Funkar ultralätt i ”världens värsta väder”?

Turer Två av killarna från Klippiga bergen-kursen jag var på hösten 2007 håller på och testar lätt vinterutrustning i White Mountains, New Hampshire, USA. De är på väg till Mt Washington som skryter med ”världens värsta väder” i form av låga temperaturer och våldsamma vindar.
Av Jörgen Johansson

Jim Bailey och Brian Doble bor båda i nordöstra USA och fann varandra på BPLs Trekker III. De planerar nu en helgtur med övernattning på toppen av Mt Lafayatte, ett stenkast från ökända Mt Washington. Över hundra personer har dött på det berget.
Jim och Brian har under hösten testat den typ av lätt utrustning som vi använde på kursen i oktober, men i betydligt vintrigare förhållanden än de futtiga minusgrader vi hade i Montana. Syftet har varit att känna sig för och få förtroende för att det lätta utrustningstänkandet fungerar även när det är sträng kyla. Naturligtvis behöver man mer kläder och varmare sovsäckar, men den sammanlagda packvikten blir ändå betydligt lägre än vad de flesta nog anser vara normalt för en midvintertur.


Inom några veckor räknar Jim och Brian att genomföra sin tur till Lafayette. Efter detta kommer vi att rapportera mer om deras upplevelser, utrustning och slutsatser. Jim skickade med några bilder från en tur till Lafayette som han gjorde för några år sedan. Den får vi suga på så länge. Jag avslutar aptitretaren med några rader ur senaste mejlet från Jim:

”Very excited now as well as others that will be involved, only obstacle is weather, was up near that ridge in June with 65-95 mph winds, actually saw a guy come off that ridge wearing a shredded silnylon poncho.”

Läs om vädret vid Mt Washington

Bilder från Grubbdalen















Jysk-underlaget finns även på Rusta

Prylspan Ibland refererar vi till ett Jysk-underlag som är tunt, lätt och billigt. På Rusta finns en ”yoga-matta” för 19 kr på Rusta, och det verkar vara samma produkt.
Av Martin Nordesjö (tips: Peter Nermander)

Den här typen av tunna cellplastunderlag passar bra på raster och som komplement till ett kort självuppblåsande när man sover. Den som inte är så kräsen kan även ha det som enda underlag på sommaren. Måtten är 180 x 50 x 0,8 cm och vikten ligger på 140 gram (ge och ta 20), vilket är ungefär hälften av vad många andra billiga cellplastunderlag väger.

Ett alternativet till yoga-mattor är att beställa ett Evazote-underlag , till exempel från MEC i Kanada. Det köpet blir både dyrare (85 kr + frakt, skatt osv) och bökigare, men man får ett hållbarare liggunderlag.

Produktsida på Rusta Produktsida på MEC (Evazote Bivy) Diskutera på Utsidan

Cocoon - lätt syntetvärme

Prylintryck Att syntet tål väta bättre än dun är en gammal sanning. Att syntet väger mer än dun är också en gammal sanning. Men det finns nu en verkligt lätt uppsättning varma syntetfodrade värmeplagg. Mina intryck är övervägande positiva.
Av Jörgen Johansson

Cocoon är ett produktnamn som används på vissa produkter från Bozeman Mountain Works. Dessa produkter går endast att köpa från BackpackingLight.com. Kanske för att det är samma person, Ryan Jordan, som står bakom båda företagen...

Under av enkelhet
De produkter jag testat är de allra enklaste och lättaste varianterna av företagets lätta syntetplagg. Yttertyget är det extremt lätta och hållbara Pertex Quantum och fyllningen är Polarguard Delta (68 g/kvm), tillsammans med Primaloft ansedd som de bästa syntetfyllningarna för närvarande. Fyllningen ger ett loft på uppskattningsvis en centimeter.
Byxorna, Cocoocn UL 60 Pants, är ett under av enkelhet, med resår runt vristerna och resår med dragsko och snörlås i midjan. That's it. Inga blixtlås eller fickor. Bara byxor. Och lätta. Mina XXL väger 230 gram på brevvågen hemmavid.

Jackan/tröjan jag valde är Cocoon UL 60 Hoody. Den har således huva och är därmed något tyngre än tyngre än sina syskon, västen respektive den huvlösa jackan. Den har ett 3/4-långt blixtlås framtill (och bör kanske därför kallas tröja istället för jacka) och åtdragbar snörning/shockcord med lätta snörlås runt huvöppningen. Resårer vid handlederna och i midjan. That's it. Vikten för min XL är 320 gram.

Perfekta rastplagg
Detta är värmeplagg som man sätter på sig vid raster och liknande. De är vindtäta men inte vattentäta. De är DWR-behandlade så några minuter i duggregn är inga problem, för den som behöver uträtta naturbehov under natten. Men om det regnar det bör man alltså ha regnkläder utanpå dem.

Byxorna är väldigt sköna för sen höst och vinterbruk. För sommarbruk i fjällen känns de onödigt varma, men det beror naturligtvis på vad man gör. Står man stilla längre perioder och säkrar vid klättring eller liknande så kan de vara sköna.

