee Jim canyon, like The Boxcar. Looking down at this foaming maelstrom from the road certainly made it's impression. So this is what we would have to go through before nightfall? All of us students were very carefully not saying anything at all.

On this, the second day, we practised paddling in whitewater and rapids getting increasingly more difficult. I got dunked once, inspite of my spinsterish approach, leaving the more aggressive stunts to the young guns. Some of those got dunked more than once, some just breezed through the whole thing.
The main lesson for me in whitewater this day was: Lean forward and bully your way through. A good addition to this was: Once you've committed yourself to a route, go for it with all you've got. I guess this could be a lesson for life as well. Changes in midstride will usually land you on your ass.

As the afternoon progressed we went deeper into the canyon and the rapids became more and more challenging. After going through some particularly white whitewater, we rested in an eddy. Our instructors then said: Congratulations, you've just run the Yankee Jim.

Yes, we had in fact run the rapids we had looked at from the road earlier that day, with some trepidation. For me it was really good psychology not to tell us this beforehand and it felt like a great victory at the end of the day, with arms and shoulders turning into noodles and blood sugar going down.

We camped in good spirits that evening, with an interesting assortment of light shelters. They were pitched on a perfect beach below the high watermark and carefully anchored with stones. However, around 10 pm the Sheriff turned up with an aggravated land owner and evicted us all. Unknown to everybody there was obviously some law stating that even if you were on public land you couldn't camp closer than 500 yards to somebodys house. So we had to move the whole camp. Made me pretty grateful for the Swedish law of common access, which lets you camp on anybodys private land for one night, as long as it's not on their actual lot.

The third day included more pratice with whitewater. We went down the same stretch of the Yellowstone as the day before, but this day was really different. We knew that we had taken Yankee Jim without casualties yesterday, and that made for a more relaxed day.

Above is shown some practise around a 'hole', which is the washing machine thingy between the instructor and the packraft coming over the rock-induced wave. A hole tends to suck you back, and being under water in a hole can be a dangerous thing. The water is so churned up and filled with air that you get no flotation even with a PFD. If you are unlucky you'll be churned around in this until the river freezes, at which time most people would be dead.

Here I am, tightening the straps before heading into Yankee Jim canyon for the second time. The lesson for day three that stayed in my mind was: Finesse your way down.

If the day before in Yankee Jim hade been like going into the jaws of hell, this day was more like a walk in the park. It's seldom after childhood that you will experience going from not being able to do something at all to being able to do it at least moderately well in in only three days. I came away from this course feeling very satisfied and also a bit addicted...

Below you'll find links to some films. The first two show me in some of the practice parts of the Yellowstone River on day two. They're from Andrew Skurka and Backpackinglight.com.

The third film shows Andrew and Ryan Jordan scouting the Yankee Jim a couple of days before the course. It shows some of the tougher passages of this canyon, where everyone was to busy to film during the course.

Me on a long stretch of moving water

Me on a short stretch of faster moving water

Andrew Skurka and Ryan Jordan scouting the Yankee Jim Canyon.

Comment on this article in Swedish on Utsidan here and in English below.

Andrew Skurka - going far, going light

noreply@blogger.com (Jörgen Johansson) — Sun, 18 Oct 2009 08:35:00 +0000

Teori-praktik One of the more visible individuals in ligthweight backpacking right now is Andrew Skurka. He's done some hikes in later years that most of us just dream of, and he's only just begun. I had the good fortune to have Andy as an instructor on a Backpacking Light course in packrafting recently, and decided that I wanted to know more about him.
By Jörgen Johansson All photos by Andrew Skurka

Andrew started his backpacking career, if there is such a thing, in 2002 along the Appalachian Trail. Since then he's done a number of really long hikes, and he carries very light loads. In 2004-2005 he walked 12 500 kilometers across North America. In January 2007 he tested lightweight gear in "America's Icebox" during a 620 kilometer hike in northern Minnesota. In April 2007 he started out on the Great Western Loop in the US and finished 11 000 kilometers later in November. In the summer of 2009 he hiked and packrafted 1100 kilometers through four mountain ranges of Alaska, and wound down as one of the first non-Alaskan rookies to win the Alaska Wilderness Classic.

Jörgen: Andrew, you’re 28 years old and have done an amazing amount of long hikes in the last 4-5 years. I don’t exactly imagine that you’re making a fortune from this, so something else must be driving you. What is that?

Andrew: Before delving into the heart of your question, I’ll address your financial assumption since there are many who probably are thinking, “I’d love to have that life but I need to work.” You’re right, I’m certainly not making a fortune from this, but since 2006 I’ve stayed financially profitable by developing a handful of income streams – including public speaking, course instruction, private client guiding, writing, website sales, and sponsorships – that cumulatively have been greater than my expenses, which is of course the other side of the equation and which I fiercely keep to a minimum. Remember, you don’t need to earn much if you don’t spend much.

This life works for someone like me – I’m a 28-year-old bachelor who has not outgrown the frugality of my university days and I am proud if I end up sleeping more nights on the ground during a year than I do inside – but I don’t think it would work for anyone who has high lifestyle standards, has a lot of debt, or who needs to support someone other than themselves.

Now, regarding the motivation for my trips, I’d say that it boils down entirely to the potential for personal growth, challenge, and reward. I once thought it necessary to wrap a trip into a greater purpose, but nowadays I’m quite comfortable with saying that I do these trips because, in essence, I can and want to – my life is at its best when I’m “out there.” I have a really good civilian life too – I come from a great family, I have great friends, I travel a lot through business, and I am based out of the beautiful state of Colorado – but it just isn’t quite as fulfilling or as rich as my life outdoors.

Jörgen: You are carrying very light loads nowadays. That wasn’t always so. Tell us about your conversion and why have you shifted from “traditional” to lightweight gear.

Andrew: My first long hike – in fact, my first backpacking trip, really – was in 2002 on the famed 2,170-mile Appalachian Trail. I had never heard of “lightweight backpacking” before, and I definitely had never seen a “lightweight backpacker,” so I started the AT like most people do: with a pack that weighed too much, consisting mostly of worthless items. I think my pack weighed 38 lbs minus food and water when I started.

In my first journal entry I started a list of things I was going to throw away or send home as soon as I had an opportunity – the relationship between my pack weight and my hiking experience had become clear by the first hill, and I knew if I was going to hike fast and far, and enjoy it, then I would need to hike light too.

Jörgen: When you are advocating lightweight equipment some people say that ultra light gear makes for less comfort and safety than the usual stuff. Have you encountered this and what is your opinion?

Andrew: Lightweight gear can be less comfortable and less safe than traditional gear, but it entirely depends on who is using it. Lightweight backpackers are able to carry less because they offset what they do not have with skills. It’s no accident that I call one of my speaking presentations a “Lightweight Backpacking and Skills Clinic” – lightweight backpacking is not just about gear; it’s about skills too.

A skilled lightweight backpacker knows how to find comfort with a 3/8-inch-thick torso-length foam sleeping pad by bedding down on a soft layer of pine needles or forest duff; and they can safely camp under a handkerchief-sized tarp by finding a protected campsite and achieving a taught pitch. An unskilled backpacker, in contrast, will be uncomfortable because they will sleep on soil that’s been packed down and denuded of needles and leaves; and they will be unsafe because they will find an exposed campsite and they don’t know how to pitch their tarp correctly, leaving it limp and susceptible to the wind.

So, I do rely heavily on my backcountry skills to compensate for equipment that I am not carrying. But there is no reason that relatively inexperienced and unskilled backpackers cannot go light – I would not recommend that they immediately jump to my exact gear kit, but I’m quite confident that they could drop to a 15-lb base weight and have everything they needed and wanted for a 3-season trip. In fact, I’d go so far as to say that no person, however ill experienced, should go backpacking in 3-season conditions with more than 15 lbs. You can squeeze a lot of foolproof equipment into a 15-lb pack: fully enclosed shelter, gas stove, good rain gear, warm sleeping bag, etc.

Jörgen: Regarding footwear for short and long hikes I know you prefer light shoes of the trail runner type. There are boots for “demanding expeditions in rough terrain”. Most of your trips seem to qualify on this aspect, so why don’t you use heavier shoes?

Andrew: First, I have been a competitive runner since I was 14-years-old so I am biased towards running shoes – my feet feel at home in them. That said, there are many good reasons to wear running shoes for long, technical trips: they are lighter, they dry faster, they breathe better, they are more sensitive (i.e., for scrambling and boulder-hopping), and they are lower to the ground for improved stability.

I do not like “waterproof” shoes in wet conditions: they are ineffective in keeping the feet dry (Water comes in over the tops or it wets through; or sweat builds from the inside.), they take longer to dry out, they are heavier, they are more expensive, and they are hotter and less breathable when it’s not wet. I find that waterproof shoes are fairly effective in dry, snowy conditions (Fall, Winter, early-Spring).

I will not say that boots are not necessary, for example, I prefer them for snowshoeing and hiking in snow (when there’s not enough to warrant snowshoes) when temperatures are between 10 and 40 F. But I am still using a lightweight boot – either the Timberland Cadion GTX or the La Sportiva FC 3.0 GTX – and extending the boot well beyond is recommended use; these models are considered “light hikers,” not winter backpacking boots.

Boots are probably not necessary for the majority of applications for which people use them – I see many people wearing boots (often waterproof boots) for easy day hikes and for weekend backpacking trips in 3-season conditions. I firmly believe that these individuals would be better served by breathable, lightweight trail running shoes.

Jörgen: With a load as light as yours a light backpack seems to work very well, but for people who just recently has started to pare their packweights towards 5-10 kilos baseweight, what size and weight of pack do you recommend? When would you suggest that a person could shift from a pack with a frame to a frameless pack?

Andrew: I have to refer you to manufacturer recommendations for this question – there are too many variables here, and the answer will change from person to person. For me, I go back and forth between two packs: since 2004 my 3-season thru-hike pack has been the 50L GoLite Jam; I size up to the 70L GoLite Pinnacle for winter trips, for 3-season trips with large food volumes,and for instructing or guiding.

