Hemavan till Anjan – utrustningen

Packlista. Hur vandringen från Hemavan till Anjan gestaltade sig har jag beskrivit i andra inlägg (bland annat här). I det följande beskrivs vilken utrustning jag använde på den turen och en del tankar kring denna.
Av Jörgen Johansson

Vandringen startade vid Strimasund, uppströms Hemavan, där några broar leder över Umeälven. Via Artfjället gick färden sedan över Tängvattnet, Joesjö, Blerikvattnet, Virisen till Kittelfjäll. Där fyllde jag på matförrådet och fortsatte via Marsfjället, Borgafjäll, Härbergsdalen, Jougdalen till Gäddede. Där fylldes ryggsäcken åter med mat. Vandringen gick sedan via Hotagsfjällen över bron vid Toskströmmen, via Höberg, Oldfjällen, Sösjöfjällen och sedan väster om Torrön, genom Skäckerfjällen till Anjans fjällstation. Summa ungefär 50 mil på kartan.

Packningen i maxläge, med mat för åtta dagar, vikt 13-14 kg, inför sträckan Gäddede-Anjan

Packningens basvikt = allt man bär i ryggsäcken hela vandringen. Alltså exklusive mat och bränsle.

Utrustningens basvikt = packningens basvikt plus det man bär på kroppen.

Packningens totalvikt = packningens basvikt plus mat och bränsle vid start.

Utrustningens totalvikt = packningens totalvikt plus det man bär på kroppen = utrustningens basvikt plus mat och bränsle vid start.

Alla vikter är i gram.


Vikt Beteckning
170 Byxor mörkblå Pertex hemsydda
46 Keps grå Equilibrium hemsydd
100 Kortbyxor/kalsonger Smartwool
220 Skjorta kortärm ull Icebreaker Kent
96 Skor Innersula Superfeet grön stl 11
740 Skor Salomon Tech Amphib stl 45
18 Strumpor nylon dam
158 Vindblus grön Marmot Ion XL
460 Gångstavar Axess 50
2008 Summa på kroppen


Gossamer Gear The One - mitt tält på turen. Här i Hotagsfjällen.

606 Ryggsäck Golite Jam2 Large grå
54 Fingervantar Berghaus fleece
316 Jacka BMW Cocoon Hoody syntetfyllning
62 Långakalsonger leggings 60 den
20 Packpåse kläder grön hemsydd
114 Sockar H-H stl 45
90 Strumpor Rocky Goretex vattentäta stl 11
274 Undertröja Fjällräven hoody
92 Byxholkar Fjällräven röda
330 Paraply blått Pressbyrån
194 Regnjacka Haglöfs Oz Pullover XL
78 Regnshorts grå hemsydda
480 Tarptält GG The One
50 Tältpinnar Titan 8 st
25 Kudde Flexair uppblåsbar
166 Liggunderlag MEC Evazote 150*50*0,5
286 Liggunderlag självuppblåsande BMW Torsolite
96 Packpåse 13 l Sea to Summit
685 Sovsäck Marmot Hydrogen -1 C

Vattentäta sockar, Rocky Goretex, vikt 90 gram.

66 Eldgrejor
42 Första förband, blodstoppare
30 Häfta stöd skavsår
40 Karta
35 Kompass
25 Reparation, lagning
84 Reservglasögon m solskydd och fodral
32 Sjukvårdsgrejor
55 Swiss Army Knife med sax, pincett
28 Visselpipa
36 Flaska Platypus mjuk 2 l
155 Gasbehållare Primus stor
48 Grythandtag Trangia
5 Grytlock pajform alu
105 Kokkärl jägarkök
90 Kåsa plast isolerad m lock
100 Kök Primus Micron
8 Sked plast Sea to Summit
20 Tändare Bic
26 Vindskydd titanfolie 22*82 cm
25 Kamerafodral silnylon, grönt
120 Batteri videokamera Panasonic
10 Biljetter
88 GPS Garmin Geko 101 inkl batt
10 Hudsalva Försvarets
195 Kamera Canon Ixus utan fodral m snöre
102 Kamerastativ Joby m förlängda ben
100 Mobiltelefon Nokia fuktskyddad
25 Myggstift
25 Pengar, kort i plastpåse
25 Penna och dagbokspapper
20 Navigeringspapper med GPS-punkter
25 Solskydd
10 Tandborste i plastpåse
6 Tandskydd i plastpåse
25 Toapapper 10 m i plastpåse
138 Laddare videokamera
58 Laddare Ixus
35 Sladd till laddare, kortad
10 Kam
20 Tvålbit i plastpåse
35 Videokamera förvaringspåse silnylon grått
350 Videokamera Sony DCR-SR52
6485 Packningens basvikt
8493 Utrustningens basvikt
1058 Kameror etc
5427 Packningens basvikt exkl kamerautrustning

