343 Reloaded - eller tips på lätta "3 stora"

3 för 3 Att man kan spara mer vikt på att låta de tre stora i packningen (bära, skydd,sova) väga max tre kilo är mer aktuellt än någonsin. Och de prylar som behövs för detta blir allt fler. Och allt fler blir också tillgängliga i den svenska detaljhandeln i takt med att lättpackandet drar som en farsot genom fjällvandrarleden. Här kommer tips om nya prylar som platsar i en "3 för 3"-packning
Av Jörgen Johansson

Begreppet "3 för 3" lanserades förra året av Fjäderlätt som en sporre och en hjälp för fler vandrare att få en lätt packning utan att behöva försaka komfort eller säkerhet. Grundbultarna finner du här och förslag på olika kombinationer med produkter från förra säsongen finner du här.

Här nedan följer några kombinationer av produkter för olika smakinriktningar. Lägg märke till att avsikten inte nödvändigtvis är att ha det lättaste av allt, utan att kunna unna sig det där lilla extra man vill ha av ryggsäck, sovutrustning eller skydd och ända komma under 3 kg. Detta genom att välja ett smalare alternativ av någon av de tre om man väljer ett fläskigare av någon annan. Blir summan under tre kilo så har man ändå lagt den bästa grunden till en riktigt lätt packning.

Lätta "riktiga" tält
För den som vill ha ett "riktigt" tält i bemärkelsen ett dubbelväggigt tält, något som i många fall klarar alla väder och alla årstider. Myggsäkra är naturligtvis den här typen av konstruktioner.
Helsport Ringstind
Lättast blir naturligtvis alla skydd om man delar det på flera personer. Ett Hillebergs Nallo 2 väger drygt ett kilo per person. Akto från samma tillverkare väger 1 500 g och Akto-kopiorna från Helsport är ännu lättare. Ringstind 2 väger bara 1 600 gram och Ringstind 1 väger 1 400 gram.
Terra Nova Laser

Går man ner i stabilitet, men också vikt så finns Mountain Equipments AR-1 på 1195 gram och Terra Nova Laser Competition på 940 gram. Båda är enpersonstält.
Shangrila 1

Ett intressant nytillskott på den svenska marknaden 2008 är Golites tält. Framförallt Shangrila-serien ger lätta möjligheter. En Shangrila 1 väger bara 710 gram, men saknar då golv. Köper man till Golites eget golv och myggtält anpassat till den tältmodellen så blir det onödigt tungt, men det finns lättare lösningar som gör att man slinker under kilot för ett myggsäkrat enmanstält.

Mountain Laurel Serenity är ett "myggtält" som med sina 250 gram bara väger hälften av Golites egen lösning.

Riktigt lätta tält
Inom den här kategorin hittar vi tarptält som är mer som tält än som tarps. Enkelväggslösningar i riktigt lätta vävar, som regel med golv och myggsäkring. De flesta av dessa tält bygger på att man använder gångstavar som tältstänger. För den som inte ändå har sådana med sig finns det lätta stänger att köpa till. Deras vikt är ofta 100-200 gram beroende på tältkonstruktion.

Tarptent Contrail

Företaget Tarptent har under några år gått i bräschen för den här typen av tältlösningar. Tarptent Contrail väger 690 gram och har recenserats här. För flera personer finns modellerna Cloudburst och Rainshadow som väger runt 1 kg. Ännu mer tältliknande är Rainbow och Double Rainbow som väger 940 gram respektive 1 140 gram.

Ännu lättare lösningar finner man hos Six Moon Designs och Gossamer Gear där Ron Moak och Glen Van Peski tävlar om att ha de lättaste tälten. Lunar Solo och Lunar Duo från SMD väger 650 gram respektive 1 100 gram.
Lunar Duo
The One

Lättast i klassen just nu är troligen Gossamer Gears The One. Tältet är framtaget och namngivet som ett One Pound Tent och väger inte så mycket mer; runt 490 gram. Då får man tak, golv och myggskydd i lätta material.

Riktigt lätta skydd
Lättast blir det naturligtvis om man lämnar behovet av tält i bemärkelsen något som innesluter i väv på alla sidor. Här har väl inte hänt särskilt mycket de senaste åren. Exped Bivy Extreme är ett regnplagg som också tjänstgör som tarp. Detta är troligen en utmärkt lösning för skogsturer under den insektsfria barmarksperioden. Elegantaste lösningen i detta segment tycker jag SMDs Gatewood Cape verkar vara. Den möjliggör ett skydd som går ner till backen runt om, vilket är vad jag vill ha på kalfjället. Och fungerar också som regnplagg under förflyttningar. Både den och Exped skulle jag komplettera med ett par, minst knälånga, byxholkar eller chaps för den som föredrar engelska benämnningar.

