När man verkligen vilar - över

Teori-Praktik Följande är ett något modifierat utdrag ur min bok Vandra Fjäderlätt. Det handlar om grundförutsättningarna för dygnsvila på vandring. Den som de flesta av oss tar nattetid och helst i form av s k sömn. Den här artikeln handlar om det man har över sig då; isoleringen.
Av Jörgen Johansson
Den mest utpräglade formen av vila är när man sover. Sömnen är ett specialfall av vila och kräver särskild behandling och särskild eftertanke.

Blanktjärnarna, Vålådalen.

Med detta sagt så låt oss börja med att konstatera att allt vi tidigare sagt om klädsel som skydd mot förlorad kroppsvärme fortfarande gäller. Det är bland annat därför som jag tycker att det är mycket användbart att tänka på det man har på sig när man sover som sovplagg. Då är det lättare att tänka förutsättningslöst kring vad som behövs för en god natts sömn. Det är nämligen så att sovplagget eller sovplaggen inte nödvändigtvis behöver vara en sovsäck.

Vi är alltså ute efter den lättaste lösningen som ändå skall ge oss en lång dygnsvila som är så effektiv och njutbar som möjligt. En möjlighet är då att ta på oss alla kläder vi har och lägga oss och sova i dessa. Så gör de flesta fattiga människor i vår värld. Det är ingen dum metod alls. Tyvärr räcker detta normalt inte för att göra vilan effektiv och njutbar vid vandringar i kyligare bergstrakter.

Låt oss återkoppla till de grundläggande behov som vi har för att kunna skydda vår kropp mot nedkylning.

- Vi behöver ett isolerande skikt som minimerar värmeförlusterna orsakade av utstrålning och ledning/konduktion; något vi kan kalla vårt sovsystem.

- Vi behöver ett "skal" som skyddar detta isolerande skikt mot vind och väta; vårt skydd. Detta är som regel ett tält eller en tarp.

Den här artikeln tar upp sovsystemet.



Djup sömn en sommarmorgon - efter en bestigning av Kebnekaise.


Sovplagg och sovsystem - isolering
Eftersom kroppen går ner på sin lägsta aktivitetsnivå när vi sover behöver vi mer skyddande kläder när vi sover än vid något annat tillfälle. Det räcker då normalt inte med de kläder vi har när vi går eller våra förstärkningsplagg. Vanligen använder vi i såväl friluftssammanhang som hemma i sängkammaren en extra isolering av dun eller syntetvadd i form av ett sängtäcke. Man pratar idag i lättpackarkretsar ofta om ”sovsystem” som då innefattar allt som behövs för att man skall kunna sova inne i sitt skydd; det man har över sig, det man har under sig och det man har på sig.

Huvudfunktioner för sovsystem
Låt oss börja med ett förslag till huvudfunktion för sovsystemet:
Ge sovkomfort.

Sovkomfort består av flera delar. Varmhållning är det som är mest angeläget och förekommande, åtminstone i svenska fjäll, men i vissa lägen kan man även behöva svalka kroppen när man vilar. Så en viktig del av sovkomforten kan sägas vara:
Temperera kropp

Även om kroppen är rätt tempererad så är det för de flesta av oss inte lätt att sova i vilken kroppsställning som helst. Få klarar att sova stående, och det är ändå sällan det de föredrar. Kroppen behöver vad man skulle kunna kalla biomekanisk avlastning. För de flesta av oss betyder detta att vi måste ligga bekvämt. Detta leder till en annan komponent av sovkomforten: Avlasta kropp.

Läger i kvällningen - längs Lainio älv.

Vi skall i det följande gå igenom vilka olika möjligheter man har att få sovkomfort genom god temperering och avlastning. Båda dessa komponenter är högst personliga. Vissa personer svettas i minusgrader trots att de bara har en T-shirt, en del kan sova gott på ett stenhårt underlag medan andra mer liknar prinsessan på ärten. Detta kommer att leda till olika lösningar för olika personer. Men de bästa lösningarna för sig själv personligen hittar man som regel om man väl känner grundförutsättningarna/huvudfunktionerna.

Isolering och isoleringsmaterial
Grundresonemanget om värmeförluster till omgivande luft finns i kapitlet om kläder. Dun och syntetvadd är idag helt dominerande som isoleringsmaterial för sovplagg såväl inomhus som utomhus. Man kan skriva spaltmetrar om fördelarna och nackdelarna med dessa båda material vid olika omständigheter. Jag nöjer mig med en kort sammanställning:

Dun:
-Isolerar (håller luft stillastående) bättre per viktsenhet än något annat för närvarande tillgängligt material.
-Komprimerbart; kan tryckas ihop till en liten volym för transport och återfår hela sin ursprungliga volym och därmed isolerande förmåga, när det packas upp.
-Fukt och väta gör att dun förlorar volym och faller ihop. Det förlorar då snabbt i isolerande förmåga.

Syntet:

-Isolerar fortfarande sämre än dun per viktsenhet.
-Kan inte tryckas ihop till en lika liten volym som dun, och tenderar dessutom att inte återfå hela sin ursprungliga volym om det varit hårt komprimerat. Syntet har kortare livslängd med full isoleringsförmåga än dun.
-Syntetisk isolering behåller sin volym bättre än dun när det blir fuktigt och därmed också mer av sin isolerande förmåga.

Mina erfarenheter av dun och syntet
Jag hade under mina första 5-10 år som vandrare en dunsovsäck. Eller ja, de allra första sovsäckarna jag hade var billiga sommarsäckar av syntet. Men efter ett tag köpte jag en dyr Caravan Arctic med dunfyllning.

Efter dessa 5-10 år var jag hjärtligt trött på kondensfukten i täta tält. Denna gjorde att jag efter några dygn i fuktiga förhållanden började frysa i den därmed också fuktiga dunsäcken. Detta gällde även vid några grader över noll, trots att dunsäcken påstods klara 15-20 minusgrader.

De följande 20 åren var jag sedan en hängiven syntetanhängare när det gäller sovplagg, just för att syntetsovsäcken klarade fuktbelastningen i tälten bättre.

Min gamla TNF Tangerine Dream; -25 grader - och 3,2 kg!

