700-milasommaren är över del I

Turer Brian Doble, som är känd för Fjäderlätts läsare som hängmatteanvändare, vintercampare i löparskor och kurskompis till undertecknad från Klippiga Bergen hösten 2007, har gått i mål. Han genomförde sin "jojo"på Appalachian Trail genom att gå den från söder till norr, och sedan vända på klacken (väl sliten vid det laget) i Maine och gå de 350 milen tillbaka till Georgia igen.
Vi har skrivit om förberedelser och utrustning tidigare här, och beskrivit vandringen och utrustningen. Se även Brians egen blogg. Nu har jag har ställt några frågor till Brian för att utröna om hans erfarenheter är något jag kan nyttja i de svenska markerna.
Av Jörgen Johansson

Fråga: Hur var vädret i allmänhet på vandringen? Dag- och nattemperaturer, nederbörd? Råkade du ut för några extrema väder, som långa perioder med regn eller liknande?

Brian: Vädret på den amerikanska östkusten är känt för att vara oförutsägbart från dag till dag, särskilt vår och höst. Man kan till exempel riskera nedkylning i en sådan fuktig miljö som det är vid vilken årstid som helst i bergen, även om man var för varm dagen innan.

I allmänhet var vädret milt under min vandring, särskilt som jag verkade följa det fina vädret. Som regel var det behagligt att vandra i shorts och lätt skjorta. På nätterna var det också behagligt med mitt lätta sovsystem (undandtagandes några gånger i Smoky Mountains och White Mountains.. Det var som regel 10-15 grader varmt på nätterna och 15-25 grader varmt på dagarnna.

Jag råkade ut i stort sett varje möjligt väder på AT. I april hade jag några av de kallaste dagarna med fem dagar snö och frost. Den 29 april i North Carolina var den sista riktigt kalla och snöiga dagen och jag råkade ut för en dag med snöblandat regn och hagel i Virginia i början av maj.

Turligt nog hade jag bara något dussin regndagar på hela min vandring i nordlig riktning, de flesta varade bara några timmar. I staten New York i juni var det riktigt varmt några dagar, och även riktigt fuktigt och dessutom ont om vatten. En annan värmebölja i södra Maine i juli gjorde också att jag tappade tempot. Min vandringskompis under en stor del av den norrgående turen, Liz, drack under en dag sju liter vatten och var trots det väldigt uttorkad.

Under vandringen i sydlig riktning råkade jag ut för några veckor med ihärdigt regn. Lera var ett ständigt hinder i Maine, och vattendjupet på vadställena var ibland farligt. White Mountains hade tydligen rekordmängder med nederbörd, vilket jag kunde gissat eftersom större delen av leden låg under vatten. Väderrapporterna från Mt Washington (med "världens värsta väder") rapporterade mycket nederbörd, temperaturer under 10 grader och starka vindar. Idealiskt väder för att vandrare skall drabbas av hypotermi.

Smoky Mountains i september var mycket kalla och det var frost en av mina nätter där. Jag bestämde mig för att gå 70 km följande dag för att komma ned lägre i höjd och kunna sova bättre. Men genom att jag var klar med vandringen i början av oktober så undvek jag att råka ut för alltför extremt väder.

Fråga: Du har gjort en ganska extrem vandring. Var det överhuvud taget njutbart, eller låg njutningen huvudsakligen i själva bedriften? Vad njöt du mest respektive minst av under vandringen?

Brian: Vilket bra fråga! De flesta längs leden antog bara att jag är galen och inte vet hur man har kul. Men jag är inte typen som kan ta det lugnt och bara släntra längs leden utan att bli uttråkad efter en vecka eller så. Jag behöver utmana mig själv och pressa mina gränser för att känna mig tillfreds, så den här vandringen handlade huvudsakligen om bedriften. Jag njöt verkligen under den sista månadens vandring eftersom jag då äntligen var i toppform och skadefri.

Men det betyder inte att det inte fanns njutbara tillfällen varje dag, och oavsett hur hårt jag pressade mig själv så är livet längs leden som regel att föredra framför alternativet. Jag såg varje del av sceneriet längs leden, precis som de som vandrade med halva min hastighet gjorde. En del människor tycks tro att det blir suddigt när man går fem kilometer i timmen, men så är inte fallet.