Both of these packs are frameless, and I always cut out their built-in foam pads because I prefer to use my own sleeping pad as a “virtual frame.” As far as when to go with a frameless pack versus when to go with a framed one, if my load is regularly going to be 12-15 kg or more I think it starts to make sense. Last summer I used a framed pack for the for the first time since 2002 while hiking and packrafting in Alaska – but my base weight was 10 kg and I was regularly carrying a week of food (so up to 18 kg total).

Jörgen: You’ve been to Iceland, infamous for high winds, and you’ve been to Alaska, parts of the world which are similar to the above timberline and tundra mountains of Scandinavia. What kind of shelter, ie how light, would you choose for this type of terrain and how do you motivate your choices?

Andrew: I have had good success with fully-enclosed tarps in both locations – I used a 22-oz GoLite Shrangri-La 2 in Iceland and a 16-oz Mountain Laural Designs DuoMid in Alaska. (The Shrangri-La works well with trekking poles, whereas the DuoMid pitches nicely with a packraft paddle.) I got caught by windy storms in both locations and was very comfortable and confident. The additional challenge in Iceland is the dust that gets blown around by the storms – but I can think of only two good solutions that that (a house and a car) and neither of them are packable.

Jörgen: One thing that I find truly interesting and stimulating are your thoughts on “lightweight living/lifestyle”. Could you explain what this is all about? And how could people like myself, sitting in a suburban house with a couple of children and a job, connect to this?

Andrew: I’m not ordinarily much of a philosophizer, but I have spent a lot of time thinking about what I want from life and how I can best achieve that. The answer is this “lightweight lifestyle,” which promotes some of the same principles that guide lightweight backpacking – including “Less is more,” and “Simpler, not more complex” – as general life principals, in order to focus more on the one thing that actually leads to personal happiness and fulfilment: one’s relationship with self, others,and nature (and/or a God).

I don’t understand why Western culture seems to push this false idea that the pursuit and accumulation of stuff (or “gear”) is desirable, because it actually undermines one’s relationships. Think about it – instead of spending time with our family and friends, in the outdoors, and building community, we are captive to jobs that consume our energy and that stress us out, and to bills for things that we are “supposed” to have like nice cars, big homes, and flat-screen TV’s.

The solution seems pretty clear to me: figure out how to spend less so that you can work less, so that you can spend time with the things that are really important to you. I think this quality of life argument is the best reason to adopt the lightweight lifestyle, but another big motivation for me is that it’s also more compatible with my love of the outdoors – my environmental footprint is much smaller because I consume and waste much less.

Jörgen: What’s on the agenda for you this upcoming year? Are you going to spend it on a porch somewhere, or will you be going on some other wilderness treks?

Andrew: The porch scenario was meant to be a joke, right? Next year I am planning to do another “long” trip, and the most attractive idea I’ve developed is a 6,500-km effort through Alaska and western Canada.

This trip is on a whole new level from what I’ve done before: I learned how to go “far, fast, and light” by following the Lower 48’s extensive trail system, and over the last two years I’ve learned how to “adventure” by going to places like Iceland, Alaska, and the Colorado Plateau. This trip will merge the “far, fast, and light” experience with the “adventure” experience – it’s going to be big, and interesting, so stay tuned.

Jörgen: Thank you, Andrew. You bet we will stay tuned, and a pretty good place for this is of course www.andrewskurka.com

Discuss this article here at Utsidan (in Swedish) and below for comments in English.

ULA Ohm - den perfekta kompromissen?

noreply@blogger.com (Jörgen Johansson) — Fri, 25 Sep 2009 10:47:00 +0000

Prylintryck Vi har tidigare skrivit om ULA Ohm och nu har jag också använt den en del. Jag vet att en del vandrare skyggar inför tanken på en lätt, ramlös säck, som min favorit de senaste åren, Golite Jam2. Då kanske ULA Ohm, till samma vikt, men med sin kolfiberbygel till ram är den perfekta kompromissen. Eller?

Av Jörgen Johansson

Beskrivning
Min Ohm väger 650 gram i storlek L och rymmer närmare 60 liter. Den är enligt tillverkaren avsedd för packvikter under 15 kg. För den som klarar ”3 kilo för de 3 stora” kan detta innebära en veckotur eller mer. För andra kanske det betyder 2–3 dagars tur. För den som går mellan stugor finns det enligt min mening inte behov av någon större säck om man inte har väldigt mycket extrautrustning som fiskeprylar, kameror eller klätterutrustning.

ULA Ohm har ett antal tillvalsmöjligheter, själv valde jag en spartansk variant med enbart några blixtlåsförsedda fickor på avbärarbältet som extra utrustning.

Förutom de två ytterfickorna längst ned på sidorna finns även en mycket rymlig nätytterficka baktill. Ryggsäcken saknar liksom de flesta säckar i den här viktklassen lock, utan har ett snörlås och sedan rullar man ihop det som eventuellt blir över och spänner en rem över. Ohm har dubbla isyxefästen, vilket inte direkt är något jag någonsin använder, men de går bra att använda för att hålla mitt cellplastunderlag på plats.

Höftbältet är lätt vadderat liksom axelremmarna. Överhuvudtaget ger själva bärssystemet inklusive packstramarna intryck av att höra till en klart tyngre ryggsäck. Det hela är betydligt kraftigare än på min Golite Jam2, men frågan är om det därmed också är bekvämare att bära med? Dyneematyget känns också igen från Jam2 och har där visat sig enastående stryktåligt i förhållande till sin vikt. Men det är enbart de grönrutiga partierna som är Dyneema på Ohm. Resten är gjord av tunnare ripstopnylon, och det är på detta sätt man klarat att hålla vikten trots kraftigare bärsystem och ram.

Ula Ohm laddad med packraft och paddlar, med Vistasvagge i bakgrunden.

Liksom andra lätta säckar finns ULA Ohm i olika storlekar: M och L för rygglängd samt M och L för midjebältet. Enligt anvisningarna på siten var jag Large på bägge ställena, men har vissa dubier när det gäller bältet. Mer om detta senare.

Ohm anges rymma 57 liter, fördelat på sidofickor, backficka, krage vid locket samt huvudutrymme. För mig är kragen och huvudutrymmet samma sak och skall då tillsammans landa på drygt 40 liter. Ytterfickorna svarar sedan för resten av volymen. Det här gör det svårt att "på distans" (Ohm köper man på postorder direkt från tillverkaren i USA) bedöma hur stor den egentligen är.

På väg upp ur värmen i Kårsavagge.

De 57 litrarna är då när kompressionssnörena på sidan är maximalt slappa. Vid mindre voluminös packning komprimerar man säcken och får då en långsmal historia som hjälper till att hålla prylarna, och därmed tyngdpunkten, i ryggsäcken så nära bärarens rygg som möjligt.

Lätta ryggsäckar utan ram, som Jam 2, kräver en viss kunskap och disciplin vid packandet. Det betyder att man inte bara kan hiva ned prylarna i hålet upptill och sedan stänga det hela. Man måste packa på ett sådant sätt att man skapar en slags virtuell ram av själva packningen. Detta lär man sig lätt, men där är trots allt något man måste lära sig och alltid tänka på.

Detta sätt att packa fungerar bara med ganska lätta laster, men möjliggör alltså användandet av en riktigt lätt ryggsäck. För min personliga del har jag inga problem att lasta mer än de 9-10 kg som anges som riktmärke för t ex Golite Jam2. En normal veckotur med mat för kanske 6-7 dagar fyller Jam2 helt och ger normalt en packvikt på 12-13 kg där drygt 6 kg är utrustning och drygt 6 kg är mat. Till detta fungerar Jam2 suveränt.

Den här sommaren skulle jag dock också få plats med en packraft, en flytväst och en paddel i ryggsäcken. Detta adderar runt 4 kg vikt och en hel del volym. De volymerna visste jag att Jam2 inte skulle rymma och därför blev det en Ohm istället.

För en film som visar Oms olika delar klicka här.

Bedömning

Jag var ute efter en säck som var större än Jam2 och klarade större vikt på grund min planerade packrafting-tur. Men det är ju ofta lite oklart hur stor en säck är utifrån uppgifter om volym där ytterfickor ibland ingår och ibland inte. Så jag var orolig för att Ohm kanske inte skulle vara större än Jam2 när det kom till kritan.

Ula Ohm är enkel att spänna fast i fören på en packraft.

Om ryggsäcken blir sprängfylld i början av turen så har man ju alltid möjligheten att ha en separat packpåse utanpå inledningsvis. Men att addera detta till en ramlös säck var jag också tveksam till. Jag var rädd att den "virtuella" ram man till dessa skapar med själva packningen skulle kollapsa. Därför kändes ramen till Ohm också intressant.

Till slut gick det inte att vara vankelmodig längre, jag chansade, köpte säcken och blev inte besviken. Jag upplever Ohms huvudutrymme som längre och djupare, men smalare än Jam 2. Den svalde all min utrustning inklusive en Alpacka Llama med flytväst och pumppåse, samt en veckas mat. Då var den full.

Bäregenskaperna upplevde jag som bra. Inte påtagligt bättre än för Jam2, men eftersom packningen var 3-4 kg tyngre (runt 16 kg när turen startade) än vad jag haft på Jam2, så är ju jämförelsen inte helt korrekt. Jag stoppade sovsäcken i sin drybag längst ned och ställde sedan packraft-limpan längs ryggen i mitten av säcken. Mat och övriga prylar packades runt packraften och högst upp hamnade sedan påsen med extra kläder. I den utmärkta meshfickan baktill stoppade jag ned tältet (Terra Nova Laser Photon utan påse) samt regnkläder och Goretex-sockar.

Jag tycker den här typen av dränerande "ytterfickor" är perfekta för fuktvåta tält/tarps och annat som kan vara blött och som man gärna vill ha snabbt tillgängligt. Jag använder fickan på Jam2 på samma sätt och har bränt ett dräneringshål med lödkolv i nederdelen av denna.

Spänner man fast ryggsäcken lite smart kan man direkt axla den, och raften, för kortare portager.

Som tillval till ULA Ohm hade jag valt två stycken lösa bältesfickor. De var stora och rejäla och i den ena hade jag orienteringsutrustningen (karta, kompass, GPS) och i den andra kemikalier (myggmedel, solskydd) och vantar. På ena axelremmen fäste jag en lös ficka från Gossamer Gear där solglasögonen fick bo.