Jackan är en överlägsen ersättare för alla fleecetröjor. Vindtät och betydligt varmare än motsvarande tjocklek eller tyngd i fleece bedömer jag den som det perfekta rastplagget för sommarbruk. Att den har en huva adderar en aning vikt (20-30 gram), men det är det väl värt. Med den huvan kan man lämna den varma mössan hemma på sommaren om man har en vindblus med huva och/eller regnjacka med huva som komplement till keps eller hatt.

Detta är inga slitplagg. Betrakta dem som dunplagg och behandla dem därefter så funkar de bra. Den tunna väven (samma som används i marknadens lättaste sovsäckar) är betydligt starkare än man kan tro, men har naturligtvis sina begränsningar.

Vill man ha slitstarkare och vattenbeständigare plagg så finns Cocoon Pro 60 Parka med yttertyg av Pertex Endurance, som är vattentätt och andas. Detta adderar ungefär 50 gram i vikt. Motsvarande byxor heter Cocoon PRO 60 Side Zip Pant. Förutom vattentätt yttertyg har de också blixtlås i sidorna vilket adderar ungefär 150 gram i vikt jämfört med de vanliga Cocoon-erna.

Min personliga åsikt är att att vattentäta yttertyger på isolerande plagg är onödiga. Det vattentäta tyget minskar möjligheterna att ventilera bort kroppsfukt ur isoleringen. På vandring behöver man ändå regnkläder, vilka man bör ha över det isolerande skiktet om det regnar. Men detta beror förstås också på i vilka sammanhang och på vilket sätt man använder de här plaggen. Skall man ha dem för trottoar-trekking är vattentäthet mer användbart.

Under en kurs i Klippiga Bergen i oktober 2007 använde jag de här Cocoon-plaggen som förstärkning av sovplaggen. Ryan Jordan menar att särskilt byxorna är väldigt viktiga om man vill snåla med isolering i sovsäck eller quilt och ändå slippa att frysa. Isolering på överkroppen har de flesta som regel ändå.

Cocoon är avsedda att användas under fuktiga förhållanden där man har små eller inga möjligheter att torka plaggen. Det kan vara längre expeditioner, utan eld eller möjligheter att komma inomhus. Dunfyllning ackumulerar som regel fukt både inifrån och utifrån under sådana förhållanden, och loftet och därmed isoleringsförmågan minskar ofta radikalt. Polarguard Delta behåller mer av sitt loft än dun under sådana förhållanden.

Bedömningar
Detta är enkla plagg där man koncentrerat sig på funktionerna bra isolering och låg vikt vilket tilltalar mig. Jag är imponerad över att jackan är nästan 100 gram lättare än min MEC Northern Lights, som är både tunnare och framförallt, saknar huva.

Att kunna dra på sig byxorna under de vintriga förhållandena med några minusgrader på Beartooth Plateau, där jag först använde dem, var mycket skönt. Hoodyn kommer att ersätta min 100 gram tyngre dunjacka från Western Mountaineering på sommarture i de svenska fjällen. Jag räknar med att använda hela stället på vinterturer. I det sammanhanget hade en Sidezip-funktion varit en fördel för att enklare få på byxorna när man har skidpjäxor.

För vinterturer räknar jag med att sova i det här stället. I extrem kyla kan man också skida i stället, alternativt bara med byxorna eller tröjan som förstärkning. Som extra värmeplagg under vinterturer tänker jag addera den nämnda dunjackan.

Jag gillar de här plaggen skarpt trots att de bara finns i den sanslöst tråkiga färgen charcoal. Eller möjligen just därför...

Mer om Cocoon-stället
Utrustning för kursen i Klippiga bergen

Produktsidor

Diskutera på Utsidan

Utrustning för kursen i Klippiga bergen

Turer Utrustningen för BPL Wilderness Trekker III var lite speciell. Naturligtvis ultralätt men restriktionerna kring antalet prylar vi fick ha med oss var också ganska hårda. Ingen GPS, ingen klocka. Endast en enda vattenflaska som även tjänstgjorde som mugg för varma drycker samt kissflaska vid behov och inte heller något toalettpapper...
Av Jörgen Johansson

Utrustningen i sin helhet framgår av utrustningslistan (se längst ner). Vi hade alla runt 8 kg i totalvikt för personlig utrustning, ”from skin out”. Till detta kom gemensam utrustning som tält, kokutrustning och säkerhetsutrustning. Samt mat. Den gemensamma utrustningen fördelade vi mellan oss och roterade mellan dagarna. Det är svårt att veta exakt hur mycket vi bar, men jag tror inte att jag bar mycket mer än 10 kg på ryggen vid något tillfälle, utom möjligen de dagar jag bar själva tältduken. Det är ganska lätt för en vintertur, låt vara ingen midvintertur precis.



Här är några kommentarer och funderingar kring utrustningen. Flera av de prylar jag använde kommer jag att skriva mer detaljerade synpunkter på när jag använt dem ytterligare.

Allmänt
Kursen genomfördes under vad man närmast kan kalla vinterförhållanden. Snö fanns i djupa drivor eller ett 10-20 cm täcke nästan överallt. Undantag var renblåsta klipphällar och vattendrag. Temperaturen var runt noll eller någon plusgrad dagtid och nattetid gissar jag att temperaturen sjönk till 5-10 minusgrader de två första nätterna. Sista natten på lägre höjd var mildare med enbart någon enstaka minusgrad.


