Drybags - nya erfarenheter

Teori-praktik Det finns en del skrivet om lätta drybags av silnylon. Mina tidigare erfarenheter kopplat till andra personers tester har gjort mig tveksam till att anförtro det varmaste jag har (sovsäcken) till sådana tunna påsar. Så under sommarens tur beslöt jag mig för att testa.
Av Jörgen Johansson
Så här skrev jag om packpåsar i min bok Lättare packning från A till Ö:

Jag har testat en mängd olika varianter på vattentät sovsäcksförvaring under årens lopp och de flesta har släppt in vatten så småningom. Plastpåsar är vattentäta, men det är inte alltid lätt att stänga dem effektivt. Det är också lätt att punktera dem med fingrar och vassa grenar om plasten inte är så tjock att den blir väldigt tung.

Det finns tunna drybags i silikoniserad nylon. De utges för att vara vattentäta men än så länge har jag inte sett något test där de verkligen hållit måttet. Orsaken är att det är stor skillnad på väv som skall vara vattentät när det regnar på den (silnylonen används normalt till yttertält) och sammanhang där vatten under stort tryck pressas mot väven. Detta är vad som sker i ryggsäcken.


Enklast testar man hur vattentät en packpåse är genom att vränga den ut och in, fylla den med vatten och hänga den fritt på en krok en timma eller två. Det får inte synas minsta vattendroppe någonstans på utsidan efter ett sådant pass.
Det hittills lättaste som jag funnit vara helt tätt är så kallade dry bags eller dry sacks av ett något stadigare material än silnylonvarianterna.

Samma tillverkare har ofta båda typerna av säckar i sortimentet. Av egen erfarenhet vet jag att påsar med rullstängning och väv på 70 denier som är belagd faktiskt håller tätt för ihållande regn och även för simning med ryggsäck. För en lätt dunsovsäck klarar man sig med påsar som har en volym på 10-15 liter och vikten på en sådan packpåse ligger runt 100 gram. Det är få saker som väger ett hekto min ryggsäck och som känns som en bättre investering än en sådan packpåse.


Min skepsis baserades på dels egna, hemsydda påsar i silnylon dels på Jim Woods tester. Men uppmuntrande resultat från andra håll har ramlat in sedan dess och det kändes som hög tid att testa om mina råd fortfarande skulle hålla. För eller senare kommer naturligtvis den tekniska utvecklingen att göra dem föråldrade.

Inför sommarens packrafting-tur inhandlade jag därför en ny 5 l silnylon drybag från Sea-to-Summit för att testa hur de silnylonpåsar som nu säljs fungerar i praktiken. Anledningen var att jag köpt en ny och större kamera och dessutom med tanke på packraften ville ha en absolut vattentät förvaring av kameran.

Med på turen var alltså:
13 l drybag grön 70 denier för sovsäck. Vikt: 96 gram.
8 l drybag blå 70 denier för extra kläder. Vikt: 72 gram.
5 l ultra sil drysack för kamera. Vikt: 30 gram.

Att de stora påsarna tålde både nedsänkning i vatten och långvarigt regn utan att läcka viste jag sedan flera år. Hemmatestet av silnylonvarianten var uppmuntrande. Några timmars hängande i mitt badrum med två-tre liter vatten i gav inget läckage.

Den röda kamerapåsen fastspänd vid packraften.

Under turen hade jag inget regn, men packraftingen i sig innebär ju goda möjligheter för allt och alla att bli blöta. Jag förvarande kameran i den röda påsen fastkrokad i ryggsäcken på fördäck medan jag paddlade. Vid ett par tillfällen flöt packraften upp och ned, med den fastspända ryggsäcken och alltså även sil drysacken hängande som någon form av köl under vatten i kanske totalt 5 minuter.

När jag sedan kom upp på land och plockade fram grejorna så kunde jag konstatera att alla tre påsarna hade hållit innehållet absolut snustorrt. Min slutsats är alltså att även de här tunna drybagsen numera fyller sin funktion.

Detta har fått till resultat att jag nu införskaffat en 2 l ultra sil drybag för att ha säkerhetsutrustning (förband, eldprylar, reparationpinaler, reservglasögon, pengar etc) i. De senaste åren har jag använt en mycket stryktålig platspåse med ziplock stängning från Aloksak för detta. När jag var på kurs hos Backpackinglight för några år sedan fick vi ut sådana och man var mycket entusiastisk över dem. Helt luft- och lukttäta och mycket stryktåliga ansågs de.

Notera att ryggsäcken är fastspänd så att man direkt kan axla den och gå med packraften på ryggen.

Stryktåligheten/hållbarheten hos plasten i de Aloksaks jag använt är verkligen enastående. Akilleshälen är ziplockförslutningen. När den tredje eller fjärde förslutningen under sommarens tur delaminerades (ena blixtlåshalvan lossade från påsen och följde med andra halvan) så var måttet rågat för min del. Nu har jag istället inhandlat en ultra sil drybag på 2 l (22 gram) för 5 pund från Ultralight Outdoor Gear (se vår länklista). Detta är inte vansinnigt mycket mer än vad en Aloksak kostar. Förhoppningsvis håller den längre. Eftersom innehållet dessutom är separat förpackat i plastpåsar, ibland dubbla sådana, så är mindre läckage inte heller hela världen.

För att summera så innebär det här att jag har en avvägning mellan vikt, pris och slitstyrka att fundera över. Grovt räknat så verkar silnylonvarianterna väga ungefär hälften av de vanliga drybagsen i det här storlekssegmentet. Mindre påsar väger förhållandevis mer än stora eftersom förslutningen står för en stor del av vikten hos de små. Jag har naturligtvis ingen aning om hur länge min lätta kamerapåse kommer att förbli lika vattentät som den bevisligen är nu. Förmodligen inte lika länge som mina gamla drybags i kraftigare material. Det får framtiden utvisa.