De låga sidofickorna på varje sida innehöll kåsa och godispåse, respektive kamera i bubbelplastpåse. De är väl placerade och utformade, lättare att nå medan man bär ryggsäcken än motsvarande fickor på Ohm.

Summa summarum så är jag nöjd med min Ohm och kommer säkert att använda den för alla packraftingturer de närmaste åren. Har jag inte packraft kommer jag att använda Jam2. Men detta innebär inte att Ohm saknar svagheter.

Nedre spetsen på nätfickan baktill slits lätt. Borde förstärkas.

Jag gillar som sagt verkligen den bakre meshfickan, men det dröjde inte många dagar innan den nedre spetsen på denna började visa slitatage. Inget som inte skulle gå att laga med lite silvertejp om det blir hål, men något som tillverkaren borde designa bort i kommande modeller. Förslagsvis genom att låta de nedre 5-10 centimetrarna av meshfickan förstärkas med Dyneema, på samma sätt som man förstärkt andra slitpunkter på Ohm.

Ett utmärkt tillval var de närmast triangulära bältesfickorna.

De triangulära bältesfickor jag hade som tillval fästs på tre punkter. Två punkter vid midjebältet och en tredje fästpunkt från bakre-nedre hörnet till botten på själva den stora ryggsäcken. De senare fästena har slitits sönder på båda bältesfickorna. I ena fallet så lossnade den snörögla som utgör fästpunkten i själva bältesfickan. I det andra fallet så slets fästpunkten, med öljett och allt loss ur själva storsäcken.

Här syns hur nedre fästpunkten på bältesfickan ryckts ur botten på ryggsäcken. Öljetten satt i det stora facket, med en knut på insidan. Snörlåset går genom en snörögla på bältesfickan.

Som tur är påverkar egentligen dessa fästpunkter inte användningen av bältesfickorna nämnvärt. Tack vare tyngdlagen hänger de som de skall ändå, vid användning. Däremot ramlar de runt en smula när man haft av säcken och tar på den igen, men detta är ett minmalt problem. Jag hade faktiskt klarat mig utan den tredje fästpunkten. Men likväl är det naturligtvis en svaghet i tillverkning och konstruktion.

På andra sidan har istället snöröglan ryckts sönder, medan öljetten sitter kvar i botten på storsäcken.

Bältesfickans funktion störs inte nämnvärt av de här missarna, den är stadigt förankrad i bälte respekive axelrem. Möjligen kan den i vissa lägen hänga och slänga lite, men det var inget jag besvärades av.

Jag gillar inte heller kompressionssnörningen vid sidorna av storsäcken. Denna funktion tycker jag att kompressionsremmarna på Jam2 klarar mycket bättre. Snörena fixeras i teorin av snörlås längst upp på säcken. Vid kompression (förslagsvis innan man börjar packa säcken) drar man alltså större eller mindre bitar av snöret genom snörlåset och minskar därmed volymen i storsäcken. Friktionen i snörlås har dock sina begränsningar och när man skumpar fram med packningen en hel dag så kryper snöret ut genom snörlåset. Detta löser man enkelt genom att slå en knut på snöret som hindrar snöret från att passera genom snörlåset, men det är likväl en konstruktionsmiss enligt min uppfattning.

Värre är egentligen gravitationens distorsion (fina ord, känner mig riktigt nöjd...) av den här kompressionssnörningen. Vad jag menar med detta är att när innehållet i ryggsäcken dras nedåt under vandringen så tenderar kompressionssnörningen bukta ut längst ned i ryggsäcken och smalna av ytterligare i den övre delen av ryggsäcken. Detta gäller även när snörningen är helt fixerad med knutar och inte kan krypa genom snörlåsen. Summan av detta är alltså att även om man börjar dagen med en kompression där de hopsnörda sidorna löper parallellt, så antar de under dagens lopp en päronform. Ryggsäcken buktar/töjs ut i nederändan, vilket påverkar bäregenskaperna negativt och för oss i riktning mot 19-50-talets päronryggsäckar.

Här ser man tendensen till att snörningen deformeras och låter ryggsäcken svälla ut nedtill.

Inte heller detta är något allvarligt fel som gör ryggsäcken oanvändbar, men det är en sämre lösning än kompressionsremmarna på Jam2 som sitter benhårt, och där man kan dra åt den nedre hårdare än den högre remmen innan man fyller utrymmet och räkna med att överdelen av ryggsäcken förblir vidare än nederdelen.

Den tredje invändningen jag har mot Ohm gäller avbärarbältet. Man kan välja medium eller large på detta när man beställer säcken. Eftersom jag är lång och smal höll jag det inte för otroligt att jag skulle behöva en säck/ram som var large och ett bälte som var medium. När jag följde anvisningarna på ULAs hemsida visade det sig dock att jag inte var så smal som jag trodde, utan med god marginal var kvalificerad för midjebälte large (mer än 84 centimeter).

Inledningsvis kändes det som om bältet var lagom mycket för stort, men efter ett tag så drog jag det i botten när jag skulle bära packningen. Och skulle önska att det fanns ytterligare någon centimeter att komprimera avbärarbältet med ibland, för att få maximal överföring av tyngden till höfterna. Inte heller detta är något stort problem, avbärarbältet fungerar i huvudsak bra, för det mesta. Men det kunde vara ännu bättre.

Avbärarbältet på Ohm, liksom bärremmar och bärsystem, är mer vadderad än på Jam2, men jag tycker personligen inte att detta tillför ett skvatt. Jag är fortfarande otroligt imponerad av att Jam2 bältet, som inte är vadderat alls utan bara en triangulär tygbit, fungerar så bra som det gör. Men min Jam2 har några år på nacken och de senaste årens modeller har vaddering. Så antingen är mina höfter speciella och jag tillhör en minoritet, eller så tror ingen att enbart en tygbit fungerar tillräckligt bra och att "marknaden" därför kräver åtminstone lite vaddering på höftbältet.

Sammanfattningsvis så kan jag verkligen rekommendera Ohm för den som söker en lätt säck med en lätt ram, som utan problem klarar vikter på 15-16 kg (jag skulle inte vara rädd för ytterligare några kilon i den, men har inte provat). För vikter på upptill 12-13 kg där hela packningen får plats i ryggsäcken utan lösa packpåsar utanpå tycker jag emellertid fortfarande att Jam2 är överlägsen. Men det är absolut så att Ohm är ett utmärkt alternativ för packningar även i denna viktklass, kanske framförallt för personer som är ovana vid och känner obehag inför tanken att använda en helt ramlös ryggsäck.

Att ULA Ohm, med en vikt på 645 gram och en kostnad på 130 USD (ca 900 SEK) plus frakt på32 USD (har ännu inte efter drygt två månader sett till någon moms eller tull) är ett bra köp tvekar jag inte om. Ohm understryker bara det faktum att man inte behöver tunga ryggsäckar för tunga laster. Tester de senaste åren (se min bok Lättare packning från A till Ö) visar att för packvikter upp till 25 kilo klarar man sig med ryggsäckar som väger mindre än 1,8 kilo. ULA Ohm antyder att den utvecklingen bara börjat. Om något år eller två gissar jag att det finns ryggsäckar på runt 1 kilo som klarar vikter i 20-25 kilosklassen. Inte för att jag har några planer på att bära så tungt, men för de som har tung extrautrustning i form av kameror, klätterprylar och glaciärutrustning kan detta vara bra att veta.

Diskutera på Utsidan här
Titta på ULA Equipments hemsida här

Packrafting from Abisko to Nikkaluokta

noreply@blogger.com (Jörgen Johansson) — Fri, 11 Sep 2009 14:48:00 +0000

Turer I discovered packrafting, a nice combination of backpacking and paddling this summer. The maiden voyage in the Swedish mountains did not turn out quite the way I expected. Here you will find some photos. The full story was published in the Swedish edition of Outside Magazine September 2009. You can download the article in Swedish here.
by Jörgen Johansson

The packraft is born in Alaska, where forest, mountains and rivers are plentiful - and bridges are scarce. It only weighs a couple of kilos and can be carried inflated or deflated, depending on circumstances. Starting out with an ultralight pack is good, since my packraft including paddle and personal flotation device added 4 kilos to my load.

Practising close to Abisko Mountain station the day before I took off on my hike.

On my way through the birch forest towards Kårsavagge from the Mountain station.

The sun was beating down, so minimising my clothing to my combined merino tights and underwear felt really nice whilst climbing out of Kårsavagge on my way to Håiganvagge.

Crossing the mountains from one valley to another I walked along this shelf with a magnificent view of the land around the northernmost part of Kungsleden (The King's Trail) in the valley below.

My packraft in it's blue bag was not a large packet, especially not compared to my size 45's. The raft was an Alpacka Denali Llama weighing 2,9 kilos. This loaf fitted nicely along the spine of my pack, with the sleeping bag in the bottom and the rest of the gear tucked around it.

Late evening sun floating over my camp in Håiganvagge.

With my raft under my arm, heading from camp in the morning for a place with a decent flow of water some 500 meters downstream.

I fastened the pack with a couple of ordinary packstraps of about 2 meters each. Bungy cords with hooks is another way which makes for faster attachment and detachment.

You can strap the pack in different orientations. This is one, but smarter is to twist it 90 degrees with the hipbelt pointing forward. That way you can just shoulder your pack for a portage and the raft will be attached like in the first photo.

With a NeoAir inflated you insulate your butt from the cold water and keep it reasonably out of reach from water spilling in collecting at the lowest spot. I got some deciliters of water sloshing in every now and then, since the less than professional floating device I used made it difficult to cinch everything completely tight around my waist.

Launching the third morning at Bieggeluoppal, about a kilometer before Alesätno starts for real.

This kind of whitewater was pretty common in Alesätno and was easy as pie to handle even for an amateur like me.

This kind of whitewater I happily left to the pros and did in fact pack up my raft and start the hike towards the alpine regions around Mårma.

On my way towards Mårma I look back towards Alesvagge and Alesätno. An impressive valley, unknown to me and also I believe to many others inspite of the nearness to Kungsleden. Or maybe because of that.