Hemavan till Anjan - genom märg och ben

Turer För min del blev långturen sommaren 2008 en fortsättning på vandringen norrut från Hemavan 2004, som tog mig 50 mil till Nikkaluokta. Den promenaden var mitt första fullskaliga test av lätt utrustning. Den här gången gick jag istället motsvarande sträcka söderut från Hemavan, till Anjans unika fjällstation i den jämtländska obygden. I några artiklar kommer jag att beskriva en del intryck från dessa dryga 3 veckor på luffen. Om det inte framgår i texten var jag befinner mig så är det en händelse som inte bara ser ut som en tanke, utan som också är det.
Av Jörgen Johansson

Även om jag satt på spisen så betydde det inte att jag var särskilt varm. Inte i det här vädret.

Efter några timmars vandring i motregn hade jag passerat ett rött Nallotält. Jag knackade på och tältet visade sig innehålla två pensionärer och tre hundar. De låg och väntade på bättre väder. Kloka som pudlar allesammans.





I en blöt nedförsbacke halkade jag i regnet och snålblåsten och hade landat i en, förmodligen permanent, spagat om inte stavarna räddat mig. De ena böjdes ordentligt, men inte mer än att den med milt och uthålligt våld kunde fås att räta upp sig.


Regnet som hade piskat på tältet halva natten och i ansiktet halva morgonen kom nu från ryggsidan, men det räckte inte för att den rätta bastuvärmen skulle infinna sig. Fram emot lunch började jag bli ordentligt nedkyld, trots ett mycket bra tempo. Det var 4-5 grader varmt och aningen av snöblandat smög in i regnet då och då. Man hade ingen känsla av att midsommar inte var så länge sedan.


En kåta som var utmärkt på kartan hade känts lockande ett längre tag och nu började jag verkligen önska att den var olåst, även om jag inte vågade ha alltför stora förhoppningar. En smula försäkring mot besvikelse skadar aldrig. Nu dök byggnaden i fråga upp några hundra meter bort, men tyvärr på fel sida om en 30 meter bred bäck med hyfsat flöde och en beklämmande brist på varmvatten.


Men nu hade jag kåtan inom räckhåll och spanade raskt in en möjlig rutt genom det gråvita bruset. Det här var potentiellt ett farligt läge. Med lågt blodsocker och småkall som jag var är det lätt att förivra sig och bli väldigt blöt eller i värsta fall permanent kall. Jag tog någon extra sekund för att strama upp mig och ge vadet min totala uppmärksamhet. Mitt vanliga mantra surrade i skallen medan jag steg för steg, stavtag för stavtag, tog mig genom det brutalt kalla vattnet: "It ain't over 'til it's over, it ain't over 'til it's over..."


Jag hade inte behövt oroa mig, kåtan var öppen. Faktum är att det tog en stund att hitta någon del där den inte var öppen för både väder och vind. Men om jag bredde ut liggunderlaget på den gamla järnspis som stod vid ena väggen så droppade det inte på mig just där. Resten av kåtan var precis så snuskig som bara sådant vi människor lämnar efter oss kan vara. Men för ögonblicket var den en femstjärnig skänk från ovan.


Här kunde jag kränga av mig mina blöta regnkläder. Alldeles tydligt läckte mina hemsydda regnshorts numera. Baken och nederkanten av den kortärmade merino-tröjan var blöta. Byxorna var också blöta på låren, eftersom de nya holkarna vridit sig under vandringen och lämnat en glipa. Fick plocka fram några säkerhetsnålar och fixera dem. Men inte just nu.


På med den varma termojackan och dess vadderade huva, innan jag drog igång gasköket och satte på kitteln med vatten. Det droppade lite överallt, och vinden och regnet var inte långt borta, men för ögonblicket hade jag min fristad här. Snart skulle potatismoset med riven ost och vitlökspulver fylla mig med värme och bränsle.


Det hade regnat hela den föregående natten och även blåst ganska ordentligt. Vid tretiden lossade en tältpinne och jag fick hoppa ut och sticka den på plats och sedan lägga en sten ovanpå. Framåt morgonen märkte jag att dukkanten på baksidan av tältet av vinden pressats in mot myggnätet mellan golv och väv. Vattnet rann in genom myggnätet och ut på golvet nere vid knäna. Det blev en ny tur ut för att strama upp duken innan sovsäcken hann bli sur.