Vädret var i huvudsak soligt och vackert utan besvärande vindar. Ibland blåste det snålt och kallt och man fick dra upp huvor och ta på sig vantar, men vinden var aldrig i närheten av att kunna kallas hård. Ibland värmde solen och det var vindstilla. Då gick man med vindblusen uppknäppt till midjan och ärmarna uppdragna till armbågarna.

Sammanfattningsvis så var utrustningen för de flesta av oss nog ganska optimal. Alla höll värmen och var nöjda med att de lätta skorna fungerade så bra som de gjorde, även om nästan alla var blöta om fötterna under större delen av turen. Dagtid var det inga problem och nattetid räckte isoleringen till för en hyfsad vila. Hade det varit ytterligare 5-10 minusgrader, vilket mycket väl kunnat inträffa, så hade det blivit kallt på nätterna.

Fötter
Alla använde lätta löparskor eller trailrunners, utom Ryan Jordan som hade ett par extremt lätta kängor från Inov-8. Tillsammans med damasker höll han sig torr och varm hela tiden. De flesta hade vattentäta trailrunners och någon form av damasker. Alla som hade den lösningen blev blöta av pulsandet i snön. Damasker och lågskor är en kombination som svårligen blir tät. Själv hade jag lätta meshskor av samma typ som jag använder sommartid i kombination med Rocky Goretex-sockar. Någon annan hade Sealskinz. Detta fungerade perfekt det första dygnet, men sedan började mina sockar läcka och jag blev också fuktig om fötterna.

Jag hade använt mina Rocky-sockar under 3-4 dagars blöt vandring runt Glacier Peak några veckor tidigare, och då hade de fungerat suveränt. Hade jag haft nya Rocky till kursen är jag övertygad om att min sko-lösning hade varit idealisk för mig. Min slutsats är att Rocky håller bättre för slitage än Sealskinz. De är också lättare och lär andas bättre. Jag har svårt att märka någon skillnad.

Det var med viss glädje som jag skrev in följande i utrustningslistan inför turen: "Gaiters, traditional Lap style, 4 g". Världens lättaste damasker? Jag knöt alltså helt enkelt ett par tunna band runt byxornas nederdel, strax under den elastiska kanten överst på Rocky-sockarna. Valken denna bildade höll hela tiden byxorna på plats och hindrade snö från att tränga ned i strumporna. En oerhört bra och lätt lösning sammantaget.

Under dagtid hade vi inga problem att hålla fötterna varma trots att vi var fuktiga/blöta. Kallast blev det på kvällen i lägret när vi kokade vatten och reste tält. Alla bytte sedan till torra nattsockar och torkade dagsockarna i sovsäckarna under natten. Sockarna vi använde var yllesockar som var kraftigare än för sommarbruk och vägde runt 80-100 g per par.

Gångkläder
Jag hade förmodligen valt mina hemsydda lätta nylonbyxor på 165 gram om inte Ryan hade krävt något tyngre byxor med högt vätningsmotstånd.

Foto: Jim Bailey

Jag köpte då ett par Arcteryx Gamma LT i Seattle några veckor innan kursen. Don Wilson i min grupp hade samma sorts byxor och blev mycket förtjust. Gamma LT väger runt 350 gram och är av tunn, elastisk softshell. De är vädersbeständigare mot snö och regn än mina hemsydda, men detta behövdes inte under kursen. När det blev kallt om knäna i motvinden så drog jag mina hemsydda holkar över.

Som undertröja dagtid använde jag Fjällrävens Hoody plus en lätt vindblus. Vid behov hade jag kunnat förstärka detta med nattskjortan, min gamla Woolpower-tröja. Det behövdes dock aldrig. När snålblåsten var som värst drog jag istället på mig regn- och stormplagget Oz Pullover från Haglöfs. Detta in kombination med min hemsydda huva av ripstopnylon och Primaloft-vaddering samt fleecehandskar och vindtäta överdragsvantar av silnylon räckte för alla förhållanden vi stötte på.

Värmekläder
Jag hade inhandlat en Cocoon Pullover Hoody (320 g) och matchande överdragsbyxor (230 g) från Ryan Jordan. Dessa är i Pertex Quantum och Polarguard Delta, enkla, grå och enastående lätta. Tröjan använde jag ibland vid längre raster om det var lite kyligt. Hela stället åkte på när vi slog läger och var suveränt skönt. Framförallt de fluffiga byxorna tillförde väldigt mycket värme. En separat artikel om de här plaggen kommer.


Jag sov också i den här fina pyjamasen och de blev klara favoriter under turen och kommer att följa med på vinterturer i framtiden.

Sovplagg
Tillsammans med Cocoon-stället använde jag två quiltar som jag hyrde av Ryan. De var i samma material som pyjamasen. Den ena en UL 180 (560 g) den andra en UL 60 (360 g). Under detta ett 5 mm tjockt Evazote cellplastunderlag som jag plockade upp på Mountain Equipment Coop i Calgary på vägen till kursen. För att ligga mjukt kompletterade jag detta med ett självupplåsande Torsolite som jag köpte av Ryan. Allt detta stoppades ned i min hemsydda bivacksäck på drygt 200 gram, vilken skulle skydda hela paketet mot yrsnö och hjälpa till att hålla allt på plats och minska draget.