On my way from the alpine Mårma region down to the valley of Vistasvagge and Vistasjåkkå, which does look tempting to a packrafter...
Vistasstugan mountain hut waited in the birchforest, with the valley of Stuor Räitavagge och and the spike of Nallo in the distance.

Ready to go from Vistasstugen, looking forward to an exciting trip downstream to Nikkaluokta and the bus on the following day.

This narrow arm of water with the "sweepers" along the shore ended my rafting. I was dunked and the paddle was swept away in the resulting mess.

Drying out the worst of my gear (everything that needed to be dry was dry) and repacking with Nallo as background. From here on I walked to Nikkaluokta, where I was just in time for a cup of coffee before boarding the bus at 1600 hours the day after.

Discuss at the Utsidan forum (in Swedish)

TGO Challenge and the developement of lighter gear

noreply@blogger.com (Jörgen Johansson) — Wed, 09 Sep 2009 07:19:00 +0000

Teori-praktik Andy Howell has written a very interesting piece on how gear has grown lighter each year in the TGO Challenge. Obviously people that feel threathened by ligthweight gear react the same all over. The attitudes that Andy is commenting on are also found in Sweden; from attitudes in forum discussions to commercially fueled points of view with some producers and retailers connected to magazines by the umbilical cord of advertising revenues. But things are changing...

By Jörgen Johansson

I discovered Andy Howells reflections thanks to Gustav, the lightpacker with The Bearable Lightness blog and couldn't help recognize the similarities with Sweden and how lighter gear has invaded the mountains in the last couple of years. When I wrote my first book, Vandra Fjäderlätt, the GoLite Jam2 was almost impossible to get, even in the US, it was that new. Today you find the Jam2 and it's larger sibling Pinnacle in all the mainline stores here, like Naturkompaniet. And you find them on the trails also.

A light (440 grams), homemade tarptent in Sarek National Park 2005.

So there is a silent revolution going on, and the last to discover this seems, as usual, to be The Establishment. Like in Andy's blog where organisers of the TGO Challenge obviously couldn't resist a comment like:

This was not a Challenge for the ultra-lightweight brigade: May in Scotland is now very unpredictable and you do need really good gear to help you through as well as a strong attitude.

There is still a lot of people unable to have that flexibility of mind to question their belief that light gear per definition cannot be "good gear". And the attitudes they are signalling has been around since the stone age: "Come on, for really serious messages you need stone tablets to help you through".

The amazing thing is of course that they don't realise themselves how they are acting. But while they cling to their stone tablets an increasing number of people see that the new way works and are quietly changing their way and leaving the defenders of How It Always Has Been Done to talk to themselves.

A beautiful example of this is the Swedish equivalent of the TGO Challenge, Fjällräven Classic. A couple of years ago when I hiked the Classic myself I collected data from a couple of hundred participants on the weight of their packs. This article is here. It would be fun to repeat this.

This year a German blogger has described his own experiences with ultra light gear on Fjällräven Classic.

But I really urge you to read Andy Howells excellent comments on The State of Lightweight Backpacking in the UK.

Discuss at the lightweight forum on Utsidan (Swedish).

Heavy lightweight blogging

noreply@blogger.com (Jörgen Johansson) — Wed, 02 Sep 2009 13:19:00 +0000

Teori PraktikThere are lots of people interested in lightweight backpacking and quite a few also write about their experiences, not only in the US (you'll find some of those in our link list). In the Scandinavian countries there is a growing number of entusiasts, not only here at Fjäderlätt, who dearly would like to kill the myth that heavier gear per definition brings more comfort.
By Jörgen Johansson

In Finland we find Hendrik M with Hiking in Finland. This blog started in April 2009 and is a mixture of gear talk and trip reports, with nice photos. Hendrik is rapidly lightening his pack and testing all sorts of new, ultra light gear.

In Norway there is Joe with his Thunder in the Night. Joe is an Englishman in the mountains of Norway and started his blogg in June 2008, when he was laid up with an ankle tweaked for the best of reasons; running across a local heath. The blog follows his move to Norway and evolvement towards lighter gear. I also has lots of trip reports with phots from the beautiful mountains.

In Denmark the Danish Australian couple Nielsen Brown blogs at, surprise, Nielsen Brown Outdoors. They started this blog in 2007 and it's a great mixture of trip reports with nice photos from Denmark, southern Sweden, Norway as well as Australia. This blog also has quite a bit of lightweight gear testing.

Last and so far least in this non-conclusive list is Gustav in Sweden with his newly (August 2009) started The Bearable Lightness blog. Gustav has been a ultra light fan for a number of years, but has only recently begun writing about his hobby.

(The photos above are mine, from a trip with my son in Kebnekaise 2006)

Discuss at Utsidan (Swedish)

Drybags - nya erfarenheter

noreply@blogger.com (Jörgen Johansson) — Fri, 28 Aug 2009 08:35:00 +0000

Teori-praktik Det finns en del skrivet om lätta drybags av silnylon. Mina tidigare erfarenheter kopplat till andra personers tester har gjort mig tveksam till att anförtro det varmaste jag har (sovsäcken) till sådana tunna påsar. Så under sommarens tur beslöt jag mig för att testa.
Av Jörgen Johansson
Så här skrev jag om packpåsar i min bok Lättare packning från A till Ö:

Jag har testat en mängd olika varianter på vattentät sovsäcksförvaring under årens lopp och de flesta har släppt in vatten så småningom. Plastpåsar är vattentäta, men det är inte alltid lätt att stänga dem effektivt. Det är också lätt att punktera dem med fingrar och vassa grenar om plasten inte är så tjock att den blir väldigt tung.

Det finns tunna drybags i silikoniserad nylon. De utges för att vara vattentäta men än så länge har jag inte sett något test där de verkligen hållit måttet. Orsaken är att det är stor skillnad på väv som skall vara vattentät när det regnar på den (silnylonen används normalt till yttertält) och sammanhang där vatten under stort tryck pressas mot väven. Detta är vad som sker i ryggsäcken.

Enklast testar man hur vattentät en packpåse är genom att vränga den ut och in, fylla den med vatten och hänga den fritt på en krok en timma eller två. Det får inte synas minsta vattendroppe någonstans på utsidan efter ett sådant pass. Det hittills lättaste som jag funnit vara helt tätt är så kallade dry bags eller dry sacks av ett något stadigare material än silnylonvarianterna.

Samma tillverkare har ofta båda typerna av säckar i sortimentet. Av egen erfarenhet vet jag att påsar med rullstängning och väv på 70 denier som är belagd faktiskt håller tätt för ihållande regn och även för simning med ryggsäck. För en lätt dunsovsäck klarar man sig med påsar som har en volym på 10-15 liter och vikten på en sådan packpåse ligger runt 100 gram. Det är få saker som väger ett hekto min ryggsäck och som känns som en bättre investering än en sådan packpåse.

Min skepsis baserades på dels egna, hemsydda påsar i silnylon dels på Jim Woods tester. Men uppmuntrande resultat från andra håll har ramlat in sedan dess och det kändes som hög tid att testa om mina råd fortfarande skulle hålla. För eller senare kommer naturligtvis den tekniska utvecklingen att göra dem föråldrade.

Inför sommarens packrafting-tur inhandlade jag därför en ny 5 l silnylon drybag från Sea-to-Summit för att testa hur de silnylonpåsar som nu säljs fungerar i praktiken. Anledningen var att jag köpt en ny och större kamera och dessutom med tanke på packraften ville ha en absolut vattentät förvaring av kameran.

Med på turen var alltså:
13 l drybag grön 70 denier för sovsäck. Vikt: 96 gram.
8 l drybag blå 70 denier för extra kläder. Vikt: 72 gram.
5 l ultra sil drysack för kamera. Vikt: 30 gram.

Att de stora påsarna tålde både nedsänkning i vatten och långvarigt regn utan att läcka viste jag sedan flera år. Hemmatestet av silnylonvarianten var uppmuntrande. Några timmars hängande i mitt badrum med två-tre liter vatten i gav inget läckage.

Den röda kamerapåsen fastspänd vid packraften.

Under turen hade jag inget regn, men packraftingen i sig innebär ju goda möjligheter för allt och alla att bli blöta. Jag förvarande kameran i den röda påsen fastkrokad i ryggsäcken på fördäck medan jag paddlade. Vid ett par tillfällen flöt packraften upp och ned, med den fastspända ryggsäcken och alltså även sil drysacken hängande som någon form av köl under vatten i kanske totalt 5 minuter.

När jag sedan kom upp på land och plockade fram grejorna så kunde jag konstatera att alla tre påsarna hade hållit innehållet absolut snustorrt. Min slutsats är alltså att även de här tunna drybagsen numera fyller sin funktion.

Detta har fått till resultat att jag nu införskaffat en 2 l ultra sil drybag för att ha säkerhetsutrustning (förband, eldprylar, reparationpinaler, reservglasögon, pengar etc) i. De senaste åren har jag använt en mycket stryktålig platspåse med ziplock stängning från Aloksak för detta. När jag var på kurs hos Backpackinglight för några år sedan fick vi ut sådana och man var mycket entusiastisk över dem. Helt luft- och lukttäta och mycket stryktåliga ansågs de.

Notera att ryggsäcken är fastspänd så att man direkt kan axla den och gå med packraften på ryggen.

Stryktåligheten/hållbarheten hos plasten i de Aloksaks jag använt är verkligen enastående. Akilleshälen är ziplockförslutningen. När den tredje eller fjärde förslutningen under sommarens tur delaminerades (ena blixtlåshalvan lossade från påsen och följde med andra halvan) så var måttet rågat för min del. Nu har jag istället inhandlat en ultra sil drybag på 2 l (22 gram) för 5 pund från Ultralight Outdoor Gear (se vår länklista). Detta är inte vansinnigt mycket mer än vad en Aloksak kostar. Förhoppningsvis håller den längre. Eftersom innehållet dessutom är separat förpackat i plastpåsar, ibland dubbla sådana, så är mindre läckage inte heller hela världen.