Exped Bivy Extreme

Gatewood Cape
Lättaste skydden är fortfarande renodlade presenningar/tarps i lätta material, som GossamerGears SpinnTwin Tarp med sina 238 gram. Fast den går naturligtvis inte att använda som regnplagg, vilket innebär en totalt sett högre vikt men också en större flexibilitet. Spinnshelter från samma tillverkare är med sina 255 gram fortfarande den kanske lättaste skydds-lösningen som går ner till marken runt om vid behov.

När insekterna gör markerna osäkra så behöver de flesta av dessa tarps någon form av myggskydd. För den som klarar sig med enbart ett nät runt huvudet när man sover så väger BPLs Headnet bara 9 gram. Vill man ha något som täcker överkroppen och ger sittutymme så är Simblissity Inner Peace 130 gram, vilket är 120 cm långt, från samma tillverkare ett alternativ. Andra och tyngre lösningar har redan nämnts.

Ryggsäckar - nästan som vanliga men lättare
När det gäller ryggsäckar menar jag att cirka 50 liter räcker för en veckotur om man klarar 3 för 3 och i övrigt har få och lätta prylar med sig. Vikten överstiger inte 15-20 kg. Det är därför urvalet nedan ser ut som det gör, med några få undantag.

För den som tvekar inför att överge den klassiska ryggsäcken med tjockare väv, kraftiga bärsystem och någon form av ramkonstruktion så finns det ändå en del ganska lätta säckar att titta på. Tyngst och störst bland de jag plockat ut är Granite Gear Nimbus Ozone med sina dryga 60 liter och vikt på 1430 gram.
GG Nimbus Ozone

Något mindre är Bergans Helium på 55 liter och 1100 gram. Exakt samma volym och vikt finner man också på årets modell av Haglöfs LIM 55.

Bergans Helium
Haglöfs LIM 55


En annan säck i den här klassen är Granite Gear Vapor Trail, som väger 1100 gram och rymmer 60 liter.

GG Vapor Trail

I den här klassen av ryggsäckar finns även Golite Quest med sina 72 liter och 1 1450 gram.

Ultralätta ryggsäckar - inga vanliga dagsturssäckar
Det är viktigt att tänka på att de ryggsäckar vi här pratar om kanske väger ungefär lika mycket som en enkel dagsturssäck. Ofta är de till och med lättare, eftersom även dagsturssäckar lider av både konsumenters och produktutvecklares behov av "nu ännu bättre"-produkter. Denna elefantiasis som verkar göra alla produkter gradvis tyngre och tyngre.

De här lätta ryggsäckarna är till skillnad från enkla tursäckar avsedda att bära något större laster på ett bekvämt sätt. Det senare innebär längre rygg och avbärarbälten som inte endast är midjebälten. Ryggsäckarna saknar ram, men avsikten är att den kunniga användaren packar dem på ett sådant sätt att (den lätta) packningen blir en "ram" som medger viktöverföring från axlar till höfter. Notera att detta kräver en del övning och eftertanke. Inget oöverkomligt, men den som bara slänger ned prylarna i ryggsäcken bör antingen skaffa sig nya vanor eller välja andra produkter.

Golite Pinnacle

Störst och tyngst i klassen är den imponerande lätta Golite Pinnacle vars 700 gram faktiskt innesluter 72 liter. Fullt tillräckligt för en vecka lättpackningstur med familjen, där man som vuxen inte enbart bär sin egen utrustning.
Golite Jam2

Snäppet lättare är Golite Jam2 som rymmer drygt 50 liter och väger 600 gram. Samma vikt och volym håller Granite Gear Virga.


GG Virga

Bantar vi vikten ytterligare dyker som vanligt Gossamer Gears produkter upp. Deras valspråk: "Gossamer Gear exists to make the lightest backpacking equipment solutions on the planet available to like-minded hikers" gör detta smått oundvikligt. Mariposa rymmer 50-70 liter beroende på variant och en vikt på runt 400 gram gör detta till en av de lättaste säckar som fungerar för en veckotur för andra än extrema super ultra lighters.
Mariposa

Och lättaste ryggsäcken överhuvudtaget (det finns några amerikanska varianter i ungefär samma viktklass) är Gossamer Gears Whisper som klockas för 32 liter och 100 gram. Detta är den typ av ryggsäck som jag skulle välja för en vandring mellan stugor.
Whisper
I min bok finns en packlista för en sådan tur som landar på 3,5 kg i basvikt för ryggsäcken. Till detta kommer då den mat som man inte kan/vill köpa i stugorna.