Fram emot eftermiddagen kom jag ned i björkskogen och regnet upphörde. Snart var jag torr igen och behagligt varm. Jag passerade en handfull spridda gårdar nere vid en större sjö och gick några kilometer grusväg innan jag klafsade genom lite blötmyr för att sedan påbörja stigningen mot nästa kalfjällsområde. Det började kvällas i den frodiga ängsbjörkskogen och plötsligt stod en räv på stigen 15 meter framför mig.


Jag stannade och vi tittade på varandra en någon halvminut, räven och jag. Den satte sig ned efter en liten stund, men bara sekundkort. Plötsligt var det något som fick den röda pälsen att sprätta till och den tog av i språng bort längs stigen. För några korta ögonblick såg jag den magnifika, tjocka svansen följa kroppen innan räven gled av stigen och sedan var försvunnen bland örterna.


Morgonen därpå bar det vidare uppåt genom den hösttempererade försommargrönskan. Jag läade för den vassa vinden bakom en fiskestuga, medan jag tuggade i mig lite choklad och nötter. Några kilometer bort längs stranden skulle det finnas en stig från sjön upp genom björkskogen, över kalfjället och bort till nästa sjö och by. Jag lade ned en hel del tid på att hitta denna stig, utan framgång. Vinden var iskall och vindblusen en kär vän. Att skogen är fattigmans rock bekräftades som vanligt. Men jag höll värmen väl så länge jag var i rörelse. Det regnade åtminstone inte.



Till slut satte jag mig utan att ha hittat stigen och kokade lunch någorlunda skyddat i den översta björkskogen. Efter maten gick jag på kompasskurs och sprang på en djup ravin uppe på kalfjället, som inte syntes på kartan. Det måste ju gå att komma över någonstans tyckte jag, frågan var om jag skulle gå åt höger eller vänster. Jag valde vänster och insåg efter en stund att det var fel. Vända eller fortsätta? En känsla sade mig att vad jag än valde så skulle det visa sig vara lika illa. Jag fortsatte och så småningom så blev ravinen något grundare och med mindre branta väggar, så att jag kunde korsa den. Ganska tjockt med snö i botten var det, men det var bara lättgånget.


Efter lunch hade jag kompletterat min kortärmade skjorta och vindblus med den extra undertröjan/nattskjortan, vilken hade både långa ärmar och en huva. De här kläderna behövdes verkligen nu när jag kommit upp ur skogen. Vantarna var givna.


Till och från stötte jag på en rösad led som väl var fortsättningen på stigen jag aldrig hittat nere i skogen. Den var en god hjälp genom ett stenigt och ganska flackt landskap. Jag höll på att hamna helt fel efter ett tag, när jag självsäkert trodde att jag hade den allmänna riktningen klar för mig. Något fick mig dock att kolla med kompassen och jag kunde konstatera att jag var på väg ungefär 90 grader fel.


Efter isblåsten över fjällplatån bar det brant nedför genom skogen, och knäna som gnisslat några dagar började nu göra ont på allvar. Stavarna var välsignade i sammanhanget, jag kunde spara knäna genom att belasta stavarna i nedförsluten. Nu bar det ned mot nästa stora sjöstråk och sedan upp över nästa fjäll. Även här blev det några kilometer väg förbi några gårdar där snöskotrarna stod och vilade sig i form.

Den följande dagen var det fortfarande lika ihållande kallt. En välrösad stig ledde över ett gråkall kalfjällsgryta med någon halvmils radie. Mitt närmaste delmål var ett hak i grytkanten, vilket var öppningen ned mot nästa sjöparti. Någon mil bortom denna "durre" fanns en kraftverksdamm. Det var enda möjligheten att korsa de stora vattnen i min väg på de närmaste milen.

Knäna kändes inget vidare, asfaltvägen i slutet av den långa gårdagen hade slitit extra på dem. Mot slutet av mina timslånga pass kände jag mig som en ganska sliten 90-åring. Vila, vatten och godis piggade dock upp mig och efter rasterna rörde jag mig inledningsvis med den självklara spänsten hos en rullatorbefriad 70-åring.