Den största uppoffringen var egentligen av social karaktär. AT är en social led, och jag såg sällan samma personer två gånger, undantagandes när jag mötte dem på nytt på återvägen. Men jag träffade en flicka som för det mesta kunde hålla mitt tempo, så vi skapade mycket starka band oss emellan under tre månader. Det är få långvandrare som klarar att skapa en långvarig vänskap som varar efter vandringen, så ur den synvinkeln upplevde jag mer än de flesta.

Vandringen norrut skiljde sig enormt från vandringen söderut. Det bästa med den första var att jag träffade Liz, och det sämsta var problem med skavsår, matförgiftning och fästingar. Den södergående vandringen var underbar eftersom jag för det mesta var smärtfri och äntligen kapabel att uppnå de dagliga distanser som jag önskat från dag ett. Jag gick i genomsnitt 55 km per dag i över en månad vilket på AT är avsevärt beroende på den krävande terrängen, jämfört med PCT eller CDT.


Fråga: Utrustning är alltid intressant och du hade väldigt lite sådan. Är det något som du skulle banta ytterligare om du skulle göra om samma vandring nästa år? Fanns det områden som du bantade för hårt

Brian: Det fanns absolut inget jag kunde ha bantat mer, vilket är skälet till att jag är mycket nöjd med den utrustning jag hade. Jag lärde mig till och med att inte bära för mycket mat från början, vilket alltid är den största utmaningen, att inte ta med för mycket.

Jag hade extremt lätt utrustning, för att bevisa att jag kunde, med bibehållen säkerhet. Om jag haft ytterligare 1,5 kg, till exempel ett poncho-tarpsystem med lättare bivacksäck och extra kläder så skulle jag ha sovit bättre och det kanske hade varit bättre på längre sikt. Men genom att ha en stormsäker eVent bivacksäck, som var säker men något obekväm i regnet, så tvingade jag mig själv att klara långa distanser genom att vandra från vindskydd till vindskydd. Friheten att kunna slå läger var jag ville kanske hade fått mig att ge upp för snabbt varje dag när jag blev trött.

Fråga: AT är känd som en "grön tunnel". I Sverige vandrar vi oftast på tundra, ovanför trädgränsen. Temperaturerna varierar sommartid som regel mellan 5-15 grader. Om du skulle vandra under sådana omständigheter, säg i Alaska, hur tror du att det skulle påverka ditt val av utrustning.

Brian: Det skulle drastiskt förändra min klädsel och sovsäck. Nederbörd är den viktigaste faktorn att ta hänsyn till, enligt min uppfattning, särskilt i sådana temperaturer. Om jag inte har fel så regnar det mycket i Sverige på sommaren, och Alaska får ju stora mängder regn. Så den första förändringen skulle vara att ta med regnkläder. För det mesta föredrar jag icke andande ponchos för värmens skull. Min uppfattning är att om jag är alltför varm i regnkläderna så behöver jag dem inte.



Men vid så låga temperaturer så skulle jag förmodligen ha en regnjacka över en vindblus och en långärmad undertröja för maximal komfort och flexibilitet hela dagen. Jag skulle också vandra i byxor, till exempel GoLite Reed, med mina 150 grams tights under. Detta är ungefär vad jag använder vid vandringar i White Mountains vintertid.

Jag skulle förmodligen ta med en mycket lätt poncho om det var varmt nog för regn. Den skulle dubblera som tarp eftersom jag inte skulle ha vindskydd att förlita mig på. Min sovsäck skulle vara betydligt kraftigare, även om jag oftast föredrar att bära mer kläder instället för en tyngre sovsäck eftersom det är mer mångsidigt. Vid sådana temperaturer tvivlar jag på att jag någonsin varit för varm i en sådan lätt 5-graders quilt som jag hade! Jag skulle bära en duntröja för extra värme.

Utökad klädsel och skydd skulle naturligtvis kräva en större ryggsäck. Jag skulle allvarligt överväga ett koksystem för värme och för att kompensera för att jag skulle kunna köpa färre måltider än längs AT. Men jag skulle fortfarande försöka pressa gränsen för packningens vikt nedåt, väl medveten om att säkerhetsmarginalerna är mindre än längs AT.

Fortsättning följer i del II.

Kommentera och fundera på Utsidan här.