Sovutrustning - syntet
Min tumregel är att en sovsäck för sommarfjällen bör klara noll grader. Fukt och välventilerade (med därför blåsigare) tarptents bidrar till att plocka grader från de laboratoriemässiga temperaturgraderingarna. Den som vet med sig att han eller hon sover varmt kan välja tunnare sovsäckar.
TNF Scorpio

Dun är oslagbart lättast i förhållande till sin vikt, så länge den är torr. I fuktiga sammanhang kan syntetsovsäckar vara ett alternativ för många. Det finns några lätta sådana. På den svenska marknaden har jag bara hittat en riktigt lätt syntetsäck som klarar nollan; North Face Scorpio på 900 gram. Vill man gå till andra sidan Atlanten så har Sierra Designs en säck med samma vikt som heter Lazer. Detta kan då jämföras med en mer traditionell syntetsäck med samma värmehållning; Haglöfs Zensor Pro 5 som väger 1460 gram. Detta tycker jag är i mesta laget om man vill klara "3 för 3".
Sierra Designs Lazer

Absolut lättast i syntetväg är att välja en quilt från Fanatic Fringe, som väger 700 gram.

Fanatic Fringe

Sovsäckar - dun
Lättast, varmast - och dyrast. Dunsovsäckar har både för- och nackdelar, men som tröst för den som funderar på att hosta upp två-tretusen kronor (som säckarna i den här klassen kostar) så är ett tröstens ord att de har en väldigt lång livslängd. Om normalanvändaren är en person som ligger använder säcken 2-3 veckor per år så håller de här säckarna i minst 20 år med i stort sett oförändrad isoleringsförmåga. Syntetsäckar håller enligt min erfarenhet inte mer än 5 år och jag har själv sytt en syntetquilt som tappade 25% av tjockleken efter en treveckorstur.

Det är framförallt märkena Marmot och Western Mountaineering som man finner med lätta sovsäckar på den svenska marknaden. Det finns annars andra tillverkare, som engelska RAB, som är i samma klass. Från Roberts i Polen kan man beställa en säck efter egen spec till bra pris. Värt att notera är att viktangivelser för sovsäckar påverkas av vilken storlek man behöver. jag är lång, så för mig blir det tyngre. Men här följer några tips.
Marmot Atom

Jag har goda erfarenheter av Marmot Hydrogen som landar på 700 gram, men samma företag har en ännu lättare (men något mindre varm; klarar +4) säck som heter Atom och som väger 600 gram.
WM Summerlite

Mina erfarenheter av Western Mountaineerings säckar är också goda. Deras Summerlite klarar nollan till priset av 560 gram och ännu lättare är plus 2-säcken Highlite från samma tillverkare. Denna väger 465 gram och är den lättaste sovsäcken som har den isolering jag skulle rekommendera för sommarfjällen.

WM Highlite

Allra lättaste sovplaggen är fortfarande quiltarna, där man slipper bära på den undersida av sovsäcken som inte värmer särskilt mycket när man ligger på den. Lättast här är amerikanska Nunataks Arc Ghost med sina 400 gram

Ett sätt att spara vikt är att kombinera sovplagg och värmeplagg. JacksRBetter heter ett företag som tillverkar en kombinerad quilt och poncho. Den är visserligen tyngre än Arc Ghost, men ersätter ju då en varm jacka eller tröja.

JacksRBetter No Sniveller Quilt

Underlag - kort och tjockt eller långt och tunt?
Så har vi nått marknivån och den sista komponenten i "3 för 3"-paketet; liggunderlaget. Cellplast isolerar och självuppblåsande skummgummi är bekvämt. Antingen eller? Själv tar jag både och och grundar med ett lätt och tunt cellplastunderlag och låter höft och axlar vila mjukt på en självuppblåsare.

Jysk har lätta cellplastunderlag som bara kostar 39 kronor och väger 150 gram för något som är 180 cm långt. Nackdel; de går sönder snabbt. En annan lösning är t ex MEC Evazote Bivy som endast är 150 cm långt och väger 175 gram. Något längre utan att vara tyngre är Artiach Light Plus.
Artiach Light Plus

Mer traditionell karaktär på cellplastunderlag finner vi hos Thermarest Z-lite, men vikten är också mer traditionell; 430 gram. Fast då är detta ett tjockare och bekvämare cellplastunderlag än de tidigare nämnda.
Z-lite

De mer extrema amerikanska lättpackarna väljer något liknande Z-rest, fast bara hälften så långt. Ett exempel är Gossamer Gears Nightlight Torsolength, som landar på 100 gram.

Nightlight

För de av oss som har de kroppsmjuka ungdomsåren bakom oss kan det vara skönt med något mjukare att ligga på än cellplastunderlagen. Olika varianter på självuppblåsande liggunderlag är då trevliga. Men väljer man hellånga sådana väger de ofta runt kilot. Inget för den som vill klara "3 för 3" utan att sova naken, med andra ord.

En variant är Thermarest Prolite 3 Short som väger 400 gram och skyddar kroppen från axlarna till knäna ungefär.
Pro 3 Short

Det finns dock lättare varianter på samma tema som är kortare och smalare och enbart skyddar det mest väsentliga; höfter och axlar.


Ovan till vänster ser vi Uberlite från Pacific Outdoors och till höger Torsolite från BPL. Båda väger runt 280 gram. Detta är vad jag använder i kombination med ett lätt cellplastunderlag.