Efter någon timme på väg över kalfjällsgrytan mot min durre började den kalla vinden föra med sig regndroppar. Det dröjde inte länge innan de hårdnade till snö. Inte förvånande. Skulle det här kallas sommar? Med regnkläder samt dubbla undertröjor och vindblus undertill var det ändå någorlunda drägligt. Ja, så drägligt det kan vara med snöblandat regn och snålblåst i juli månad. Så länge jag höll tempot uppe gick det ingen nöd på mig. Undantagandes fötterna. Lätta mesh-skor och tunna nylonstrumpor är det som jag funnit fungerar bäst när jag vandrar, men det finns gränser. Mina fuktiga fötter började nu kännas ordentligt nedkylda.


Fram emot lunchtid visade regnslasket inga tendenser att ge vika och fötterna började bli ordentligt kalla nu. Och här fanns inte ens någon läckande kåta att tillgå. Jag spände raskt upp det lilla tältet och kröp in. Skönt att ha ett skydd som gick snabbt och enkelt att resa. Först drog jag av regnkläderna och sedan boade jag ordentligt. Liggunderlag ut, sovsäck fram och uppdragen till armhålorna. Med termojackan och huvan på blev det genast riktigt drägligt. Jag lade mig på rygg i någon minut och bara lät tröttheten skölja genom kroppen och sedan rinna bort genom armar och ben.

När gasköket fått vattnet att bubbla var det dags att röra ned dagens ranson av torrskaffning och vänta medans det svällde. Så lite det behövs för att ha det skönt. Varm mat och varm kropp i skydd från snålblåsten och snöblasket som lekte tafatt med tältduken.

Innan det var dags att dra vidare tog jag på fiberpälssockarna och sedan de vattentäta goretexsockarna. Sådär, nu visste jag att fötterna skulle hålla värmen i fortsättningen.


När passerat durren kom jag ned i björkskogen. Det var vid 14-tiden och då hade det slutat regna och snöa och en solglimt lyste upp tillvaron. Den värmde både kropp och själ på det där speciella sättet som alla de som gått genom regn och snö har upplevt.


Jag hittade till och med torvkåtan som var utmärkt på kartan. Den var välhållen och, unik i min erfarenhet, klädd med skifferskivor den nedersta metern eller så. Men det var uppehållsväder, så jag stannade hellre utanför den när jag kokade eftermiddagskaffet även om den var ren och välhållen jämfört med gårdagens övergivna skräphög.


Det verkade klarna upp lite nu, de blå flikarna på himlen började växa till sig, men det var fortfarande kallt. Skyddad i björkskogen, som jag var nu, så höll jag värmen väl. De varma och vattentäta sockarna hade åkt av vid kafferasten, de behövdes inte längre. En älgko skymtade förbi i undervegetationen en bit bort.


Det gick inte särskilt fort, vänster knä gjorde rejält ont, höger gjorde bara ont. Öm under fötterna och en svullnad på skenbenet hade jag också. Borde väl ha tränat mer, men just den här typen av smärta i knäna hade jag aldrig råkat ut för tidigare. Kunde de nya avancerade inläggsulorna ha bidragit? De skulle få åka i ryggsäcken i fortsättningen, så fick jag se om det hjälpte. Nu höll jag kanske 60% av normalt tempo. Det var bara att hoppas att smärtan skulle gå över om någon dag eller två. Det hade funkat förrut. Bara att fortsätta så tröttnar kroppen på att göra ont, eller lagar sig själv.

Mot kvällen hade jag kommit drygt halvvägs längs den långa sjön och slog upp tältet i ängsbjörkskogen. Ganska mör var jag nu, skönt att sova efter att ha tuggat de vanliga nudlarna.

När jag vaknade nästa morgon var det till ljudet av en vänlig bris i björkarnas löv. Himlen var blå, det var varmt i luften. En doft av grönska och jord svävade nästan obemärkt runt tältet. Sommaren hade kommit.


Här finns en diskussionstråd på Utsidan.


Här finns packlistan från vandringen

Här finns kommentarer till en del prylar som var med

Här om en skön sommarkväll längs vägen

700-milasommaren är över II

Turer Brian Doble som är känd för Fjäderlätts läsare som hängmatteanvändare, vintercampare i löparskor och kurskompis till undertecknad från Klippiga Bergen hösten 2007 har gått i mål. Han genomförde sin "jojo"på Appalachian Trail genom att gå den från söder till norr, och sedan vända på klacken i Maine (väl sliten vid det laget) och gå de 350 milen tillbaka till Georgia igen. Jag har ställt några frågor till Brian för att utröna om hans erfarenheter är något jag kan nyttja i de svenska markerna. Del 1 av intervjun finns här.

