ULA Ohm - den perfekta kompromissen?

Prylintryck Vi har tidigare skrivit om ULA Ohm och nu har jag också använt den en del. Jag vet att en del vandrare skyggar inför tanken på en lätt, ramlös säck, som min favorit de senaste åren, Golite Jam2. Då kanske ULA Ohm, till samma vikt, men med sin kolfiberbygel till ram är den perfekta kompromissen. Eller?
Av Jörgen Johansson

Beskrivning
Min Ohm väger 650 gram i storlek L och rymmer närmare 60 liter. Den är enligt tillverkaren avsedd för packvikter under 15 kg. För den som klarar ”3 kilo för de 3 stora” kan detta innebära en veckotur eller mer. För andra kanske det betyder 2–3 dagars tur. För den som går mellan stugor finns det enligt min mening inte behov av någon större säck om man inte har väldigt mycket extrautrustning som fiskeprylar, kameror eller klätterutrustning.



ULA Ohm har ett antal tillvalsmöjligheter, själv valde jag en spartansk variant med enbart några blixtlåsförsedda fickor på avbärarbältet som extra utrustning.

Förutom de två ytterfickorna längst ned på sidorna finns även en mycket rymlig nätytterficka baktill. Ryggsäcken saknar liksom de flesta säckar i den här viktklassen lock, utan har ett snörlås och sedan rullar man ihop det som eventuellt blir över och spänner en rem över. Ohm har dubbla isyxefästen, vilket inte direkt är något jag någonsin använder, men de går bra att använda för att hålla mitt cellplastunderlag på plats.

Höftbältet är lätt vadderat liksom axelremmarna. Överhuvudtaget ger själva bärssystemet inklusive packstramarna intryck av att höra till en klart tyngre ryggsäck. Det hela är betydligt kraftigare än på min Golite Jam2, men frågan är om det därmed också är bekvämare att bära med? Dyneematyget känns också igen från Jam2 och har där visat sig enastående stryktåligt i förhållande till sin vikt. Men det är enbart de grönrutiga partierna som är Dyneema på Ohm. Resten är gjord av tunnare ripstopnylon, och det är på detta sätt man klarat att hålla vikten trots kraftigare bärsystem och ram.
Ula Ohm laddad med packraft och paddlar, med Vistasvagge i bakgrunden.

Liksom andra lätta säckar finns ULA Ohm i olika storlekar: M och L för rygglängd samt M och L för midjebältet. Enligt anvisningarna på siten var jag Large på bägge ställena, men har vissa dubier när det gäller bältet. Mer om detta senare.

Ohm anges rymma 57 liter, fördelat på sidofickor, backficka, krage vid locket samt huvudutrymme. För mig är kragen och huvudutrymmet samma sak och skall då tillsammans landa på drygt 40 liter. Ytterfickorna svarar sedan för resten av volymen. Det här gör det svårt att "på distans" (Ohm köper man på postorder direkt från tillverkaren i USA) bedöma hur stor den egentligen är.

På väg upp ur värmen i Kårsavagge.

De 57 litrarna är då när kompressionssnörena på sidan är maximalt slappa. Vid mindre voluminös packning komprimerar man säcken och får då en långsmal historia som hjälper till att hålla prylarna, och därmed tyngdpunkten, i ryggsäcken så nära bärarens rygg som möjligt.

Lätta ryggsäckar utan ram, som Jam 2, kräver en viss kunskap och disciplin vid packandet. Det betyder att man inte bara kan hiva ned prylarna i hålet upptill och sedan stänga det hela. Man måste packa på ett sådant sätt att man skapar en slags virtuell ram av själva packningen. Detta lär man sig lätt, men där är trots allt något man måste lära sig och alltid tänka på.

Detta sätt att packa fungerar bara med ganska lätta laster, men möjliggör alltså användandet av en riktigt lätt ryggsäck. För min personliga del har jag inga problem att lasta mer än de 9-10 kg som anges som riktmärke för t ex Golite Jam2. En normal veckotur med mat för kanske 6-7 dagar fyller Jam2 helt och ger normalt en packvikt på 12-13 kg där drygt 6 kg är utrustning och drygt 6 kg är mat. Till detta fungerar Jam2 suveränt.