För att summera så innebär det här att jag har en avvägning mellan vikt, pris och slitstyrka att fundera över. Grovt räknat så verkar silnylonvarianterna väga ungefär hälften av de vanliga drybagsen i det här storlekssegmentet. Mindre påsar väger förhållandevis mer än stora eftersom förslutningen står för en stor del av vikten hos de små. Jag har naturligtvis ingen aning om hur länge min lätta kamerapåse kommer att förbli lika vattentät som den bevisligen är nu. Förmodligen inte lika länge som mina gamla drybags i kraftigare material. Det får framtiden utvisa.

Fördelen med den här typen av packpåsar är att man både kan och bör testa dem inför varje tur. Detta gör man enligt beskrivningen från Lättare packning från A till Ö ovan. Mindre läckage går ofta att laga genom att klistra på en lapp, silvertejp eller pensla med lite badrumssilikon utspätt med kemiskt ren bensin eller lacknafta (torkar långsammare).

Så, slutsatsen är att jag får revidera min rekommendation från boken efter sommarens erfarenheter. Dry bags av silnylon är vattentäta i praktiken.

Light breakfast - or how I start a lightweight day

noreply@blogger.com (Jörgen Johansson) — Thu, 20 Aug 2009 07:13:00 +0000

Teori-praktik I plan to write a number of articles summarizing how I use my light equipment during an ordinary day. Of course, there are no ordinary days. And I'm not saying that my way is the best. In fact, I seem to continually change how I do things, always trying to improve on my (never ending) road to perfection. So perhaps how I do things today might give you, as well as me, inspiration on how to improve your gear and the use of it tomorrow. And since this is a forum for lightweight backpacking I've included the weights of much of my gear in the narrative. In case you wonder.
Av Jörgen Johansson

I don't sleep that well outdoors. Usually there is a period of an hour or two in the middle of the night when I toss and turn. But around 06:00 I usually sleep very well, because that is when my alarm goes of. I have my watch tied to the strings of the sleeping bag hood in order to keep it as close to my ear as possible. If I have it on my wrist I don't hear it.

I have in fact slept better than ever using the soft Thermarest Neo Air Small, that keeps my shoulders and hips in a soft embrace, and using a inflatabe pillow that is actually a bag from a 2 liter wine box.

If it is a reasonably warm morning, with little wind and rain, I drag my foam sleeping pad outside, pull on my thermo jacket with the synthetic filling and hood, and sit down with a nice view. If the weather is inclement or the insects particulary bothersome I have breakfast in bed, cooking in the vestibule of the tent. Unless it's raining or extremely windy I always sleep with the door to the vestibule open to ensure maximum ventilation and minimal condensation.

If I don't sit in my sleeping bag, which I might even outside if it's chilly, I spread it or hang it to let some of the moisture from the night dissipate. Then I fire up my gas stove and boil 0,2 liters of water for my morning cocoa. The water is in my collapsible 2 l water bottle, filled the night before. If I fill it to the brim it is usually enough to last both my evening meal and my breakfast.

After the lifegiving hot drink I take my prepacked plastic bag with 100 grams of muesli and dump it in my cup. I add a couple of liberal tablespoons of dried milk, stir and then I add water so that the cup is almost full.
While eating this, spoon by spoon, I enjoy my surroundings. Like a steep slope still covered in a stubborn layer of snow, dirty and disheveled after a long summer, but still hanging in there, due to a combination of altitude and the absence of direct sunlight during most of the day.

Another 0,2 dl of water are boiled for a cup of instant coffe, supped while munching a soft mini tortilla rolled around some 15 grams of cheese or salami. During these proceedings I also transfer 100 grams of milk chocolate, 100 grams of hazel nuts and 50 grams of raisins from my pack to the goodie bag kept handy in an outer pocket, together with the cup.

By now it's time to be more mobile, so I slip out of my warm socks, pull on my thin nylon walking socks and my light mesh shoes. I collect my 685 gram sleeping bag and stuff it into it's 13 l drybag. Depending om the space available in the pack I compress the downbag a little or a lot. It goes in the bottom of the pack. On top of it I stash all the remaining food I won't need during the day.

On top to this goes the small plastic bag containing repair gear, fire starters and medical supplies, as well as assorted things more useful in more civilized surroundings, liket tickets, credit cards and mobile phone.

Extra clothing; warm socks, dry socks for the night, long underwear and longsleeved merino hoody goes in the blue 8 l dry bag. If it's raining or otherwise wet, like when packrafting, the thermo jacket will also go in this bag. This drybag accompanied by the collapsed Neo Air pad goes on top of the food.

Now I'm usually at the top of my 50-60 pack. If it's the first day of week long trip it is definetely so. If it's the last I have compressed the pack before filling it, in order to keep the gear as close to my back and center of gravity as possible. This ensures minimum energy expenditure for transporting my gear.

At the top I add the pot and foil lid, as well as the titanium foil windshield for the stove and the gas canister. Then I walk over to the tent, pull out the pegs and roll it a bit haphazardly to a loaf that goes into the big outer pocket, mesh or fabric, that sits at the back of the pack. If it's wet, which tents and tarps usually are more or less, it won't wet down the rest of the gear but rather dry out a bit. On top of the tent in the outer pocket I stash rain jacket, rain pants and waterproof socks so as to have them easily available.

I roll up the thin cell foam sleeping pad I've been sitting on, the one that keep my legs warm at night since I only use a short Neo Air or some other inflatable pad. It is held on the outside of the pack with a couple of short, pretied bungee cords, which are lighter and easier to handle than ordinary packstraps. Of comes the warm jacket which is lightly stuffed around the top of the pack and the gear there. I pull the cord, closing the pack and then tighten the top strap and the compressor straps to ensure that the framless pack is a tightly packed "sausage" that won't sag on my back, but allow transfer of weight to the hipbelt due to the structure given by the gear inside and the way that it is packed.

I hoist the pack, grab my walking poles, take a last look around and take of across the tundra, a new day with new vistas, views and the old and new thoughts that only come when you are alone with expanses of land and time in which to wander.

Diskutera på Utsidan

Outdoor Industry Award till Vaude Scutum

noreply@blogger.com (Martin N) — Mon, 20 Jul 2009 18:05:00 +0000

Prylspan Bland årets pristagare i Outdoor Industry Award som presenterades på European Outdoor finns inget i nivå med förra årets Thermarest Neoair. Intressantaste vinnaren för lättpackaren är nog Vaudes lätta tvåmanstält Scutum Ultralight.
Av Martin Nordesjö

Scutum följer trenden med ”Akto-stil”: ensam tvärgående båge. Några exakta mått har vi inte men enligt Vaude är det alltså dubbelväggigt, försett med ”enastående” ventilation och har två absider. Ytterväven är 20 deniers silnylon, golvet ska klara 10 m vattentryck, bågen 7,5 mm aluminium 7001. Vikten är 1 kg vilket ju är riktigt bra om det verkligen rymmer två personer.

Mer ultralätt spekulation
På Vaudes skäms-konto finns för övrigt enkelväggstältet Specula Ultralight som är tänkt för vandring på sommaren och i varma regioner. Det rymmer två personer och med avancerade lösningar har man kommit ner i den häpnadsväckande vikten två kilo.

Nyheter från European Outdoor 2009

noreply@blogger.com (Martin N) — Fri, 17 Jul 2009 19:09:00 +0000

Prylspan Så här års önskar jag ibland att jag var i en tysk mässhall stor som en småstad hellre än på till exempel en gotländsk strand. För er som är friska har jag skrivit en liten sammanfattning av 2010 års lätta nyheter på mässan i Friedrichshafen.
Av Martin Nordesjö

Som vanligt är detta produkter som inte kommer ut i butik förrän våren 2010, så vänta nåt halvår med att terrorisera tillverkare och butiker med frågor om när de går att köpa.

Primus ExpressSpider – stabil lättviktsbrännare
Om man verkligen lagar mat snarare än bara värmer vatten kan en tubmonterad brännare kännas lite instabil. Optimus verkar ha slutat med sitt Stella-kök, men Primus presenterar i år en liknande modell. ExpressSpider är en stabil, ihopfällbar gasbrännare med förvärmningsslinga och väger ändå under 200 gram (Stella vägde 235 gram och saknade förvärmningsslinga, men hade piezotändning). Förvärmningsslingan underlättar användning i kyla och med gasbehållare som börjar bli tomma.

Terra Nova Solar Elite – 930 gram fristående
Solar Elite är enligt Terra Nova marknadens lättaste fristående tält. Det må vara hur det vill med det men 930 gram (totalvikt) är i alla fall inte tungt för ett fristående dubbelväggigt enmanstält.

Inov-8 Roclite 288 – världens lättaste Gore-tex-känga
Inov-8 har skalat av ett hekto från Roclite 390 GTX och skapat Roclite 288 GTX. Som alltså väger 288 gram per sko i storlek 42.

Fjällrävens och Lundhags tänjer på begreppen
Fjällrävens tidigare Friedrichshafen-överraskningar i form av PAK5 och (det skrotade) PAK2 ersätts i år av en återgång till tomt säljsnack. Varför göra lätta produkter när man istället bara kan kalla dem lätta? Vad sägs om 1–2-manstältet Foxlite som väger 2,9 kg? Även Lundhags kör på den linjen och kallar sin 50-literssäck Aptus för lättvikt. 2,1 kg väger den. Allt är relativt, men vissa saker är nog mer relativa än andra.

När jag ändå gnäller: Light My fire presenterar i år en barnversion av sin Spork, vilket ju kan vara trevligt. Tyvärr är den enligt pressmeddelandet endast till för mammor. Vi pappor får tydligen klara oss med den vanliga Sporken när vi mosar banan även i fortsättningen.

Soldier Load Carriage

noreply@blogger.com (Jörgen Johansson) — Sat, 20 Jun 2009 11:53:00 +0000

Teori-praktik Detta är en litteraturstudie publicerad i Military Medicine 2004 från vilken jag översatt de delas jag tycker är av störst intresse för den typ av fjällvandring som jag ägnar mig åt. Joseph Knapik skriver till mig att han inte ägnat sig åt området sedan 2004 och därför inte säkert kan säga om det redovisade materialet är den senaste kunskapen inom de olika områdena.
Av Jörgen Johansson
De siffror som finns instoppade med jämna mellanrum hänvisar till de forskningsrapporter som kommentarerna bygger på. Vilka rapporter siffrorna hänvisar till finns angivna i slutet av Knapik et als rapport som den intresserade kan läsa från länken som angivits. Notera att texten är en översättning. Alla kommentarer och slutsatser är alltså från Knapik et al, inte från mig. De risiga bilderna är dock från mig :-)

Soldier Load Carriage: Historical, Physiological, Biomechanical, and Medical Aspects by J.J Knapik, K L Reynolds and E. Harman. Military Medicine 2004.