Foto: Backpackinglight.com

Quiltar är enligt mina erfarenheter inte idealiska för temperaturer nära och under noll och den här lösningen hade inte varit mitt förstahandsval. Jag hade en del problem med att det läckte kall luft på ryggen när jag låg på sidan och inte fick stoppat in kanterna på quiltarna under kroppen. Detta förvärrades av att det var dubbla quiltar i slipprigt material som inte var lätt att styra i halvsovande tillstånd. Men eftersom jag inte hade någon tillräckligt lätt syntetsovsäck, och syntet var föreskrivet, och inte ville köpa en sådan för dyra pengar bara för kursen så valde jag denna kombinerade köp- och hyrlösning.

Foto: Backpackinglight.com

Orsaken till att Ryan krävde sovutrustning av syntet hade att göra med kursens syfte; långa turer på många veckor i arktiska sammanhang. Ryans erfarenhet är att dun under sådana förhållanden ackumulerar så mycket fukt att isoleringen så småningom går förlorad. Detta eftersom man under sådana förhållanden inte har tid att torka utrustningen, inte heller kan räkna med att det går att göra upp eld eller att det finns hus att komma in i. Jag delar den här uppfattningen.

Sammanfattningsvis så fungerade sovutrustningen tillräckligt bra. Men jag hade hellre valt dun, och definitivt helst en sovsäck om min plånbok varit outtömlig. Dun hade naturligtvis inte varit något problem under tre nätter som dessa. Men syftet med kursen var som sagt att vi skulle träna oss att använda utrustning för längre barmarksexpeditioner med risk för snö och kyla.

Bära
Själv använde jag den större av mina båda hemsydda ryggor. Den rymmer 60-65 liter och väger 485 g. Till detta kommer 150 g för den midjeväska som ryggsäcken vilar på vid ryggslutet och som tjänstgör som avbärarbälte. Ryggsäcken var mer än tillräckligt stor, även för de dagar då jag bar tältet. Som vanligt imponerade den tudelade "avbärarfunktionen" och jag skulle tveklöst välja samma ryggsäck igen.

Ryan hade den större varianten av Golites Jam2, Pinaccle, och var lika nöjd med den som jag är med Jam2. Min hemsydda ryggsäck har dock fördelen av de stora mesh-fickorna utanpå, där jag förvarar förstärkningsplagg, godis, vattenflaska och annat smått och gott. Karta, kompass och kamera reser i en liten silnylonficka framtill på midjebältet.

Skydd
Här hade vi möjlighet att sätta upp och välja mellan två olika lösningar innan vi gav oss iväg. Vi satte upp både Golite Shangri-La 6+ och 8+ samt Titanium Goats assymetriska tipi Vertex 8 utanför lodgen. Båda tälten var sydda i silnylon och saknade golv. Assymetrin ställde till det vid uppsättningen av titangeten medan Golites traditionella ryggåslösning var mer intuitiv för alla. Båda grupperna valde Golite och vår grupp var snabbast och snodde det största.



Med fem personer i ett 8+ tält hade vi mycket gott om plats. Tältet vägde 2,7 kg vilket bara var 300 gram mer än variaten för 6+. Duken samt pinnar och stänger fördelades i gruppen, liksom övrig gemensam utrustning. Men med tanke på komforten så understryker vikten på mindre än 600 gram per person viktfördelarna med att dela utrustning med andra.

Mathållning
Eftersom kursen syftade till att träna oss för längre turer utan provianteringsmöjligheter försökte vi undvika att använda bränsle som vi måste bära med oss. Detta stjäl vikt i packningen från maten, något som är viktigt att tänka på i sammanhang där initialvikten är mycket hög trots att man använder ultralätta prylar.


Vi hade prototyper av Caldera Cones i titan; två per grupp. Till detta hörde ett kokkärl på ca 1,5 liter. Till varje kök hörde och en full Trangia-brännare, några Esbit-tabletter samt tändmaterial och eldstål. Vi använde Trangia-brännarna sista morgonen och gjorde slut på T-spriten vid det tillfället.

Caldera-spisarna funkade ganska bra, men användningen tog naturligtvis mer tid än för ett traditionellt kök. Bränslet vi använde var hyfsat men ytfuktigt och det tog ofta en bra stund att få ordentlig fyr. Man var också tvungen att bevaka kokningen och elda kontinuerligt. Det kokande vattnet hälldes sedan direkt i matpåsarna från Aloksak och vi åt direkt ur dem. BPL stod för frukost och middagar och allt detta var vegetariskt och ekoodlat. Och gott.


Till detta hade sedan var och en färdigpackade påsar med snacks som skulle ätas ungefär varannan timme under dagen. Fyra påsar per dag och med minst 400 kcal i varje var målet. Själv lyckades jag komma upp i 550 kcal genom att komplettera min vanliga mjölkchoklad-hasselnötter-russin-kost med solrosfrön och Crostini-kex. Istället lämnade jag russinen hemma.