Hemavan till Anjan - sommarkväll

Turer För min del blev långturen sommaren 2008 en fortsättning på vandringen norrut från Hemavan 2004, som tog mig 50 mil till Nikkaluokta. Den promenaden var mitt första fullskaliga test av lätt utrustning. Den här gången gick jag istället motsvarande sträcka söderut från Hemavan, till Anjans unika fjällstation i den jämtländska obygden. I några artiklar kommer jag att beskriva en del intryck från dessa dryga 3 veckor på luffen. Om det inte framgår i texten var jag befinner mig så är det en händelse som inte bara ser ut som en tanke, utan som också är det.
Av Jörgen Johansson

Att korsa den här udden genom att gå tvärs över skogen från den gamla kyrkbyn såg inte helt omöjligt ut på kartan, men verkligheten visade sig vara en annan den här varma julidagen. Det var myggfriare och svalare att följa strandkanten längs den stora sjön, även om den med vassa stenar beklädda ytan närmast vattnet slingrade sig fram och åter, vik efter vik, udde efter udde som en stenig gammal landsväg med vattnet småpratande bland klippfragmenten.

Tvärs över vattnet från min tvättbrädsliknande autostrada var det väglöst land, men jag visste att en stig förde upp väster om de prominenta fjälltoppar som utgjorde den bortre gränsen för min värld denna eftermiddag. Den stigen hade jag vandrat tidigare på dagen, när den råa förmiddagsdimman med sina svävande vattendroppar pressats allt tunnare och sedan sopats bort av solen.

Temperaturen var precis lagom här längs min stenbeströdda stig, med vattnet och en lätt vind som svalkade. Men stenigt och ojämnt likaväl och efter några timmar började fötterna tröttna. Att svalka dem i vattnet kändes behagligt i hela kroppen. Liksom att tugga i sig den sedvanliga paus-kosten med hasselnötter, russin och mjölkchoklad. Och att sträcka ut kroppen helt, ta några djupa andetag och låta de trötta ryggmusklerna få sin välförtjänta vila. Att sedan dra kepsen över ögonen en minut. Och tänka på ingenting. På absolut ingenting. Utom hur vattnet vänligt skvalpade mot stenarna. Hur solen sken. Hur trött kroppen kändes, och ändå så stark att den burit mig och min lilla packning hit, dag efter dag, över höga berg och djupa dalar och upp över höga berg och ned igen, i ett rytmisk cykel som nu, några sommarveckor stulna ur vardagen, var mitt liv.


Det tog några timmar längs sjöstranden innan de första husen dök upp och jag kunde lämna min steniga led vid vattnet. Via en sjöbod, längs en stig och tvärs över en blomsteräng i full prakt äntrade jag upp på en grusväg- Enligt kartan skulle den föra mig till den vägbro som var enda möjligheten på många mil att korsa det stora sjösystem som drog upp en barriär i sydöstlig riktning, här som på så många andra ställen i Norrland. Hur många sådana hade jag inte passerat sedan den gråkulna eftermiddag då jag klev av bussen vid Strimasund och gick upp på kalfjället för att möta min första regnnatt. Och många återstod. Hur många var inte viktigt, men jag älskade dem alla.

Solljuset började släpa lite så här framåt kvällningen och skuggorna blev allt längre. Jag travade på längs grusvägen med mina stavar taktfast tickande mot vägbanan och försökte, med begränsad framgång, att låta bli att sjunga "Vi gå över daggstänkta berg, fallera..". En solig kväll som denna var det lätt att förstå hur vandringssånger hade fötts. Och röda stugor tågade jag förbi.

Ett pensionerat par, på väg till ett av husen jag passerat, kom i det lätta uppförslutet, han ledde en cykel. Vi språkades vid en stund så där som man ibland gör, främlinga på en väg i julikvällen som aldrig kommer att möta varandra igen. En ursvensk, urnorrländsk sommarkväll. De undrade vad jag höll på med och sedan varför. Var det inte obekvämt och jobbigt att gå så långt?