Jag bar gärna den extra vikten för att försäkra mig om att nattsömnen skulle bli god. Och nu är jag tillbaka vid dunet igen. Möjligen lär man sig av detta att det inte finns några enkla sanningar. Men jag har naturligtvis också lärt mig en hel del om hur jag håller mig och sovsäcken torr och varm under de här åren.

Skälen till att jag återigen använder dun i mina sovplagg är framförallt följande:
Om man vill minimera packvikten är sovplagget ett av de områden där man kan spara mest (läs om 3 för 3 för mer tankar kring "de tre stora" och deras betydelse för en lätt packning). Ett sovplagg för vandringar i de skandinaviska sommarfjällen bör enligt min uppfattning klara en temperatur runt fryspunkten. Ett sovplagg av dun som klarar detta kan idag väga så lite som 500-700 gram. Motsvarande sovplagg i syntetvadd väger ungefär det dubbla.

Det andra skälet till att jag återigen föredrar dun är att jag har sett ett sovplagg av syntet, som jag själv sytt av prima material, förlora en fjärdedel av sin tjocklek, och därmed motsvarande isolerande förmåga, på tre månader. Under dessa tre månader användes den här quilten för en tre veckors långvandring. Detta stämmer också med många andras erfarenhet av att syntetvadd inte har lika lång livslängd som dun.

Det tredje och minst lika viktiga skälet; jag undviker som pesten att sova i täta och därmed kondensfuktiga tält, om det överhuvudtaget är möjligt. Jag använder också ofta ett tunt och någorlunda vattenavstötande överdrag till sovplagget. Detta gör att sovplagget av dun inte längre blir lika fuktigt och dåligt isolerande som jag upplevde det för några decennier sedan.


Min nuvarande sommarsäck, Marmot Hydrogen -1 grader och 685 gram.

Vill man minimera packvikten så är det alltså enligt min uppfattning för närvarande dun som gäller för sovplagg under sommartid. Dun är lättare än syntet och det håller i många, många år. Men man måste vara mycket försiktig och medveten om hur fuktkänsligt dunet är. Sovplagget måste skyddas mot väta till varje pris. Alla möjligheter till att ventilera och torka bort kroppsfukt som samlas i sovplagget under natten måste tas tillvara. Naturligtvis måste det också skyddas mot regn, blöta vad och liknande. Sovplagget är sista instans, det som faktiskt kan rädda livet om det vill sig illa. Man kan inte nog upprepa hur viktigt det är att det hålls torrt.
Tyget i sovsäcken - vattentätt?
Vare sig man använder dun eller syntetvadd för isoleringen så består sovplagget också av två skikt av mycket tunn syntetväv som omger det isolerande materialet och hindrar det från att spridas med vinden.

Tyget är alltså duntätt och blir därmed också vindtätt. Frågan man ställer sig omedelbart är givetvis om det inte också går att göra det vattentätt. Då har man ju löst behovet av att under natten också kunna skydda sig mot regn och rusk.

Även detta är en fråga som kan ältas och som inte har någon entydig lösning. De flesta experter är dock för närvarande överens om att det inte är bra att ha en vattentät sovsäck. Orsaken är återigen kroppsfukten som lämnar kroppen och som brukar beräknas till en halv liter per natt.

De vävar som vanligen används för vattentäta sovsäckar är av den typ som ”andas”. Vi har redan diskuterat dessa mextex-vävar och konstaterat att de släpper igenom betydligt mindre fukt än vad man kan lockas att tro. Om yttertyget i sovsäcken är vattentätt så stannar det mesta av kroppsfukten i säcken och försämrar isoleringsförmågan. Kan man inte torka säcken inför nästa natt, vilket dessutom försvåras om den har vattentätt tyg med dålig ånggenomsläpplighet, så adderas nya mängder fukt. Efter några dygn har man då något tunt, sladdrigt och fuktigt som inte värmer särskilt bra på natten. Är det frost har man något som inte bara liknar, utan också är en isklump. Åtminstone när man lägger sig i den. Men att tina isklumpar med kroppsvärme när man helst vill sova är ingen upplyftande sysselsättning.


Sarekmassivet från Piellorieppe


Om man vandrar i ett mer typiskt inlandsklimat än vad vi har i de skandinaviska fjällen, så är problemen med fuktansamling i sovplaggen mindre. Detta gäller många amerikanska förhållanden (om man inte är i fuktiga områden nära kusterna). Är det då varma dagar med strålande sol så kan man naturligtvis torka fuktiga sovplagg på ett mycket bra sätt. Täta sovsäckar kan fungera mycket bättre i sådana sammanhang än vad jag beskriver. Det är annorlunda om man måste packa ned en fuktig sovsäck i en vattentät påse och vandra i regn, dag efter dag - vilket är betydligt vanligare i skandinaviska fjäll.

Att skydda sovplagget mot väta medan man använder det gör man alltså enligt min uppfattning bäst med ett genomtänkt skydd, inte med ett vattentätt tyg i själva sovplagget. Tyget i sovplagget måste alltså vara så tätt att det håller isoleringsmaterialet på plats, men samtidigt ventilera ut så mycket fukt som möjligt. Även med en maximalt genomsläpplig väv stannar en del av kroppsfukten kvar i isoleringen.

Lainio älv.

I praktiken så kan man inte undvika ansamling av fukt i sovplagget eftersom daggpunkten (den temperatur då vattenångan från kroppen kyls ned så pass att den blir till vattendroppar) ofta ligger någonstans inne i isoleringen. Men ansamlingen av fukt blir mindre om yttertyget luftar bra. Så hur man än gör får man fukt i isoleringen, vilket innebär att man måste ta alla tillfällen till att torka sitt sovplagg, helst i direkt solljus.

Sovplagget - konstruktion
Den vanligaste utformningen på sovplagget är naturligtvis den så kallade sovsäcken. Men det är inte den enda varianten på sovplagg, vilket är anledningen till att jag använder begreppet sovplagg..

Mumiesovsäcken som omger oss på alla håll upplevs annars som en självklar standard i alla friluftssammanhang. Men inga etablerade självklarheter bör accepteras av den som vill minimera sin packvikt.

