Årets julklapp till den som har allt, och vill bli av med det

Julklappstips Eftersom det är en viktig jultradition att sälja saker passar vi på att påminna om att boken Vandra Fjäderlätt är en utomordentligt trevlig julklapp.
Martin Nordesjö

Det är inte helt lätt att hitta en julklapp till friluftsmänniskan ”som har allt”, så man kanske ska tipsa om att ta bort grejer istället och ge dem Sveriges bästa bok om lättpackning?

Som de ädla konsumentupplysare vi är har vi tagit reda på vad folk tycker om boken, och låter helt enkelt dem berätta:

”Jämfört med Vildmarksbibliotekets andra titlar är Vandra fjäderlätt outstanding, både vad gäller total volym och antal sålda per månad. Jag tror på ett 'julklappsryck' eftersom vi nu har två fantastiskt bra böcker av svenska författare.”
Benny Eronson, Vildmarksbiblioteket

”...många bra tips om hur packningen kan bantas för att få ett mer njutbart friluftsliv.”
Länstidningen i Östersund

”En bok fullproppad med tipsen och den rätta utrustningen, direkt från proffsen. En guldgruva för alla prylintresserade.”
Ica-kuriren


”Tips och råd spaltas upp på pedagogiskt sätt och även med lite glimten i ögat.”

”En sjusärdeles läsvärd bok som bör läsas av alla som ännu tror att det är bara genom slit och släp som fjällvandringar kan genomföras...”
Utsidans recensionsbank

”Vandra Fjäderlätt är ingen kajakbok, men att reducera vikten på lasten ombord i kajaken kan vara viktig. Framförallt när man skall släpa grejerna till och från kajaken.”
Lars Kristian's paddlingsblogg

”Orkar man inte ta med ett helt liggunderlag eller tält, knäar man under tyngden av tandkrämstuben, ska man kanske välja en annan form av friluftsliv.”
Gotlands Allehanda

Runt Glacier Peak - en vandring i sol och regn del 2

Turer Glacier Peak är troligen den minst kända av staten Washingtons stratovulkaner. Glacier Peak ligger inte inom synhåll från någon större väg, vilket förklarar en del av anonymiteten. Runt det berget, som skapar sitt eget klimat med en torr och en våt sida, vandrade jag under en omväxlande septembervecka. Detta är andra delen av min berättelse, där upptäcker vad det innebär att vara på den våta sidan.
Av Jörgen Johansson

Söndag 16 september
Det fanns inget vatten vid min lägerplats, så den slurk som fanns kvar sedan kvällsmaten vid Buck Creek Pass tog jag som frukost tillsammans med några bitar rågbröd och lite drypande fet ungersk salami. Jag räknade med att laga och äta mer frukost vid närmaste vattendrag, vilket inte dröjde så länge när stigen började leta sig ned mot lägre höjder.

Bäcken var lagom stor, den hette Small Creek, och efter ett kliv över den satte jag mig och värmde vatten till choklad och kaffe samt kokade min obligatoriska havregröt. Balaclava och vantar hängde jag upp på några kvistar bakom mig, nu när jag fått upp värmen efter den raska starten den här råfuktiga och kulna morgonen.

Från Mexico i söder till Canada i norr löperPacific Crest Trail, vanligen kallat PCT. Det är en nätt sträcka på 424 mil eller så och 50-100 människor går hela sträckan varje år. Dessa kallas thru-hikers. Många tusen använder delar av sträckningen för kortare turer. Jag befann mig nu, liksom under större delen av vandringen, antingen på the original PCT eller på the PCT detour.

PCT hade i området väster om Glacier Peak drabbats hårt av våldsamma regnstormar vid flera tillfällen de senaste åren. Bortspolade broar, bortspolade stigavsnitt och ett virrvarr av jättelika vindfällen kors och tvärs över leden berättade den officiella informationen om. Den inofficella information från olika vandrare på Internet tipsade om att vissa områden var nästan oframkomliga, att det tog 1 timma per mile att vandra och att långvandrare borde ta med sig mat för en extra dag. Detta var orsakerna till den alternativa rutt som myndigheterna numera rekommenderade och som gick via Little Giant Pass, fast i motsatt riktning mot den jag tagit. Sedan gick denna PCT Detour längs en skogsbilväg från platsen där jag ställt min bil och lämnade denna vid Buck Creek, där jag ätit kvällsmat kvällen före.

Många långvandrare gillade inte att den här alternativa sträckningen innehöll ett parti på tre mil grusväg och föredrog därför den ursprungliga sträckningen. För vissa var det också bara denna som räknades som den "riktiga" PCT och därför så var det ganska många som använde den gamla sträckningen.

Det var dock ont om aktuella rapporter från det värsts stormdrabbade området året före. Detta eftersom få thruhikers från Mexico ännu hunnit så här långt norrut och kunnat rapportera om effekterna efter förra årets höststorm. Liksom jag hoppades många andra på att det nog skulle gå att ta sig fram. Att det skulle finnas en stock över den beryktade Suiattle River där bron varit borta i fem år, att plockepinnet längs Vista Creek skulle gå att passera trots allt. Vi hoppades men vi visste inte.


Efter de första dagarnas, i kilometer räknat, något långsamma framfart för min del var jag alltså en smula bekymrad över det parti som jag nu närmade mig. Den dag som nu låg framför mig skulle ge svaret på många av de frågorna. Vad betydde "nästan oframkomlig"? Jag hade diskuterat detta med engelsmannen medan jag åt kvällsmat vid Buck Creek Pass och han hade sagt de kloka orden: "Det beror på vad man är van vid".

Efter några kilometer kom jag till stigskälet där PCT Detour gick ihop med gamla PCT och jag svängde vänster och in på den gamla leden. Jag skulle nu färdas PCT i sydlig riktning och kunde förväntas stöta på en del thruhikers som kommit till detta område, eftersom de ju färdades norrut mot Canada. Ungefär denna veva saknade jag min balaclava. En stunds funderande ledde till att jag insåg att den nog hängde kvar på busken vid Small Creek, där jag ätit frukost. Ytterligare en stunds funderande gjorde att jag beslöt att inte vända och hämta den. Jag hade min varma isolerade huva samt huvan på min undertröja, det borde räcka.

I de svenska fjällen upplever man sällan att en led eller ledbeskrivning föråldras. Jag kan fortfarande vandra längs samma Kungsled som Svante Lundgren beskrev i sin bok från 1950-talet. Här i de amerikanska markerna är de årliga variationerna större. Är bron bortspolad? Är leden bortspolad? Hur många vindfällen ligger tvärs över stigen den närmaste milen? När man möter vandrare här är ledens skick det mest angelägna och viktigas samtalsämnet. Detta leder till att de flesta är intresserade av att stanna och byta några ord under några minuter.

Ungefär en kvart efter vänstersvängen in på PCT mötte jag mina första långvandrare, med trailnamnet Noodleheads. Ett par på runt 30 år, han med en Arnpack med stora påsar hängande på bröstet för att fördela vikten. Han sade inte så mycket, vilket förmodligen inte berodde på ryggsäcksmodellen utan på att hans partner var välsorterad, välformulerad och effektiv. Hon var intresserad av hur leden såg ut längre fram, men jag hade inte mycket av värde att förmedla eftersom jag nyss anslutit till PCT. Däremot kunde hon ge mig mycket värdefull information om området jag själv var på väg in i.

Det fanns en strategiskt placerad vindfälla över Suiattle River även detta år. Det sönderblåsta området med vindfällena längs Vista Creek var inte alls så besvärligt som sitt rykte. Att kalla det "nästan oframkomligt" tyckte hon var struntprat. Leden var bortspolad på några ställen, men detta var inga större hinder.