Allt detta hade säkert varit utmärkt om jag inte drabbats av höjdsjuka med åtföljande illamående. Detta gjorde att solrosfröna och Crostinikexen inte gick att pressa ned. Som tur är gillar jag hasselnötter skarpt, vilket magen tydligen visste, så jag klarade mig hyfsat på dessa och mjölkchokladen. Russinen hade säkert gått ned, men de var ju inte med.

Övrigt
Snöskorna fungerade ypperligt. Vi hade inte haft det lätt utan dem. De inbyggda titanbroddarna gav strålande fäste på isig skare I både med och motlut. Broddarna fick slita hårt på stenigt underlag ibland, men behöll sin skärpa mycket bra. Tyvärr fanns det en brottanvisning där tåremmarna bröts mot den metallplatta som höll dem fastskruvade, vilket ledde till att flera fältreparationer måste göras. Detta visade sig dock vara enkelt med lite silvertejp och en smula pyssel och funktionen blev inte nedsatt av detta. Det är värt att notera att detta är snöskor för tävlingsbruk och inte avsedda för den typ av påfrestningar som vi utsatte dem för.

Säkerhetutrustningen för gruppen bestod av reparationsgrejor och en del extra sjukvårdsprylar. Ryan bar också satelittelefon för att kunna kommunicera med omvärlden vid behov.


Sammanfattning
När det gällde utrustning så stärktes jag i tron på att man klarar även vinterförhållanden med lätt utrustning. Sedan är det naturligtvis självklart att midvinterförhållanden med riktigt låga temperaturer kräver mer kläder och varmare sovutrustning än den vi hade. Men detta gäller framförallt sovutrustningen. Jag är övertygad om att jag kunnat skida i 30-40 minusgrader om jag dragit på min Cocoon-pyjamas. Varmare vantar och varmare skodon hade naturligtvis behövts.

Jag skulle troligen inte välja Golite Shangrila för svenska vinterfjäll. För en skogstur på vintern tror jag de funkar bra, liksom för sommarturer i fjällen. Men de stora vävytorna fångar mycket vind och jag skulle inte vilja bo i en vinterstorm på kalfjället med ett sådant skydd. Ett par bra tunneltält som t ex HB Kaitum eller Nammatj skulle innebära en total vikt på 5,5 kg för en grupp som vår. 1,1 kg per person är ungefär det dubbla jämfört med vad vi bar. Men med en sådan lösning klarar man även vinterfjället.

Själv föredrar jag också att sova helt innesluten i tyg under vinterförhållanden på tundra. Att yrsnö tränger in kan ställa till problem. Dessa kan till en del lösas genom vattenavstötande sovsäcksöverdrag, så att man inte direkt behöver frukta för sitt liv. Men vid dåligt väder blir det ändå väldigt obekvämt att vistas i en miljö där snö yr in och blöter ned det mesta.

Vad gäller förbudet mot toapapper så funkade snön anmärkningsvärt bra som substitut. Jag är inte förtjust i att använda organiskt material som toapapper, men kramsnö fungerar suveränt. Man tar en näve och kniper åt. Detta ger en spolformad klump på vilken man använder ena kortänden. Tro det eller ej, men det är inte alls kallt och obehagligt. Eller, inte mycket...

Packlistan i detalj

Packlista_Trekker_III.htm

Mer om kursen

Tidigare artikel: Kurs i Klippiga bergen

Ryan Jordans foton | Don Wilsons turberättelse | Podradio på BPL

Diskutera på Utsidan

Bra idé för stavhållare från Osprey

Gör det själv I vår kommer Ospreys nya Kestrel. Men det är inte säcken i sig som är intressant, utan det enkla fästet för vandringsstavar. Det är lätt att inspireras av idén till den egna säcken.
Av Martin Nordesjö

Även den mest inbitna stavgångaren vill ibland få undan stavarna. Terrängen kanske inte kräver dem, eller så kanske händerna behövs till kameran.

Ospreys lösning kallas Stow-On-The-Go och bygger på att man fäster stavarnas handtag i en ögla på axelremmen och stoppar spetsarna innanför en elastisk rem på säckens sida. Stavarna hamnar under armen, hyfsat ur vägen (har man inte telekopstavar bör man kanske undvika den här lösningen på bussen).

Att själv göra en likadan med några decimeter snodd och ett snörlås torde vara ganska enkelt, beroende på säckens konstruktion. Ospreys lösning har gummiklädda öglor för grepp och slitstyrka, vilket antagligen går att fixa med ett par bitar mjuk slang.

Diskutera stavhållare (Utsidans forum)

Kurs i Klippiga Bergen

Turer ”Backpacking Light's Wilderness Trekking III, October 9-15 2007, near Bozeman, MT. Imagine trekking across a vast mountain wilderness, ultralight style. In the northern Rocky Mountains during a season that tells you that fall has come and gone, but leaves you a bit unsettled about when deep winter will arrive. You see nothing but mountains and tundra. No roads, no trails, no lights indicating habitations.”
Av Jörgen Johansson

Visst lät det intressant och jag slängde in en anmälan utan några större förhoppningar om att hamna bland de utvalda tio kursdeltagarna. När jag stod med ena foten i resväskan på väg till en annan nordamerikansk vildmark, Glacier Peak, kom beskedet om att jag blivit antagen. Två vandringar i USA inom loppet av en månad – smällar man får ta!

