Välj själv väg och tempo från Nikka
Det är inte så att man behöver vandra en viss väg, så länge man passerar och stämplas vid de sex kontroller som ligger i anslutning till STFs stuganläggningar längs det som idag kallas Dag Hammarskjöldsleden. Denna led sammanfaller under större delen av sin sträckning med Kungsleden. Detta ger gott om utrymme för utvikningar för den som vill. En del jag pratade med planerade en bestigning av Kebnekaise om vädret var lämpligt när de passerade.
Det var lite mulet, men varmt när jag knegade vidare från Kaffekåtan vid Latjojaure efter en kaffe och bulle. Den låg precis lagom efter en uppvärmning med fem kilometer från starten i Nikkaluokta. Enligt reglerna för arrangemanget får man köpa mat längs vägen, men inte nyttja stugor för matlagning eller övernattning. Och man får inte ta båten över Ladtjojaure heller.
Halvvägs mellan Ladjojaure och fjällstationen Keb inträffade den ena av dagens två höjdare: Fem-sex unga tjejer, runt 20 år eller så gissar jag, jag börjar bli dålig på det där med kvinnors ålder, vilket i vissa sammanhang kan vara en social fördel. De satt och i fikade i björkskogen, ute på sin första fjällvandring genom Fjällräven Classic. Och det som verkligen gladde mig var tanken på vilken föryngring bland fjällvandrarna som ett sådant här arrangemang kan innebära.
Tre ryggsäckar
Min ryggsäck tillhörde väl de hyfsat lätta längs leden, 10 kg vägde den i Nikkaluokta och 9 kg när jag kom till Abisko. Man får alltså mat längs vägen och även bränsle om man skulle behöva. Maten är framförallt frystorkade rätter, övrig skaffning bör man ta med själv. Min egen packning tyngdes av det faktum att jag förmodligen är den ende som gått Fjällräven Classic med tre ryggsäckar. I botten på den Golite Jam2 som jag startade med hade jag rullat in en Granite Gear Virga samt en av mina egna hemsydda säckar. Tanken var att använda en ny säck varje dag, ungefär, för att se hur jag tyckte att de fungerade.
En av mina avsikter med vandringen var alltså att testa en del nya prylar under realistiska förhållanden. Jag hade även dubbla extra ulltröjor, både min egen gamla ullfrotté och Fjällrävens nya Hoody-tröja i Active Wool vilken ingår i deras paket med särskilt lätt utrustning; PAK5. Andra, för mig nya, prylar i säcken var Insul Mat Überlite liggunderlag, Micropore/Driducks regnställ och Tarptent Contrail tarptält. Artiklar om mina erfarenheter av de här produkterna kommer under hösten på Fjäderlätt.
Vid Keb stannade jag för att inmundiga lite kvällsmat i form av en frystorkat rätt, innan jag gick vidare några timmar i kvällningen. När jag står utanför servicehuset säger någon: ”Hej Jörgen”. Det är min naprapat som är uppe med pojkvännen. Hon gick Classicen förra året och var hur nöjd som helst efteråt. Men i år fanns hon inte med på anmälningslistan, vilket kändes lite synd. Men tvärtom visade det sig alltså att här hade nya fjällvandrare rekryterats och de var nu uppe helt på egen hand. Dagens höjdare nummer två!
Molnen låg tunga och dolde Tuolpagornis kittel när jag slog upp mitt Contrail under Singitjåkka just där Ladtjovagge snörps åt under närmare tio kilometer, innan man släpps ut vid Singi-stugorna och Kungsleden i Tjäktavagge. Men det var en stilla kväll och fjällvägarna runt mig var verkligen tunga och imponerande.
Tidig morgon i Lajdtjovagge
Jag tog en tidig start dagen därpå, för att vara på den säkra sidan. Eftersom jag skulle signera böcker och hålla föredrag i Abisko hade jag tyvärr tider att passa. Just det jag inte vill ha i fjällen. Men ibland hamnar man i kläm mellan det man vill göra och det man måste göra, mellan fritid och jobb.