Jag hade inget bra svar. Inget som inte skulle riskera att göra dem ledsna över hur ogärna jag skulle vilja byta med dem. Hur lätt är det för övrigt att någonsin förklara varför man gör något? Ens för sig själv. Varför tittar jag på TV? I brist på något bättre? När jag gick vidare kände jag djupt inom mig att jag inte gjorde det jag gjorde nu i brist på något bättre. För mig fanns det inget bättre än att gå fram här och vara en del av den snabbt flyktande sommardagen. Det var mindre bekvämt än att titta på TV men det var liv, mitt liv, jag som levde. Inte ett skuggliv genom någon digitaliserad ställföreträdare.


Ibland får man frågan om det inte är tråkigt att bara gå och gå varje dag. Inget att läsa, ingen musik, hur kan man stå ut? Sanningen för min del är att jag sällan har så o-tråkigt som när jag vandrar. Det är kanske för att ett mål att nå, kroppens rytmiska rörelser och hjärnans oöverskådliga lek med minnen, drömmar och intryck räcker för att fylla min kopp till brädden. Och mer, att ge mig med ett överskott som hjälper mig när jag är långt från sommar och vandring. Så jag behöver varken böcker eller musik som hjälp eller flykt från umgänget med min egen hjärna. Jag lever. Vägen är min vän. Det räcker. Väldigt långt.

Den grusväg som för alltid etsats fast mitt minne med etiketten "svensk sommarkväll" anslöt nu till den stora asfalterade vägen som kom med bågbron över sundet där de stora vattnen snörptes åt. En liten roddbåt med två personer försvann nästan i solreflexerna och motljuset när jag kisade västerut. Efter några hundra meter asfaltväg började jag leta efter stigen upp i branten. Jag hade frågat pensionärerna om den och fått en del tips.

Så småningom dök stigen upp, först svullen till fyrhjulingsväg, och jag påbörjade den branta stigningen genom de olika växtzoner jag passerat i andra riktningen samma förmiddag. När en kraftledningsgata som inte var med på kartan dök upp tappade jag bort stigen. Eller den kanske började följa kraftledningsgatan. Det var inte min väg och min riktning. Kompassen fick leda mig en stund. Jag flåsade vidare som en svettblänkande källa till liv för mina medvarelser i den myggdränkta skogen. Det var rejält brant här, kanske det brantaste hittills.

Efter någon halvtimme började barrträden tunnas ut och sedan hade jag uppförslutet bakom mig och stod vid kanten av ett myrområde med spridda holmar där endast björken klarat alla årstider.Själv kände jag mig inte direkt redo att klara alla årstider. Bröstet hävdes som en smedbälg efter den kilometerlånga stigningen och en lång dag kändes plötsligt i varenda fiber av min kropp. Klockan var runt halv åtta på kvällen, blodsockret lägre än mina mesh-skor och det var hög tid att leta efter en tältplats och en rännil med vatten. Den senare hittade jag i nederkanten på hängmyren, och lät det sparsamma flödet töja min hoprullade vattenbehållare.

I en av björkholmarna fann jag en plätt stor och plan nog för att kunna ligga och myggen jagade på vid resningen av mitt halvkilos enmanstält. Nu längtade jag efter att komma bakom myggdörren och sträcka ut mig platt på rygg i två minuter, tre minuter.Efter denna livgivande mini-meditation kunde jag knäppa igång gasköket med Piezo-tändaren och sedan ställa den vanliga halvlitern vatten och nudelkross på toppen. Nedanför mig sträckte sig den stora sjön bort mot den jättlika välvda sluttning där jag i skogen ätit min lunch tidigare under dagen. Sedan fortsatte svepet upp mot kalfjället där jag vandrat på morgonen med de taggiga topparna österut ännu dolda av molnen. Nu stod de steniga jättarna etsade mot den sommarblå kvällshimlen, belysta av solen lågt i väster. På andra sidan den långa, konvexa sluttningen, bortom horisontlinjen, låg förra nattens läger. Liggande på armbågen bakom den välsignade myggdörren, med hela absiden upprullad för att maximera luftväxlingen och utsikten, åt jag mina nudlar, slev för slev, medan jag blickade norrut mot topparna och dagens väg, som redan börjat sorteras in bland alla de andra minnena i hjärnans arkiv. Morgondagens väg kan jag inte se, den ligger bakom min rygg och skymd av tältduken. Som morgondagens väg kanske alltid kommer att göra.