Teoridelen
Några mil utanför Bozeman, Montana, på en lodge med utsikt mot Bridger Mountains hade vi ett drygt dygns teoreiska genomgångar. Grundförutsättningen för kursen var hur man planerar och genomför längre expeditioner i arktisk vildmark utan understöd (läs: proviantering) och givetvis med ultralätt utrustning.

Ryan Jordan, lättpackningsguru och grundare av Backpackinglight.com, var kursledare. Mycket av teoridelen handlade om hans egna erfarenheter från expeditionen Arctic 1000 som han var med om sommaren 2006. Grundproblemet i en sådan expedition är att om man vid starten måste bära 25–30 kg mat så finns det mycket litet utrymme för annan utrustning inklusive bränsle.
Under en och en halv dag föreläste Ryan en del, men huvuddelen handlade om att processleda diskussionerna bland deltagarna. Eftersom alla var erfarna handlade det mycket om att man skulle lära av varandra. Viktiga frågor var hur man agerar vid vandring genom björnland, hur man navigerar i okänd terräng, kanske i områden där det inte ens finns (tillförlitliga) kartor och hur man planerar en energieffektiv expedition i arktiska vildmarker där man måste bära med sig alla kalorier.

Utöver den utrustning jag var van vid för svenska vandringar tillkom några speciella detaljer. Varje deltagare utrustades med en burk med pepparsprej i ett hölster, avsedd att hålla alltför närgångna grizzlybjörnar på minst en armlängds avstånd. Eftersom snö och oväder den senaste veckan hade dumpat en del snö på högre höjder blev också lavinsändare och snöskor extra utrustningsdetaljer.
På eftermiddagen den andra dagen gick vi ombord på den lilla bussen med all vår packning. Fortfarande utan att veta vart vi skulle. Ryan teg som muren. Några timmars bussresa i ett soligt höstlandskap, till en del genom Yellowstone National Park, förde oss sedan till en guestranch. En stadig middag följde, där vår vegetarian Mike Clelland istället för biffstek fick några oformliga kycklingburgare. Han och vi andra skrattade glatt åt att detta förmodligen var det mest vegetariska någon på en ranch i cowboylandet Montana kunde tänka sig!

På kvällen fick vi ut våra kartor. Ryan hade hela tiden hållit sekretessen kring vart vi skulle på topp. Skulle vi nu få veta vart vi skulle? Inte direkt, kartorna var föga detaljerade och innehöll stora vita områden, inga platsnamn, inga skalor men ett svårchiffrerat virrvarr av höjdkurvor. För en svensk med begränsade erfarenheter av landskap som detta var intrycket ett landskap med höjdskillnader som fick det att svindla, van som man är vid relativt hyfsade avstånd mellan olika toppar, pass och dalar.
Foto: Ryan Jordan

Som tur var fanns det andra med större vana vid att navigera i den här typen av terräng i vår grupp. Kursdeltagarna delades i två grupper med fyra deltagare och en ledare i varje. Den senare hade inte till uppgift att leda gruppen större delen av tiden, utan var där som en säkerhetsfaktor, med tillgång till fullständigt kartmaterial och satelittelefon, redo att kliva in vid behov.

Ledare för min grupp var Ryan Jordan. Mina gruppkompisar var Don Wilson, Mike Clelland och Bryan Doble. Både Don och Mike var oerhört rutinerade klättrare och vandrare i min egen ålder. Bryan var lillgrabben med sina 28 år och ivrig vandrare med många utenätter från sin thruhike av Appalachian Trail några år tidigare, men utan erfarenhet av vandringar i västra USA.

Första dagen
Det var väckning 05.30 och frukost på ranchen. Sedan satte vi oss i den lilla bussen och körde någon timma. Uppåt och uppåt i bar det i de för oss okända bergen. Vi kom till en vägbom; vägen, en av de högsta i USA, hade nyss stängts för vintern. Det var 5–6 minusgrader och stämningen var dämpad i de två grupperna när vi tog på oss ryggsäckarna i det bleka gryningsljuset.


Vi hade fyra dagar framför oss och två hållpunkter på det kartliknande material vi fått ut; Start och Finish. Hur långt det var emellan dessa punkter visste vi inte. Detta var något vi måste försöka fastställa när vi började röra oss i terrängen. Vi följde vägen en bit, men klev sedan ut i det snötäckta klorfyllet när riktningen inte stämde med den vi önskade.

Vi började namnge företeelser vi såg för att kunna kommunicera med varandra. Den första var Wet Shoe Pond, där Mike trampade genom snön ned i en bäck och vattnet rann över damaskerna och ned i hans Goretexsko. Solen började stiga och värma oss och efter några timmar vandrade vi ett strålande solsken mitt bland höga berg och djupa dalar någonstans strax utanför Yellowstone. Mike Clelland identifierade bergskedjan vi såg i söder som Absaroka Range. Var vi var någonstans själva visste ingen, men det visade sig vara Beartooth Range.