Den klassiska sovsäcken har en stor och uppenbar svaghet. När man ligger på dun eller syntetvadd pressas den ihop till nästan ingenting.Det innebär att stoppningen som jag har under mig isolerar då nästan ingenting, eftersom all luft, som ju egentligen är det som isolerar, pressas ut.

Quiltar och annat utan botten
Quilten är en annan lösning. En quilt är helt enkelt ett täcke, eller kanske en sovsäck där undersidan är borta. Ofta är quilten sydd med en påse för fötterna, precis som en sovsäck, men är i övrigt som ett vanligt sängtäcke. Skall den fungera måste man naturligtvis, precis som hemma i sängen, se till att man också har den ovanpå sig hela natten. För detta ändamål är quilten ofta försedd med elastiska band på undersidan, som hjälper till att hålla den nära kroppen och som skyddar mot drag i skarven mellan quilt och liggunderlag.

Min hemsydda dunquilt - 5 cm, ungefär = 0 grader, 600 gram

Det är detta drag som är quiltens akilleshäl och som gör att den snabbt förlorar i konkurrensen mot mumiesäckarna när det blir några minusgrader eller mer. Men för den som nästan aldrig ligger ute i minusgrader är quilten ett vikteffektivt, och för många mycket bekvämt, alternativ till sovsäcken. Och detta gäller ju de alla flesta av oss som vandrar under barmarksperioden. En tillverkare av quiltar i hög kvalitet är amerikanska Nunatak.
Dunquilt från Golite - enligt tillverkaren -7 grader och 600 gram.

En variant på quilt är s k top bags. Dessa har tyg på undersidan, precis som en sovsäck, men ingen isolering. Ibland är detta tyg sytt som en ficka i vilket man kan trä in ett liggunderlag. Normalt saknar de också, liksom quilten, isolering runt huvudet. De når till halsen. På huvudet och runt halsen använder man de andra plagg man redan bär med sig för att hålla dessa kroppsdelar varma. Frånvaron av isolerad undersida och huva spar naturligtvis vikt. Top bags tillverkas bland annat av RAB och Western Mountaineering.

Nedre Sarvesvagge, Sarek.

Andra sovplaggslösningar
En annan lösning på sovplagg, som också sparar vikt, är den klassiska klättrarlösningen med dunjacka och elefantfot. Elefantfot är en kort sovsäck som når till midjan, där sedan dunjackan tar över. På detta sätt kan man använda sitt dagtida värmeplagg, dunjackan, även på nätterna. Att använda en utrustningsdetalj till flera ändamål är ett mycket bra sätt att spara vikt.

Det finns också motsatsen, sovplagg som kan användas som värmeplagg dagtid. Detta är quiltar med hål för huvudet mitt på. De kan då användas som ett slags poncho när man är uppe och aktiv och man kan lämna dunjackan hemma. En amerikansk tillverkare av sådana är Jacks R better (www.jacksrbetter.com).

Övriga kläder hjälper till
Som lättpackare måste man ifrågasätta klokheten i att ligga lättklädd och huttra i en varm sovsäck med en hög med varma kläder bredvid sig.

Istället för en sovsäck eller quilt som är tjock och tung nog att hålla en naken person varm vid fryspunkten väljer man istället en lättare och tunnare quilt eller sovsäck och sover i underställ, vindblus, dunjacka, långkalsonger, byxor, vantar, mössa, halsduk och allt annat man eventuellt har med sig när det börjar bli kallt. Dessutom är detta ett klart flexibelt system, eftersom man ju kan sova mer lättklädd när yttertemperaturerna är behagligare.

Frostkall septembermorgon vid kanten av Rostå

Sover man i dunjackan bör man tänka på att inte ha ett sovplagg utanpå denna som är så trångt att det komprimerar dunet i jackan. Om detta inträffar så bör man istället försöka ligga med jackan draperad över sig, vilket är lättare sagt än gjort, eftersom den ogärna ligger kvar när man rör sig i sömnen. Här har quiltarna en fördel, eftersom deras omkrets är variabel till skillnad från sovsäckarnas, tack vare de vanligen förekommande elastiska banden på undersidan. Detta gör det lättare att expandera sovplaggets omkrets när man har mer kläder på sig. Man strävar hela tiden efter att ha maximalt med luft i alla lager, utan kylande större luftfickor mellan lagren. I praktiken inte lätt att åstadkomma, men bra att ha som målsättning.

Man bör inte ha täta plagg som regnkläder av mextex eller liknande på sig när man sover. De hindrar transporten av kroppsfukt ut genom de olika lagren och kan leda till att man blir fuktigt kall innanför denna spärr. Sådana plagg använder man istället som lite extra isolering mot markkylan till exempel under benen.

Notera att det finns särskilda fuktspärrpåsar och fuktspärrkläder som har till uppgift att hålla kroppsfukten kvar nära kroppen. Sådana används ibland av polarfarare och andra som sover i mycket kalla sammanhang. Teorin bakom och användningen av detta ligger utanför den här bokens ämne.

Valet mellan quilt och sovsäck
Min erfarenhet är att en lämpligt dimensionerad quilt fungerar bra ned till frostpunkten, sedan kan sömnen bli lidande. Lämplig tjocklek för att quilten skall klara detta är cirka fem centimeter. Detta temperaturområde gör quilten väl lämpad för sommarbruk i de skandinaviska fjällen. Även om det kan bli frost när som helst på sådana sommarturer, så tillhör det ändå undantagen. När det gäller turer på för- och eftersäsongen, när minusgraderna kan bli flera, så lever quilten helt klart i utkanterna av sitt kapacitetsområde. Man får då räkna med att förstärka med alla kläder man har. En fördel som quilten har är att det är lättare att bli av med överskottsvärme än vad det är i en sovsäck.

Allt man behöver?

När det gäller sovsäckar är detta för närvarande den utrustningsdetalj på marknaden som är bäst anpassad för lättpackaren. Till skillnad från andra produkter, där man ofta får leta bland mindre och högt specialiserade tillverkare, så finns det sovsäckar av hög kvalitet att tillgå från de flesta ledande tillverkare. Dessa säckar väger obetydligt mer än en quilt, men de kostar en del. Detta beror på att man använder högsta kvalitet på dun och tyger. Köper man en toppsäck från någon ledande tillverkare som inte väger mycket mer än 500-600 gram för en säck som klarar frostpunkten, kan man dock vara säker på att ha en produkt som håller i många år. Även om den tekniska utvecklingen framöver kanske halverar denna vikt, har man ändå inte förlorat mer än några hekton. För mig känns detta som en bra kalkyl.