Stärkt av denna information vandrade jag vidare och stötte efter någon timma på Samuraj Joe, en ung kille som gått från Mexico med en SUL, super ultra light, ryggsäck med 2,3 kg I baspackning även han. Jag anade en viss rivalitet gentemot en annan kille med SUL-packning som liftat med mig några dagar tidigare och som hoppades skriva en artikel tidningen Backpacker om sin vandring. Och rent tekniskt hade ju Monty faktiskt skippat en del av PCT, den 30 km grusväg som han liftat med mig på. Jag sade dock inget om detta till Samuraj Joe.

Lagom till lunch kom jag till Suiattle River och lokaliserade stocken över strömfåran. Flodbädden var säkert hundra meter bred, med höga grusiga bankar som sargats hårt av vårfloderna. Inte konstigt att det var svårt att få en bro att hålla på detta ställe. Nu i september var flodfåran inte mer än 10 meter bred och inte alltför djup, även om det glaciärgrumliga vattnet strömmade snabbt och ogenomskinligt där jag stod. Det hade förmodlige inte varit svårt att hitta ett lämpligt vadställe, men det slapp jag ju nu.

Det fanns inget annat vatten än glaciärvattnet så jag använde det motvilligt till lunchmat och lunchdryck. Jag försökte låta det sedimentera så gott det gick, men ibland gnisslade det mellan tänderna. Samer gillar inte att koka kaffe på glaciärvatten, eftersom man kan bli sjuk av det men vad gör man. Jag blev åtminstone inte sjuk.

Medan jag packade min utrustning efter lunchen kom en kille vid namn Tracy och tog sig över stocken. Vi pratade en smula. Han hade varit ute på en tur över helgen och hade sin cykel väntande någon mil nedströms Suiattle River. Han varnade för en närgången svartbjörn där han varit, men jag skulle inte åt det hållet.

Stocken var bred och rejäl och med stavarna som stöd kunde man promera nästan som på en bro. Stora träd i det här landet, konstaterade jag för femtielfte gången. När jag kom över flodbädden och hittade stigen i skogsbrynet så hittade jag också en liten bäck med klart, rent vatten. Typiskt.

Efter ytterligare några kilometer började det regna, så jag fällde upp paraplyet. Så småningom blev det också läge att ta på byholkarna för att inte bli alltför kall om benen. Fötterna i mina gympadojor var redan blöta men det var som vanligt inget problem att hålla värmen så länge jag rörde på mig. Jag hade använt ett par fingersockar hittills under vandringen och de fungerade bra. Men efter den här eftermiddagen blev de aldrig riktigt torra igen.

Nu hade jag kommit in i det beryktade området längs Vista Creek. Under 3 till 4 timmar färdades jag genom marker där det mer eller mindre konstant låg stora vindfällen kors och tvärs över stigen. Ibland kunde man gå runt partierna, men vegetationen vid sidan om stigen gjorde ofta detta besvärligt eller snudd på omöjligt. Dessutom var det stor risk att komma bort från leden genom sådana utflykter. Men det gick ganska bra att klättra över och krypa under träden. Jag var glad över att min ryggsäck var så liten och lätt när jag gjorde de här övningarna. Hela partiet var inte besvärligare än att det mestadels gick att genomföra det som det anstår en gentleman, med paraplyet i handen. Fast när jag halkade till ibland på de blöta stammarna så kom det ett och annat uttryck som var mindre gentlemannamässigt.

Regnet fortsatte att dugga ihållande under eftermiddagen. Jag mötte ytterligare några långvandrare på väg från Mexico till Canada i takt med att jag arbetade mig igenom det här stormskadade området. Jag var nu helt klart på den våta sidan, väster om Glacier Peak, där de fuktiga vindarna från Stilla Havet kunde blåsa in ohotade. Inte konstigt att det regnade. Det var inte heller förvånande att broar och leder spolades bort och att manstjocka träd knäcktes härs och tvärs över stigen när ovädren drog in. Här var det regnskog och skulle så förbli de närmaste dagarna av min vandring. Med lite tur kunde jag få se de eftertraktade vyerna mot Glacier Peak, men oddsen var nog dåliga.

Framåt skymningen vid hade jag klättrat upp på högre nivåer, regnskogen hade gett sig och regnet hade upphört. Det var mulet och jag kunde se ut över ett fantastiskt molnlandskap i dalgångarna under mig . Som på beställning dök det upp en bäck och aningen av ett sidospår i den låga men täta vegetationen av storbladiga marktäckare. Några steg på det lilla sidspåret ledde till en välanvänd men ren och snygg lägerplats i skydd av en dunge med granar.

Jag slog snabbt upp mitt tarptält och satte mig på mitt liggunderlag i det sista ljuset. Det var skönt att dra på de gamla torra fiberpälssockarna och hänga de sjöblöta strumpor jag burit under dagen på tork. Det mest osäkra partiet, "nästan oframkomliga" låg huvudsakligen bakom mig. Det var uppehållsväder när jag satt här i skymningen och väntade på att det heta vattnet skulle återuppliva den frystorkade rätten till ätbart skick. Från träden droppade det stillsamt och bortom dimmorna på andra sidan dalen låg Glacier Peak väl dold för mina blickar.


Måndag 17 september
Det var fortfarande uppehållsväder när jag vaknade och flikar av blått syntes på himmelen. Jag gick några hundra meter upp i sluttningen längs ledens serpentiner för att fotografera mitt hem den gångna natten, innan jag bröt lägret och drog vidare. På båda sidor om barrskogsdungen som gav skydd åt mitt tält fanns djupa dalgångar fyllda med dimma. Häruppe var det klarare.

De närmaste timmarna fortsatte leden högt upp, vid trädgränsen där det var sparsamt med träd och kråkris och en del andra växter förde tankarna till mina svenska fjäll.

Så småningom började leden bära utför och strax kom jag till en bråddjup dalgång som jag knappt kunde ana botten på. Stigen slingrade sig i till synes oändliga serpentiner. Vegetationen var tät och blöt och byxholkarna behövdes verkligen för att skydda benen. På fötterna hade jag nu de nya Goretexsockarna för att hålla fötterna torra eftersom den här typen av ihållande blöta kylde ner dem. Detta skulle bli min kostym för de närmaste dagarna.

När den långa sluttningen tog äntligen slut stod jag i nere vid Milk Creek. Tre i balkar av stål, cirka 30 till 50 centimeter höga, byggda på massiva betongfundament hade byggts över flodfåran. Det gick fortfarade att promenera på en stålbalk över det så här års sparsamt rinnande vattnet. Men två av balkarna var krossade och bron var mer eller mindre demolerad av naturkrafter som hade använt vatten och medföljande stenblock, stora som drickabackar, till slägga. Flera av dessa stenblock låg fortfarande kvar bland den splittrade betongen och de snedvridna stålbalkarna.

Att komma upp ur själva flodfåran till stigen såg inte helt lätt ut, vårfloden hade mejslat fram branta gruskanter, 10 meter höga och med ett och annat kollapsat träd hängande. Läge för en paus och en funderare. Det var dags för lunch, som jag åt på de knöliga stenarna bredvid den strömmande bäcken, som nu oberört forsade fram. Väl medveten om vilken kraft den kunde utveckla när omständigheterna var annorlunda.

Jag försökte bedöma bästa vägen upp för strandbanken och gjorde misstaget att försöka med en kringgående rörelse. Istället borde jag valt den till synes besvärliga del av grusbanken där det hängde ett rött plastband, det vanliga tecknet för att visa att här går leden. Men den vägen såg väldigt besvärlig ut, brant och sedan en tät tunnel med vegetation att krypa genom innan man nådde stigen. Mina erfarenheter från alsnåren dagen före avskräckte mig och jag såg mig om efter en bättre lösning.

Min omväg genom mindre tät vegetation visade sig vara en sämre lösning. En mycket sämre lösning. Den hårda och branta rasbranten med grus upp till vegetationen var besvärlig nog, en gång föll jag när jag var nästan uppe och gled flera meter innan jag fick stopp på ekipaget. Väl uppe över den eroderade kanten visade sig sluttningen så brant att det var mycket besvärligt att ta sig fram, trots att det växte saker man kunde hålla sig i nödtorftigt och fötterna fick fäste. Det hela påminde alltför mycket om gummiträdsbrottningen några dagar tidigare, men tog tack och lov slut snabbare och till slut stod jag jordig och svettig på stigen. Och kunde konstatera att den plastbandsförsedda vägen varit enklare, men inte direkt enkel. Men det beror ju på vad man är van vid, som engelsmannen sa...