Fördelen med den här typen av packpåsar är att man både kan och bör testa dem inför varje tur. Detta gör man enligt beskrivningen från Lättare packning från A till Ö ovan. Mindre läckage går ofta att laga genom att klistra på en lapp, silvertejp eller pensla med lite badrumssilikon utspätt med kemiskt ren bensin eller lacknafta (torkar långsammare).

Så, slutsatsen är att jag får revidera min rekommendation från boken efter sommarens erfarenheter. Dry bags av silnylon är vattentäta i praktiken.

Light breakfast - or how I start a lightweight day

Teori-praktik I plan to write a number of articles summarizing how I use my light equipment during an ordinary day. Of course, there are no ordinary days. And I'm not saying that my way is the best. In fact, I seem to continually change how I do things, always trying to improve on my (never ending) road to perfection. So perhaps how I do things today might give you, as well as me, inspiration on how to improve your gear and the use of it tomorrow. And since this is a forum for lightweight backpacking I've included the weights of much of my gear in the narrative. In case you wonder.
Av Jörgen Johansson


I don't sleep that well outdoors. Usually there is a period of an hour or two in the middle of the night when I toss and turn. But around 06:00 I usually sleep very well, because that is when my alarm goes of. I have my watch tied to the strings of the sleeping bag hood in order to keep it as close to my ear as possible. If I have it on my wrist I don't hear it.

I have in fact slept better than ever using the soft Thermarest Neo Air Small, that keeps my shoulders and hips in a soft embrace, and using a inflatabe pillow that is actually a bag from a 2 liter wine box.

If it is a reasonably warm morning, with little wind and rain, I drag my foam sleeping pad outside, pull on my thermo jacket with the synthetic filling and hood, and sit down with a nice view. If the weather is inclement or the insects particulary bothersome I have breakfast in bed, cooking in the vestibule of the tent. Unless it's raining or extremely windy I always sleep with the door to the vestibule open to ensure maximum ventilation and minimal condensation.

If I don't sit in my sleeping bag, which I might even outside if it's chilly, I spread it or hang it to let some of the moisture from the night dissipate. Then I fire up my gas stove and boil 0,2 liters of water for my morning cocoa. The water is in my collapsible 2 l water bottle, filled the night before. If I fill it to the brim it is usually enough to last both my evening meal and my breakfast.

After the lifegiving hot drink I take my prepacked plastic bag with 100 grams of muesli and dump it in my cup. I add a couple of liberal tablespoons of dried milk, stir and then I add water so that the cup is almost full.
While eating this, spoon by spoon, I enjoy my surroundings. Like a steep slope still covered in a stubborn layer of snow, dirty and disheveled after a long summer, but still hanging in there, due to a combination of altitude and the absence of direct sunlight during most of the day.

Another 0,2 dl of water are boiled for a cup of instant coffe, supped while munching a soft mini tortilla rolled around some 15 grams of cheese or salami. During these proceedings I also transfer 100 grams of milk chocolate, 100 grams of hazel nuts and 50 grams of raisins from my pack to the goodie bag kept handy in an outer pocket, together with the cup.


By now it's time to be more mobile, so I slip out of my warm socks, pull on my thin nylon walking socks and my light mesh shoes. I collect my 685 gram sleeping bag and stuff it into it's 13 l drybag. Depending om the space available in the pack I compress the downbag a little or a lot. It goes in the bottom of the pack. On top of it I stash all the remaining food I won't need during the day.

On top to this goes the small plastic bag containing repair gear, fire starters and medical supplies, as well as assorted things more useful in more civilized surroundings, liket tickets, credit cards and mobile phone.

Extra clothing; warm socks, dry socks for the night, long underwear and longsleeved merino hoody goes in the blue 8 l dry bag. If it's raining or otherwise wet, like when packrafting, the thermo jacket will also go in this bag. This drybag accompanied by the collapsed Neo Air pad goes on top of the food.

Now I'm usually at the top of my 50-60 pack. If it's the first day of week long trip it is definetely so. If it's the last I have compressed the pack before filling it, in order to keep the gear as close to my back and center of gravity as possible. This ensures minimum energy expenditure for transporting my gear.

At the top I add the pot and foil lid, as well as the titanium foil windshield for the stove and the gas canister. Then I walk over to the tent, pull out the pegs and roll it a bit haphazardly to a loaf that goes into the big outer pocket, mesh or fabric, that sits at the back of the pack. If it's wet, which tents and tarps usually are more or less, it won't wet down the rest of the gear but rather dry out a bit. On top of the tent in the outer pocket I stash rain jacket, rain pants and waterproof socks so as to have them easily available.

I roll up the thin cell foam sleeping pad I've been sitting on, the one that keep my legs warm at night since I only use a short Neo Air or some other inflatable pad. It is held on the outside of the pack with a couple of short, pretied bungee cords, which are lighter and easier to handle than ordinary packstraps. Of comes the warm jacket which is lightly stuffed around the top of the pack and the gear there. I pull the cord, closing the pack and then tighten the top strap and the compressor straps to ensure that the framless pack is a tightly packed "sausage" that won't sag on my back, but allow transfer of weight to the hipbelt due to the structure given by the gear inside and the way that it is packed.

I hoist the pack, grab my walking poles, take a last look around and take of across the tundra, a new day with new vistas, views and the old and new thoughts that only come when you are alone with expanses of land and time in which to wander.

Diskutera på Utsidan

Current articles

All articles