Den här sommaren skulle jag dock också få plats med en packraft, en flytväst och en paddel i ryggsäcken. Detta adderar runt 4 kg vikt och en hel del volym. De volymerna visste jag att Jam2 inte skulle rymma och därför blev det en Ohm istället.

För en film som visar Oms olika delar klicka här.

Bedömning
Jag var ute efter en säck som var större än Jam2 och klarade större vikt på grund min planerade packrafting-tur. Men det är ju ofta lite oklart hur stor en säck är utifrån uppgifter om volym där ytterfickor ibland ingår och ibland inte. Så jag var orolig för att Ohm kanske inte skulle vara större än Jam2 när det kom till kritan.
Ula Ohm är enkel att spänna fast i fören på en packraft.

Om ryggsäcken blir sprängfylld i början av turen så har man ju alltid möjligheten att ha en separat packpåse utanpå inledningsvis. Men att addera detta till en ramlös säck var jag också tveksam till. Jag var rädd att den "virtuella" ram man till dessa skapar med själva packningen skulle kollapsa. Därför kändes ramen till Ohm också intressant.

Till slut gick det inte att vara vankelmodig längre, jag chansade, köpte säcken och blev inte besviken. Jag upplever Ohms huvudutrymme som längre och djupare, men smalare än Jam 2. Den svalde all min utrustning inklusive en Alpacka Llama med flytväst och pumppåse, samt en veckas mat. Då var den full.

Bäregenskaperna upplevde jag som bra. Inte påtagligt bättre än för Jam2, men eftersom packningen var 3-4 kg tyngre (runt 16 kg när turen startade) än vad jag haft på Jam2, så är ju jämförelsen inte helt korrekt. Jag stoppade sovsäcken i sin drybag längst ned och ställde sedan packraft-limpan längs ryggen i mitten av säcken. Mat och övriga prylar packades runt packraften och högst upp hamnade sedan påsen med extra kläder. I den utmärkta meshfickan baktill stoppade jag ned tältet (Terra Nova Laser Photon utan påse) samt regnkläder och Goretex-sockar.

Jag tycker den här typen av dränerande "ytterfickor" är perfekta för fuktvåta tält/tarps och annat som kan vara blött och som man gärna vill ha snabbt tillgängligt. Jag använder fickan på Jam2 på samma sätt och har bränt ett dräneringshål med lödkolv i nederdelen av denna.
Spänner man fast ryggsäcken lite smart kan man direkt axla den, och raften, för kortare portager.

Som tillval till ULA Ohm hade jag valt två stycken lösa bältesfickor. De var stora och rejäla och i den ena hade jag orienteringsutrustningen (karta, kompass, GPS) och i den andra kemikalier (myggmedel, solskydd) och vantar. På ena axelremmen fäste jag en lös ficka från Gossamer Gear där solglasögonen fick bo.

De låga sidofickorna på varje sida innehöll kåsa och godispåse, respektive kamera i bubbelplastpåse. De är väl placerade och utformade, lättare att nå medan man bär ryggsäcken än motsvarande fickor på Ohm.

Summa summarum så är jag nöjd med min Ohm och kommer säkert att använda den för alla packraftingturer de närmaste åren. Har jag inte packraft kommer jag att använda Jam2. Men detta innebär inte att Ohm saknar svagheter.

Nedre spetsen på nätfickan baktill slits lätt. Borde förstärkas.

Jag gillar som sagt verkligen den bakre meshfickan, men det dröjde inte många dagar innan den nedre spetsen på denna började visa slitatage. Inget som inte skulle gå att laga med lite silvertejp om det blir hål, men något som tillverkaren borde designa bort i kommande modeller. Förslagsvis genom att låta de nedre 5-10 centimetrarna av meshfickan förstärkas med Dyneema, på samma sätt som man förstärkt andra slitpunkter på Ohm.

Ett utmärkt tillval var de närmast triangulära bältesfickorna.

De triangulära bältesfickor jag hade som tillval fästs på tre punkter. Två punkter vid midjebältet och en tredje fästpunkt från bakre-nedre hörnet till botten på själva den stora ryggsäcken. De senare fästena har slitits sönder på båda bältesfickorna. I ena fallet så lossnade den snörögla som utgör fästpunkten i själva bältesfickan. I det andra fallet så slets fästpunkten, med öljett och allt loss ur själva storsäcken.

Här syns hur nedre fästpunkten på bältesfickan ryckts ur botten på ryggsäcken. Öljetten satt i det stora facket, med en knut på insidan. Snörlåset går genom en snörögla på bältesfickan.