Ut och vandra
Med ovanstående tips kan den som väljer de absolut lättaste lösningarna för en veckotur i sommarfjällen få en vikt på cirka 1,5 kg för de tre stora. Men kombinationsmöjligheterna är många och utrymmet för personliga preferenser är stort. Det är just det som är fördelen med "3 för 3"; att man kan välja både lättare och tyngre prylar och ändå klara gränsen. Och klarar man "3 för 3" så har man lagt grunden för en verkligt lätt packning. Och därmed för en betydligt skönare vandring.

Diskutera

Blöta fötter i fjällen - hur stort problem?

Teori/Praktiki Vi lägger ned mycket energi på att hålla våra fötter torra när vi är ute och vandrar. Frågan är: Varför? Och finns det några alternativ?
Den här artikeln känns nog till vissa delar igen av de som läst Vandra fjäderlätt, men några nya tankar och erfarenheter finns med.
Av Jörgen Johansson

Varför hålla fötterna torra?
Anledningen till att man vill hålla fötterna torra är att de, liksom den övriga kroppen, lätt blir nedkylda om de blir blöta. Vi vet att det är viktigt att kläderna på kroppen är torra för att hålla isoleringsförmågan. Likså gäller det att välja basplagg, kläderna närmast huden, så att hudytan hålls torr även om man svettas. Svett är kroppen sätt att reglera temperaturen, vätska som övergår från fast form till gas på hudytan har en mycket kraftigt svalkande, eller nedkylande, effekt.

Vad vid Unna Räitajaure

Så det finns en sund logik bakom att hålla fötterna torra i alla väder. Våta fötter blir lättare kalla fötter än vad torra blir.

Fötternas historia är våt
Om man tittar på mänsklighetens historia, från grottfolken och framåt, så är det under en väldigt kort period som vi människor haft möjlighet att hålla fötterna torra i alla väder. Och det är naturligtvis också så att en majoritet av jordens befolkning ännu idag saknar denna möjlighet. Är det blött så blir de blöta om fötterna.


Stuor Räitajåkk
Men en majoritet av jordens befolkning bor i ett varmare klimat än vad som gäller i de skandinaviska fjällen. Våta fötter blir inte lika kalla i monsunens Indien som i Sjaunjas myrmarker.

Detta är helt rätt, men det jag framförallt vill hävda med ovanstående resonmang är att våta fötter:
a) Behöver inte vara ett hot mot bekvämlighet eller överlevnad.
b) Om våta fötter också blir kalla fötter beror på omständigheterna.

Även på våra breddgrader var det först var med införandet av gummistöveln som man garanterat kunde skydda fötterna mot fukt utifrån. Och gummistövlar började produceras 1853. Naturligtvis dröjde det åtskilliga decennier innan de blev allmänt kända och tillgängliga både av distributions- och prisskäl. I vår fjäll gick även sedan gummistöveln kommit gärna i näbbskor av skinn med skohö. Dessa var inte alltid så täta även med flitig smörjning.

Omständigheter är påverkbara
Om det är något som kännetecknar den mänskliga rasen så är det en enastående förmåga att anpassa sig efter omständigheterna. Men också att anpassa omständigheterna så att de passar oss.
Luftning och torkning av fötterna vid rast

På samma sätt kan man med lite kunskap anpassa omständigheterna och sig själv så att man inte behöver bli kall av blöta fötter.

För det är inte med nödvändighet så att fötterna blir kalla när de är fuktiga. De flesta vandrare har upplevt blöta fötter oavsett vilka skodon man har, och vet att man håller värmen hyfsat ändå, så länge man är i rörelse. Vattnet i skorna och strumporna värms upp av foten och blir sedan ett slags våtvarmt omslag. Det är ungefär samma princip som i en våtdräkt och detta fungerar så länge det av kroppen uppvärmda vattnet inte ersätts av nytt, kallt vatten alltför frekvent.

Den stora nackdelen med de här våtvärma omslagen är att fötterna, och framförallt huden, inte mår väl av det. Huden mjuknar och blir rynkig. Efter en långvarig blötläggning finns risken att man kan plocka bort obehagligt stora, mjuka hudbitar med bara fingrarna. Skavsår är väl annars den vanligaste effekten när huden mjukas upp på detta sätt. Den varma och fuktiga miljön är också en mumsig miljö för olika mikrorganismer vilket ger en dålig lukt och risk för infektioner i sår och blåsor.

Som en följd av detta lär sig fjällvandraren att det inte är bra att bli våt om fötterna och att detta är något man bör försöka undvika. Så nästa gång smörjer man kängorna ännu noggrannare, eller köper nya kängor med ännu rejälare, och tyngre, ytterhölje och nytt och ännu bättre mextex-foder. Eller så säger man aldrig mer till kängor och byter till gummistövlar. Detta hände mig efter en hösttur i Skäckerfjällen för 30 år sedan, när mina bondförbundare snabbt blev dyngsura av blötsnön och förblev så hela veckan.