I den högsta delen av Ladtjovagge, innan det bär ned mot Singi-stugorna, sade kaffetarmen att det var hög tid för en kopp. Just när jag rullade ut liggunderlaget började det regna och detta fortsatte sedan någon timme. Det var enda testet av Micropore-regnstället under turen. Efter kaffet tog jag istället paraplyet och byxholkarna och promenerade vidare ned mot Singi-stugorna och kontrollpunkten. Men regnet upphörde efter en kort stund och med det glädjen hos medvandrarna över att se en kuf med paraply promenera på kalfjället.
I samband med kaffekokningen marscherade tre män i sina bästa år förbi (män är alltid i sina bästa år). De höll ett bra tempo trots stora ryggsäckar och stora kängor. En av dem hade dock liksom jag någon form av löparskor eller gympadojor på fötterna. Senare fick jag veta att han glömt kängorna och därför blivit tvingad att gå i sina löparskor. Innan målet i Abisko var han ganska nöjd med det, för färdkamraterna fick fruktansvärda skavsår och plågade sig i mål på ren vilja de sista dygnen.
Ett glatt gäng tog emot vid kontrollen i Singi. De satt och försökte hålla värmen i snålblåsten inne i sitt stora blåa tält. Vi som rörde på oss hade inte alls samma problem. Överhuvudtaget var personalen på alla kontrollpunkter glada, trevliga och hjälpsamma.
Mot höjdpunkten – TjäktjapassetSedan gick färden vidare längs Tjäktjavagge och sträckan till nästa kontrollpunkt vid Sälka-stugorna var inte mer än 12-13 km. Där fanns det souvas och potatismos för de som var hugade. Jag hade tyvärr just ätit en frystorkad, men kaffe och kaka satt som en smäck. Solen tittade fram och många passade på att lufta fötterna och hämta lite krafter. Samtalsämnet var Tjäktjapasset som låg någon mil norrut och är Kungsledens högsta punkt.
Stigningen mot söder är ganska brant och till och med några av de energiska löpare som satsar på att klara hela sträckan till Abisko på 20-24 timmar eller så, brukar gå i de backarna. Själv satte jag mig på en hylla vid den meditationsplats som är en del av Dag Hammarsköldsleden. Man har de solglittrande vattendragen söderut i den breda Tjäktjavagge ner mot Sälka under sig. Det är en vacker plats och väl vald för att meditera kring Hammarskjölds-citatet: ”Ödmjuk och stolt i tro: Det är att leva detta att i Gud är jag intet men Gud är i mig.”
Själv mediterade jag huvudsakligen kring en gryta med frystorkat och det lämmeltåg av vandrare som så här i kvällningen trampade förbi på den branta leden. Det mulnade på och jag var en smula nedkyld när det var dags att axla ryggsäcken, som den här dagen var en Granite Gear Virga, och streta uppför den sista delen av stigningen. Jag höll högt tempo förbi rastskyddet i pasströskeln och längs planktrottoarerna i blockterrängen ner mot kontrollen vid Tjäktastugan för att få upp värmen. Trots detta behövdes vantarna under en period. Vid kontrollen var det mulet och kulet och kallt och vandrarna började bli trötta nu på kvällskvisten.
Jag gick vidare ytterligare en 4-5 kilometer ned mot låglandet i mitt sökande efter en bra tältplats innan jag slog läger för kvällen. En del mygg upptäckte mig, tillräckligt för att jag så småningom skulle krypa in bakom myggnätet i mitt tarptält. Men innan jag somnade hade jag konstaterat att jag gått en väldig massa kilometrar sedan den tidiga morgonen, vilket innebar att jag nu hade gott om tid på mig till Abisko.
Promenad i solen längs Alesjaure
Morgonen grydde med solsken och jag låg och drog mig under min hemsydda dunquilt fram till halv sju-tiden. Förmiddagen blev en varm historia, jag knatade på i bara kortbyxor ned mot Alesjaurestugorna och nästa kontrollpunkt. Solen sken och gnistrade i bäckar och vattenfall på fjällsidorna. Ibland är det verkligen gött att leva.