Som tur är påverkar egentligen dessa fästpunkter inte användningen av bältesfickorna nämnvärt. Tack vare tyngdlagen hänger de som de skall ändå, vid användning. Däremot ramlar de runt en smula när man haft av säcken och tar på den igen, men detta är ett minmalt problem. Jag hade faktiskt klarat mig utan den tredje fästpunkten. Men likväl är det naturligtvis en svaghet i tillverkning och konstruktion.


På andra sidan har istället snöröglan ryckts sönder, medan öljetten sitter kvar i botten på storsäcken.

Bältesfickans funktion störs inte nämnvärt av de här missarna, den är stadigt förankrad i bälte respekive axelrem. Möjligen kan den i vissa lägen hänga och slänga lite, men det var inget jag besvärades av.

Jag gillar inte heller kompressionssnörningen vid sidorna av storsäcken. Denna funktion tycker jag att kompressionsremmarna på Jam2 klarar mycket bättre. Snörena fixeras i teorin av snörlås längst upp på säcken. Vid kompression (förslagsvis innan man börjar packa säcken) drar man alltså större eller mindre bitar av snöret genom snörlåset och minskar därmed volymen i storsäcken. Friktionen i snörlås har dock sina begränsningar och när man skumpar fram med packningen en hel dag så kryper snöret ut genom snörlåset. Detta löser man enkelt genom att slå en knut på snöret som hindrar snöret från att passera genom snörlåset, men det är likväl en konstruktionsmiss enligt min uppfattning.

Värre är egentligen gravitationens distorsion (fina ord, känner mig riktigt nöjd...) av den här kompressionssnörningen. Vad jag menar med detta är att när innehållet i ryggsäcken dras nedåt under vandringen så tenderar kompressionssnörningen bukta ut längst ned i ryggsäcken och smalna av ytterligare i den övre delen av ryggsäcken. Detta gäller även när snörningen är helt fixerad med knutar och inte kan krypa genom snörlåsen. Summan av detta är alltså att även om man börjar dagen med en kompression där de hopsnörda sidorna löper parallellt, så antar de under dagens lopp en päronform. Ryggsäcken buktar/töjs ut i nederändan, vilket påverkar bäregenskaperna negativt och för oss i riktning mot 19-50-talets päronryggsäckar.

Här ser man tendensen till att snörningen deformeras och låter ryggsäcken svälla ut nedtill.

Inte heller detta är något allvarligt fel som gör ryggsäcken oanvändbar, men det är en sämre lösning än kompressionsremmarna på Jam2 som sitter benhårt, och där man kan dra åt den nedre hårdare än den högre remmen innan man fyller utrymmet och räkna med att överdelen av ryggsäcken förblir vidare än nederdelen.

Den tredje invändningen jag har mot Ohm gäller avbärarbältet. Man kan välja medium eller large på detta när man beställer säcken. Eftersom jag är lång och smal höll jag det inte för otroligt att jag skulle behöva en säck/ram som var large och ett bälte som var medium. När jag följde anvisningarna på ULAs hemsida visade det sig dock att jag inte var så smal som jag trodde, utan med god marginal var kvalificerad för midjebälte large (mer än 84 centimeter).

Inledningsvis kändes det som om bältet var lagom mycket för stort, men efter ett tag så drog jag det i botten när jag skulle bära packningen. Och skulle önska att det fanns ytterligare någon centimeter att komprimera avbärarbältet med ibland, för att få maximal överföring av tyngden till höfterna. Inte heller detta är något stort problem, avbärarbältet fungerar i huvudsak bra, för det mesta. Men det kunde vara ännu bättre.

Avbärarbältet på Ohm, liksom bärremmar och bärsystem, är mer vadderad än på Jam2, men jag tycker personligen inte att detta tillför ett skvatt. Jag är fortfarande otroligt imponerad av att Jam2 bältet, som inte är vadderat alls utan bara en triangulär tygbit, fungerar så bra som det gör. Men min Jam2 har några år på nacken och de senaste årens modeller har vaddering. Så antingen är mina höfter speciella och jag tillhör en minoritet, eller så tror ingen att enbart en tygbit fungerar tillräckligt bra och att "marknaden" därför kräver åtminstone lite vaddering på höftbältet.