Slutttningen upp från Milk Creek var också brant, men inte så lång och brant som nerfarten före lunch. För en gångs skull gick man tydligen åt rätt håll på PCT. Stigen slingrade sig i serpentiner uppåt fram till en s k washout. Ett flera hundra meter långt parti av sluttningen hade helt enkelt lossnat, förmodligen i den våldsamma oktoberstormen förra året. En grusfylld ravin späckad med stora och små stenar, 10 till 20 meter bred och 4 till 5 meter djup öppnade sig vid mina fötter. Det duggregnade på nytt när jag hasade mig ned i den. Det gick ganska bra. Nedåt är alltid lättare... Att komma upp var svårare, gruset var hårt och mina mjuka gummisulor bet dåligt i det hårda och fuktiga underlaget. Stavarna var till stor hjälp, det fanns inget annat att hålla sig i. Nästan uppe tappade jag fotfästet, rullade runt och kasade ned i botten på den här nyakonstruerade ravinen. Börja om från början...

Väl uppe kunde jag så promenera vidare på stigen. Fast inte så långt. Efter 20 till 30 meter kom jag till en hårnål i serpentinslingan. Och efter motsvarande sträcka var jag tillbaka vid grusrännan jag nyss kämpat mig över. Fast högre upp i sluttningen förstås. På andra sidan fortsatte den stig som jag enkelt kunnat nå genom att följa den här washouten uppåt istället för över den. Om jag bara vetat. Fast plötsligt insåg jag att jag faktiskt borde ha vetat. Den informativa Noodlehead-kvinnan jag träffat dagen före hade faktiskt nämnt detta, men jag hade glömt den exakta positionen. Ja, det man inte har i huvudet får man ha i benen. Det gick något lättare att komma över ravinen andra gången. Jag började kanske få in vanan.

Nu var jag på väg uppåt genom växtzonerna igen. Träden tunnades ut och tundran kom närmare. Jag var på väg upp mot Fire Creek Pass, den högsta punkten på PCT i hela delstaten Washington. Ett område känt för sin skönhet och prisat av bland andra Chris Townsend som ett parti jag inte fick missa.

Mica Lake är en nästan cirkelrund liten sjö som ligger ovanför trädgränsen, omgiven av granit. Ett vackert utflyktsmål en solig sommardag. Nu var det en småregnig septemberdag med begränsad sikt och antydningar om att regnet funderade på att bli snöblandat. De berömda vyerna mot Glacier Peak lyste med sin frånvaro, hela massivet med alla sina glaciärer var dolda bakom ett smutsgrått skynke av vindsvepta moln. Isvinden över den lilla sjön inbjöd inte till kontemplation.

Passagen av Fire Creek Pass på knappt 2000 meters höjd var alpin. Sten, gråväder och snöslask gjorde att det kändes riktigt skönt att dra på regnjackan. Jag brukar försöka undvika detta och behålla paraplyet för att kunna ventilera bättre och slippa den värsta svettfukten längs ryggen så länge som möjligt. Men nu var det skönt att få den mellan vindblusen och den isande vinden och snögloppet.

Efter pasströskeln bar det nedåt och snart var det bara vatten som föll från himlen. Regnet tog en paus efter en stund och stigen följde ett vackert slingrande system av branta åsar. Nedanför mig låg en stor svacka, likt en stor skål, där leden följde en höjdkurva åtskilliga hundra meter över området i bottnen på skålen. Jag stannade för att njuta av utsikten och lätta på trycket i blåsan samtidigt med min vanliga goda simultanförmåga, när plötsligt en rörelse där nere väckte min uppmärksamhet. Var det någon som reste sig?

En björnunge stod på två ben och tittade nyfiket upp mot mig. Avståndet var kanske femhundra meters och kanske etthundra meter lägre. Det kändes ganska lagom med tanke på att det fanns ytterligare en björnunge och en mamma därnere i den höstrostiga växtligheten. De gick uppenbarligen och åt bär och annat smått och gott som den gigantiska matskålen innehöll.

Min utsiktspunkt var perfekt och jag kunde under en bra stund fotografera och filma dem. Min bedömning var att detta var brunbjörn, alltså grizzly, att döma av storleken och det stadiga nackpartiet. Men avståndet var långt och grizzly finns normalt inte i det här området. Grizzly kan dock vandra ner från Canada, så frågan är fortfarande öppen. Vilket typ av björn det var förtog dock inget av upplevelsen. Att se de här djuren i sin naturliga miljö är kronan på en vildmarksupplevelse. Jag fortsatte långsamt längs stigen runt den skålformade svackan och fotograferade ur lite andra vinklar innan jag ökade steglängden igen.

Stigen började så småningom leta sig ner i regnskogen och regnet återkom. Nu var det verkligen regnskog i alla bemärkelser. Jag märkte att en söm på vänster jackärm börjat läcka. Snart var vindblusen och merinotröjan inunder dyblöta. Vantarna skall vi inte tala om. Det började skymma. Snart skulle jag vara vid Kennedy Creek. Det började bli dags att fundera på läger för natten. Problemet var att leden gick genom en brant terräng med våldsamt tät växtlighet på båda sidor om leden. Inga tältplatser någonstans. Och inget dricksvatten, även om allt var blött.

Det var riktigt skumt när jag nådde Kennedy Creek med dess bortspolade bro. Jag följde de röda snitslarna uppströms till en plats där en stock låg med bortre ändan mot ett stort flyttblock på andra stranden. När jag korsat strömmen på stocken fick jag ta av ryggsäcken och lyfta upp den på stenblocket. Sedan hävde jag mig själv upp och följde i det vikande ljuset de röda plastbanden som visade någon form av väg. Nåja, väg är för mycket sagt men åtminstone vart jag skulle gå för att hitta tillbaka till leden. Vegetationen var tät, taggig och växte ovanpå blöta stenar, halvruttna trädstammar, sumphål och annat som gjorde det till en intressant utmaning att hålla sig på fötter. Just nu regnade det åtminstone inte. Ja, inte mycket.

Väl åter vid leden kunde jag konstatera att det bara fanns en enda plats där det hjälpligt skulle gå att få upp tältet. Ett alltför smalt men åtminstone tillräckligt långt stycke mark, just där den ursprungliga leden korsade strandbanken. Där bron en gång legat. I övrigt var det bara låglänt terräng, blött och snårigt de närmaste hundra metrarna hade jag redan konstaterat. Och mörkret skulle snart vara kompakt. Inte läge att snoka vidare efter den perfekta tältplatsen just den här kvällen.

Så det blev tältslagning, så småningom med pannlampans hjälp, mitt på PCT. Tarptältet blev dåligt uppspänt med lågt i tak överallt, särskilt nere vid fotändan, eftersom det stod inklämt mellan steniga bankar. Allt var blött eller fuktigt eller på väg att bli blött och fuktigt. Sovsäcken var dock så torr den kunde, väl inbakad i den med god marginal vattentäta packpåsen, men dunjackan som levde i en tunnare packpåse hade en del mörka fläckar efter dagens vandring. Den värmde dock skönt ändå medan jag slevade i mig de varma nudlarna med ägg och bacon som blivit standard på kvällskvisten. Duggregnet hade slutat så jag satt ute i mörkret. Det droppade överallt. Regnskog = droppskog.

Sedan retirerade jag in i tältet, drog av det blöta understället och tog på mig den torra undertröjan från ryggsäcken närmast kroppen. Den blöta som jag haft på mig under dagen drog jag utanpå för torktumling under natten i sovsäcken. När jag väl kommit ned i sovsäcken började det regna igen. Så småningom märkte jag att regndropparna utanpå tältet slog loss små droppar av kondens från enkelvävstältets insida. Dessa sekundära droppar duschade mig lite diskret i ansiktet där jag låg på rygg. Ibland skulle det vara skönt med ett innertält som håller kondensen borta.