Kommentarer i Forum på Utsidan här

Här finns packlistan från vandringen
Här om några kalla dagar längs vägen
Här finns kommentarer till en del prylar som var med

Tarptent Sublite i vanlig silnylon

Prylspan I våras skrev vi om Tarptent Sublite, Henry Shires 500-grams enmanstält som är sytt i ventilerande, men inte helt regnsäkert, Tyvek. Han jobbade då på en modifierad version i silikoniserad nylon för oss som inte bor i Kalifornien. Den finns nu till salu och väger drygt 600 gram.
Av Martin Nordesjö (Foton från Tarptent)


På det stora hela är det samma konstruktion som Sublite i Tyvek: man reser tältet med vandringsstavarna (eller andra pinnar) ställda i ett "A". Det ger en ganska stabil konstruktion som ger en stor obruten golvyta och ändå korta hängande takytor. Absid saknas helt och hela ytan används till innertältet vilket ger förhållandevis låg vikt. Men det gör ju också att man riskerar öppna innertältet för regnet och tvingas förvara all utrustning inne i tältet.

Den nya versionen i silnylon (kallad Sublite Sil) har dock modifierats en smula för att få just bättre vädertålighet och för att kompensera för den tätare väven.

Flärpen över ingången ska skydda innertältet mot regn.

Öppningen har fått myggnät och ett litet tak som kan spännas ut så att dörren kan öppnas utan att det regnar in. Hela tältets fotände är öppningsbar med myggnät och markventilen i huvudänden har gjorts lite större.

Hela fotänden är en nätventil som går att stänga inifrån.

Golvytan är ungefär densamma som Contrail, det vill säga att tältet rymmer ”1+” personer. Gott om plats för en person och användbart för en stor och en liten (som till exempel Jörgen och sonen Daniel).

Sublite i silnylon blir lite tyngre än Tyvekversionen. Det väger 615 gram enligt Tarptent, och priset är 199 dollar, cirka 1600 kronor.

Själv skulle jag ju som sagt vilja se fler lätta tremanstält på marknaden, och inte ännu ett Ensamma vargen-tält. Kan man göra ett enmanstält under 500 gram per person borde man väl kunna göra tremanstält under 300 gram per person?

Den som vill ha ett enmansält har dock fått ännu ett alternativ att ta hänsyn bland såna som Gossamer Gear The One, Six Moon Designs Lunar Solo och Tarptent Contrail.

Läs mer på Tarptents webbplats

Gatewood Cape - i vind och regn

Prylintryck Jag fick tillfälle att testa Gatewood Cape i en storm på Irlands västkust. Det styrker mig i min uppfattning att GC är ett utmärkt skydd - för skogsterräng.
Av Jörgen Johansson

Gatewood Cape är en intressant produkt från Ron Moak på Six Moon Designs. Det en regncape av silnylon som är så stor och finurligt konstruerad att den går att spänna upp som en tarp som vid behov ger skydd ner till marken runt den liggande. Något för den extremt viktmedvetne vandraren kanske. Att kunna kombinera ett skydd på drygt 300 gram med regnkläder ger ju onekligen vissa viktvinster.

Själv är jag inte den ideale Cape-invånaren med mina dryga 190 cm. Utrymmet vid huvud och fötter är lite snålt, men inte oroväckande snålt. För kortare personer borde det inte vara några problem. I hyfsat väder förlänger man lämpligen linorna runt om och maximerar utrymme och ventilation genom att förlänga den stödjande pinnen/gångstaven mitt i. Vid dåligt väder får man nog räkna med att fot- och huvudända på sovsäcken ligger emot väven och riskerar att bli kondensfuktigt om man är över 180 cm lång.

Vid mitt besök på Irlands västkust i slutet av oktober låg en storm på mot Cliffs of Moher, vilket var spektakulärt och dessutom ett idealiskt tillfälle att testa GC. Det regnade rejält och vinden i byarna gav mig en känsla av att jag druckit väl många öl.

Den stora svagheten för GC i sammanhanget är att i ett sådant väder vill man gärna ha ett bra regnställ medan man spänner upp capen som tak. Det hade jag, annars hade jag varit dyngsur efter att ha fått upp det hela. Som synes av bilderna så pressade vinden ihop capen rejält, men jag kunde sitta ganska bekvämt under det och koka lunch på gasköket.