Sammanfattning
Den här studien behandlar historiska och biomekaniska aspekter för soldater och deras bärande av last. Före 1700-talet bar fotsoldater sällan mer än 15 kg under march, men bördorna har succesivt ökat sedan dess. Sannolikt beror detta på vikten hos vapen och utrustning som innehåller ny teknik för att öka skydd, eldkraft, kommunikation och rörlighet.

Undersökningar visar att lokalisering av centrum av lastens massa så nära centrum av kroppen massa som möjligt ger den lägsta energikostnaden och tenderar att hålla kroppen i ett upprätt läge som liknar gående utan last. Att bära last på andra delar av kroppen leder till en högre energiförbrukning; varje kilo som adderas till foten ökar energiförbrukningen med 7-10%, varje kilo som adderas till låret ökar energiförbrukningen med 4%. Höftbälten till ryggsäckar bör användas så mycket som möjligt eftersom de minskar trycket på axlarna och ökar bekvämligheten.

Placering lågt eller mitt i ryggen är att föredra i ojämn terräng men hög placering kan vara bäst för jämn terräng. I vissa lägen kan dragkärror (combat carts) användas och avsevärt reducera energiförbrukningen och förbättra förmågan.

Fysisk träning som inluderar aerobisk träning, motståndsträning riktad mot specifika muskelgrupper samt vanlig marsch på väg kan påtagligt förbättra marschhastighet och effektivitet. Energikostnaden för gång med last i ryggsäck ökar progressivt med ökningar i buren vikt, kroppsvikt, gånghastighet och lutning; terrängtyp påverkar också energikostnaden. Förutsägande ekvationer har utvecklats, men dessa är kanske inte korrekta för långvarigt bärande av packning.

Bärande av packning kan underlättas av lättare packning, förbättrad fördelning av lasten, optimering av packningsutrustningen och förebyggande åtgärder för att minska förekomsten av skador.

Historisk information tyder på att problemen med att bära packning har varit med oss under långa tider. Fysiologiskt och biomekanisk forskning som genomförts mer nyligen har inneburit utvecklandet av allmänna principer, men studierna visar inte på något enskilt ”bästa” sätt att bära packning som är tillämpbart i alla situationer. Men förbättring av fördelningen av packningen över kroppen, användande av packningskärror för strid och fysisk träning har visat sig förbättra soldatens rörlighet.

Fördelningen av packningen
Det finns många sätt man kan bära packning på och den teknik soldaten använder beror på lastens egenskaper (storlek, form, vikt etc), hur långt lasten måste bäras, tidigare erfarenhet och den utrustning som soldaten har tillgänglig. 31. Bild 2 illustrerar tekniker för bärande av last på överkroppen som har direkt undersökts. 32-39.

Ryggsäckar och dubbelpackningar
Placeringen av lasten på kroppen påverkar både energikostnad och stegmekanik. Den lägsta energikostnaden för transport av last (alltså mest effektivt) när den bärs på huvudet. 37,40. Men denna metod är opraktisk för militära operationer då den kräver mycket lång träningstid för att användas effektivt, är användbar endast i platt terräng utan hinder och ger en hög profil (större kroppssiluett).

Ett mer praktiskt val för militära operationer är att bara en last horisontellt så nära kroppens tyngdpunkt som möjligt.41,42. I detta sammanhang har ryggsäcken och dubbelpackningen (hälften av lasten buren på kroppens framsida och hälften på baksidan) visat sig innebära en lägre energikostnad än de flesta andra former av packningstransport i många, 32,34, 43-45 men inte alla 31, 46 studier. Dubbelpackningen leder till färre avvikelser från normal gång än en ryggsäck, inkluderande mindre framåtlutande överkropp. 47-49.

Bilden från Aarnpacks.com

Med dubbelpackningen innebär ökad last en kortare steglängd och ökad stegfrekvens, vilket kan vara mer önskvärt eftersom det minskar trycket på benen i fötterna. Jämförelsevis, med ryggsäcken är det blandade uppgifter om steglängden ökar eller minskar när vikten ökar. 47,50,51. Dubbelpackningar kan vara användbara i en del militära sammanhang (t ex sjukvårdare som bär sjukvårdsväskorna på framsidan av kroppen) men medför också stora begränsningar för många typer av uppdrag. Dubbelpackningen man hindra rörelse och kan också minska synfältet framför kroppen, vilket gör det svårt att så hinder och fällor.

Ramar och höftbälten
Dessa minskar trycket på axlarna. Axelremmarna på en ryggsäck utövar tryck på huden, vilket kan mätas med kännare under remmarna. Axeltrycket är avsevärt lägre med en bärram som är fixerad vid ett brett, stadigt fästat höftbälte än med en bärram utan höftbälte.

Internal frame packs har stödjande strukturer (vanligen av metall) inuti säckens tyg och håller packningen närmare kroppens tyngdpunkt, medan external frame packs har den stödjande strukturen på utsidan av säcken, och säcken är som regel längre från kroppens tyngdpunkt.
Informationen är motstridig om huruvida internal frame packs har lägre energikostnader än external frame packs. 56,57. Det finns ingen skillnad i upplevd ansträngning mellan external and internal frame packs vid vandring på plan, jämn mark; 56 emellertid så är upplevd ansträngning lägre över kuperad terräng med internal frame packs.58

För ryggsäckar med och utan ramar så gäller att huvuddelen av obehaget verkar finnas i nacke och axelparti. För ryggsäckar med höftbälte är obehaget lokaliserat till midjepartiet och övre delen av benen. 36. Totalt sett upplevs mindre obehag när packningen i huvudsak bars med hjälp av höftbälte, jämfört med att bära lasten på axlarna.

Placeringen av lasten i ryggsäcken kan påverka energikostnaden och påverka kroppsmekaniken. I en studie kopplades högre energikostnader till en last som var lägre placerad på ryggen och längre från kroppen. Lägre energikostnader kopplades till laster som placerades högre i ryggsäcken och närmare kroppen. 61 Emellertid fann en annan studie ingen skillnad i energikostnad med liknande placering av lasten. 46

Både högre och lägre lastplacering leder till en framåtlutande kropp, men denna effekt är större för låg placering. Detta beror på att lägre last kräver mer kroppsrotation framåt runt höfter och vrister för att flytta fram packningens tyngdpunkt över fötterna.46,62

Placering av lasten högt i ryggsäcken tenderar att göra hållningen instabil i större utsträckning än låg placering, särskilt bland längre män, om man mäter graden av kroppssvängning vid stående med packning.63-64

Bärande av last på fötter, lår och i händerna
Packning kan bäras på andra ställen än torson, även om andra positioner på kroppen leder till en högre energiförbrukning. Last som bärs på fötterna resulterar i en energikostnad på fem till sju gånger mer än en motsvarande vikt buren på överkroppen.42,66. För varje kilogram som adderas till foten så ökar energiförbrukningen med 7% till 10%. 42,66-68. Detta indikerar att skodon bör vara så lätta som möjligt i förhållande till kraven på hållbarhet.

Last som bäres på låret resulterar i en energikostnad som är lägre än för fötterna, men större än för överkroppen. För varje kilo som adderas till låren ökar energikostnaden med ungefär 4%. 69,70. Jämfört med fötterna så utförs mindre mekaniskt arbete när lastvikten bärs på låren eftersom rotationsmotståndet för en kroppsdel runt en led påverkas mycket av avståndet från leden till kroppsdelens tyngdpunkt. Eftersom en vikt på låret är mycket närmare höften än en vikt på foten, så leder vikten på höften till mindre motstånd mot rotation runt höften än en vikt på foten. På grund av detta är inverkan på steget av last på låret minimal. 69

På motsvarande sätt leder bärande av last i händerna till en högre energikostnad än bärande på torson 34,43,71 och leder till större cardiovaskulär belastning 71,72. Att bära något i händerna är mer effektivt än att bära det på fötterna eftersom energikostnaden för att bära last på vristerna överstiger att bära last i händerna med fem eller sex gånger om handlasten bärs nära kroppen. 42. Detta beror sannolikt på det faktum att benpendling är en nödvändig del av gång medan armpendling är en sekundär aspekt av gång som kan reduceras kraftigt utan att gånghastigheten påverkas.

Remjustering
Även om det inte testats experimentellt är det rimligt att anta att växlande av lasten från en kroppsdel till en annan under en marsch kan förbättra soldatens komfort och medge att laster bärs under längre perioder. Att växla last uppnås hos vissa packningssystem genom olika former av remjustering. Remjustering kan förflytta lasten till andra muskler eller andra delar av tidigare belastade muskler. De låter också lokala kroppsdelar att ”återhämta” sig från trycket av lasten.

Vissa ryggsäckar har “bröstremmar” som är anslutna horisontellt till båda axelremmarna över mitten av bröstet. När bröstremmen dras åt drar den axelremmarna mot kroppens mittlinje så att trycket flyttas de yttre till de mer centrala delarna av kroppen. När bröstremmen spänns av rör sig axelremmarna utåt och belastningen flyttas till en yttre del av axlarna.