Trots mitt eget lokala regnväder sov jag gott den natten, men det verkade som om det regnade till och från mest hela tiden. Ibland ganska rejält.



Runt Glacier Peak 1

Diskutera

Vintertur med lätt packning

Teori-praktik Lättpackning är inte enbart för barmarkssäsongen. Naturligtvis går många av tankarna att applicera även för vinterturer. Naturligtvis blir packningen också tyngre på vintern än på sommaren, men skillnaden behöver inte bli så stor som man kan tro. Här följer några erfarenheter från en tredagarstur i fjällen.
Av Jörgen Johansson

Någon kilometer längre upp på fjället än där resten av björkskogen givit upp växte en ensam björk. Stadig och kraftfull, rak för en fjällbjörk. Hundra meter ifrån den ensamma björken slog jag upp tältet i det raskt grånande februariljuset. Snabbt gick det, skidor och stavar i de fyra hörnen, in med bågarna och ut med tältpinnarna. Eller snarare tältpåsarna. Termometern visade -6 grader, det var en smula molnigt och inte mycket vind. Nu var det matlagning i tältet som gällde.

Liksom under barmarksperioden är det de tre stora som det gäller att banta för att få en lätt packning även vintertid. Bära, skydd och sova alltså. Låt oss börja med vad jag hade att bära min utrustning i.

Ryggsäcken var den minsta och lättaste av mina två hemsydda, eftersom en kort tur på två nätter och tre dagar inte innebär särskilt mycket mat och bränsle. Ryggsäcken rymmer 50-55 liter och är extremt lätt; 210 gram. Den är sydd av silnylon, Pertex Quantum och mesh, med lite slitstarkare Pertex-väv i bottnen. Under säcken på bilden skymtar en liten svart väska. Detta är en midjeväska som tjänstgör som avbärarbälte genom att ryggsäcken "står" på den. Midjeväskan med vadderat bälte väger 150 gram och bära-funktionen därmed totalt 360 gram. Den röda skapelsen som hänger på ryggsäcken är en Snowclaw "snöspade" som väger 300 gram.

Skyddet var ett Black Diamond Firstlight med en vikt på drygt 1400 gram. Ett trångt, bombsäkert tvåmanstält med två korsande alu-bågar som är lämpligare för en person om man inte vill ha det väldigt spartanskt. Särskilt om personen liksom jag är över 190 cm lång. Genom att ligga på diagonalen var längden hyfsad och det var gott om plats för utrustning och matlagning. Tältet har en ventil och ett litet skydd ovanför dörröppningen som gör att man kan lämna toppen av dörren öppen för en hyfsad genomströmning.

Jag har i många år använt ca 50 cm lång plaströr av den typ elektriker använder för ledningsdragning som snötältpinnar. De har fungerat suveränt, men är inte särskilt lätta. Den här gången ville jag testa en annan lösning. Genom att använda skidor och stavar sparade jag in fyra tältpinnar. Sedan finns en lina att spänna ut i varje hörn och där använde jag istället för plaströren hemsydda snöankare.

Snöankaret är hemsytt av sinylon-kvadrater med 15-20 cm sida. I varje hörn är tunna vävda syntetband från sybehörsaffären insydda. De är försedda med ordentliga öglor i ändarna och genom dessa drar man sedan tältlinan, vilket kan anas längst till vänster på bilden.

Dessa snöankare fungerade över förväntan. Jag grävde en liten grop på någon dm eller två med spaden, tog någon knytnävsstor snöflisa och placerade mitt i den lilla fallskärmen nere i gropen. Sedan på med snö ovanpå några tramp med foten. Detta satt mycket stadigt, var fastfruset på morgonen, men ändå mycket lätt att knacka loss tack vare silnylonets låga friktion. Vikt 9 gram per styck.

Den sista komponenten av de tre stora var också den tyngsta; sovdelen. I botten hade jag dubbla liggunderlag.
I botten mitt gamla 10 mm cellplastunderlag av modell Karrimat. 55 cm brett i torsodelen, nedskuret till 45 cm vid fotändan. Vikt 500 gram. Ovanpå detta sedan en 120 cm lång självuppblåsare från Thermarest, 50 cm brett och 5 cm tjockt. Vikt 600 gram. Detta fungerade utmärkt, men det finns definitivt lättare lösningar.

Sovsäcken var en Marmot Hydrogen 685 gram lätt dunsovsäck avsedd att klara -1 grad. Min vanliga sommar-höstsovsäck. Denna räckte naturligtvis inte till för en benig och frusen person som jag, så den kompletterades med en hemsydd quilt.

Quilten är också dunfylld, ca 5 cm tjock och klarar ungefär 0 grader. Vikt 600 gram. Den hålls på plats utanpå sovsäcken med hjälp av resårband som löper under sovsäcken. Detta gör att man kan anpassa det hela så att sovsäckens loft inte komprimeras i onödan av quilten, något som är en risk om man trär två sovsäckar av ungefär samma storlek utanpå varandra.

Arrangemanget kräver förstås att man vänder sig inuti sovsäcken på ett sådant sätt att quilten hela tiden hållskvar ovanpå sovsäcken. Detta visade sig inte vara något problem med mitt sätt att sova. Det hela fungerade över förväntan och jag sov gott i de 6-8 minusgrader som var under de båda nätterna. Men gränsen för den här kombinationen går förmodligen här eller neråt -10 grader. En varmare sovsäck, som klarar nedåt -10 grader plus quilt är en lämpligare kombination som lär klara de flesta vinternätter om man har dunjacka och varma byxor på sig. Blir det extremt kallt kan man alltid sätta sig upp varannan timme och värma vatten till en värmeflaska, så överlever man även -40 grader.

Summa summarum för de tre stora är alltså: 360 + 1 450 + 2 385 = 4 195 gram.

Köksavdelningen är inte helt oväsentlig på vinterturer heller. Framförallt med tanke på att man måste räkna med att smälta allt sitt vatten. Jag hade en spartansk och traditionell utrustning av typen "man tager vad man haver".

En bit tunn cellplast tjänstgjorde som underlag för den gamla Trangia-brännaren och hindrade hela härligheten från att sjunka genom snön när värmen steg. Runt denna en bit aluminiumnät från Biltema som kittel-ställ.


Kastrullen från mitt gamla jägarkök är fortfarande en av de lättaste man kan hitta på marknaden, drygt 100 gram för 1,3 liter eller så. Som lock använde jag som vanligt en rund pajform av alufolie.

Sist men inte minst, utanpå alltsammans ett vindskydd av titaniumfolie från Backpackinglight. Vikt 26 gram. Hela den här konstruktionen fungerade utmärkt. Men aluminiumnätet blev så hett att det deformerades något av kastrullens vikt. Inget problem, men alltså ett gränsfall. Det hela är också en smula instabilt jämfört med ett vanligt stormkök, men inte mer än ett gaskök med kastrullen ovanpå gasbehållaren. Och jag hade också underskattat bränsleåtgången; den halva liter med T-sprit jag hade med var i snålaste laget.

Vattenförsörjningen, ja. Detta var min utrustning: 1,5 liters PET-flaska, två drickyoughurtflaskor om vardera 350 ml samt en liten (nedskuren) tratt. Jag smälter vatten på morgonen och mitt på dagen. En gång per timme pausar jag, äter nötter, choklad och russin samt tömmer en av småflaskorna. Småflaskorna har jag i anorak- eller byxfickan för att de inte skall frysa. Den stora vattenflaskan invirad i förstärkningsplagg inuti ryggsäcken. När småflaskorna båda är tomma fyller jag på ur den stora flaskan. Jag bär inte med mig mer vatten än nödvändigt, vilket betyder att den stora flaskan sällan är mer än halvfull. Efter fyra timmar är det lunch/middag. Då stannar jag och lagar en frystorkad samt smälter snö för eftermiddagen. Denna är sällan mer än fyra timmar lång och därefter är det kväll med matlagning i tältet.