Detta leder förmodligen till att quilten kommer att förbli en ganska udda produkt för personer med speciella intressen. Men den har kanske gjort sin främsta insats genom att den drivit på när det gäller de senaste årens utveckling av lätta och varma sovsäckar av hög kvalitet. Personligen tycker jag också att jag ligger bättre och sover bättre i en quilt än i en sovsäck, när det är normala sommartemperaturer på 3-10 plusgrader eller så. Så för rena sommarturer kommer jag att fortsätta att använda min hemsydda quilt.

Diskutera lätta sovplagg här på Utsidan

Lätt klädd i regn

Teori-praktik Det är inget att hymla med, det är lättare och behagligare att vandra och vara i fjällen om det inte regnar. Det är också inget att hymla om att det regnar en del i fjällen. Sarek tillhör de nederbördsrikaste områdena i Sverige. Så fjällvandraren måste lära sig hantera regn så att det skapar så lite obehag som möjligt. När man lärt sig några knep och använder rätt prylar är det ganska tillfredställande att hålla sig torr och varm även i blötan. För mig har detta fungerat bättre sedan jag började med lättpackning.
Av Jörgen Johansson

När det börjar regna
Låt oss säg att jag vandrar uppför en sugande sluttning mot ett högt pass i mina normala vandringskläder (vindtäta, tunna syntetbyxor och tunn vindblus över en kortärmad merinoulltröja) när det börjar duggregna.


Välkänt blåshål - Lunndörren

Det är ganska vindstilla och först gör jag ingenting åt min klädsel. Min vindblus i kombination med undertröjan står emot ett fint regn ganska hyfsat. Detta gäller framförallt när man rör sig. Kroppsvärmen som genereras gör att det behöver vara ett ganska blötande regn för att börja tränga in till huden och verka kylande. Det verkar bildas någon sorts brytpunkt inne i klädlagren, där vindblusen är blöt, yttre delen av baslagret är blött, men inre delen av baslägret ändå hålls torrt av kroppsvärme och kroppsansträngning.

Detta är dock en balansgång som kan vara obehaglig eller riskabel om man har regnjackan som enda regnskydd. Med paraply som nästa steg i kampen mot nederbörden är det dock perfekt. Det är nämligen så att är man redan småblöt och sätter på sig en regnjacka så kan man glömma all effekt av andande membran och transport av kroppsfukt. De blöta kläderna kommer att förbli blöta och svetten kommer bara att addera till detta trots mextex-plaggen. Det finns inga vävar idag som har kapacitet att diffundera ut sådana stora mängder fukt.

Enbart vindblus räcker ganska länge - här i Sösjöfjällen i Jämtland

Så går man utan paraply gäller det alltså att sätta på sig regnstället snabbt, innan man blivit blöt. Och sedan efter några minuter ta av det eftersom det bara blev några droppar, för att sedan sätta på sig det igen när det börjar dugga, för att sedan…

Det enda man kan vara säker på är att om man struntar i att ta på regnstället när man tror det bara blir lite duggregn, så kommer man snart att vara sjöblöt av veckans värsta skyfall. Och tvärtom naturligtvis, säger den misantropiske vandraren.

Paraply upp
Just den här förmiddagen på fjällsluttningen blir duggregnet efter några minuter såpass påstridigt att jag gör bedömningen att det inom kort kommer att blöta igenom min vindblus om jag inte gör något för att skydda mig. Så jag slår upp mitt lilla paraply.

Det är en obetydlig vind och jag kan nu lugnt knega på mot pasströskeln, väl ventilerad och med torrhållen överkropp under mitt paraply. Min småfuktiga vindblus torkar inom några minuter av kroppsvärmen och den utmärkta ventilationen. Lite blöt blir jag på underarmarna och nederdelen av benen, som inte skyddas särskilt väl av paraplyet. Detta känns inte obehaglig, det verkar inte kylande så länge jag rör på mig och vinden är obetydlig. Jag vet också att om det slutar regna så torkar mina tunna plagg på 5-10 minuter.

Paraplyet skyddar både överkropp och ryggsäck - Kaskasavagge, Kebnekaisefjällen.

En stor fördel med paraplyet är att det går snabbt att fälla upp och ned, jämfört med att ta av och på regnställ. Efter en regnskur utan paraply är ryggsäcken också blöt, vilket gör det mindre behagligt att dra av regnstället och ta på en ryggsäck som blöter ned ryggsidan av kläderna. Det blir då lätt så att man fortsätter att gå i regnjackan en bra stund efter regnet. Med paraply slipper man detta.

Men nu märker jag att vinden ökar en smula när jag närmar mig pasströskeln. Det är ingen risk för att paraplyet skall knäckas, så mycket blåser det inte. Däremot drar regnet in under paraplyet och börjar blöta och kyla nederdelen av låren, knäna och underbenen. När mina knän börjar kännas kalla är det dags att göra något. Jag drar på mig mina byxholkar.

Klädsel för 90% av alla regnväder
Med den här utrustningen, paraply, vindblus och byxholkar, klarar jag normalt 80-90% av all nederbörd i fjällen. Man blir inte blöt och nedkyld utifrån och man blir inte svettfuktig inifrån. Man kan fortsätta att driva på i bra tempo uppför sluttningen utan att drabbas av svettchock i mextex-pyjamasen. Vid vandring längs led i skogen, där vinden inte kommer åt lika mycket, klarar jag nästan allt regnväder med paraply och holkar.

Fast den här gången räcker det inte, vädret blir fort ännu sämre. Regnet hårdnar i pasströskeln och vindbyarna signalerar tydligt att det är dags för mig att fälla ihop paraplyet innan vinden gör det mer permanent åt mig. Därmed är det också dags att dra på regnjackan. Dessutom drar jag på ett par hemsydda shorts av mextex-material som överlappar byxholkarna och skyddar hela benen och underlivet mot det vindpiskade regnet.