Att vara blöt om fötterna har definitivt sina nackdelar, men oftast fryser man som sagt inte så länge man rör sig och genererar metabolisk värme.

Det senare är så viktigt att jag upprepar det: Man fryser oftast inte om blöta fötter så länge man rör sig och genererar värme.

Mitt första test
Detta var också teorin bakom mitt första försök med gympadojor på vandring. Inför en oktobertur i Tjeggelvas skogsödemarker gjorde jag slag i saken. Jag köpte några tunna damnylonstrumpor på Konsum i Arvidsjaur och började vandringen med mina vadar-/lägerskor på fötterna, istället för i ryggsäcken. I det råkalla oktobervädret förvandlades mina blöta fötter dock ganska raskt till iskalla klumpar. Så jag drog på mig yllesockarna och gummistövlarna (som var med i packningen) igen, och förpassade gympadojorna till ryggsäcken för resten av veckan.

Det är fortfarande så att även om gummistövlarna är osexiga så håller de fötterna torra som inget annat. Men för en lättpackare är gummistövlar oftast inte något bra alternativ eftersom de oftast är rejält tunga. Och även om mitt första test inte var någon omedelbar succé, så låg tankarna där och gnagde. Om man bara kunde hålla fötterna varmare när det var sådär kallt, så var ju de där löparskorna faktiskt betydligt lättare och skönare att gå i. Och en oktobertur i de fjällnära skogarna var kanske inte ett helt representativt försök. Det kanske skulle fungera bättre med de lätta skorna på sommarvandringar? Fast även då kan det ju bli rejält kallt och blött.

Men om man istället hade något som kunde hålla fötterna torra och varma vid behov, om det var riktigt kallt? Jag hade läst om sockor från det brittiska företaget Sealskinz. Dessa användes i snö och slask av vandrare i sandaler. Sagt och gjort, jag skaffade mig ett par sådana strumpor. Dessa sockor ser ut som vilka stickade syntetsockor som helst, bara en aning tjockare. Detta beror på ett Mextex-membran, som alltså är både vattentätt och släpper igenom vattenånga.

Vid kortare passager av snölegor behöver fötterna inte bli kalla trots tunna strumpor

Eureka, det fungerade bra vid tester i hemmaskogarna. Den avgörande prövningen blev en sommarvandring på 50 mil genom den svenska fjällkedjan. Vanligen gick jag under denna vandring i tunna strumpor (investeringen från Konsum i Arvidsjaur visade sig mycket hållbar) och snabbtorkande lätta skor med överdel i nät och blev mycket riktigt blöt, men utan att bli kall.

När vädret blev bistrare och fötterna började stelna till så drog jag på mig mina Sealskinz och då höll sig fötterna varma. Och inte ett skavsår fick jag på hela turen. Mina fötter hade aldrig mått så bra under någon vandring jag någonsin genomfört. Sedan dess är jag av förståeliga skäl såld på att använda lätta skor och strumpor, samt vid behov skydda fötterna om omständigheterna gör att de riskerar att bli kalla. Det känns som ett bättre alternativ än att ständigt gå omkring med ett skydd, även när det inte behövs. Ungefär som att gå i ett tungt regnställ när det inte regnar.

Mina skor idag
Ända sedan min första långtur med lätta skor har jag använt Salomon Tech Amphibian. Detta är lätta och snabbtorkande (fattas bara) vattensportskor. De är egentligen inte avsedda för vandring eller löpning i stor skala, och är synnerligen sladdriga eftersom bakkappan är avsedd att kunna trampas ned för att skorna skall kunna användas som tofflor.

Det enda jag kan säga om dem är egentligen att de fungerat så bra för mig att jag envisas med att köpa nya varje år. Jag vågar liksom inte prova något annat...

Rent generellt rekommenderar jag dock att var och en som vill testa det här systemet provar ut några lätta och sköna skor av typen trailrunners eller terränglöpningsskor. Hur olika skor sitter och fungerar är oerhört individuellt, så var och en måste avgöra vad som passar bäst. Få människor verkar trivas med att gå i så mjuka skor som jag.

Viktigt är att skorna torkar snabbt, för på långtur i skog eller fjäll så kommer de att bli blöta. Om och om igen. Minimalt med stoppning och läder alltså. Likaså anser jag att Mextex-foder inte bara är meningslöst utan också kontraproduktivt för lågskor under vandring. Vatten kommer att rinna över kanten och ned i skorna förr eller senare. Ett mextexfoder innebär i detta läge bara att det tar längre tid för vattnet att dränera ut och för skorna att torka.

Mextexfodrade träningskor är utmärkta för stadsbruk och för annan användning på hårdgjort underlag där man oftast kan undvika att hamna i vatten ovanför skokanten. Vilket naturligvis är det ändåmål för vilket 90% av sådana skor också används.