Vi lagade ingen mat under dagen utan stannade ungefär varannan timme för att proppa i oss 400–500 kcal samt dricka vatten. Fördelen med de höga nivåer vi rörde oss på och de små bäckarna var att vi inte behövde behandla vattnet mot illasinnade bakterier och mikroorganismer.


Mitt på dagen tog vi på snöskorna nedanför en brant sluttning som skulle leda oss upp på närmare 3500 meters höjd. Det blev en lång och tung stigning för Brian och mig, som båda bodde på havsnivå och nu började känna av höjden. Don, Ryan och Mike, som alla bor på runt 1500 meters höjd och också var erfarna höghöjdsvandrare, hade inte alls samma problem.


Bryan hade haft en släng av feber den senaste helgen och fick en sprängade huvudvärk av migräntyp. Jag klarade mig utan huvudvärk, men kände det lätta illamående som hör ihop med höga höjder.

Mycket snabbt förvandlades vandringen uppför den branta sluttningen till krypfart med ett tungt steg för varje tungt andetag. Detta fortsatte för min del hela eftermiddagen. Jag hade inga problem så länge vi rörde oss horisontellt eller gick utför, men varje liten stigning tog hårt på mig och Brian. Det var här vi gav oss själva namnet Beach Boys, vilket sedan blev hela gruppens namn.

I en nedförsbacke föll jag lite långsamt när foten sjönk i snön, liksom i slow motion. Lika långsamt böjdes vandringstaven av kolfiber, sedan den kilats fast i en spricka, och bröts av. Jag stoppade delarna i ryggsäcken och fortsatte med en stav. Fick försöka laga ikväll.

Fram emot kvällningen såg vi såg lite träd på en lägre nivå och sökte oss dit. Jodå, det fanns både rinnande vatten, bränsle och bra utrymme för vårt stora tält från Golite. Medan Don och Mike slog upp tältet och Bryan fick vila så visade Ryan mig hur man använde de Caldera-spisar vi hade med oss.


Caldera är en titankon inuti vilken man både kan elda med trä, Esbittabletter och t-spritbrännare. Vi hade både en full Trangiabrännare och en handfull Esbittabletter med oss, men det var helt klart inget som skulle räcka hela turen. De skulle ge oss något mål om det inte fanns bränsle, men det handlade om att elda med ved i möjligaste mån.

När vi fått fart på våra två spisar kokade Ryan och jag vatten till hela gruppen. Det blev totalt åtta liter innan alla maträtter var dehydrerade och alla dryckesbehov tillfredställda. De flesta av oss ville också ha en varmvattenflaska med oss i sängen för det var kallt. Ryan tog en titt på sin GPS och var mycket imponerad över den sträcka vi tillryggalagt under dagen.

Det var 5-10 minusgrader, strålande stjärnhimmel och isande vackert när vi kröp in i tältet.


Andra andningen?
Natten var inget vidare. Jag sov inte något nämnvärt. Höjden kopplat till den fysiska ansträngningen satte hela kroppen under press. Det blev några vändor för att uträtta naturbehov. Kallt och vackert. Sedan började magen krångla och knipa, men jag lyckades behålla maginnehållet där det gör mest nytta.

Vi kokade vatten på Caldera-spisarna i gryningen så att alla fick värma innehållet i sin frukostpåse. Sedan bar det iväg igen.


Terrängen var komplicerad och det var svårt att finna bra vägar eller lämpliga berg att triangulera mot. Vi hade nu insett att vi måste gå utanför kartan för att hitta en framkomlig väg till vårt mål.

Det som syntes på kartan och okulärt var en ogenomtränglig vägg av höga berg på runt 4000 meter. På andra sidan denna fanns punkten Finish. När vi lämnade kartan ökade behovet av hållpunkter för att kunna bedöma vår vi befann oss. Det var här vi gjorde våra största misstag, och det var också navigeringen som var den verkliga utmaningen på den här turen.


Även den här dagen sken solen, men en del molnflikar syntes. Bryan var idag bättre efter att ha tagit migräntabletter, men både han och jag hade fortfarande problem med höjden. Men vi plockade in det vi förlorat i uppförsbackarna när det blev plattare och gruppen som helhet höll ett högt tempo med tanke på förutsättningarna. Likväl började vi inse att underlaget bromsade oss radikalt, och avståndet till slutpunkten hade inte minskat så mycket som det borde gjort. Vi låg rimligtvis efter i tidsschemat.

Under förmiddagen får vi, tvärs över en liten högalpin dalgång, se en massiv, ljusraggig gestal röra sig några hundra meter bort. Stadig som en grizzly på detta avstånd, men de små hovarna förde istället tankarna till en balettdansör. En bergsget.

Vi ser den på cirka hundra meters håll och den ser oss. Efter att ha skärskådat oss en kort stund fortsätter bergsgeten sitt spatserande över den branta sluttningen, till synes oimponerad. Efter en liten stund försvinner den ur sikte till åt höger. Vår plan var att gå till vänster i samma sluttning, men det visar sig snabbt vara en föga framkomlig väg. Don fäller då de ord som skulle följa oss under resten av turen när vi tvekade om vägvalet: ”Lets go where the goat went”.