Full skyddsklädsel - men uppknäppt
Jag går med regnjackan nästan uppknäppt och huvan löst lagd över huvudet för att maximera ventilationen. Detta går bra eftersom det mesta av vinden och regnet nu kommer snett bakifrån. Huvuddelen av fukttransporten, även i mextexplagg som andas en smula, sker ändå genom ventilering. Den viktigaste ventilen är jackans knäppning framtill och i halsen. Olika ventiler under armarna och i fickor hjälper också till om de finns. Men jag undviker den typen av jackor som tenderar att bli komplicerade, dyra och tunga.

Dimma och regn blir svårorienterat - Oldfjällen i Jämtland

Hade vinden och regnet istället piskat på framifrån hade jag kunnat använda knepet att ta på regnjackan bak och fram. Ryggstycket skyddar då bröst och mage och ryggen är oskyddad eftersom jackan inte knäpps. Man kan ta den under ryggsäcksremmarna eller utanpå, beroende på vad som är mest praktiskt. I hård vind och snöglopp kan detta vara att föredra, så länge ryggsäcken håller ryggen någorlunda skyddad.

Generalregeln är alltså att man aldrig stänger igen sitt regnplagg mer än man är absolut tvungen. Blåser det in regn som ger en handflatestor blöt fläck på bröstet så kan det vara ett bättre alternativ än att stänga igen helt om svettmaskineriet när man trampar på i det leriga uppförslutet med en veckas mat i ryggsäcken.

Konsten att minimera kroppsfukten under regnjackan beror alltså mer på användarens förmåga att ventilera maximalt än på materialets kapacitet att släppa igenom vattenmolekyler. Det räcker inte med att äga en mextex-jacka, man måste lära sig att köra den också. Körlektioner ges i Livets Hårda Skola.

Fullt pådrag
Men nu är både vindens styrka och regnmängderna av den magnituden att det är fullt pådrag som gäller. Jag stänger vid handlederna, runt mina syntetvantar, drar upp blixtlåset till hakan runt halsduken och drar åt huvan. Och kämpar mig kisande framåt i regnet och vinden.

Tack vare att jag bär en keps med skärm behöver jag ingen avancerad huva till min regnjacka. Jag drar bara åt runt skärmen och får därmed ett tätt och bra skydd för ansiktet. Den enkla huvan spar viss vikt jämfört en som har en uppstyvad skärm av metalltråd och olika dragband för att justera storlek och passform. Något som kan vara intressanta sidofunktioner men som ofta väger mer än de smakar. Å andra sidan har jag en keps, som väger, men den fyller också en mängd andra funktioner även när det inte regnar.

Komplett regnskydd från topp till vrist - Gaunälven, Jämtland

Så fort vädret tillåter lättar jag på klädseln i ungefär motsatt ordning som beskrivits. Det är alltid skönt att bli av med regnjackan och växla till paraplyet om vinden avtar. Den svett och fukt som samlats torkar snabbt ur de tunna plaggen som jag burit under regnjackan, även om regnet fortsätter. Och att ha regnet på en armlängds avstånd under paraplyet gör det mycket lättare att suga i sig intryck från omgivningen och njuta av ljusspelet i de gråskimrande regnridåer som drar in från Norska havet.

Under en treveckorsvandring för fem år sedan då jag på allvar testade det här systemet för att hantera regn med paraply och lättviktsutrustning så regnade det i större eller mindre omfattning nästan varje dag. Trots detta behövde jag bara använda min regnjacka vid 4-5 tillfällen. Vid hur många tillfällen jag använde holkarna och paraplyet under de här veckorna kan jag inte räkna.

Diskutera denna och andra lösningar för att hantera regn här på Utsidan

Hemavan till Anjan - erfarenheter av utrustning

Prylintryck Min sommarvandring från Hemavan till Anjan har beskrivits i ett antal andra artiklar, både upplevelser längs vägen och vilken utrustning jag hade. Här redovisas tankar om en del utrustning jag använde. Det finns inte utrymme för att kommentera samtliga erfarenheter av samtliga prylar, det gör jag i min nya bok som kommer 2009, med titeln "Lättare packning från A till Ö och som är uppbyggd runt min packlista från den här vandringen.
Av Jörgen Johansson
Eftersom de viktmässigt viktigaste prylarna i packningen är de tre stora, och den som får ned vikten på dessa till tre kilo (se artiklar om 3 för 3) har lagt grunden till en härligt lätt packning så börjar vi med dessa. Överhuvudtaget så kommer mina kommentarer att koncentreras på de tyngre prylarna.

Ryggsäck
Min ryggsäck på vandringen var den nuvarande favoriten Golite Jam2 med sina drygt 600 gram. Den var precis lagom stor för att vara helt fylld när jag hade mat för åtta dagar på den längsta vandringsetappen, mellan Gäddede och Anjan. När jag var nere i mat för en dag eller så, var den ordentligt sladdrig, men med kompressionsremmarna nästan maximalt åtdragna fick jag ändå en packning som låg nära ryggen och var bekväm att bära.
Ryggsäcken med mat för 5-6 dagar

Min Jam2 är från 2007 och storleken Large rymmer ca 52 liter, vilket alltså är lagom för en veckotur med min packning. Jag tycker den här säcken är en perfekt kompromiss mellan vikt och slitstyrka. Trots ganska flitig användning visar den inga tecken på slitage. Den enda modifieringen jag gjort på den är att med en lödpenna ha bränt ett litet hål längst ned på ytterfickan. Eftersom jag förvarar det ibland blöta tältet där så vill jag gärna att vatten från detta skall kunna dräneras.

Sovsäck
Som sovsäck använde jag en Marmot Hydrogen på 685 gram i den långa varianten. Årsmodellen är 2006. Jag tycker detta är en perfekt säck för sommarfjällen om man som jag är lite frusen. Den anges klara -1 grader. Jag hade inte frost någon natt under de tre veckor vandringen varade, det kallaste var väl några plusgrader. När det var lite kyligt så sov jag i min termojacka med huva samt långkalsonger, byxor, tjocksockar och vantar. Den som är lite hetblodigare än jag klarar sig förmodligen med en något lättare sovsäck och utan förstärkningsplagg.