De små flaskorna fyller ytterligare en viktig funktion. Dels har jag alla vattenflaskorna med mig i sovsäcken under natten, till en början med varmt vatten som hjälper till att torka och värma. De fuktiga dagsockarna drar jag då utan på varsin Yoggi-flaska så att de torkar bättre. På morgonen tömmer jag småflaskorna i kastrullen, hettar upp vattnet (inte nödvändigtvis till kokning), häller tillbaka i småflaskorna samt stoppar ned dessa i mina stelfrusna skidkängor. När det sedan är dags att kliva ur sovsäcken och dra på kängorna är dessa betydligt behagligare och formbarare än vad som annars vore fallet.


När det gäller klädseln var denna inte speciellt lätt. Skidor, stavar, pjäxor och tunga Goretex-damasker var av mycket traditionellt snitt. Här finns viktvinster att göra. Detsamma gäller övrig klädsel.

Både byxor, anorak och skärmmössa var av märket Paramo. De är vind- och vattentäta, men betydligt mjukare och bättre fukttransporterande egenskaper än mextex-varianter. Men särskilt lätta är de inte; anoraken väger drygt 800 gram och byxorna 660 gram. Lite får man dock tillbaka genom att de genom sin konstruktion och tjocklek (se www.paramo.uk.co) är något varmare än andra skalplagg. Normalt gick jag i byxorna enbart samt i anoraken med en merionotröja som enda underplagg. Sista dagen blåste det kraftigt och då var långkalsonger och ytterligare en undertröja precis lagom varmt att ha inunder.

Som förstärkningsplagg hade jag min lätta dunjacka från sommarturerna. Denna var tillräckligt varm hela tiden. Nu var det inte speciellt kallt; ungefär -5 grader om dagarna. Hade det varit -20 grader vid lunchpausen hade man behövt varmare grejor. Vilket jag också hade...

Dunquilten kan nämligen vid behov användas som poncho och knytas runt överkroppen på det sätt som visas på bilden. Detta är möjligt genom en slits mitt på.
Slitsen har mellanväggar för att det inte skall bildas någon köldbrygga och stängs med kardborreband på både utsidan och insidan för att minimera drag när den används som sov-quilt. Men den här funktionen behövde jag aldrig använda eftersom det var förhållandevis milt.

Sammanfattningsvis fungerade utrustningen bra och hade även klarat hårdare omständigheter. Sista natten blåste det kraftigt liksom sista förmiddagen jag var ute. Som tur var hade jag vinden i ryggen vilket är en himmelsvid skillnad. På förmiddagen passerade jag ett rastskydd med vindmätare som visade 17-18 m/s och 22 m/s i byarna. Så jag kan inte bidra till den allmänna storminflationen genom att hävda att jag var ute i en snöstorm, vilket annars verkar vara en vanlig benämning när det yr runt lite snö i luften.

Vad den hårda vinden bekräftade för mig var att det på vinterfjället är mycket skönt att ha ett tätslutande skydd runt sig när man sover. Eftersom jag är manisk när det gäller ventilation försökte jag under kvällen ha lite ventilationsöppningar i tältet. Men öppnade man blixtlåset en gnutta så yrde det in snömjöl genom myggnätet och riskerade att blöta ned allt inne i tältet.

Att sova i en tarp eller ett tarptält på vinterfjället är alltså något som jag personligen skulle undvika. Blir det yrsnö av skandinaviskt snitt så skulle en sådan lösning kräva någon form av ganska tät (inte nödvändigtvis mextex) bivacksäck för att hålla sovsäcken tillräckligt torr. Övrig utrustning kan man naturligtvis packa ned i ryggsäcken eller skydda på annat sätt. Men att sedan gräva fram sig själv och utrustningen ur en liten inomhus-snödriva på morgonen är lite mer fakirtillvaro än vad jag vill ägna mig åt.

Detta sagt så är jag övertygad om att man kan ha det skönt och bekvämt på vinterfjället också med ännu lättare utrustning än den jag hade med mig.

Diskutera

Utrustningslista för vintertur med lätt packning

Teori-praktik Här följer en utrustningslista för den vintertur som beskrivs i en annan artikel. Vikter anges i gram och prylarna är sorterade i fallande ordning efter vikt fördelade efter vad jag bar på kroppen och övrig utrustning.
Av Jörgen Johansson


Vikt Beteckning
2060 Skor Asolo skidkängor
820 Anorak Paramo Velez blå XL
660 Byxor Paramo, vinter
460 Snödamasker Berghaus Goretex
260 Undertröja ullfrotté
210 Stillongs yllelångkalsonger
200 Livrem läder bred
194 Undertröja Smartwool microweight
120 Vantar HH, vinter
100 Kortbyxor/kalsonger Smartwool
80 Strumpor Woodstock gröna ylle
75 Mössa Paramo, vinter
64 Vindkalsonger Craft
47 Fingervantar Marmot Windstop
46 Balaclava Lundhags Powerstretch
5396 Summa på kroppen

1417 Black Diamond Firstlight tält
685 Sovsäck Marmot Hydrogen -1 C
600 Quilt dun
600 Thermarest 120*50*5
500 Liggunderlat Karrimat 56*180*1 nedskuret
410 WM Flight dunjacka
300 Snöspade Snowclaw
255 Ljuslykta Northern Lights inkl extraljus och stötskyddande fodral
210 Ryggsäck grå ca 50 l hemsydd
195 Kamera Canon Ixus ut fodral
150 Midjeväska stor
115 Skidglasögon Cebe
114 Sockar H-H stl 45
105 Kokkärl jägarkök liten eller stor
104 Mobiltelefon Nokia
100 Trangiabrännare
96 Packpåse 13 l Sea to Summit
90 Kåsa plast isolerad m lock
84 Reservglasögon m solskydd och fodral
80 Strumpor Woodstock gröna ylle
70 2 st Vattenflaska Arla 3 dl
66 Eldgrejor
65 Pannlampa Zipka Plus
57 Huva blå Primaloft
55 Swiss Army Knife med sax, pincett
50 Solskyddskräm
50 Flaska PET, 1,5 l cider
50 Sjukvårdsgrejor
48 Grythandtag Trangia
46 Kamerastativ Joby
42 Första förband, blodstoppare
40 Karta
38 Flaska 0,6 l T-sprit Festis
36 4 st Snöankare silnylon
35 Kompass
30 Häfta stöd skavsår
28 Visselpipa
26 Vindskydd titanfolie 22*82 cm
25 Kamerafodral silnylon
25 Termometer frys
25 Cellplastunderlägg till brännare och kök
25 Reparation, lagning
25 Kudde Flexair uppblåsbar
22 Packpåse quilt/sovsäck silnylon hemsydd
20 Kittelstöd i alunät för spritbrännare
20 Packpåse kläder grön hemsydd
15 Toapapper 4 m i plastpåse
10 Hudsalva Försvarets
10 Tandborste inkl skydd
10 Grytlock pajform alu
8 Sked plast Sea to Summit
6 Liten tratt av plast, vattenpåfyllning
7288 Packning basvikt
1800 Mat (3 frystorkade, kaffe, godis, 2 havregröt, 2 drickchoklad) 5 dl T-sprit
9088 Packning totalvikt
14484 Utrustning totalvikt ex skidor och stavar
2800 Skidor Fischer 205
600 Skidstavar,
3400 Summa
17884 Utrustning totalvikt inkl skidor

Diskutera

USA-nyheter 2008

PrylspanVi fortsätter vårt USA-tema med att visa några prylnyheter från Outdoor Retailer-mässan i augusti.
Av Martin Nordesjö

Vissa av produkterna finns redan på marknaden, andra kommer till våren. Bevakade mässan åt oss gjorde Backpackinglight.com

Lätta vinterunderlag från Insulmat
Pacific Outdoors Über High Mountain är ett vinterunderlag med slutna celler och aerogel under 400 gram.