Vid Alesjaure lagade jag lite frystorkat åt energiska Johanna som gick med whippet-hund, men utan färdkompis. Den borttappade färdkompisen hade maten och kokutrustningen och Johanna tältet, vilket gjorde deras separation lite oläglig. Eftersom Johanna inte fick använda köken i stugorna, men fick frystorkat vid kontrollen så var hon lite i knipa. Eftersom jag hade gott om tid gjorde det inte mig det minsta att sitta i solen och se ut över den blåskimrande sjön medan jag pratade hundar och barn och träning med Johanna. Hon satsade på guldmärket i Abisko och tänkte komma fram till natten någon gång, men var lite orolig för vad det blivit av kompisen. Någon direkt fara var det naturligtvis inte eftersom det var gott om stugor, funktionärer, guider och andra vandrare längs leden.
Efter denna långpaus strosade jag vidare längs sjön den grönskimrande Alesjaure, där temperaturen tack vare närheten till vattnet och lite friskare vind var mycket behaglig att vandra i. Efter ett tag letade jag mig till en torr risplätt några hundra meter från Kungsleden, med en bäck i bakkanten. Där kokade jag nästa laddning frystorkat, den här gången åt mig själv, och låg och dåsade i solen en lång stund.
Efter en timme eller två krokade jag fast stavarna vid händerna på nytt och promenerade vidare längs sjöarna bort mot kontrollen vid Kieron och Abiskodalen. Efter några timmar tog jag mig en rejäl kaffepaus med Abisko-alperna i fonden, bortom de klara sjöarna i dalgången. Precis när jag letade upp en trevlig rastplats i lä såg jag en konservburk ligga och skräpa. När jag tog upp den för att stoppa den i ryggsäcken märkte jag att den faktiskt inte var tom.
Den saknade etikett och var helt ny. Formen på burken gjorde att jag misstänkte att den innehöll något som jag själv haft med mig som lyxmat att äta efter halva vandringen många gånger. Efter att i 0,2 sekunder funderat på om jag borde ta med mig burken och lämna in den på polisens hittegodsavdelning i Kiruna öppnade jag den. Jojomensan, makrill i tomatsås. Efter de frystorkade utsvävningarna de senaste dagarna smakade den precis så ljuvligt som jag mindes.
Pannkakor vid Kieron?
Ett par vandrare jag passerade efter ytterligare någon timma tipsade mig om att det skulle serveras pannkakor vid Kieron-kontrollen, vilket kändes som en morot om liknelsen tillåts. Jag spred glatt detta budskap till andra ”Classicer” längs leden innan jag insåg att det kanske bara var en myt.
I branten längs ravinen ner mot Abiskojaure passerade jag fyra tjejer som gick och sjöng. Jag gick bakom och njöt av detta tills de slutade sjunga. Jag kommenterade hur trevligt det lät och vilket bra sätt att hålla motivation och tempo uppe det var. När jag passerade så frågade en av dem: ”Hur motiverar man sig när man går ensam då?”
Jag svarade väl något, jag minns inte vad, men frågan stannade kvar och jag funderar fortfarande över ett bra svar. För om man vill krångla till det hela så har ju frågan ett intressanta dimensioner. Varför går man överhuvudtaget, ensam eller i grupp? Är det inte så att vandring kan ses som en symbol för livet självt? Hur motiverar man sig när man då går ensam? Eller är vi alla ensamma med vårt liv och vår vandring?
Sådana funderingar kan dyka upp när blodsockret är lågt, eller medvetenheten hög, den som själv vandrat vet vad jag talar om. För vandring slår an djupa strängar inom många av oss. För några tusen år sedan levde många en nomadiserande tillvaro. Vandring är livet och livet är vandring.
Att det verkligen fanns pannkakor i Kieron räddade mitt blodsocker och även mig själv från lynchning, misstänker jag. De satt verkligen bra med hjortron och vispgrädde. Kontrollpunkten låg intryckt i den djungelliknande vegetationen vid bron, strax före gränsen till Abiskojaure. Det var kväll nu och vi var alla slitna. En ung grabb i sällskap med sin far lade sig i något som liknade muslimsk böneställning, med pannan lutad mot ryggsäcken som låg på backen. Så låg han orörlig i någon minut.