Sovsäcken torkas under en solig lunchrast i Grubbdalen

Eftersom min hemsydda quilt väger 600 gram känns viktskillnaden så liten att jag den här gången valde sovsäcken eftersom den har bättre komfort och är varmare när temperaturen kryper närmare nollan. När det är varmare nätter tycker jag att quilten är bekvämare.

Liggunderlag

Under sovsäcken fanns två liggunderlag; ett MEC Evazote cellplast (166 g) och ett självuppblåsande Torsolite (286 g). Självuppblåsaren är mest för komforten, det tunna cellplastunderlaget ger som regel fullgod isolering. Tyvärr finns MEC enbart i längden 150 cm, jag hade föredragit 180 cm. Men det var inga större problem att antingen låta Torsolite sticka utan för vid huvudänden eller lägga den tomma ryggsäcken vid fotändan och på detta sätt ha hela kroppen isolerad mot marken.

Det gula MEC Evazote 150 cm sitter jag på vid varje längre rast.

Jag är nöjd med funktionen hos båda underlagen, där MEC har fördelen att vara betydligt slitstarkare än Jysk-underlagen. Jysk är dock längre och billigare vilket gör det till ett utmärkt alternativ som jag använt i många år.

Tält
Mitt tält var Gossamer Gear The One, ett av världens absolut lättaste tält vid tidpunkten för min vandring. Mitt exemplar vägde 480 gram och mina vandringstavar tjänstgjorde som tältstänger.

Gossamer Gear The One var perfekt en het, myggrik kväll i Borgafjällen.

En separat redogörelse för mina erfarenheter av The One kommer. Jag är i stort sett nöjd, men upplever att tältet hade en del brister. Till exempel är var det svårt att få en bra sträck på väven och jag gjorde en del modifieringar av snörena till tältpinnarna. Jag upplever också att man behöver vara mer försiktig med valet av tältplats, med tanke på vindexponering, än för andra tält jag använt, inklusive mina hemsydda tarptält. Vid ett tillfälle läckte det också in vatten genom väven, en svaghet i silikonbeläggningen som enligt uppgift från Glen Van Peski nu är åtgärdat i senare upplagor av tältet.

På plussidan är att The One är väldigt enkelt att sätta upp och mycket enkelt att bo i och laga mat i. De flesta nätterna sov jag med absiden helt tillbakarullad och endast myggnätet mellan mig och fjällvärlden. Nästan som att ligga under bar himmel.

Skodon
Mitt system med lätta skor redovisas i den här artikeln. Som vanligt (trodde jag) använde jag ett par Salomon Tech Amphibian. Vid hemkomsten visade det sig via en diskussion här på Utsidan vara en snarlik variant som heter Sport Amphibian (740 g). Under vandringen använde jag för första gången inläggssulor av märket Superfeet (gröna). Dessa hade jag använt ett antal månader hemma till vardags i andra skor, för att vänja fötter och ben. Däremot hade jag enbart gått några kortare sträckor med med inläggssulorna i Salomon-skorna. När jag gjorde detta kändes ekipaget lite konstigt, hälarna kändes som de satt lägre än i mina vanliga skor.


Salomon Sport Amphibian och ICAs nylonstrumpor

Jag beslöt därför att ta det lugnt med Superfeet-inläggen i början av turen och använde dem endast några timmar om dagen. Trots detta fick jag efter ett par dagars vandring rejält ont i knäna, det ena kändes riktigt plågsamt och det andra halv-plågsamt. Jag slutade då att använda inläggen och tog två dagars vila i Kittelfjäll. Detta hjälpte tack och lov och efter det hade jag inga problem med knäna. Jag använde heller inte Superfeeten något mer på vandringen, men använder dem numera dagligen till vardags utan problem eftersom jag tycker de är sköna att gå med för hälarna.

Det är omöjligt för mig att säga om mina onda knän berodde på skorna, på inläggen, på en kombination av dessa eller på något annat. Vad det lider kommer jag nog att på nytt testa kombinationen Superfeet med TECH Amphibian och se om detta ger ytterligare insikter.

Värmeplagg
Som rast- värmplagg använde jag en Cocoon UL 60 Hoody (316 g) som är cirka 100 gram lättare än min älskade dunjacka, Flight från Western Mountaineering. Cocoon använder syntetvadd (Polarguard Delta) som isolering och mer om detta plagg finns att läsa här.


Cocoon Hoodyn är ett skönt rastplagg. Foto: Ryan Jordan

Sammanfattningsvis tycker jag att den här jackan var det ideala plagget för mig på vandringen. Den vadderade huvan kompenserar värmemässigt för ett mindre loft än på Flight-jackan. Syntetfodret är givetvis tåligare mot fukt och det är vettigt att inte ha all sin isolering i form av dun, om prylarna skulle bli blötare än man önskar. Jackan menar jag räcker fint för alla sommarvandringar, jag hade rejält kallt under en period.

Närmast överkroppen
Mitt favoritplagg för sommarvandringar är den kortärmade kragskjortan Kent från Icebreaker (220 g). Oerhört skön merinoull, dessutom snygg och luktfri även efter en veckas svettiga uppförsbackar. Varje kväll när jag slog läger tog jag av Kent och tog på mig den torra Hoodyn från Fjällräven (274 g). Ovanpå denna sedan Kent, som fick torka över natten på detta sätt. På morgonen så åkte Hoodyn som regel (utom vid bistert väder) ned i packningen och Kent tog återigen över närmast kroppen.

Icebreaker Kent har hängt med i flera år och är en favorit, även hemmavid
Tack vare Hoodyns och Cocoonens huvor så behövde jag ingen separat varm mössa eller halsduk. Under några riktigt kalla dagar gick jag i Kent, Hoody, vindblus Ion och regnjacka Oz. Tre lager huvor höll skallen lagom tempererad och min hemsydda keps skyddade glasögon och ansikte mot regn.

Hoody-huvan i ett mer avslappnat läge.

Hoodyns nackdel är att den inte är mer än 40% ull, samt ganska kort i armar och midja. Tyvärr är det ont om hoodies i ren ull, men Backpackinglight.com har sådana och Patagonia har för damer, men inte för herrar (?!).