Foto: Backpackinglight.com

Golite Shangri-La
Dessa tält har vi redan rapporterat om, och vi återkommer till dem eftersom de användes under Jörgens BPL-kurs.

Integral Designs Sildome
Sildome är en tvåmans ”bågtarp” (kom ihåg var ni såg det ordet först) på 740 gram.

Big Agnes Clearview
Enklare luftmadrass för sommarbruk är svårt att hitta. Tjockleken är ca 6 cm och den finns i flera olika storlekar från 310 gram.

Foto: Spadout

Vattentåligt och huvlöst från Golite
Alla sovsäckar får vattentålig huva och fot med Pertex Endurance, och nya sovsäckstäcket Ultra väger540 gram för ca -5°

Foto: Backpackinglight.com

Lättare Snow Peak µGiga
60 gram tubmonterat, fällbart gaskök i titan och aluminium. ”Lättast i världen.”

Foto: Backpackinglight.com

AntiGravityGear Caldera Kitchen
Ett komplett tvåpersoners spritkök som väger 310 gram och numera går att packa ihop kompakt.

Icebreaker GT
Icebreaker sätter luftigare ull under armarna och i ryggen och gör ullen ännu mer funktionell för sommarbruk.

Sömfritt från Ibex
Ibex kommer med tubstickade ullunderkläder med nästan omärkbara sömmar.

Inov-8 Roclite 370 och 390
Halvlåga vandringsskängor för 740 gram – paret! 390-modellen är med membran, 370 utan.

Golite Carbon Fyre
320 gram per sko, stabil tack vare kolfiberarmerad mellansula.

Foto: Backpackinglight.com



Zoot Sports
Multisportsko med dränerad sula, snabb påtagning och innerfoder för barfotaanvändning. Lättaste skon väger 240 gram.

Foto: Backpackinglight.com

Civilian Lab Bottlepod Monopod
28 gram väger det att göra kamerastativ av sin vattenflaska.


Photon Rex
pytteliten men ljusstark LED som kan laddas från vilket batteri som helst.

Diskutera USA-nyheterna

Besök hos Integral Designs

Studiebesök Integral Designs är ett litet kandensiskt företag som har en del intressanta och lätta produkter. Jag hälsade på dem i Calgary och fick en pratstund med Evan Jones som på ett väldigt öppet och trevligt sätt beskrev det lilla outdoor-företagets fördelar och nackdelar.
Av Jörgen Johansson
Största överraskningen när jag klev över tröskeln hos Integral Designs var att inse att jag hamnat mitt i tillverkningen. Eftersom "allting" görs i Kina nuförtiden, eller åtminstone Asien, hade jag förväntat mig ett litet försäljnings- och möjligen designkontor. Men här var det fullt med stora bord, symaskiner och halvfärdiga sovsäckar och tält i ett kontrollerat kaos.

ID har funnits i 25 år och Evan, ursprungligen från Sydafrika, har drivit verksamheten i 12 år. Framförallt är ID stora på bivacksäckar av olika modeller, faktiskt större än Bibler som ju annars är synonyma med begreppet. En viktig del av produktsortimentet är också utrustning för polis och militär. Man höll på att slutleverera en stor beställning av sovsäckar åt kanadensiska försvaret när jag var på besök.
Evan visade mig runt i det stora rum som är själva "fabriken". 10-12 personer arbetade i lokalen, mest kvinnor av kinesisk börd men av accenten att döma infödda kanadensare. Evan berättade att leveranser till amerikanska försvaret tenderade att få abrupta slut eftersom lagstiftningen tvingar dessa att köpa amerikanska produkter. Så om en av IDs produkter blev alltför populär dök det snabbt upp en amerikansk kopia.

"Det låter som ni borde flytta söder om gränsen till, Montana", sade jag.
"Mm", sade Evan. "Problemet är att vi bor här. Och vill fortsätta med det..."

För ett dussin år sedan blev ID av med sin Goretex-licens. Orsaken var att man, som medlem i samväldet, köpte Goretex från Skottland och använd i tält. Men i USA fick Goretex inte användas till tält på grund av speciella regler i vissa stater. Detta ledde till att amerikanska Goretex avbröt samarbetet med ID. Vilket visade sig ge utvecklingsmöjligheter för ett litet företag. De stora tillverkarnas möjligheter att arbeta med rivaliserande produkter är enligt Evan mycket kringskurna av avtalen med Goretex.

I sökandet efter alternativ till Goretex fann man eVent och började göra kläder, bland annat en, när den introducerades, mycket lätt regnjacka.

Materialet eVent har bättre ånggenomsläpplighet än Goretex. Det har dock sina begränsningar, säger Evan. Det är inte lika vattentätt och fungerar inget vidare när det är kallare än -20 grader. Idag använder man ett eget märke som heter Tegraltex och som har "liknande egenskaper" som Goretex och eVent. Dessutom har man plockat in Sympatex till en ny produktlinje.

Sympatex är ett material som jag själv inte hört talas om på många år, men som tidigare hade ett mycket gott rykte. Chris Townsend skriver i The Backpackers Handbook att hans erfarenhet är att Sympatex-plagg är att föredra framför sådana av Goretex.

Evan visade en mycket intressant innovation; silverbelagd Sympatex. Man har alltså försökt återuppväcka dem gamla Astronfilten, vars princip är att reflektera värmestrålning och därmed bidra till bättre isolering mot kyla. Invändningen mot detta är att ganska litet av kroppens värmeförluster normalt går förlorat genom strålning. Ledning och strömning är de stora förlustkällorna, vilket gör att man inte kan ersätta sitt liggunderlag och sin sovsäck med aluminiumfolie. Dessutom gör aluminiumbeläggningen tyget helt tätt, vilket ger kondensproblem i många sammanhang.


Sympatex har försökt lösa detta problem genom att komplettera det vattentäta men ånggenomsläppliga membranet med ett mindre heltäckande lager av aluminium. Vattenångan skall alltså kunna slingra sig förbi de mikroskopiska aluminiumflagorna och leta sig ut genom det vanliga membranet. Det skall bli spännande att se hur detta fungerar i praktiken. ID kommer att lansera bivacksäckar i detta nya material; Sympatex Reflexion.

Lätta enkelväggstält och lätta silnylontarps är ytterligare några av IDs mer kända produkter på lättviktsområdet. Tälten är olika varianter på kupoltält avsedda för klättrare och likaså avsedda att klara alla väder. Även här konkurrerar man med Bibler/Black Diamond.

Man var också bland de första att börja använda silikoniserad nylon till tält och tarps. Först var Stephenson Warmlite, säger Evan. Den första ultralätta tarpen gjordes ursprungligen som ett komplement till bivacksäckarna. Avsikten var att man skulle ha något ovanför huvudet som underlättade lägerliv och att ta sig i och ur bivacksäcken vid dåligt väder. Men man upptäckte sedan att det fanns de som enbart var intresserade av tarpen och har sedan utvecklat detta sortiment.

Diskutera

Gå till Integral Designs

Runt Glacier Peak - en vandring i sol och regn del 1

Turer Glacier Peak är troligen den minst kända av staten Washingtons stratovulkaner, där Mount Rainier, som är den högsta, och Mount St Helen väl är de mest kända. Mount St Helen blåste 1980 bort 400 meter av sin topp och 56 personer miste livet i samband med det utbrottet. Glacier Peak ligger inte inom synhåll från någon större väg, vilket förklarar en del av anonymiteten. Och det har inte varit några utbrott på flera hundra år. Runt det berget vandrade jag under en omväxlande septembervecka.
Av Jörgen Johansson

Jag slog läger i skymningen. Det lätta tarptältet kom snabbt på plats och medan mörkret tätnade och stjärnorna trädde fram allt klarare lagade jag min kvällsmat på den smala pasströskeln.