Tälttrångt
Vid nationalparksgränsen hade Fjällräven satt upp en extra skylt som underströk att det är förbjudet att tälta i Abisko nationalpark. Enda undantagen är vid målet i Abisko Turiststation och vid Abiskojaurestugorna som låg någon kilometer bort. En del vandrare som jagade tid eller inte ville ligga ute någon mer natt gick vidare mot Abisko för att komma fram sent på kvällen eller natten. Själv visste jag att det var gott om tid att hinna fram till lunch påföljande dag, då mina aktiviteter i Abisko skulle börja. Så det blev en tältplats bakom vedtraven vid Abiskojaurestugorna. Kanske inte den bästa tältplatsen under mina år i fjällen, särskilt inte som vinden i vissa lägen förde med sig en påminnelse om att man har utedass i Abiskojaure.
Stugvärdarna var lite bekymrade över att tvingas ta ut tältavgift eftersom vi som gick Classic inte fick utnyttja alla faciliteter som normalt ingår, t ex matlagning i självhushållet. De var ju också medvetna om att man inte hade något alternativ, eftersom tältning på andra platser var förbjuden.
Under förnatten kom nya vandrare och ett par tält slogs upp i närheten av mitt. Frampå morgonkulan började det regna, så jag fick sticka ut en hand och fälla ned absiden på mitt Contrail för att slippa bli blöt i huvudet. Frukosten lagade jag också i den minimala absiden medan det regnade lite stillsamt på rallarrosorna utanför tältet.
Sista biten - mjuk dag
Det duggregnade till och från hela vägen ned i den allt frodigare Abisko-dalen på vägen om turistationen. "A nice, soft day", som de säger på Irland. Ett idealiskt väder att gå med paraply i, med andra ord. Eftersom det var varmt så hade regnstället blivit en svettig ångbastu. Paraplyet är också lätt att fälla ihop mellan regnskurarna. Jag stötte på Tomtarnas Vaktparad längs leden också, två killar som hade en trädgårdstomte av plast fastspänd på den ena ryggsäcken. De gick utan vare sig regnställ eller paraply, i tunna syntetskjortor. På min fråga hänvisade de till att de inte ville gå och svettas i ett regnställ de heller.
Sista pausen tog jag vid Marmorbrottet någon halvmil från målet. Man ser de vita stråken från kalkstenen under det strömmande vattnet i Abiskojåkken. På högsta punkten där finns också en meditationsplats med citat av Dag Hammarskjöld.
När man kommer in på gårdsplanen vid turiststationen och närmar sig portalen där man går i mål, så möts alla deltagare i Fjällräven Classic folkets jubel. Alla som råkar befinna sig på gårdsplanen just då klappar i händerna. En fin gest och en fin avslutning på vandringen.
Men Fjällräven Classic slutar inte här. Dusch och bastu tilltalar väl de flesta och därefter mat, antingen i turiststationens matsal med utsikt över Torne träsk, eller på Trekker’s Inn. De som vill kan delta i yoga eller lyssna på föredrag av någon snubbe som talar sig varm för fjäderlätt packning, men de allra flesta landar nog framåt kvällningen i Trekker’s Inn. Detta är två stora kåtor förenade som siamesiska tvillingar. Där sitter man i brasornas sken med en öl i handen och lyssnar till irländsk folkmusik och annat svängigt som spelas av grabbarna från Piteälva.
Alla har 110 km bakom sig och förenas av gemensamma upplevelser och en behaglig dåsighet som om sanningen skall fram känns ganska välmotiverad och ärligen förtjänt.
Inte var väl det här så tokigt heller.
On March 11th to 14th, it is time for Vildmarksmässan again. Vildmarksmässan is the Swedish Wilderness Fair, aimed for the public (as opposed to Swesport). Jörgen will be there on Saturday. At 13:00 he will speak on stage B6 about lightweight backpacking in general, and at 16:00 he will be in the Outside stand (AG45:01), speaking about packrafting on the tundra along the Kungsleden trail.
On March 11th to 14th, it is time for Vildmarksmässan again. Vildmarksmässan is the Swedish Wilderness Fair, aimed for the public (as opposed to Swesport). Jörgen will be there on Saturday. At 13:00 he will speak on stage B6 about lightweight backpacking in general, and at 16:00 he will be in the Outside stand (AG45:01), speaking about packrafting on the tundra along the Kungsleden trail.
Mer om ”3 för 3”