Närmast underkroppen
Ett par Smartwool boxer shorts i merinoull (100 g) tjänstgjorde som både kalsonger och kortbyxor och utanpå dessa hade jag mina gamla hemsydda brallor (170 g) som varit med i vått och torrt sedan 2005 och inte visar några tendenser till att bli utslitna. Fållen längst ned på ena byxbenet gick dock upp, vilket berodde på att sytråden slitits ut. Jag lagade med tandtråd och detta höll sedan resten av turen. Väl hemma fållade jag om dem och räknar med ytterligare ett antal säsonger för dessa favoriter.

Favoriter är däremot inte Smartwool-kalsingarna, som visserligen fungerade som de skulle (även som shorts under några heta dagar) men som efter 3,5 veckor hade ett antal kvadratcentimeter stora hål i grenen. Uppenbarligen håller inte tyget i närheten av sömmarna söder om rectum, jag har noterat detsamma med ett tidigare par från Smartwool. Detta var orsaken till att jag köpte ett par nya kalsonger för just den här vandringen. Jag är klart besviken över att de inte höll längre. Och, ja, kalsongerna tvättades vid flera tillfällen under de 3,5 veckorna. Ungefär en gång per vecka närmare bestämt. Merinokalsingar klarar sådant utan att lukta vidrigt.

Vindplagg
En tungt vägande, men lätt pryl, på min utrustningslista är vindblusen. Den här gången var det en Marmot Ion med vikten 160 gram inklusive den av mig högt värderade huvan. En av de mest prisvärda och dessutom billiga vindblusarna på marknaden. Jag är mycket nöjd med det här plagget som inte bara håller vind utan håller stingande insekter borta från huden utan att vara onödigt varmt.

Ofta räcker vindblusen som enda förstärkningplagg vid raster. Här i Svenskådalens naturreservat.

I kombination med den kortärmade tröjan klarar vindblusen att hålla mig varm vid ganska kallt och blåsigt väder. Duggregn står den emot ett tag och torkar fort. Den är mitt mest använda plagg vid regnväder, då den i kombination med mitt paraply hjälper mig att hålla mig lagom varm och torr, så länge inte vinden piskar regnet alltför hårt.
En ytterligare fördel är att den fungerade bra som haklapp och allmänt skydd till termojackan, som jag gärna vill hålla någorlunda ren eftersom jag ogärna vill tvätta den.

Regnplagg
Min första åtgärd när hög luftfuktighet övergår till regn är alltid att fälla upp paraplyet. (330 g). Det fungerar mycket bra så länge vinden och nederbörden är måttlig. Vilket den var åtta gånger av tio eller så under min tur. Paraplyet är oerhört mycket enklare och bekvämare att "ta på och av" än regnjackan. Dessutom skyddar det ryggsäcken och ryggsidan av ryggsäcken en hel del. Att efter ett regnväder ta av regnjackan och dra en blöt ryggsäck direkt mot tröjan tenderar att blöta ned hela ryggen. Detta slapp jag med paraplyet.

I Skäckerfjällen regnade det periodvis riktigt hårt, i kombination med hård vind, (det var här regnet slog igenom väven i tältet vid en rast) och då var det så småningom läge för den lätta regnjackan, Haglöfs Oz. Denna fungerade utmärkt och jag är mycket nöjd med den. Lätt i ryggsäcken och regntät utan att bli alltför svettdrivande. Jag använde den också vid några mer rejäla regnväder och även när det var så kallt att jag inte höll värmen utan den trots att jag höll ett bra tempo.

Hela regnklädseln i aktion vid vadet över Gaunälven, som mot förmodan visade sig vara enkelt.

På benen hade jag ett par lätta holk-prototyper från Fjällräven (100 g) när paraplyet inte räckte till. De fungerade bra, även om de var lite i kortaste laget för mig. Men det spelar mindre roll att bli blöt de nedersta decimetrarna på byxorna, så det är möjligt att längden på holkarna faktiskt var optimal. Om fötterna tenderade att bli kalla i regnväder använde jag mina vattentäta Goretex-sockar som skyddade även nedre delen av benet. Jag använde benkläderna oftare än regnjackan.

Mina hemsydda regnshorts (80 g)kompletterade holkarna när det blåste och regnade ordentligt. Tyvärr visade de sig ha tjänat ut efter några år, och läckte ganska rejält. De funkade dock hyfsat hela turen, vid de tillfällen jag behövde dem, men är nu kasserade. För närvarande ser jag mig om efter en liknande, lätt lösning. Antingen syr jag från grunden eller köper några billiga och lätta regnbyxor som jag klipper ned till shorts.

Diskutera artikeln på Utsidan

Tidigare artiklar om turen:
Packlistan En skön sommarkväll längs vägen Några kalla dagar längs vägen

Black Diamond Firstlight - vintertält med plus och minus

Prylintryck Vad krävs av det perfekta vintertältet? Stormsäkert, rymligt, enkelt att hantera med vantar, lätt... Listan kan göras ännu längre och olika personer rangerar dessa egenskaper olika högt. Själv prioriterar jag lätt, stormsäkert och lätt.. Firstlight har många av de egenskaper jag letar efter, men inte alla. Men en överdådig vindsäck är det!
Av Jörgen Johansson
Jag har använt Firstlight några vintersäsonger nu, men inte tillbringatmer än något tiotal nätter i det eftersom livet inte riktigt räcker till för så mycket vinterturer för närvarande. Och för mig är Firstlight ett utpräglat vintertält.


Beskrivning
Firstlight är så nära urtypen för ett renodlat kupoltält man kan komma. Två böjda stänger korsar varandra mitt över en rektangulär golvyta. Ingång på en kortändan och en liten ventil i den andra fullbordar beskrivningen. Fästpunkter är framförallt de rejält tilltagna öglorna i hörnen på badkarsbottnen av silnylon, där man med lätthet får igenom en skida. En dryg halvmeter ovanför finns extra fästen för linor i hörnen.

Ovanför den vattentäta bottenväven består väggar/tak av Epic-väv. Denna är silikonbehandlad vilket gör den (enligt uppgift) inte helt vattentät men inte heller (enligt uppgift) helt lufttät. En väv som alltså har förmågan att släppa igenom en del av den fukt som genereras av utandningsluft och matlagning.