Vinden var dock för hård för capen, eller åtminstone för det exemplar jag fått. Efter en stund konstaterade jag att ett av de fästen som används för staven uppe i halslinningen hade börjat ge sig. Man ser tydligt på bilden hur tyget spruckit. Detta var en av de tunna remmar, som likt en spindels ben, fäster i halslinningen och fungerar som hållare för tältstången, eller i mitt fall vandringsstaven.


Spindelns kropp består av en bit grövre väv med en öljett där spetsen på staven sticks in. Denna öljett, eller åtminstone ena halvan av den, höll inte heller för det våldsamma vindtrycket. Öljetten trasades sönder och en del försvann i vinden och gräset.

En annan svaghet var också att den lätta karbinhake som fäster "absiden/ingången" vid tältlinan blåste bort. Karbinhaken var fäst vid en bit svart, ganska styv, bungee eller gummicord, som i sin tur var fäst runt tältlinan med en friktionsknut av Prusik-modell. Detta för att kroka fast vid en ögla i väven och sedan spänna upp denna mot tältlinan med hjälp av att skjuta knuten och kroken längs linan. Titta på Six Moon Designs hemsida med bilder GC så förstår ni vad jag menar.


Någonstans i vindfladdret när jag ätit färdigt (tack och lov) lossade karbinen från gummicorden och försvann i blåsten. Gummicorden utan karbin syns på bilden. Detta hade gått att fixa genom att knyta fast corden i öglan på tältduken och få ungefär samma funktion, men vid laget kändes det bäst att packa ihop capen.

Jag har nog knappt under barmarksperioden varit ute i en hårdare vind med någon form av tält, så det här var naturligtvis ett tufft test för Gatewood Cape. Det kan också hända att det jag råkade ut för berodde på fabrikationsfel, det vet jag inget om. Men min slutsats är att jag kommer sannolikt inte att använda Gatewood Cape som skydd vid övernattningar i fjällterräng. Däremot tror jag att den kan vara ett utmärkt alternativ för skogsturer om man vill minimera sin utrustning.

Svagheten med att använda en poncho, eller i detta fall en cape, som skydd är att det kan uppstå situationer då man gärna vill ha både regnkläder och tak över huvudet. Till exempel när man slår eller bryter läger och det samtidigt regna. Under omständigheter som de på Irland så skulle man i den situationen bli ordentligt blöt. Men så hård vind i kombination med rejält regn är så klart ganska ovanligt. De som använder den här tekniken brukar försöka minimera problemen genom att använda vindblusar som är mer vattentäta än de normala varianterna.


I den hårda vinden blåste capen också upp nästan till midjan, så i sådant väder behöver man minst ett par chaps som komplement. Eftersom min regnjacka för närvarande väger knappt 200 gram är det alltså detta jag sparar i vikt. Gatewood Cape väger 335 gram och det går att sy en tarp för skogsbruk som är något lättare än så. För fjällbruk har jag mitt hemsydda tarptält (bilden ovan) som väger 410 gram och som jag vet tål vind och ger bra utrymmen vid dåligt väder.

Till diskussion på Utsidan

Från 85 till 35 kg – prylarna

I del nummer två av Martin Axelssons berättelse om hur han gick från normaltungt till lätt berättar han om hur han såg över sin utrustning och till och med började sy egen.
Av Martin Axelsson

Läs även första delen: Från 85 kg till 55 kg på ett halvår – bakgrunden

Hemsydda vindkläder
Både vindblus och vindbyxor syddes med mönster och material från Thru-hiker. Tyget är deras 1.1 oz ripstopnylon. Liberty Ridge Shell med huva väger 93 g, och Liberty Ridge Pants väger 73 g. Byxorna syddes helt efter instruktionerna. Ett par timmar per kväll gav ett par färdiga byxor på cirka fem kvällar.

Detta var mitt första syprojekt och ser ut därefter men eftersom dom sitter på benen kommer varken jag eller någon annan se dem på nära håll, så jag är nöjd med resultatet. På blusen valde jag att göra några ändringar. De större ändringarna var additionen av en huva samt en ficka på magen. Mönster till huvan hittade jag bland artiklarna på Thru-hiker. Det var lite knepigt att få över mönstret från Internet till papper och den första huvan blev på tok för liten. Jag tror det tog fem–sex kvällar att få ihop det här plagget varav halva tiden ägnades åt huvan.