Sammanfattningsvis så kan jag verkligen rekommendera Ohm för den som söker en lätt säck med en lätt ram, som utan problem klarar vikter på 15-16 kg (jag skulle inte vara rädd för ytterligare några kilon i den, men har inte provat). För vikter på upptill 12-13 kg där hela packningen får plats i ryggsäcken utan lösa packpåsar utanpå tycker jag emellertid fortfarande att Jam2 är överlägsen. Men det är absolut så att Ohm är ett utmärkt alternativ för packningar även i denna viktklass, kanske framförallt för personer som är ovana vid och känner obehag inför tanken att använda en helt ramlös ryggsäck.

Att ULA Ohm, med en vikt på 645 gram och en kostnad på 130 USD (ca 900 SEK) plus frakt på32 USD (har ännu inte efter drygt två månader sett till någon moms eller tull) är ett bra köp tvekar jag inte om. Ohm understryker bara det faktum att man inte behöver tunga ryggsäckar för tunga laster. Tester de senaste åren (se min bok Lättare packning från A till Ö) visar att för packvikter upp till 25 kilo klarar man sig med ryggsäckar som väger mindre än 1,8 kilo. ULA Ohm antyder att den utvecklingen bara börjat. Om något år eller två gissar jag att det finns ryggsäckar på runt 1 kilo som klarar vikter i 20-25 kilosklassen. Inte för att jag har några planer på att bära så tungt, men för de som har tung extrautrustning i form av kameror, klätterprylar och glaciärutrustning kan detta vara bra att veta.

Diskutera på Utsidan här
Titta på ULA Equipments hemsida här

Packrafting from Abisko to Nikkaluokta

Turer I discovered packrafting, a nice combination of backpacking and paddling this summer. The maiden voyage in the Swedish mountains did not turn out quite the way I expected. Here you will find some photos. The full story was published in the Swedish edition of Outside Magazine September 2009. You can download the article in Swedish here.
by Jörgen Johansson

The packraft is born in Alaska, where forest, mountains and rivers are plentiful - and bridges are scarce. It only weighs a couple of kilos and can be carried inflated or deflated, depending on circumstances. Starting out with an ultralight pack is good, since my packraft including paddle and personal flotation device added 4 kilos to my load.

Practising close to Abisko Mountain station the day before I took off on my hike.


On my way through the birch forest towards Kårsavagge from the Mountain station.


The sun was beating down, so minimising my clothing to my combined merino tights and underwear felt really nice whilst climbing out of Kårsavagge on my way to Håiganvagge.



Crossing the mountains from one valley to another I walked along this shelf with a magnificent view of the land around the northernmost part of Kungsleden (The King's Trail) in the valley below.


My packraft in it's blue bag was not a large packet, especially not compared to my size 45's. The raft was an Alpacka Denali Llama weighing 2,9 kilos. This loaf fitted nicely along the spine of my pack, with the sleeping bag in the bottom and the rest of the gear tucked around it.

Late evening sun floating over my camp in Håiganvagge.

With my raft under my arm, heading from camp in the morning for a place with a decent flow of water some 500 meters downstream.


I fastened the pack with a couple of ordinary packstraps of about 2 meters each. Bungy cords with hooks is another way which makes for faster attachment and detachment.

You can strap the pack in different orientations. This is one, but smarter is to twist it 90 degrees with the hipbelt pointing forward. That way you can just shoulder your pack for a portage and the raft will be attached like in the first photo.


With a NeoAir inflated you insulate your butt from the cold water and keep it reasonably out of reach from water spilling in collecting at the lowest spot. I got some deciliters of water sloshing in every now and then, since the less than professional floating device I used made it difficult to cinch everything completely tight around my waist.

Launching the third morning at Bieggeluoppal, about a kilometer before Alesätno starts for real.

This kind of whitewater was pretty common in Alesätno and was easy as pie to handle even for an amateur like me.

This kind of whitewater I happily left to the pros and did in fact pack up my raft and start the hike towards the alpine regions around Mårma.

On my way towards Mårma I look back towards Alesvagge and Alesätno. An impressive valley, unknown to me and also I believe to many others inspite of the nearness to Kungsleden. Or maybe because of that.


On my way from the alpine Mårma region down to the valley of Vistasvagge and Vistasjåkkå, which does look tempting to a packrafter...
Vistasstugan mountain hut waited in the birchforest, with the valley of Stuor Räitavagge och and the spike of Nallo in the distance.