Av Jörgen Johansson

Fråga: Dina fötter och ben tog mycket stryk på olika sätt. Infekterade skavsår och ömmande knän till exempel. Har du återhämtat dig helt? Hur lång tid tog det/kommer det att ta?


Brian: I slutet av min södergående vandring hade jag inte mycket problem, så jag återhämtade mig ganska snabbt. Men jag har några mer permanenta skador som säkert återkommer vid kommande vandringar, särskilt innan jag är i riktigt bra form igen.

Mina infekterade skavsår berodde helt enkelt på illasittande skor, något som jag fortfarande inte har en bra lösning på till mina tunna fötter. Jag använde inlägg och tjocka sockar och drog åt snörningen så gott jag kunde för att fylla ut skon och minska friktionen, och det hjälpte. Tyvärr försvann mina surt förvärvade valkar verkligt fort efter vandringen!

I början av maj stukade jag ett ligament nedaför vristen på min högra fot och det smärtade varje dag efter det. Särskilt under viloperioden efter halvtid. Jag tror att detta inte någonsin kommer att läka helt, eftersom det var en allvarlig sträckning av ligamentet, vilket gjorde foten instabil och gjorde att den vrickades av stenar och rötter nästan varje dag. Som tur var utgjorde den aldrig ett allvarligt problem, förutom smärtan, och har varit smärtfri ända sedan jag avslutade vandringen.


Vad gäller mina knän så berodde huvuddelen av smärtan helt enkelt på att jag slet sönder min vänsta menisk 2006. Tyvärr tror jag att det bara är en operation som kan avhjälpa detta. Ultramaratonlöparen Karl Meltzer som jag mötte när jag var södergående, hade exakt samma skada och sade att det enda som hjälpt var ett kirurgiskt ingrepp.


Mina knäskålar var väldigt ömma vid ett träningspass efter min vandring, även om de var smärtfria det sista månadern av min vandring. Jag tror att konstant rörelse höll dem mjuka. Jag rekommenderar glukosamin, och naturligtvis lättpackning!


Fråga: Energi och näring. Hur lyckades du få i dig tillräckligt många kalorier för att hålla ångan uppe? Räknade du med att förbruka fler kalorier än du skulle äta? Längs leden? I städerna? Började du vandringen med en kalkylerad övervikt? Gick du ned? Hur många kilo?

Brian: Enda orsaken till att jag inte gick snabbare mot slutet av vandringen var att jag helt enkelt inte kunde äta tillräckligt mycket. Jag var konstant hungrig den sista månaden, när jag också hade de längsta dagsmarscherna. Men jag lyckades få ut mesta möjliga ur min kost genom att använda det jag lärt mig på Backpackinglights kurs Wilderness Trekking III. Detta genom att äta enligt en fast tidtabell på långvandring. Jag skall förklara detta efter att först beskriva hur jag brukade äta när jag vandrade och varför jag då misslyckades med att maximera min insats.


Under min AT-vandring 2003 så åt jag en chokladkaka, väntade sedan tills jag var hungrig igen (sannolikt 20 minuter senare) och åt då ytterligare en. Detta lärde min kropp att (1) magsäcken bara behövde vara lika stor som en chokladkaka och (2) att det var OK att förbruka så mycket energi den kunde omedelbar, eftersom den "antog" att den skulle få mer kalorier alldeles strax (när energin tog slut). Detta ledde inte bara till att min energinivå och mitt humör gungade från den ena extremen till den andra, utan hindrade mig också från att äta tillräckligt med mat när jag var i stan; en omgång från en buffet fyllde min mage och sedan var jag hungrig igen efter 20 minuter när jag kom ut på leden.

Den här gången åtgärdade jag de här problemen. Jag åt varannan eller var tredje timme under vandringen, beroende på väder och andra faktorer. Men jag väntade minst två timmar, även om jag ibland var hungrig tidigare. Detta lärde min kropp att portionera ut energin sakta och jämnt över en längre tid, eftersom den blev anpassad efter den tidtabellen. Detta innebar också att jag åt mer vid varje tillfälle, vilket höll min magsäck stor. Och jag brukade medvetet fylla mig själv i slutet av varje dag för att verkligen åstadkomma detta. På detta sätt kunde jag proppa mig full av hamburgare och vegetariska rätter och leva på dessa mellan samhällena.

Detta fungerade bra för mig, men givetvis är det inte nödvändigt för kortare turer eller för understödda turer där man hela tiden förses med mat. Under Karl Meltzer understödda löpning längs AT 2008 så åt han hela tiden.