Mina strumpor idag 1
Mina favoritstrumpor är fortfarande de ankelsockor av nylon på 30 eller 50 denier som kan inhandlas på ICA eller Konsum. Andra strumpor jag provat tar bara längre tid på sig att torka när de blir blöta och kyler därmed foten under längre tid. Men jag vet många som svär på att tunna yllesockar är suveräna. Var och en får prova sig fram.

Tunna nylonstrumpor, i detta fall långa och utanpå hemsydda mextex-sockar

Min gissning är att dessa tunna strumpor är vad jag har på fötterna när jag vandrar under 75% av tiden. Detta är naturligtvis i viss mån väder- och terrängberoende. Men jag har vandrat med detta system genom bäckar och snöfält i Sarek, i stenskravel i Unna Räitavagge, över Pyramidpasset och upp på Kebnekaise sydtopp.

Så länge jag håller mig i rörelse så är mina fötter varma och oftast lite småfuktiga. Men det är en fuktighet som inte är instängd och uppvärmd och mjukar upp huden. Snarare en slags naturlig fuktighet som nog följt människan sedan grottåldern och som mina fötter inte på verkar fara illa av. Jag har aldrig haft något skavsår sedan jag började med detta system, vilket var motsatsen till situationen när jag använde stövlar och kängor.

Mina strumpor idag 2
De återstående 25% av vandringen är när de blöta fötterna tenderar att bli kalla trots att jag rör mig med packning på ryggen. Detta inträffar antingen när jag går långa sträckor i kallvatten, som myr, eller när det är längre perioder av regn och blåst. Snöfält är sällan något problem om de inte är väldigt långa och blöta. När man väl kommer ut på andra sidan torkar fötterna som regel snabbt till och blir varma.
Rocky Goretex sockar

När jag märker att fötterna börjar bli kalla, och att det som gör dem kalla inte verkar ha något synbart slut, sätter jag på mig vattentäta sockar. Dessa är antingen av märket Sealskinz eller Rocky Goretex. Det finns även Goretexsockar avsedda för cykling som jag hört andra vara nöjda med, men som jag själv aldrig provat. Här finns en särskild artikel som jämför Sealskinz och Rocky Goretex.

Sealskinz i solen efter en blöt förmiddag

Helt enkelt; så fort du blir kall om fötterna så gör något åt det. Vid kortare pauser tar jag ofta av mig skor och strumpor. Det går på några sekunder med den här utrustningen. Vid längre pauser tar jag på mig torra, varma sockar ur packningen. Oftast ett par gamla fiberpälssockar. Dessa är visserligen i det tyngsta laget, men har fördelen att fylla ordentligt innanför de vattentäta sockarna när dessa behövs. Enbart de tunna strumporna innanför Sealskinz räcker inte alltid för att jag skall hålla värmen om det är kallt och blött.

Fördelar med systemet
Den främsta fördelen med systemet är att det är betydligt enklare än något annat jag provat. När man väl accepterat att det är en del i systemet att bli blöt om fötterna så frigörs man från en mängd krångel. Likväl kan det ta emot första gången på morgonen som man med sovsäckvarma fötter kliver i sin första bäck. Men sedan är man fri.

Fri att låta bli att trippa på gräskanter, balansera på stenar eller trampa sig fram på videgrenar för att hålla det farliga vattnet under skoskaftens kant. Fri att slippa pyssla om och smörja sina kängor som rumporna på små spädbarn. Fri att inte behöva ständigt behöva byta mer eller mindre fuktiga sockar mot torra för en bra fotkomfort. Fri att slippa ta av sig kängor och strumpor, binda på ryggsäcken, ta på vadarskorna, vada 3 meter, ta på sig sockor och kängor, gå 100 meter, ta av sig kängor och strumpor, binda på ryggsäcken, ta på vadarskorna, vada 5 meter och så vidare ad nauseam...

En skjorta över fötterna för att hålla värmen under en rast

Den fotfrie vandraren bara vandrar. En bäck är inget som får en att bryta steget, man går i med skor och byxor. Tunna byxor och snabbtorkande skor gör att värmen är tillbaka och det mesta vattnet borta efter 50 meter. Är man 12 år kan man till och med tycka att det är ganska coolt att bara gå rakt ned i vattnet med skor och kläder på, vilket min son gjorde när vi var i Kebnekaise-området. Helt plötsligt var det ingen förälder som tjatade om att han inte skulle blöta ned sig längre.

Mitt lilla tips
Blotta tanken att man skall kunna gå i fjällen utan de traditionella kängorna eller stövlarna är så upprörande för många att jag ibland undrar om man utmanar en grupp religiösa fundamentalister. Många motargument som framförs är sakliga, men många är också mycket känslomässigt färgade. Man vägrar att själv prova och säger ändå utan att blinka till den som faktiskt provat: Det går inte.

Det är coolt att vada i Unna Räitajaure

Jag kan bara redovisa mina egna erfarenheter och min egen uppfattning, vilket jag gjort här ovan. Men jag tror inte att jag är så speciell att mitt system bara fungerar för mig. Mitt råd är därför: Pröva detta i sommar!