De flesta packningssystem med höftbälte och axelremmar har justeringar som låter mer av lasten att placeras på höfterna eller axlarna. Med hårdare åtdragna axelremmar placeras mer av belastningen på axlarna. Andra remjusteringar som flyttar belastningstryck, centrerar packningen och förbättrar stödet för ryggen kan ytterligare förbättra soldatens rörlighet och komfort.60

Fysisk träning och bärande av last
Lämpligt anpassad fysisk träning är en annan metod för at öka soldatens rörlighet. Att gå med en ryggsäck under flera veckor resulterar i en minskning av energikostnaden för att bära packningen,77. Australiensiska rekryter med hög initial aerobisk kapacitet förbättrade ytterligare sin aerobiska form genom regelbunden träning med ryggsäck. Lasten ökade progressivt under ett 11-veckors träningsprogram och förbättringar i aerobisk kapacitet liknade de som uppmättes hos en kontrollgrupp med traditionell träning i form av löpning.78

Könsskillnader
Jämfört med men så går kvinnor med kortare steg och högre stegfrekvens. När lasten ökar så minskar kvinnornas stegländ medan männens inte visar signifikanta förändringar. Med ökad last visar kvinnor en mer uttalad linjär ökning av den tid då båda fötterna är på marken (double support time) jämfört med. Skillnaderna mellan män och kvinnor består även när hänsyn tagits till kroppstorlek och kroppssammansättning.83 När män och kvinnor ombeds stå med internal och external frame ryggsäckar så föredrar 9 av 10 män internal frames, medan 8 av 10 kvinnor föredrog external frame.62

När män och kvinnor ombads genomföra en 10 km marsch på väg så snabbt som möjligt med laster på 18, 27 och 35 kg, var män i genomsnitt 21% snabbare, oavsett last. I frågeformulär kommenterade kvinnor oftare än män att axelremmarna var obekväma, höftbältena hade dålig passform och ryggsäcken var instabil. En oberoende förutsägelse av marschtid (där kön ingick i ekvationen) var axelbredden. Eftersom packningssystem har designats huvudsakligen utifrån manlig kroppsbyggnad så antyder dessa data att om hänsyn tas till kvinnors kroppsbyggnad i militära packsystem så är det möjligt att skillnaden i marschastighet mellan män och kvinnor minskar.84,85.

Olika faktorer som påverkar energikostnaden vid bärande av last
Studider genomförda på löpband under kortare perioder visar att energikostnaen ökar på ett systematiskt sätt med ökning av kroppsvikt, lastvikt, hastighet och lutning.86-90. Terrängtyp påverkar också energikostnaden. 91.92 Pandolf et al. 93 utvecklade Givonis och Goldmans 94 arbete för att utveckla en ekvation som kan förutse energikostnaden för att bära last.

Skavsår
Skavsår är den vanligaste skada som är kopplad till lastbärande. 104-107 Skavsår kan inträffa när små rörelser av foten i skodonet producerar skavande friktionskraft på huden. Vissa delar av skodonen utövar större tryck på huden än andra delar. Om fotrörelserna producerar tillräckliga skavscykler vid dessa tryckpunkter och om trycket är stort nog, bildas en blåsa.

Tung last har visat sig öka förekomsten av skavsår. 84,111,112 möjligen genom ökat tryck på huden och genom mer rörelse av foten inuti skodonet på grund av större framdrivande och bromsande krafter.48,49 Andra riskfaktorer för skavsår är tobaksbruk, dålig kondition och etnicitet. 105,113,114.Skavsårsförekomsten kan minskas genom att fötterna hålls torra, och detta kan uppnås genom (1) användningen av en innersstrumpa av polyester kombinerat med ytterstrumpor av ull eller ull/polypropylen, (2) antiperspirant som appliceras minst tre dagar före en marsch och sedan appliceras minst en gång per vecka, samt (3) regelbundna byten av strumpor.

Diskutera här på Utsidan
Här finns orginalartikeln på engelska

Interview: Chris Townsend on footwear for backpackers

noreply@blogger.com (Jörgen Johansson) — Sun, 31 May 2009 06:28:00 +0000

Why in English?

English Few people have more experience of backpacking footwear than passionate long distance hiker Chris Townsend. His list of long walks is almost as long as the distances he has walked, starting with a hike through Britain from Land's End to John O'Groats in 1978. He has used a lot of boots and shoes in the most diverse circumstances and that's what we are going to talk about in this interview.
By Jörgen Johansson
Chris has written sixteen books including the award winning The Backpacker’s Handbook (now in its third edition). One of his books can also be found in Swedish. Chris has been testing gear for various publications for decades. At present he is the Senior Gear Editor for Backpacking Light and the Gear Editor for the UK hiking magazine TGO. For Scandinavian readers it is of particular interest that he hiked through Norway and Sweden in 1992, plodding 2000 kilometers from the North Sea to the Arctic Ocean in one of the rainiest summers imaginable. More about Chris as a writer and photographer can be found on his website. All photos in this article are from Chris.

Q: Chris, we´ve had recurring discussions on our website about the old adage that it takes 5 times as much energy to carry something on your feet than on your back. Lately I’ve also presented summaries of the scientific articles on this subject usually referred to in backpacking literature. What’s your opinion on weight of boots and energy expenditure?

Chris: My conversion to light boots came during a Pacific Crest Trail thru-hike in 1982. I started out from the Mexican border in heavy, traditional boots that soon gave me hot, sore feet. After a few days I ended up carrying them in my pack and wearing running shoes brought along for campwear most of the time. When my running shoes were worn out after 1500 miles I bought a new pair of light approach shoes and dumped the heavy boots. The staff in the store were horrified that I intended to backpack a thousand miles in them. But my feet rejoiced in being released from their stiff leather prisons and my daily mileages went up.

Q: OK, much more comfortable, but what about the weight?

Chris: Weight is crucial for comfort. Boots weighing more than 3 pounds (1360 grams) make my feet ache after about 12 miles, and after 15 miles all I want to do is stop. Yet in shoes that weigh half as much, I can cover twice that distance before my feet complain. This is not surprising when you consider that I lift my feet about 2500 times a mile. That means I’m lifting 112 500 pounds (51 000 kilos) over 15 miles with 3 pound boots, versus 56 250 pounds (25 500 kilos) with shoes half that weight. That is an enormous difference.

Q: One of our readers has come up with querie on this subject. It goes like this: You are carrying a 25 kg pack and running shoes. You are given a choice between adding 5kg to your pack and continue to hike or to put on boots that weigh 1 kg more than the runners and continue with the 25 kg pack. What would you choose?

Chris: I think that's answered by my experiences on the Pacific Crest Trail. I would, like then, add 5 kg to the pack and keep the light shoes.

Q: One thing that you talk and write about is “the ankle-support myth”. That is very strongly put. Could you explain what you mean by this?

Chris: One of the main arguments for heavy, stiff footwear is that you need it for ankle-support when carrying a heavy pack or hiking on rough terrain. This is not true.

To begin with most walking boots offer very little ankle support since their soft cuffs give easily under pressure. My plastic telemark boots give good ankle-support, but I can hardly walk in them. Stiff-ankled boots and natural foot movement do not go together.

What actually holds your ankle in place over the sole of a shoe is a rigid heel counter, found in good quality running shoes as well as trail shoes. And I’ve now done enough walking in sandals that I’m not convinced that any support at all is needed if you have strong ankles.

Q: In one of your books you write about an occasion when you were testing a pair of high top leather boots without heel cups.

Chris: Yes, it was a bit ironic. On rough terrain they were worse than useless, my feet constantly slid off the insole and my ankle kept twisting. I ended up only using them on good paths and for mountain ascents I wore the running shoes I’d brought along as campwear.

Mountain runners never wear boots, try running in boots and you’ll see why. For traversing steep, rugged terrain you need strong flexible ankles and light, flexible footwear. Doing exercises to strengthen your ankles is better than splinting them in heavy, rigid boots.

Q: Sometimes you hear the claim that stiff, rounded soles on boots make it easier to walk than shoes with more flexible soles, since the design makes you "roll" over the soles. What's your opinion?

Chris: Stiff, rounded soles make it easier to walk than stiff flat soles because they do follow your natural foot movement to some extent. But they're still harder to walk in than flexible soles that don't restrict natural foot movement at all.

Q: Very common is the recommendation that the heavier the load and the rougher the terrain the heavier boots you need. “For demanding hikes and expeditions” are taglines often used for the heavier boots. What’s your opinion on this?

Chris: I disagree. In my experience restricting normal foot movement with stiff soles, heel to toe stiffness, makes me feel unstable and insecure. Lateral stiffness, from side to side, is fine, this stops your footwear from twisting under your feet when you traverse steep terrain. It’s not needed on most trails though.

Stiff soles simply cannot flex enough to accommodate to the terrain. I find that they prevent me from placing my feet naturally, leading to a slow and clumsy gait, which could lead to injury. Also, straining against the stiffness requires energy and is tiring.

What really protects against rough terrain is footwear that cushions your feet and stops stones and rocks from bruising them. The best way of doing this is with a hard but flexible midsole plus a shock-absorbing layer. In flexible footwear you can place your whole sole in contact with the ground, rather than digging your heels in or the boot edges. Sole stiffness is needed only on steep, hardpacked snow. Then a bit of stiffness makes it easier to kick the boot toes and edges into the snow.

Q: There is a wide range of boots for different purposes and different terrains. It does not sound like your opinion would be to popular with people selling these? So does all this mean that you are against boots for backpacking?

Chris: I wouldn’t say I was against boots. Some of my best friends wear them! And I’d rather have light, flexible boots than heavier, stiffer shoes. But I don’t think boots are necessary and I think that the boots for different pack and terrains idea is nonsense. Light flexible boots are suitable for all types of terrain bar steep snow and ice.

Q: What kind of footwear do you choose yourself for different kinds of backpacking trips today?

Chris: My current favourites are Inov8 Terroc shoes and Teva Terra Fi-2 sandals. Of the two I just prefer the Terrocs as they are more versatile. In hot weather I wear them without socks and they are almost as cool as sandals whilst in cool weather I wear them with merino wool socks and my feet stay warm even when wet.

Q: Thank you Chris.

Diskutera här på Utsidan

Länk till Chris Townsends hemsida

Kvällsöppet i Stockholm 3 juni - Lättare packning på Säck

noreply@blogger.com (Jörgen Johansson) — Tue, 26 May 2009 10:37:00 +0000

Evenemang Från klockan 18-20 den 3 juni har Säck på Roslagsgatan 36 i Kungliga Hufvudstaden öppet för releaseparty och kvällsmingel för alla som är eller vill bli fjäderlätta på foten.
Av Jörgen Johansson

Chefssäcken Emilia har låtit förstå att huvudnumret skall vara att jag sitter och signerar min nya bok Lättare packning från A till Ö. Det närmaste jag kommit en officiell signering av detta slag är TV-bilder på köerna som ringlar sig fram till Jan Guillou. Något säger mig att min kö kommer att vara kortare. Faktum är att jag håller på och mentalt förbereder mig på att ingen kommer att köa, eftersom min mamma bor för långt bort och Martin redan har en bok.