Jag försökte också äta de hälsosammaste rätterna jag kunde under vandringen. Eftersom jag inte lagade någon mat av tids- och förenklingsskäl, och eftersom det finns många städer med mat längs AT, så bar jag kött, ost och fullkornsbröd som liknade "riktig" mat. Tvärtemot många andra vandrare så tror jag inte att varje kalori är en bra kalori när det gäller att vandra så långt och i det tempo som jag gjorde. Till exempel har jag upptäckt att en 250-kaloriers Clif Bar, beroende på innehållet av fullkorn och åtminstone ett försök att vara "nyttig" ger mig mycket mer energi än en 510 kaloriers Snickers, som mest består av enkla sockerarter och transfetter.


I ljuset av detta, nära slutet av min vandring, så började jag bära med mig tyngre och mer näringsrik mat som förkokt ris med grönsaker, eftersom jag fann kaloriinnehållet mindre viktigt på lång sikt jämfört med den näring som behövs återhämtning och underhåll. I städerna försökte jag alltid äta rött kött, salader och mjölk. Jag undvek läsk till fördel för mjölk (protein och kalcium) och apelsinjuice (antioxidanter för muskelåterhämtning).

Jag är väldigt smal och riskerar alltid att tappa för mycket vikt, men genom att äta som jag gjorde så gick jag bara ned drygt två kilo innan jag blev matförgiftad i juni. Då tappade jag drygt fyra kilo på två dagar och återhämtade inte detta förrän jag tog sex vilodagar hemma, när jag kommit halvvägs. Jag tror att jag låg fyra-fem kilo under min normalvikt i slutet av min södergående vandring, eftersom jag pressade på hårdare.



Detta känns inte så mycket för min del, med tanke på vad jag gjorde. Vad gäller mängden mat som jag åt så antog jag före vandringen att jag skulle äta närmare ett kilo varje dag. Mot slutet åt jag 1,5 kg per dag och det ökade naturligtvis packvikten i motsvarande grad.


Fråga: Hur tränade du inför vandringen?



Brian: Jag tränade egentligen inte, vilket jag betalade ett högt pris för på den norrgående delen av vandringen. Jag satt i en avskärmad låda på jobbet varje dag och tränade mycket lite uthållighet eftersom jag försökte behålla muskelmassa. Det var i slutet av mars jag insåg att jag skulle ha möjlighet att genomföra vandringen det här året och startade tre veckor efter detta.

Jag tränade någon timme eller två varje dag under lunchrasten, men det jag mest gjorde var att stärka benmusklerna med utfall och knäböjningar. Och jag äter alltid hälsosamt, vilket jag tror hjälper upp till en viss nivå. Men jag vandrade enbart korta distanser under de kalla vintermånaderna inför långvandringen och sprang sällan för att inte belasta min meniskskada. Om jag kunde göra om det så skulle jag lägga in långa vandringar varje veckoslut och cykla någon timme varje dag.


Vad gäller kosthållet så proppade jag mig full och lade på lite fett och muskler inför vandringen. En vandrare som heter Tattoo Joe gör detta inför sin årliga PCT-vandring, men jag tror att Andrew Skurka faktiskt fastar inför sina vandringar för att träna kroppen till att använda kalorierna mer effektivt. Detta skulle förmodligen vara en bra metod för mig, men det krävs mycket viljestyrka när jag vet att jag kommer att länga efter mat de närmaste sex månaderna.


Fråga: Jag vet inte om du hittat något jobb ännu, men jag vet att du inte tänker spänna fast dig på en kontorsstol och bli fet på minnen och donuts, så berätta gärna om dina framtida vandringsplaner.


Brian: Jag har en intervju för ett revisorsjobb nära AT inom kort, så jag borde kunna vandra varje dag som förberedelse för min vandring längs PCT nästa år. För närvarande ligger jag på en basvikt på drygt 3 kg för packningen inför den vandringen. Det kan hända att jag kommer att försöka göra något speciellt av den turen, men eftersom jag är ovan vid PCT så kanske jag skall vara glad om jag överlever!

Oavsett så tänker jag tillbringa sex månader varje år på vandring de närmaste åren, så jag har inte enbart en Triple Crown i sikte, utan skulle vilja göra några unika vandringar och kanske sätta några hastighetsrekord. Men jag vill inte förhasta mig...


Diskutera och kommentera på Utsidan här.

Current articles

All articles