Det är väldigt enkelt. De flesta vandrare som använder kängor eller stövlar bär med sig lättare skodon att använda vid vad eller i lägret på kvällen. Köp ett par nylonstrumpor och testa sedan att gå i de lätta skorna och bära de vanliga skodonen i ryggsäcken. Känns det inte bra är det enkelt att byta tillbaka till de vanliga kängorna. Exakt som jag gjorde vid det första testet vid Tjeggelvas.

Du behöver inte köpa några vattentäta sockar om du inte vill. De är ganska dyra och inte särskilt slitstarka. Man kan ta med sig ett par slitstarka plastpåsar att dra på om det blir kallt. De flesta har någon i bekantskapskretsen som har påsar från Systembolaget. Dessa är sega och slitstarka och lagom stora. Torra strumpor inunder och sedan plastpåsen med en blöt strumpa utanpå för att hålla allt på plats funkar bra.

Men om du verkligen vill testa systemet så att du vågar lämna kängorna hemma nästa gång så bör nog satsa på ett par Goretexsockar av lämplig modell. A

Fältbiologernas stridsrop på 70-talet var: Håll stövlarna leriga!

Fjäderlätts stridsrop för 2000-talet är: Håll fötterna blöta!

Diskutera blöta fötter

Sublite - Tarptent i Tyvek för de värsta gramjägarna

Prylspan Det har varit ganska tyst från Henry Shires på Tarptent sedan Contrail presenterades för ett par år sen. Nu vet vi dock vad han knåpat ihop på bakgården för att klå konkurrenterna i garaget bredvid: ett tält av Tyvek!
Av Martin Nordesjö

Just nu verkar det pågå en tävling om det lättaste enmanstältet i USA. Variant efter variant presenteras och som vandrare tycker jag att det är lite frustrerande. De flesta av oss vill dela tältet med en eller flera personer, och dessutom är ju enmanstält den tyngsta tältvarianten per person. Så varför inte ge oss fler 2- och 3-manstält istället?

Men som prylspanare tycker jag ju att de nya lösningarna i Tarptent Sublite intressanta. Tältet liknar ett rymligare Contrail (det har till exempel de två fippliga småpinnarna vid fotänden) med ingången på sidan, men har två lösningar som gör det spännande. För det första är Sublite rest på två vandringsstavar som står i ett A. Förutom att frigöra golvyta ger det bättre stabilitet än när man bara använder en centralt placerad stav. För det andra kommer tältet inte bara finnas i silikoniserad nylon, utan även i Tyvek. Silnylonvarianten, som ännu inte är helt klar, kommer att ha mer ventilation än vad som syns på våra prototypbilder.

Största begränsningen med Tyvek är såklart att det inte är helt regntåligt. Det klarar korta och lugna regnskurar, men när det störtregnar i några står det inte längre pall. Tyvek är inte heller lika rivtåligt som silnylon. Det finns dock fördelar som gör att den som vandrar i rätt klimat faktiskt kan föredra Tyvek. Det är lätt, billigt, det andas bra, det håller formen i väta och det reflekterar en hel del solljus. En annan fördel är att Tyvek är lätt att fältlaga med spillbitar och lim. Lim används också för att täta sömmarna.

Sublite kommer väga ca 500 gram i Tyvek och 560 i silnylon (inklusive 4 markpinnar).
Priset kommer ligga på en dryg svensk tusenlapp i Tyvek.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att ett Tyvektält är ett alternativ när kondens och hetta är större problem än hårt regn. I svenska mått mätt alltså ett sommarskogstält för kortare turer.

Diskutera Tarptent Sublite

Lättpackning för 50 år sedan - svårt att slå idag

Teori/praktik En av våra läsare, Erik Essén, skickade över en artikel han hittat i Svenska Fjällklubbens årsbok från 1959. Den var skriven av Elsie Hulthén och handlade om hennes lätta fjällpackning för sommarbruk.
Av Jörgen Johansson

"Det var en gång i sagan en kung som drog ut för att söka efter världens lyckligaste människa och byta skjorta med honom. Efter många irrfärder fann han en man som var fullkomligt lycklig och inte önskade sig någonting. Men den mannen hade ingen skjorta."

Så börjar Elsie Hulthén sin essä och fortsätter sedan: "Har vi inte allesammans kommit lite för långt åt motsatt håll? Visst är det fascinerande att studera den sammanställning av utrustningskataloger från hela Europa som finns på Fjällklubbens bibliotek.Men för vanliga sommar-dalkrypare är de flesta av de här fina sakerna både onödiga och oöverkomliga."


Är det någon som känner igen sig? Ja, jag gör det. Och då är det naturligtvis värt att fundera över hur patetiska facsmiler 1959 års utrustningskataloger var jämfört med dagens färgencyklopedier. Och om allt det som då var oöverkomligt och nu är överkomligt nödvändigtvis har blivit så mycket nödvändigare.