Under våren och försommaren testades vindtålighet, andningsförmåga samt slitstyrka under ett antal hundpromenader och en endagars segeltur. Kläderna fungerade bra och skrevs in i packlistan.

Under vandringen användes byxorna hela tiden och blusen togs endast av ett par gånger då solen tittade fram i längre perioder. Det var en stor skillnad att slippa dra på sig Goretex-kläderna så fort det började blåsa. Dels för att jag slapp dra på och av mig kläder stup i kvarten men framförallt för att jag slapp den instängda svettiga känsla som jag tidigare vant mig vid. Att byxorna dessutom i stort sett var torra direkt när man klev upp ur jocken efter ett vad var en praktisk bonus.

Vindkläderna klarade hasningen oväntat bra. Foto:Mats Eriksson

Materialets hållbarhet fick sig ett rejält test andra dagen då mitt sedan tidigare strulande knä gav upp. Vid brantare nedstigningar satte jag mig ner och hasade på baken för att minska belastningen. Trots denna omilda behandling syns idag inga märken på byxorna. Detta ser jag som ett gott betyg och ett tecken på att lätta kläders bristande hållbarhet är starkt överdriven.

Efter hemkomsten kunde jag konstatera att huvan inte använts en enda gång. Den var inte heller i vägen så plagget kommer få följa med oförändrat även nästa år. Byxorna blir dock troligtvis ersatta av ett par utan blixtlås på benen. Dessa användes nämligen aldrig men hade en irriterande vana att sakta glida upp under färden. De nya byxorna hamnar därför troligen en bit under 50g.

Dunjacka på fjället
Även dunjackan syddes med mönster och tyg från Thru-hiker. Whitney Down Jacket väger 310 g i storlek medium, varav 150 g dun med fillpower 800+. Det här var helt klart ett svårare syprojekt än vindkläderna. Kanske tio kvällar på två–tre timmar tog det att bli klar.

Väl färdig var det dags att se om jag nu skulle slippa frysa under lunchraster och kvällsmatlagning. Jag packade därför ner liggunderlag och tetermos, drog på understället och begav mig till en närbelägen sjö. Tanken var att sitta och njuta av utsikten tills det blev för kallt. Efter en halvtimme började det falla stora blöta snöflingor och eftersom jag inte tänkt på att ta med regnjacka blev jag efter ett tag orolig att dunet skulle ta skada av vätan. En timme stillasittande med temperatur strax över nollan och utan tillstymmelse till att känna mig kall gjorde dock att testet fick anses som lyckat.

Att kunna avsluta dagen med att njuta av utsikten utan att frysa var fantastiskt. Foto: Mats Eriksson

Under vandringen tog jag fram dunjackan vid varje längre rast och för första gången har jag alltid varit behagligt varm då jag rastat eller suttit still utanför tältet. Total succé alltså. Investeringen i en lätt dunjacka är nog det enskilt mest lyckade och komforthöjande jag gjort för friluftslivet. Det enda som stör är att jag valde en något liten storlek. Med mina 183 cm hamnar midjan lite väl högt och det blir en hel del dragandes i jackans nederkant för att få den att sitta bra.

Gympadojor
Till att börja med var jag mycket tveksam till att inte gå i kängor. Efter en hundpromenad med svettiga fötter som följd började jag dock minnas hur fötterna brukar ha det under vandringens varmare dagar och bestämde mig för att testa mesh-skoalternativet. Skulle det visa sig att det inte fungerade gick det ju att använda skorna till vardags istället.

För att få bra hjälp och ett stort sortiment av skodon att välja på begav jag mig till Kängspecialisten där mina tidigare vandringsskodon inköpts. När jag tittat runt lite bad jag expediten om hjälp och förklarade att jag ville ha en lätt och luftig sko att fjällvandra i. För att visa ungefär vad jag var ute efter pekade jag på ett par Salomon Tech Amphib. Killen förklarade att detta absolut inte var någon vandringssko men att han skulle plocka fram något passande.