1500 meter nedanför mig i det tilltagande dunklet kunde man ana Chiwawa River. På andra sidan kammen jag satt på dominerade Clark Mountain med sina 2600 meter och flera tunga glaciärer som skänktes ett nästan överjordiskt skimmer av den nedgående solen. Mellan min lägerplats och Clark Mountain låg den sägenomspunna Napeequa Valley ungefär åttahundra branta höjdmetrar under mig. Den vackert meandrande floden blänkte som en kvicksilverorm i det sista kvällsljuset.


Napeequa Valley är en dal som bara är tillgänglig via tre höga pass. Den smala ravinen som snörper ihop dalen några kilometer nedströms är enligt ryktet ogenomtränglig för vandrare. Mitt läger låg på krönet av Little Giant Pass.

Vägen hit hade börjat med en kopp eftermiddagskaffe nere vid Chiwawa River. Jag hade vadat den i september beskedliga strömfåran vid parkeringsplatsen där hyrbilen stod och tagit mig en fika medan jag funderade i den varma eftermiddagssolen. Glacier Peak låg, än så länge osynlig för mig, som en fästning mot de fuktiga vindarna från Stilla Havet. Här var alltså regnskugga och torrt. Att det inte skulle finnas något vatten upp i passet, dit jag hoppades hinna före natten, var givet. Men frågan var hur mycket vatten jag behövde bära, och hur långt.

Till slut tog jag det säkra före det osäkra, och fyllde min 1,5-liters mjukplastplaska till brädden. Tillsammans med mat för sex dagar vägde ryggsäcken nu ungefär 12-13 kilo, vilket kändes betydligt behagligare än andra ryggsäckar jag burit i liknande sammanhang.

Några timmar senare kändes varje kilo i ryggsäcken som två. Stigningen var brant och jag hade redan passerat flera bäckar vars porlande påminde mig om att jag burit en massa vatten i onödan hela vägen från Chiwawa River. När ljuset började avta glesnade också träden i takt med att jag kom allt högre upp. På en bergsknalle stötte jag på några jägare som satt och kikarspanade. En tio dagars jaktperiod på åsnehjort i Glacier Peak Wilderness började nu, fick jag veta.

De sista kilometrarna gick brant uppför i en tundraliknande sluttning. Jag var nu nere på nivån ett andetag-ett steg och började fundera på om jag inte var för gammal för den här sortens utflykter. Måste vara höjden över havet, försökte jag intala mig. Luften är tunn uppe på drygt tvåtusen meters höjd för någon som bor vid havsytan. Så måste det vara.

Till slut nådde jag pasströskeln, som väl var en 20-30 meter bred och man kände sig inte direkt exponerad. Jag fann snabbt en idealisk lägerplats. Och nästan den enda möjliga också. Det växte en del barrträd på själva pasströskeln, så tältet låg väl skyddat på en dammig jordplätt som säkert använts av många tältare före mig. Men nu var jag ensam med bergen och stjärnorna.

Jag letade i långtidsminnet efter andra spektakulära lägerplatser som kunde mäta sig med den här, och hittade några. Men nog skulle den hamna högt på min lista.

Medan den splitter nya dunsovsäcken puffade upp sig under tak satte jag mig utanför tarptältet på mitt liggunderlag och drog på dunjackan. Lägerrutinerna börjar bli väl inarbetade efter alla år. Brännaren på gasbehållaren skruvade jag fast och ställde till vänster om mig. Köksavdelningen där och ryggsäcken med skafferiet till höger. Fyra deciliter vatten i kokkärlet och ett drag i piezotändaren satte fart på matlagningen. Jag drog av mig mina lätta skor, drog av de tunna strumporna, slog av det värsta dammet mot byxbenet och lade dem på ryggsäcken. Inte ofta de var dammiga när jag vandrade i de svenska fjällen, men nu var jag på den torra sidan av Glacier Peak, Washington.

Sedan drog jag på mig mina uråldriga fiberpälssockor. Nu kokade vattnet. Jag rev upp förpackningen med frystorkat och hällde på vattnet, stängde förpackningen, ställde tiden på armbandsklockan till 10 minuter och lutade mig bakåt. Det började bli ganska mörkt nu, men det var inga problem att se än så länge. Den ljusa himlen bakom Clark Mountain gav tillräcklig belysning, men glaciärerna på skuggsidan mot mig började försvinna i det nattliga mörker som sakta men obönhörligt höll på att ta över.

Medan jag väntade på att maten skulle svälla i sin påse tog jag fram den huvförsedda undertröjan. Av med alla kläderna och på med den torra tröjan närmast kroppen. Sedan tog jag den fuktiga merinotröjand jag svettats i under hela eftermiddagen utanpå huvtröjan så att den skulle torka till sig under kvällen och natten. Utanpå detta vindblusen och slutligen dunjackan. Det var inte speciellt kallt, kanske 8-10 grader och fullständigt vindstilla. Det fanns ingenstans på jorden eller i livet där jag hellre ville vara än just här, just nu.


Medan jag sakta slevade i mig kycklinggrytan, varvat med munnar av det vatten jag släpat upp hit, satt jag och såg natten stiga från dalen under mig. När jag vände blicken uppåt såg jag stjärnorna. Oräkneliga stjärnor kändes det som, även om intellektet sa mig att det inte är så många tusen man ser. Ovanför mig vältrade sig Vintergatan fram som en rökig flod över himlen.
Dags att sova. Jag jämkade i ordning min bädd och kröp ned i sovsäcken med dunjackan som huvudkudde. Inga insekter hade synts till, men jag stängde ändå myggnätet för säkerhets skull. Men dörren fick stå öppen för ventilationens och stjärnornas skull.

Lördag 15 september
Det var fortfarande mörkt när jag kröp ur sovsäcken framåt morgonen. Med blicken vänd mot öster åt jag min frukost. Med dunjackan på och sovsäcken över benen åt jag min havregrynsgröt medan solen i öster mejslade fram en allt tydligare siluett av bergen på andra sidan Chiwawa River.

När det blivit ljust började jag nedstigningen till dalen med den silverskimrande serpentinån längst ned. Bitvis var stigen ett smalt streck längs den stenskravliga branten. Solen sken och det var varmt, men fläckvis med moln rörde sig över himlen. Kombinationen gav en närmast perfekt vandringstemperatur.
Det tog mig ett par timmar, med ett antal fotopauser inlagda, att ta mig ned till dalbottnen. Att nattfrosten fortfarande glaserade gräset gjorde mig nöjd med att ha legat högre upp och undvikit att utsättas för den kalla luft som vilat på dalbotten. Men väl nere upptäckte jag att liksom hos mången teatersminkad skönhet var armslängds avstånd inte lika intagande som anblicken från balkongen. Huvuddelen av vegetationen på dalbottnen var inte direkt sådan att den inbjöd till att slå läger och ligga och mysa. Vegetationen bestod mycket av storbladiga marktäckande växter av för mig okänd härstamning eller av täta snår av al, med inblandning av några andra lövträd bland dem rönn. Gräset som också fanns var långt och strävt och hade tidigare på säsongen säkert varit en inbjudande blomsteräng, men var nu i september inget som var smeksamt mot bar hud och dessutom ganska långt.

Jag följde Napeequa Rivers slingrande lopp några kilometer medan jag blickade upp mot den motsatta branten av dalgången. Där kom leden från Boulder Creek Pass ned. Åtminstone enligt vad kartan indikerade. Det verkade helt otroligt att den branten skulle kunna innehålla en led. Men det fanns en sådan där, som jag skulle följa en fem-sex dagar senare när jag hade fullbordat min tur runt Glacier Peak.

Nu visste jag av erfarenhet att det tog tid att vänja sig vid storleken hos amerikanska berg. Liksom att vänja sig vid hur branta de är och hur aggressivt levande terrängen är. Här stöter man ideligen på bevis för hur väder och vind håller på och slipar ned massiven till den jämförelsevis stabila och trygga nivå som de uråldriga svenska fjällen.