Utrustningslistan
Elsie Hulthén beskriver sedan den packning hon hade med sig hem efter sju veckors strövtåg i fjällen "den gudabenådade sommaren 1959":

Vikt i gram Utrustning
1 250 Ryggsäck
200 Småprylar i ryggsäckens fickor
900 Sovsäck
100 "Madrass"
1 250 Tält
400 Tältpinnar och skarvstänger
900 Varma kläder
300 Regnkläder
200 Pyjamas, handduk, näsdukar
100 "Lägerskor"
350 Kaffepanna och kastrull
200 Mugg, tallrik och matbestick
300 Spritkök och rödspritsflaska
300 Överbliven mat (reservproviant)
6 750 SUMMA

Till detta kom sedan vandringsstaven som bestod av 4 st hopbundna stänger av glasfiber - tältstängerna.

Egen tillverkning
Mycket av Elsies prylar hade hon själv gjort. Ryggsäcken bestod av en gammal mes ("om man aldrig bär mer än 10-15 kg, varför skall man då ha en säck som tål och rymmer 35? Det är frågan om man ens behöver mes.") och en säck av silvergalon hon sytt själv.

Sovsäcken bestod av Karakoram-nylon från Friluftsmagasinet för 11,50 kr/m. Hos Åkerlunds på Sibyllegatan 48 köpte hon fint gåsdun. De fyllde dessutom säcken åt henne för 2 kr per fack. Hennes "madrass" bestod av ett stycke skumplast som hon lade under höften, tillsammans med dunjackan om hon inte hade denna på sig.


När det gällde tältet ville hon ha något rymligt om hon skulle bo i det vecka efter vecka - inte "skräddarsytt som Tarfala-tältet". Hon valde en igloo-modell med kvadratisk botten och sidorna 1,8 m. I detta kunde tre personer sova bekvämt, menar hon. Vilket väl förutsätter att ingen är över medellängd tycker en som är över 1, 9 m. Hade ett innertält av tunn nylon och ett yttertält av plast och ett annat tält av belagd nylon. Det dubbla tältet vägde 2 kg, det enkla 1,25 kg. Och "det skall ju inte vara golv".


De varma kläderna i packningen består av "undetröja av ylle, yllekalsonger, dunjacka och raggsockor, regnkläderna är ett par byxor sydda av överblivet tälttyg och en tunn plastrock med huva".

En intressant detalj i packningen är pyjmasen, tillsammans med näsdukarna förmodligen det man inte träffar på hos dagens lättpackare. "Pyjamasen är av mörkblå, bubblig nylon, väger 80 gram och kan vid värmebölja användas som vandringsdräkt".En annan detalj som skulle stå sig bra på dagens gör-det-själv-sajter: "Lägerskorna är hemgjorda sandaler; sulor med remmar av lapska skoband".

Elsie Hulthén avslutar sin artikel på följande sätt: "Det är väl ingen som betvivlar att man får inte bara dubbel, utan tiodubbel glädje av vandringen, om "ryggan" väger 8 kg istället för 24!"

En allvarligt menad fråga
Ja, vad kan man säga efter att ha läst Elsies beskrivning av sin utrustning annon 1959, annat än: Inget nytt under solen.

Hade jag läst artikeln för några år sedan kunde jag ju struntat i att skriva "Vandra fjäderlätt". Det mesta var ju uppfunnet redan för 50 år sedan. Faktiskt för ännu längre sedan. Horace Kephart är en amerikansk författare som i början av 1900-talet skrev böcker om vandring med lätt packning. Hans "featherweight" backpack vägde 10 lbs. Även det svårt att slå idag. Som Chris Townsend skriver i The Backpacker's Handbook: "Hiking styles go in cycles, and ultralight hiking has boomed before". Lättpackning återupptäcks alltså med jämna mellanrum och Fjäderlätt har möjligen betydelse i sin tid och i sitt sammanhang.


Och den allvarligt menade frågan från mig är då: Varför är det så?

Vad är det för mänsklig, eller omänsklig, mekanism som gör att oavsett vilka tekniska framtsteg som görs i form av utrustning och material så blir vandrarens packning med en enastående envishet alltid tyngre och tyngre. Och tyngre. Tills vi når gränsen för vad vi faktiskt orkar bära. En tredjedel av kroppsvikten eller en fjärdedel av kroppsvikten brukar man prata om som en övre komfortgräns.


Tills reaktionen kommer. Och många med förvåning, jag själv till exempel, återupptäcker att man får "tiodubbel glädje av vandringen, om ryggan väger 8 kg istället för 24". Och att det är ganska enkelt att minska packvikten från 24 kg till 8 kg utan att förlora i varken säkerhet eller komfort.

Vad är det för kraft, som likt gravitationen, inte bara drar i ryggsäcken underifrån, utan också ständigt fyller på den uppifrån?

Diskutera

Current articles

All articles