Ready to go from Vistasstugen, looking forward to an exciting trip downstream to Nikkaluokta and the bus on the following day.

This narrow arm of water with the "sweepers" along the shore ended my rafting. I was dunked and the paddle was swept away in the resulting mess.

Drying out the worst of my gear (everything that needed to be dry was dry) and repacking with Nallo as background. From here on I walked to Nikkaluokta, where I was just in time for a cup of coffee before boarding the bus at 1600 hours the day after.

Discuss at the Utsidan forum (in Swedish)

TGO Challenge and the developement of lighter gear

Teori-praktik Andy Howell has written a very interesting piece on how gear has grown lighter each year in the TGO Challenge. Obviously people that feel threathened by ligthweight gear react the same all over. The attitudes that Andy is commenting on are also found in Sweden; from attitudes in forum discussions to commercially fueled points of view with some producers and retailers connected to magazines by the umbilical cord of advertising revenues. But things are changing...
By Jörgen Johansson

I discovered Andy Howells reflections thanks to Gustav, the lightpacker with The Bearable Lightness blog and couldn't help recognize the similarities with Sweden and how lighter gear has invaded the mountains in the last couple of years. When I wrote my first book, Vandra Fjäderlätt, the GoLite Jam2 was almost impossible to get, even in the US, it was that new. Today you find the Jam2 and it's larger sibling Pinnacle in all the mainline stores here, like Naturkompaniet. And you find them on the trails also.

A light (440 grams), homemade tarptent in Sarek National Park 2005.

So there is a silent revolution going on, and the last to discover this seems, as usual, to be The Establishment. Like in Andy's blog where organisers of the TGO Challenge obviously couldn't resist a comment like:

This was not a Challenge for the ultra-lightweight brigade: May in Scotland is now very unpredictable and you do need really good gear to help you through as well as a strong attitude.

There is still a lot of people unable to have that flexibility of mind to question their belief that light gear per definition cannot be "good gear". And the attitudes they are signalling has been around since the stone age: "Come on, for really serious messages you need stone tablets to help you through".

The amazing thing is of course that they don't realise themselves how they are acting. But while they cling to their stone tablets an increasing number of people see that the new way works and are quietly changing their way and leaving the defenders of How It Always Has Been Done to talk to themselves.

A beautiful example of this is the Swedish equivalent of the TGO Challenge, Fjällräven Classic. A couple of years ago when I hiked the Classic myself I collected data from a couple of hundred participants on the weight of their packs. This article is here. It would be fun to repeat this.

This year a German blogger has described his own experiences with ultra light gear on Fjällräven Classic.

But I really urge you to read Andy Howells excellent comments on The State of Lightweight Backpacking in the UK.

Heavy lightweight blogging

Teori PraktikThere are lots of people interested in lightweight backpacking and quite a few also write about their experiences, not only in the US (you'll find some of those in our link list). In the Scandinavian countries there is a growing number of entusiasts, not only here at Fjäderlätt, who dearly would like to kill the myth that heavier gear per definition brings more comfort.
By Jörgen Johansson



In Finland we find Hendrik M with Hiking in Finland. This blog started in April 2009 and is a mixture of gear talk and trip reports, with nice photos. Hendrik is rapidly lightening his pack and testing all sorts of new, ultra light gear.

In Norway there is Joe with his Thunder in the Night. Joe is an Englishman in the mountains of Norway and started his blogg in June 2008, when he was laid up with an ankle tweaked for the best of reasons; running across a local heath. The blog follows his move to Norway and evolvement towards lighter gear. I also has lots of trip reports with phots from the beautiful mountains.

In Denmark the Danish Australian couple Nielsen Brown blogs at, surprise, Nielsen Brown Outdoors. They started this blog in 2007 and it's a great mixture of trip reports with nice photos from Denmark, southern Sweden, Norway as well as Australia. This blog also has quite a bit of lightweight gear testing.

Last and so far least in this non-conclusive list is Gustav in Sweden with his newly (August 2009) started The Bearable Lightness blog. Gustav has been a ultra light fan for a number of years, but has only recently begun writing about his hobby.

(The photos above are mine, from a trip with my son in Kebnekaise 2006)

Discuss at Utsidan (Swedish)

Current articles

All articles