Fördelen med detta är ju att ingen annan behöver känna någon press heller. Det räcker om du kommer dit och snackar lite fjäll och njuter av gratis dricka och tilltugg, så blir jag glad. Just nu går väl jag liksom många andra vandrare och grunnar på sommarens vandring. För min del har det tagit osedvanligt lång tid att landa i något som känns inspirerande, men nu börjar det nog arta sig.

Hoppas att vi ses...

Mer info från Säck och Getout om specialerbjudanden för kvällen
Mer om boken "Lättare packning från A till Ö"

Strumpor (ur "Lättare packning från A till Ö")

noreply@blogger.com (Jörgen Johansson) — Sat, 23 May 2009 06:45:00 +0000

Teori-praktik En strategi som fungerar bra oavsett skodon är att ha tre par strumpor; blöta, varma och torra. Man kan inte spara så mycket vikt på strumporna så länge man undviker att ha med sig tjocka och nya strumpor för varje dag i veckan.
Av Jörgen Johansson

Vilka strumpor man väljer och hur mycket vikt man kan spara på dessa beror mycket på vilken typ av skodon man använder. Vilken typ av skor jag föredrar och hur jag använder dem framgår av ett annat kapitel i boken och i den här artikeln här på Fjäderlätt.

Sammanfattningsvis så använder jag lätta lågskor av terränglöpningstyp och räknar med att vara mer eller mindre blöt och fuktig om fötterna för det mesta. Om fötterna blir kalla använder jag vattentäta strumpor. Användningen av dessa beskrivs i ytterligare ett separat kapitel i boken.

Konsekvenserna av mitt skoval innebär att jag som regel har med mig tre par sockar på vandring (förutom de vattentäta). Dessa strumpor karaktäriseras enklast som; blöta, varma och torra.

"Våta strumpor"; damstrumpor i nylon ca 50 den.

De blöta strumporna är de jag dagligen går i. Det är som regel ett par riktigt tunna nylonstrumpor av dammodell. Dessa kan köpas i de flesta livsmedelsbutiker, en storlek passar alla och det är ankelstrumpor av ganska kraftig kvalitet (50-60 denier) som jag brukar använda. De väger 15-20 gram per par.

Ett sådant par brukar slitas ut på en veckovandring. Detta varierar en del beroende på kvalitet på strumporna och terrängen man vandrar i. Personligen tycker jag inte att det är något större problem om det går hål på dem. Jag vrider dem runt på foten så att hålen inte sitter på utsatta punkter som hälarna och riskerar att orsaka skavsår där.

De här strumporna ger en del värme åt foten, men deras främsta funktion är att skydda mot skav från skorna. Har man hårda fötter och inte besväras av skav kan man förmodligen strunta i dessa strumpor och gå barfota i skorna.

Många vandrare föredrar tunna yllestrumpor istället. Nackdelen med dessa är framförallt att de tar längre tid på sig att torka. Jag tror att dessa strumpor är bäst i torrare bergstrakter än de skandinaviska fjällen.

"Varma strumpor"; fiberpälssockar.

Om jag blir kall om fötterna tar jag på mig mina varma strumpor och utanpå dessa par vattentäta. Anledningen till behovet av varma strumpor är att de tunna nylonstrumporna inte ger tillräcklig isolering inuti de vattentäta. Dessutom är de som regel blöta. Man behöver något tjockare. Jag använder ett par gamla fiberpälssockar som verkligen är tjocka, bulliga och torkar snabbt. Men lite kraftigare yllesockar fungerar lika bra. Viktmässigt ligger dessa sockar runt 100 gram.

Normalt så tar jag av både skor och blöta strumpor vid alla raster. Fötterna torkar då snabbt om de varit blöta. Sitter man bara några minuter så fungerar detta bra även när vädret är småkyligt. Men så fort fötterna verkar bli kalla så börjar jag antingen att gå eller så drar jag på mig de varma strumporna. Efter rasten packar jag ned de varma och drar på de blöta igen.

De torra strumporna används enbart på nätterna. Jag försöker hålla dem torra till varje pris, vilket är enkelt om man inte använder dem till något annat än att ha i sovsäcken. Dessa kan vara tunna ylle- eller syntetstrumpor. Ovanpå dessa tar jag sedan nästan alltid de varma strumporna när jag sover. Dessa är ibland fuktiga efter användning under raster och i de vattentäta sockarna. De varma strumporna torkar då i sovsäcken över natten och normalt så säkerställer de torra strumporna närmast huden att fötterna inte kyls ned av att agera strumptorkar åt de varma strumporna.

"Torra strumpor" för nattbruk; ylle eller syntet.

Som torra strumpor fungerar både tunt ylle och syntet. Ylle tycker jag är skönast nära huden. De torkar inte lika snabbt, men de skall å andra sidan inte behöva bli blöta om man är konsekvent med att enbart använda dem nattetid. För kortare utflykter från sovsäcken, till exempel för att hämta vatten eller kasta vatten, så drar jag alltid på det vattentäta strumporna utanpå de torra.

Den här kombinationen av olika strumpor väger tillsammans runt 200 gram. Det är inte speciellt mycket lättare än de strumpor som används för kängor. Det beror mest på hur många par en kängvandrare anser sig behöva för en vandring av en viss längd. Istället handlar den här metoden om att ha en fungerande lösning i kombination med lätta skor och vattentäta strumpor som gör att man alltid kan hålla sig varm om fötterna.

För den som inte gillar min modell med blöta fötter, som beskrivs i kapitlet Skodon, så fungerar den här lösningen med blöta, varma och torra strumpor bra ändå. Blöta i varierande grad blir strumporna man går i, oavsett skodon. Varma strumpor kan man ha som ombyte/förstärkning på raster och ett par strumpor använder man absolut och endast som nattsockar.

Om man blir blöt om fötterna, oavsett skodon, så är det som regel ganska meningslöst att byta till torra strumpor, eftersom dessa då blir blöta vid kontakten med skorna. Så i många fall har man blöta fötter och blöta strumpor (eller åtminstone svettfuktiga) även om man inte valt det som medveten strategi. För mig fungerar den beskrivna metoden totalt sett (lätthet att förflytta sig och fotkomfort) bättre än något annat jag provat.

Diskutera på här på Utsidan.

Mer information om boken finns hos Vildmarksbiblioteket

Ankelstöd (ur "Lättare packning från A till Ö")

noreply@blogger.com (Jörgen Johansson) — Wed, 20 May 2009 10:46:00 +0000

Kategori Följande är det första av de alfabetiskt ordnade kapitlen i min bok "Lättare packning från A till Ö". Den visar på möjligheterna till fullgott vriststöd för oss vandrare, utan att man behöver vara hänvisad till styva och tunga kängor.
Av Jörgen Johansson

Ankelstöd, eller vriststöd, är för många ett viktigt argument för att köpa styva kängor med höga skaft. Kängor som också lätt blir väldigt tunga. Tyvärr ger inte höga skaft per automatik särskilt mycket vriststöd. De måste då också vara ordentligt styva och sluta tätt kring vristen. Precis som ett par slalompjäxor. Dessa ger ju ett enastående vriststöd som är mycket användbart när man åker utför på skidor. Däremot är det inte särskilt praktiskt om man vill gå med pjäxorna.

Jämförelsevis är de flesta vandringskängor, tack och lov, betydligt mjukare i skaften och även mindre åtsittande runt vrister och anklar. Men därmed blir de inte heller lika stödjande för just vristen och då tycker jag personligen att mycket av vitsen gått förlorad. Kängskaften är mer, liksom gummistövlar, ett skydd mot vatten och skav från stenar och växtlighet.

Kvar blir alltså en högskaftad känga som väger mycket men som i många fall inte ger så mycket stöd åt vristerna som vi ofta tror. Mer avgörande för en skos vriststöd i praktiken är hur bakkappan, det som omger hälen, är utformad. Det är den som avgör hur väl vi ”balanserar” på skons sula och klack, och hur lätt eller svårt det är för foten att vicka ur position och leda till påfrestningar på vristerna.

De goda nyheterna vid valet av lätta skor är alltså att det inte är deras skafthöjd som i första hand avgör vilket stöd de ger för anklarna. Låga skor som används av terränglöpare och orienterare är ofta alldeles utmärkta för oss vandrare också. Men just terränglöpare och orienterare får under årens lopp ofta vrister som utsatts för stukningar och slitage och gör dem sladdriga. Och detta beror inte så mycket på att de använder lågskor, som att de färdas med mycket hög hastighet jämfört med oss vandrare. Gamla terränglöparvrister behöver alltså, rent medicinskt, bättre vriststöd än vi vanliga dödliga med våra mer eller mindre oförstörda vrister.

För löpare och orienterare har det därför utvecklats olika former av lösa vriststöd som är avsedda att rymmas i deras löparskor. För den som har svaga vrister, eller är rädd för att en övergång från kängor till lättare skodon innebär stora risker för anklarna, är således denna typ av lösa vriststöd en bra lösning. Dessa vriststöd har varierande utformning, från ganska mjuka, plastförstärkta vadderingar som spänns fast med kardborre till plastkonstruktioner med gångjärn som för tankarna till robotar i Starwars-filmerna.

Även de tyngre varianterna av lösa ankelstöd väger sällan mer än några hekto. Kombinationen med lätta terränglöpningsskor och lösa ankelstöd väger alltså för det mesta mindre, eller betydligt mindre, än många vandringskängor på marknaden. Detta är en utmärkt lösning som ger såväl den vane som ovane vandraren möjlighet att lämna kängorna hemma och ändå känna sig trygg i förvissningen om att vristerna får allt stöd som den moderna vetenskapen kan erbjuda.

Mer information om boken finns hos Vildmarksbiblioteket
Orienteringsspecialisten säljer vriststöd.
Diskutera här, på Utsidan