Firstlight är inte stort. Golvytan är 208x123 cm. För mig är det ett renodlat enmanstält för vinterbruk. Då har det knappt rum för mina 191 cm liggande diagonalt samt min ganska begränsade lättpackningsutrustning. Det finns också gott om utrymme för matlagning inomhus, åtminstone om man som jag använder ett toppmonterat gaskök.

Vikten var, som vanligt, lite högre än vad reklamen utlovade, allt som kom med paketet vägde 1417 gram, vilket var 2-3 hekto mer än jag förväntat. Jag ersatte den onödigt långa och tunga linan till hörnfästena med lättare varianter och lämnar tältpinnarna och deras påse hemma på vinterturerna. Med pinnarna ersatta av fyra snöankare av silnylon väger det hela 1325-1350 gram, beroende på om jag tar med tältpåsen eller inte. Oftast gör jag inte det, utan pular ned tältet i en ytterficka på ryggsäcken som det är.

Användning
Firstlight är ett slimmat tält avsett att klara allt i väderväg. För två personer är det en mycket lätt lösning, för en person är det en av de lättaste lösningarna för vinterbruk. För barmark finns det betydligt lättare och bekvämare lösningar i form av olika tarps och tarptält.

Jag skulle definitivt inte vilja sova i Firstlight tillsammans med en annan person annat än i nödfall. Dit kanske räknas toppbestigningar, något som ligger utanför mitt verksamhetsområde. Men det finns en lös absid att köpa till, vilket adderar en triangulär yta framför ingången. Med utrustningen där blir utrymmet för två mer acceptabelt, men vikten ökar också.


Mina erfarenheter av Firstlight i hård vind och snudd på storm är goda. Mycket goda faktiskt. Man tappar en del volym med vinden pressande på ena sidan och drivbildning på den andra, men utrymmet räcker väl så länge man är ensam. Jag har också känt mig helt trygg de blåsiga nätter jag tillbringat i Firstlight och inbillar mig att det tål det mesta i väderväg. Det har ju också använts för en hel del bestigningar i extrema sammanhang, så stormsäkerheten känns gedigen och dokumenterad.

Snöankare, sytt av 12x12 cm silnylon och polysterband.

Med en vikt på 1,3-1,4 kg är Firstlight egentligen i tyngsta laget för min smak. Ytterligare några hekton hade gett mig ett Hilleberg Akto, vilket jag (utan att ha prövat det) bedömer som ett bekvämare och mer flexibelt vintertält för en person. Ligglängden i Akto är bättre än hos Firstlight och absiden gör förvaring av snöiga prylar och matlagning enklare.

Ett innertält, som på Akto, minskar också vissa kondensproblem. I Firstlight har jag vid hård vind märkt att kondens som frusit på insidan av yttertältet snöar ned på min sovsäck och blöter den när vinden ruskar i tältet. Något man som regel slipper i ett dubbelväggigt tält.

Snöankare av "snöspaden" Snowclaw

Bedömning

Det bästa med Firstlight tycker jag är enkelheten att sätta upp tältet. Inte att förakta när vädret är vildsint, men oftare till glädje under mer normala omständigheter. Eftersom jag är en person som vill laga ett mål varm mat mitt på dagen och njuta av detta utan att frysa så är Firstlight bekvämt som rastskydd när det blåser snålt eller snöar. Att man börjar frysa under en längre paus är snarare regel än undantag i vinterfjällen, vilket lätt leder till att lunchen blir lite termossoppa och några mackor, medan man steppar runt och försöker hålla fötterna varma.

Min lunchrast ser numera ut så här om det är småkyligt: Jag stannar, drar fram tältet och pressar ned skidor och stavar som pinnar i de fyra hörnen. Sedan kryper jag in med tältbågarna och böjer dem på plats diagonalt. De fixeras tillfälligt med några få av de tillgängliga kardborrefästningar som finns i taket. Det hela tar inte mycket längre tid än jag beskrivit.

Sedan har jag ett skydd där jag kan sitta i dörren eller inne i tältet, som har öppningen vänd från vinden. Är det riktigt kallt så kan jag dra av mig skidkängorna och krypa ned i sovsäcken medan jag lagar och äter min mat i lugn och ro. Kanske en tupplur om jag är på det humöret. Vid lättare snöfall är det extra skönt att inte behöva få alla grejor man packar upp snöiga.


Med sin vikt och den bekvämlighet som rastskydd jag beskrivit så tycker jag att Firstlight är en lämplig vindsäck för några personer på dagsturer. Två vuxna kan ju utan problem nödbivackera under betydligt drägligare omständigheter än i en vindsäck. Ett eller två mindre barn går också att klämma in och man får möjlighet till ganska drägliga pauser på vinterfjället om vädret inte är det bästa.

Det sämsta med Firstlight sett ur min personliga synvinkel är utan tvekan att det är i kortaste laget för en så lång person som jag själv. Helst bör man nog inte vara över 185 cm för att undvika att huvud- och fotända på sovsäcken pressas mot tältväven och blir fuktiga av denna kontakt, även om man som jag ligger diagonalt i tältet. Men med skaljackan över fotändan på sovsäcken så kan man skydda denna hyfsat, så det hela fungerar, om än inte idealt.


Jämförelser med Hillberg Akto ligger ju nära till hands och vissa slutsatser har jag redovisat. Till dessa kommer att Akto ju är ett bra sommartält. Om jag skulle använda Firstlight för sommarbruk så skulle jag komplettera med en ganska rejäl tarp (2x3 m) som kunde spännas upp som ett mellanting mellan extra yttertak och absid. Detta eftersom en del beskrivningar jag läst gör att jag inte är helt övertygad om att Epic-väven är helt regntät i alla lägen. Men jag har inte testat och kan mycket väl ha fel. Sedan är ju Firstligth någon tusenlapp, eller drygt det, billigare än Akto.

Sammanfattningvis är jag nöjd med Black Diamond Firstlight som vintertält och känner inga behov av att ersätta det med något annat. Men jag har ju definitivt inte provat allt.

Diskutera Firstlight och idealiska vintertält här på Utsidan.

Current articles

All articles