5 km gick vi i stort sett bara på sten. De lätta skorna och tunna sulorna kändess snarare som en fördel än en nackdel. Foto: Sara Söderström

Efter att ha testat skor i nästan en timme utan framgång började jag ge upp. Fortfarande hade ingen sko varit skönare en mina helt nerslitna tennisskor från Coop som jag haft på mig när jag gick in i butiken. Efter denna sågning av skoutbudet tog han till slut fram ett par av Salomonskon jag pekat på från början. Nja, det var helt klart bättre men passade inte alls mina långa smala fötter. Stärkt av framgången sprang han åter in på lagret och kom ut med ett par liknande skor från Merell. Äntligen, skon satt perfekt.

För att försäkra mig om att skon klarade av längre sträckor gav jag mig ut på ett antal längre turer med hunden. Jag kunde ganska fort konstatera att det blev lite väl stumt vid längre turer (>2 timmar) på asfalt men att det fungerade alldeles utmärkt i skogsterräng. Tillsammans med tunna yllestrumpor och ett par knähöga Sealskinz kändes detta som tillräkligt pålitligt för att jag skulle våga lämna kängorna hemma.

Under vandringen var jag större delen av tiden nöjd med mitt val av skodon. De sista dagarnas varma väder gjorde till och med att mina sedan tidigare så skeptiska medresenärer kastade en och annan avundsjuk blick.

Enda gången jag fick större problem var då jag körde ner ena benet knädjupt i gyttja. Nätet medförde att en massa små partiklar tog sig in i skon och efter en kort bit började jag känna tecken på skoskav. Efter att ha stoppat ner fötterna i en liten bäck och sköljt igenom skorna kunde vandringen dock fortsätta utan vidare problem.

Vid djupare vad har jag tidigare använt knähöga vadarstövlar som dras utanpå kängorna. I år valde jag att dra på mig Sealskinzen istället. Efter vaden behöll jag sedan dessa på tills fötterna åter kändes varma. Detta fungerade mycket bra. Skulle jag gå ensam eller i en grupp där man inte behöver stanna efter vadet för att ta av och packa ner vadarstövlar skulle jag nog testa att skippa Sealskinzen.

Slutsatsen blir att jag även nästa gång kommer att välja denna typ av skor. Eftersom vi under fem dagar inte fick mer än max tio droppar regn på oss så har jag dock fortfarande ingen aning om hur det funkar vid ihållande regn. Jag konstaterade även att skornas luftighet medför att man snabbt blir kall om det blåser när man sitter still. I år löste jag detta genom att dra på Sealskinzen men till nästa gång funderar jag på att sy ett par vindtäta påsar att dra över fötterna.

Ryggsäck
Stärkt av resultaten från tidigare syprojekt blev jag sugen på att sy även en ryggsäck. Den första syddes i material som blivit över då jag sydde kläderna. Säcken var i huvudsak baserad på Gossamer Gears G4 vars mönster ligger på tillverkarens hemsida. Resultatet blev så pass lovande att jag beställde silnylon och sydde en ryggsäck.

Att få till axelremmarna visade sig vara tidsödande, svårt och ganska trist. Så även om säcken kändes lovande med en vikt på lite drygt 300 g så gjorde bristen på tid och engagemang att jag bestämde mig för att köpa en säck istället. Efter att ha åkt in till GetOuts stockholmsbutik Säck och provburit föll valet på en Golite Pinacle, 800 g i storlek large. Klart mindre än de 3,4 kg som min Haglöfs Alaska vägde. Eftersom den blev köpt i sista stund han jag aldrig prova den på hemmaplan.

Säcken visade sig vara alldeles lagom stor då packningen fick plats precis. De två nätfickorna på sidorna fungerade väldigt bra då de var lätta att komma åt även då ryggsäcken satt på ryggen. I den ena förvarade jag vattenflaskan och i den andra fick mössan och vindblusen dela plats då de inte användes. Att ha mössan lättillgänglig underlättade verkligen att hålla en lagom temperatur när man går.

Vid hemkomst kunde jag konstatera att ryggsäcken hållit bra och att både jag och den hade klarat att bära mer än de femton kilo jag startat med om det hade behövts. Mitt enda klagomål är nederkanten på axelremmarna där vaderingen slutar. Kantbandet och sömmen skapar en hård något inåtvinklad kant som trycker mellan de nedre revbenen. Fortsatt användande eller medvetet riktat slitage mot området borde dock mjuka upp och avhjälpa problemet.

Diskutera på Utsidan

Current articles

All articles