Mitt på dagen, när vi söker oss ned mot en liten sjö för att korsa ett flerarmat bäckflöde och gå upp mot ett litet pass så stöter vi till vår förvåning på ett gäng vandrare på snöskor. Det är våra polare i den andra gruppen. De har valt delvis andra vägar hit och tänker välja att fortsätta genom att gå ned i höjd, istället för att hålla sig i den högalpina regionen som vi. Vår grupp föredrar de högre regionerna för att ha en överblick i det svårorienterade landskapet och för att undvika svårframkomlig vegetation. Efter lite småprat och utbyte av små historier om händelser längs vägen skiljs vi åt.


Det höga väg vi väljer har onekligen många vackra vyer som vi njuter av, men terrängen är inte lättframkomlig och ovissheten om var vi är och vart vi är på väg stor.

Den andra natten tillbringar vi på en lägerplats som är till förväxling lik den från förra natten. En rejäl hylla för tältet, med vacker utsikt och fina stenbänkar att ställa våra Calderaspisar på. Ryan var inte lika imponerad över vår framfart den här kvällen. Senare visade det sig att vi tillryggalagt bara 8 km, vilket var mindre än hälften jämfört med föregående dag. Den här natten sover jag bättre. Man börjar kanske vänja sig.



Den tredje dagen – ändrade planer
Den tredje dagen domineras i mitt minne av många små sjöar som vi måste gå runt för att komma vidare. Vi blir återigen medvetna om risken att fatta farliga vägvalsbeslut när man är pressad att komma framåt. Vi ligger långt efter den tidtabell som är nödvändig för att nå det ursprungliga målet. Ryan kliver in i beslutsfattandet när vi funderar över att passera en sjö längs en brant stenhäll med iskallt vatten nedanför och inga möjligheter att komma ur vattnet om någon skulle falla i. Vi väljer den längre och säkare vägen längs sydsidan av sjön istället.


Vi har haft tur med vädret och landskapet är bedövande vackert och spektakulärt med vita toppar och svarta små sjöar. Framåt eftermiddagen har vi tvingats ned på lägre höjder och molnen har drivit in. När vi pausar vid en sjö nere i skogslandet är det grådaskigt och vi är alla trötta. Har vi passerat det vi kallat Five Finger Lake eller inte? Vi har ett dygn på oss och uppgiften känns inte genomförbar.

Detta inser Ryan också och vi får nya order och en ny alternativ slutpunkt, Cooke City. Men var ligger Cooke City? Den finns inte på kartan och Ryan ger mycket lite information. Det känns dock väldigt troligt att det dalstråk i fjärran som skiljer oss från Absaroka Range är den del av Yellowstone som vi passerade med bussen några dagar tidigare. Vi tankade i Cooke City, som är en liten västernstad med en en gata, strax utanför nationalparken.

Bäcken som rinner ur den lilla sjön rinner åt det hållet och det självklara blir att följa den och övriga vattenflöden som kan tänkas föra oss i riktning mot dalgången och den eventuella vägen till Cooke City.


Vi ser nu för första gången på hela turen spår av en vandringsled, men lämnar den eftersom den inte verkar föra oss i rätt riktning. Istället följer vi den branta och steniga bäckravinen ned genom skogen. Ryan går i ler i mjugg. Senare berättade han att den led vi lämnat, efter att ha gjort en sväng, följer samma ravin, fast på andra sidan bäcken.

När det börjar skymma kommer vi till en större sjö i skogslandet och ser hur denna rinner ut i en ravin som ser ut att föra i lämplig riktning. Några hundra meter bort ser vi plötsligt en grupp vandrare komma fram och följa stranden i riktning mot det utflödet med ryggen mot oss.

Återigen har vi sprungit ihop med den andra gruppen. Våra olika strategier och vägval har lett oss till samma platser vid samma tidpunkter två gånger. Men vi ger oss inte till känna och när vi efter några minuter finner en led och en väl använd, men ren och snygg, lägerplats är det ändå tid att slå läger.


Nu är vi i mer frekventerade trakter och behöver både behandla vattnet vi dricker och hänga vår mat utom räckhåll för eventuella nallebjörnar. Sista kvällen sitter vi runt våra Caldera-spisar och utbyter erfarenheter om vandringar och upplevelser från våra liv. Det känns som en perfekt sista kväll.

Dagen därpå vandrar vi allt längre ned i skogslandet, längs leden vi hittat. Vi ser spåren efter den andra gruppen och hittar deras lägerplats, men gör oss ingen brådska med att hinna ifatt dem. En solig förmiddagspaus i kanten av en myr blir ganska lång medan vi myser och pratar om vandringar och utrustning.


Några timmar senare når vi vägen, som planerat och följer den några kilometer in till Cooke City. På verandan till ett motell sitter den andra gruppen och tuggar i sig chips och dricker Coke. Coke i Cooke sitter ganska bra efter några dagar högt över vardagen, uppe på Beartooth Plateau.


På vägen till Bozeman stannar vi bussen vid Den Kokande Floden i Yellowstone och lögar oss i det ångande vattnet en halvtimme eller så.


Mer om kursen
Ryan Jordans foton | Don Wilsons turberättelse | Podradio på BPL

Diskutera på Utsidan

Current articles

All articles