När det blev lunchdags strålade solen ned på ett sådant sätt att jag hellre satte mig i skuggan för att laga min frystorkade rätt. Jag satt vid ett biflöde till Napeequa River och åt. Ett biflöde som jag sedan skulle följa uppströms mot High Pass, som skulle ta mig ut ur den här vackra dalgången. Lite i kyligaste laget var det dock i skuggan, så när jag sträckte ut mig och dåsade några minuter med full mage var det skönt att slänga dunjackan löst över sig.

Sluttningen var brant och ospårad längs bäcken upp i sidodalen mot High Pass. High Pass var den utgång som ledde vidare mot spårlagd terräng och Pacific Crest Trail. Jag började med att gå i själva bäckravinen för att undvika den täta vegetationen i branterna runtomring, men tvingades så småningom ur bäckfåran av att den alltmer började likna en ravin med en mindre fors i mitten. Att gå i vattnet föll mig inte in, men hade med eftertankens kranka blekhet fömodligen varit ett behagligt alternativ. Vad som helst hade varit ett behagligt alternativ skulle det visa sig.

Snart var jag insnärjd i ett helvete vars huvudsakliga komponenter var en 30-graders sluttning täckt av ett virrvarr av pilbågsformade alar. Det hela liknande ett svenskt videsnår, men med grövre kaliber på allt och det sög luften ur mig lika effektivt som en punktering gör på ett däck.

Den branta lutningen i sluttningen gjorde at man fick dra sig upp och hålla sig fast med armarna runt alstammarna. Sällan erbjöds en tillräckligt platt och fast yta för att man skulle kunna stå rakt upp och ned och pusta. Man fick balansera på några krökta alstammar och suga i sig lite tunn bergsluft när flåsandet nådde nivåer som gjorde all rörelse omöjlig.

Jag visste i vilken riktning jag ville färdas i, nämligen uppför branten men alsnåren kunde inte varit likgiltigare för mina önskningar. Vägvalet begränsades hela tiden till var det över huvudtaget var möjligt att klämma sig igenom. Var fanns det en framkomlig väg? Var någonstans var gliporna mellan de elastiska, bågformade farthindren så stora att jag och min lilla ryggsäck kunde pressa sig igenom.

Någonstans i detta svettiga virrvarr försvann min tomma vattenflaska ur ryggsäckens utanpåliggande meshficka. En vass kvist stack mig obehagligt nära ögat. Kunde jag inte ta mig ut ur den här gröna helvetesmadrassen på något sätt? Jag stretade vidare, för långt kommen för att vända och utan någon överblick som kunde underlätta vägvalet. Framåt där det gick och uppåt så gott det gick.

Till slut tog även denna gröna labyrint utan gångar slut. Efter ungefär en och en halv timma och en sträcka på kanske 300-400 meter gav alsnåren gav vika för en fin blomsteräng med kort gräs och lite kråkris. Det kunde varit i svenska fjällen, om inte berggrund och stenar varit nästan kritvita. Jag drog av den svettiga merinotröjan samt strumpor och skor. En näve valnötskärnor med russin och några bitar choklad gav blodsockernivån en rejäl kick i rätt riktning. Några kåsor med vatten ersatte svett och tårvätska. Ögat gjorde forfarande ont när jag blinkade men synen var inte påverkad vad jag kunde bedöma. Änglavakt, tack för det.

Eftermiddagssolen fortsatte att stråla medan jag fortsatte upp längs den lilla bäcken mot den gryta där sidodalen tog slut. Stenarna var ljusa och det reflekterade ljuset inbjöd till att dra ned kepsen i pannan. Det fanns en tydlig stig att följa som inte syntes på kartan, vilket stämde med de uppgifter jag letat fram på Internet. Förmodligen fanns det en stig förbi eller genom al-madrassen som jag missat.

Vandringen upp mot den kant som var pasströskeln gick genom ett solbestruket landskap med vegetation som påminde mycket om de svenska fjällen. Väl uppe i pasströskeln fortsatte stigen genom ett landskap av sand och sten. Inte mycket mer. En nästan rektangulär turkosfärgad liten sjö låg inbäddad mellan branta stenhällar. Stigen försvann så småningom i stenskravlet och jag fick leta mig vidare på känn i ungefärl rätt riktning. Framför mig på några hundra meters håll såg jag en ryggsäck med ett par ben under.

Så småningom kom jag ikapp ryggsäcken. Ett medelålders ansikte ovanför en lätt rundad mage vändes mot mig: Det här var en intressant led, sade en röst med omisstaglig engelsk accent. Jag kunde inte låta bli att skratta. Det låter som ett typiskt brittiskt understatement, blev mitt svar. Jo, vi var nog överens om att den eventuella led vi troligen följde var ganska intressant.

Det visade sig att den här engelsmannen kommit delar av samma väg som jag skulle gå för att fullborda min ögla runt Glacier Peak. Han hade kommit nedför Boulder Creek Pass under gårdagen och legat över natten i Napeequa Valley. Och framförallt hade han hittat en stig som gjort att han undvikit alsnåren på vägen upp hit.

Vädret var oföränderligt fint och solen strålade, även om ett eller annat moln skymtade, när jag gick vidare mot berget Liberty Cap som leden rundade. Det började bli sen eftermiddag och jag kunde konstatera att de kilometrar jag lagt bakom mig sedan igår inte var direkt hissnande. Det hade varit tungt uppför och jag bar mat för en vecka och hade igår också burit mycket vatten. Men fortsatte det så här så skulle jag nog få problem med att klara av turen på de planerade fem dagarna. Som tur var hade jag mat för sex dagar, men mina vänner i Bellingham skulle kanske bli oroliga, ovana som de var vid den här typen av vandringar.


Vid Buck Creek Pass fanns en rejäl lägerplats med flera tunnland gräsmark och utrymmen för både hästburna resenärer och vandrare. Detta är grupper som gärna undviker varandra eftersom vandrare tycker att hästarna försvårar vandringen genom att trampa sönder lederna, skapa gyttjehål vid bäckar och vatten hål samt skita överallt. Hästfolket tycker att vandrarna skrämmer hästarna och gillar naturligtvis inte heller att vara ogillade.

Jag slog mig ned i gräset för att äta kvällsmat. Denna bestod av en påse nudlar utdrygade med ett halvt paket frystorkad äggröra med baconbitar. Det kändes ruggigt och fuktigt i gräset trots dunjackan. Skuggorna började bli långa och mitt i maten dök min brittiske vän från det intressanta ledpartiet upp. Vi småpratade medan han slog upp sitt Hilleberg Akto och påpekade stolt för svensken att han hade ett svenskt tält, även om han erkände att det förmodligen var lite overkill för denna tur. Han räknade egentligen inte med att slå läger på platser som var så exponerade att han skulle behöva ett så robust tält.

En glad parkvakt med en spade i handen dök också upp och pratade med oss några minuter. Han tyckte att min planerade tur lät trevlig och varnade mig för att White River Trail, som jag tänkte ta några dagar senare, var väldigt övervuxet. Han rekommenderade istället Indian Creek Trail som visserligen var längre men sannolikt sparade tid.

När maten var inmundigad hade jag hunnit bli rejält nedkyld i den kvällsfuktiga svackan där vi satt. Jag avundades inte direkt engelsmannen och insåg att det liksom första natten förmodligen var varmare högre upp i sluttningarna än nere på dalbottnarna. Det kändes därför bara skönt att axla packningen för att gå vidare ytterligare någon timme innan det blev kolmörkt.

Efter en kvart hade jag fått upp värmen igen och efter ytterligare en kvart kom jag till ett ledkors där det fanns flera utmärkta tältplatser som inte gick att säga nej till. Jag slog upp tältet under några grova barrträd. Bredvid dungen med barrträd kunde man över kvällsdimmorna i dalgången nedanför se bort mot Glacier Peak med den nedåtgående solen bakom. Jag visste det inte då, men det skulle vissa sig vara både bland de första och sista vyerna jag hade av Glacier Peak på min tur.

Runt Glacier Peak del 2

Diskutera

Current articles

All articles